Benjamin Constant – Napoleons kritiker och Bernadottes vän

PORTRÄTT | Den schweizisk-franske författaren Benjamin Constant har inte varit någon favorit hos alla konservativa. Enligt Irving Babbitt till exempel utgör han typexemplet på en person som leds av känslor mera än förnuft. Att Constants idéer och temperament främst var liberala och emancipativa är klart. Ändå finns i hans verk mycket som kan intressera liberalkonservativa. På flera sätt kan Constant tävla med Burke och Röpke som stödjare av det fria, pluralistiska och decentraliserade samhället samtidigt som han varnade för hur framför allt vänsterregimer leds att utöva politiskt godtycke och tyranni.

Benjamin Constant (1767-1830) var född i Lausanne och blev tidigt moderlös. Det senare ledde till ett ovanligt behov av känslokontakt, vilket kom att prägla honom livet igenom. Det färgade hans vänskaper men också hans kontakter med kvinnor. Constant krävde utom emotionell närhet en respekt för sin integritet som gränsade till anarki. Han ville på visst sätt inte se någon gräns mellan privata och offentliga engagemang. I hans värld fanns det plats såväl för aktiva män som kvinnor. Kanske skulle man med modern psykologi kunna säga att Constant hade lyckades integrera sin egen ”anima-personlighet”. I varje fall förklarar nog uppväxten, jämte det faktum att Constant i sin livstid kom att uppleva en parad av olika styresskick, hans livslånga intresse för frihetens problem liksom hans observans inför allt som utvecklar respektive förtrycker människan.

Constant som var akademiskt utbildad i Tyskland (Göttingen) och Skottland (Edinburgh) växlade som författare mellan skönlitteratur och dagböcker och politiska skrifter. Av de senare var vissa mer teoretiska medan andra blev inlägg i akuta samhällsfrågor. Romanerna Adolphe och Cécile blev på sin tid mycket lästa och i varje fall den första anses som en klassiker.

Constant var alltså inte konservativ eller traditionalist i vanlig mening. Han bedömde olika statsskick och ekonomiska principer utifrån hur de inverkar på individens frihet. Samtidigt kom han att värdesätta beprövade samhällsseder och institutioner av ett slag som har växt fram i etapper och som därför förstås och godtas av människorna. Han vände sig med kraft mot de intellektuella innovatörer och rena teoretiker som vill förverkliga ett samhälle och institutioner som svävar över folkets huvud. Men också folkliga uppror grundade på otyglad vrede och avund väckte hans oro. För Jean-Jacques Rousseau och hans tes om ”den allmänna viljan” hyste Constant den största motvilja. I denna syn på samhället såg han fröet till tyranni och godtycke. Enligt Constant låg t ex den revolutionära centralismen och ”terrorn” i förlängningen av Rousseaus idéer.

Ett särskilt betydande verk av Constant är den 1814 utkomna De l’esprit de conquete et de l’usurpation. Denna vältaliga skrift var riktad mot Napoleon som Constant menade just var en usurpator, alltså en person som orättmätigt tagit makten och var starkt skadlig för Frankrikes frihet. I skriften utvecklar Constant farorna med en icke-legitim regim och menar att s k usurpation på flera sätt är värre än ett tyranni då en usurpator kontinuerligt tvingas företa åtgärder för att dölja sin brist på legitimitet. Han låter också sitt eget idealsamhälle med stor medborgerlig integritet och små lokala gemenskaper framskymta.

Karl XIV Johan, som innan han kröntes till svensk kung var fältmarskalken i Napoleons armé Jean Baptiste Bernadotte.

Av intresse för svensk del är att denna skrift tillkom i ett läge då vår senare kung, marskalk Bernadotte, tycktes ha en chans att överta den franska tronen från Napoleon. Constant som i princip var repulikan välkomnade en sådan möjlighet, och låter i skriften sina alternativ tyranniet och det konstitutionella styresskicket klart syfta på Napoleon respektive på marskalk Bernadotte. Constant mötte vid denna tid också Bernadotte, och det uppstod ömsesidigt intresse och respekt.

Nedan återges ett par korta prov på Om eröfrings-systemet och om usurpationen, i Lars August Mannerheims svenska översättning från 1815 (här modifierad). Tyvärr finns inte skriften i någon nyare utgåva, vilket skulle vara angeläget och viktigt.

    ”Lagarnas godhet, vågar jag påstå, är av mycket mindre vikt än den sinnesförfattning med vilken en nation underkastar sig och lyder dem. Om hon älskar och iakttar dem därför att hon anser deras ursprung äga helgden av en skänk av döda generationer, vars skuggor hon tillber, förenar de sig nära med hennes moral. De förädlar karaktären och även om de är felaktiga framkallar de ändå flera dygder och därigenom mera lycka än bättre lagar, som inte har annat stöd än maktspråket.

    Jag bekänner att jag har mycken vördnad för det ärvda, och denna vördnad tilltar mer för varje dag i samma mån som erfarenheten ökar min kunskap, eller som jag vinner insikt genom eftertanke. Och till våra nutida reformatörers förargelse, de må kalla sig en ny Lykurgos eller Karl den Store, skall jag förklara att om jag fann ett folk som man erbjudit de fullkomligaste inrättningar i metafysiskt avseende, men som avböjde att anta dem utan behöll sina förfäders stadgar, skulle jag högakta detta folk och med hänsyn till dess tänkesätt och anda anse det lyckligare under dessa felaktiga lagar än de kunde bli under de erbjudna fullkomligare.” (ss. 59-60).

Om värdet av mångfald skriver Constant:

    ”Det är klart att folkslag som bor på olika platser, är uppfödda med olika vanor, bor i länder av olika beskaffenhet, inte kan förmås att iaktta helt samma former, bruk, handlingssätt, lagar utom genom ett tvång som kostar mer än det är värt. Den kedja av begrepp som sedan barndomen steg för steg har danat deras moraliska väsen, kan inte rubbas genom inrättningar som beror av en tom benämning, och endast har med det yttre att göra, men inte tar med viljan i beräkningen.

    Även i gamla stater, och ur vilkas minnen det från erövring och våld hämtade förhatliga har försvunnit, finner man den fosterlandskänsla som leder sitt ursprung från lokala olikheter, denna enda verkliga fosterlandskänsla, födas på nytt liksom ur sin aska, så snart maktens hand ett ögonblick blir lättare. Ämbetsmännen i de minsta orter finner nöje i att försköna dem. De underhåller med omsorg gamla minnesmärken. Vanligtvis finns nästan i varje by någon sakkunnig, som gärna berättar gamla historier, och som man hör med aktning. Invånare finner nöje i allt det som ger ett låt vara bedrägligt anseende som nation, förenad genom de förbindelser som de äger. Man finner lätt att om de obehindrat fick fortsätta att utveckla dessa oskyldiga och välgörande böjelser, skulle hos dem snart uppstå särskilda hedersbegrepp för socknen, en stadsheder och provinsheder, vilken samtidigt vore en njutning och en dygd. Men den avundsjuka makten är på sin vakt, ängslas och förstör det frö som är färdigt att gro.” (ss. 62-63).

Carl Johan Ljungberg

1 Response to “Benjamin Constant – Napoleons kritiker och Bernadottes vän”


  1. 1 Tomas Johansson juli 12, 2010 kl. 23:25

    Det Constant skriver om värdet av mångfald hade jag inte kunnat skriva bättre själv, även om språket känns gammalt och lite bakvänt. Hoppfullt för mig känns att läsa hur han menar att -”de lokala olikheterna…efter erövring och våld…föds på nytt liksom urs sin aska”… Kanske mer en förhoppning än verklighet.
    Gamle Platon skrev för 2000 år sen liknande saker om tyrannen i ”Staten”. Constant säger här ungefär detsamma; ”makten är på sin vakt, ängslas och förstör det frö som är färdigt att gro”. Så otroligt bra skrivet, just att jämföra med fröet. Jag är ju särskilt förtvivlad över att vår skog i norr inte får gro fritt, makten i Sverige har velat utrota alla typer av ”fröer” såväl i samhällslivet som det verkliga bokstavliga fröet i den naturliga skogen, nu ersätts den av skogsstyrelsens(statens) klonade monokulturer, planterat i rader. Den vilda skogen har alltid symboliserat den vilda tanken och upproren, Robin Hood gömde sig där (om han nu funnits i verkligheten), Snapphanarna utförde sina räder mot kungens fogdar i skogarna (inte fantasier), därför kalhögg man redan på 1600-talet stora områden runt fogdarnas färdvägar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar