Desperat Mona tar till jantevapnet

IDÉDBATT  | Det kan inte vara lätt att vara Mona Sahlin. När opinionsmätningarna envist pekar på att Reinfeldt är den populäraste statsministerkandidaten, moderaterna det största partiet och alliansen det största blocket har en desperat Mona Sahlin inte så många kort kvar att spela. Men en pålitlig vän återstår alltid: Den svenska avundsjukan.

I en debattartikel i DN går hon tillsammans med sina bundsförvanter i den rödgröna axeln till storms mot de ökade klyftorna i Sverige. Tillsammans målar de upp en bild av ett land som håller på att slitas itu av orättvisor, framkallade av en konservativ (sic!) regering.

Låt oss först granska statistiken, så vi har lite faktaunderlag att gå på. De rödgröna använder sig av den s.k. Gini-koefficienten för att beskriva de växande klyftorna. Gini-koefficienten är ett mått för att beskriva inkomstspridningen i ett land. Vid en koefficient på 0 är inkomsterna helt jämt fördelade. Alla tjänar exakt lika mycket. När koefficienten ligger på 1 så är det en person som har alla inkomster, och resten ingenting. Ju högre värde, desto större inkomstspridning, eller för att tala jantespråk, desto större orättvisor.

Ökar inkomstklyftorna?

Sahlin & Co menar således att Gini-koefficienten ökat under alliansregeringens fyra år. Stämmer detta? Jo, det stämmer nog, men inte på långa vägar så mycket som oppositionen vill påskina. 2006, året då alliansen tog över, låg gini-koefficienten på 0,288. Under 2007 ökade den något, för att under 2008 falla tillbaka till 0,289. Detta är den senaste siffra jag hittat, och representerar således en ökning på 0,001 eller på 0,3 %. Prognosen för 2009 pekar på ytterligare minskning, medan prognosen för 2010 pekar på en motsvarande höjning. Sammantaget för mandatperioden kan det handla om skillnader i storleksordningen 4 %.

Det Sahlin inte nämner är att denna utveckling inte är något trendbrott, utan fortsättning på en utveckling som inleddes i mitten på 90-talet, och sedan har fortsatt under den 12-årsperiod då Socialdemokraterna hade makten och Sahlin själv tidvis var minister. 1995 var gini-koefficienten för inkomstfördelning i Sverige 0,227, och när alliansen tog över låg den alltså på 0,288. Här handlar det om en ökning på 27 % under s regeringsinnehav, och alltså betydligt snabbare takt än de senaste åren. Om inkomstklyftorna är ett problem bör nog Sahlin lägga det vid den tröskel det hör hemma, hennes egen.

Hur ser det ut internationellt?

Inkomstskillnader i ett internationellt perspektiv

Är det måhända så att inkomstspridningen i Sverige är exceptionellt hög i internationell jämförelse, eller att Sverige går emot en internationell trend mot minskade klyftor? I så fall kanske man där kan finna fog för de rödgrönas oro. En titt där visar dock att det för det första är en generell trend inom OECD-länderna att inkomstspridningen ökar. Länder som Norge, Finland, Tyskland, Canada, USA visar alla på samma trend som Sverige, medan gapet bara ökar långsamt i länder som Danmark, Belgien och Nederländerna. Mot strömmen, med minskade inkomstskillnader går ett fåtal länder som Spanien, Irland, Storbritannien och Grekland, vilka för övrigt är desamma som nu genomlider akut finansiell kris.

För det andra utmärker sig inte heller Sverige som ett land med stora inkomstklyftor. Endast Danmark har (marginellt) mindre inkomstskillnader än Sverige. De flesta kontinentala EU-länder har en spridning som ligger 15-25 % högre än Sveriges. Storbritannien, Japan och Canada ligger 40 % över oss, och USA 60 %. Detta är länder som är fullt fungerande och som i många avseenden erbjuder sina medborgare bättre välfärd än den vi åtnjuter i Sverige.

De rika i Canada tjänar bättre än i Sverige, men de fattiga tjänar inte mindre

Man skall inte heller gå i fällan att tro att ett land med stor inkomstspridning automatiskt har fler fattiga än ett med liten spridning. Även förekomsten av fler rika ger ju samma effekt. Som exemplet Canada, med förhållandevis hög spridning, visar så förklaras skillnaden i Gini-koefficient inte av att de med minst inkomst har det fattigare i Canada än i Sverige, utan att de med högst inkomst är betydligt rikare.

Se även t.ex. detta exempel på hur missvisande/överdrivna måtten på inkomstklyftor kan vara.

Är inkomstklyftor ett problem?

Efter denna djupdykning i statistiken kommer vi så till kärnfrågan: Är inkomstklyftor ett problem? På detta finns det naturligtvis flera svar. Man kan t.ex. se på det ur en rättviseaspekt, eller utifrån dess påverkan på ett lands förmåga att prestera goda ekonomiska resultat.

Låt oss börja med det ekonomiska utfallet. Forskningen tycks vara relativt eniga om att mycket stora inkomstskillnader i ett samhälle hämmar ekonomisk tillväxt. Detta beror på att i samhällen med stora klyftor så används större andel resurser för improduktiva ändamål, utbildningssystemen missar många begåvade men fattiga personer, och driftiga personer saknar både kapital och incitament att investera i egen verksamhet.

En titt på världskartan visar också att länder i tredje världen med få undantag uppvisar mycket stora inkomstskillnader, långt större än i de industrialiserade länderna. Sedan kan man alltid diskutera om vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske är det snarare så att ökad tillväxt medför jämnare inkomstfördelning än tvärtom. Sannolikt handlar det om en växelverkan. Till en viss gräns.

Det finns nämligen också mycket som tyder på att allt för små ekonomiska klyftor också har en hämmande effekt på tillväxten. Ironiskt nog är orsakerna till stor del desamma som i samhällen med stora klyftor. Även här är det väldigt få som har kapital att satsa i nya företag, och framförallt saknas incitamenten. Varför slita tio gånger hårdare som småföretagare än som anställd, om den extra inkomst man skaffar till stor del försvinner i skatt? Även ett alltför nivellerat samhälle har också problem att få de mest begåvade att gå utbildning. Varför utbilda sig, om det inte ger något resultat i lönekuvertet?

Ur ekonomisk synvinkel tycks det således som detta ursvenska begrepp ”lagom” bäst beskriver den optimala inkomstspridningen. Var detta lagom är kanske inte är så lätt att avgöra, men givet den internationella utblicken kan man nog med säkerhet fastställa att betydligt större klyftor än de svenska mycket väl går att förena med god tillväxt. Det omvända kan vi inte säga så mycket om, eftersom det inte finns några exempel att studera där. Det skulle i så fall vara Sverige självt under perioden 1970-1990, då ju inkomstskillnaderna var mindre än idag. Knappast två decennier av ekonomiska framgångar för Sverige.

”Skulle inte fattigdom, om nu det blev resultatet av en lika fördelning, fördragas, om den delades lika av alla.” Ernst Wigforss (s)

Men hur är det nu med rättvisan då? Är det inte orättvist att vissa tjänar mer, andra mindre? Mitt svar är ett otvetydigt nej. Det är absolut inte orättvist. Människor har olika talanger och förmågor. Vi är beredda att lägga ned olika mycket tid och energi på att studera, idrotta, arbeta o.s.v. Rättvisa vore rimligen att de belöningar vi får för detta motsvarar de prestationer vi åstadkommer. Sedan är det inte mer än rimligt att de som haft turen att begåvas med stora talanger avstår lite för att hjälpa de mindre lyckligt lottade, men det handlar inte om rättvisa, utan om vanlig anständighet och medmänsklighet.

Därmed inte heller sagt att alla inkomstskillnader är möjliga att rättfärdiga moraliskt. Både marknaden och våra politiker kan stundtals belöna insatser vars värde för samhället är ringa eller t.o.m. negativt, bättre än insatser som är verkligt värdefulla. Förekomsten av skillnader i sig kan jag dock inte se minsta problem med. Här kunde borgerligheten med fördel vara lite tydligare, och inte legitimera vänsterns avundsjuka genom att låta dem formulera problemen.

Finge vänsterns ideologer råda så vore det mer önskvärt att jag och min granne båda fick det lika mycket sämre, än att den ene av oss fick det lite bättre och den andre mycket bättre. Därför kommer också deras politik i förlängningen att leda till just att vi alla får det sämre. Så vill inte jag ha det.

Patrik Magnusson

Annonser

4 Responses to “Desperat Mona tar till jantevapnet”


  1. 1 S. Van juli 17, 2010 kl. 6:17

    ”The inherent vice of capitalism is the unequal sharing of blessings; the inherent vice of socialism is the equal sharing of miseries.” – Winston Churchill

  2. 2 Allianspartisten juli 17, 2010 kl. 9:24

    Syftet med kamraten Sahlin och hennes bundsförvanters, den rödröde kamraten Ohly och de rödrödgröna kamraterna Eriksson och Wetterstrand, utspel är att försöka placera debatten på vänsterkanten av den egna planhalvan. I detta uppsåt är det av socialister flitigt använda nyspråksordet ”rättvisa” mycket viktigt.

    I socialisternas värld, där också de rödrödgröna taltrattskamraterna finner sig allt mer väl hemmastadda, är betydelsen av ordet rättivisa något helt annat än:

    ”Rättvisa vore rimligen att de belöningar vi får för detta motsvarar de prestationer vi åstadkommer.”

    I nyspråkets värld är rättvisa istället att alla, oavsett prestation, skall tjäna lika mycket (…eller lika litet). Den gamla generationens socialdemokrater (…Wigforss citeras i inlägget) arbetade hårt med detta och kom med tiden att konstruera ett utstuderat skattesystem där marginalskatten gjordes allt mer central och där Gunnar Sträng hörde till de främsta arkitektierna. Fulländningen, och den ultimata ”rättvisan”, nåddes när man lyckades beskatta vissa inkomster med 102 procent.

    Problemet med denna socialdemokratiska ”rättvisepolitik” var att det blev alldeles för mycket grus i maskineriet. Detta kunde inte ens de övertygade ”rättvisepolitikerna” undgå att notera. För att hjälpligt försöka borsta bort ”gruset” byggdes ett sofistikerat system med avdrag upp. Följden blev att expolateringen av det komplexa skattesystemets alla vinklingar blev mycket viktigare än produktiva och värdeskapande insatser. Tidsmässigt inträffade detta mycket under den tid, 1970-1990, då vårt land tappade mycket i förhållande till omvärlden.

    En annan effekt av ”rättvisepolitiken” var att svartjobbande på olika sätt blev allt mer attraktivt. Här hittade människor ett sätt att få behålla inkomster efter prestation. Effekterna av detta lever vi med fortfarande idag och den skada som socialdemokraternas ”rättvisepolitik” på detta sätt lade grunden för är offantligt stor.

    Inte ens i de forna socialistiska länderna i östblocket, som kamraten och kommunistledaren Ohly beundrade mycket under 1980-talet, gick det så bra för ”rättvisepolitiken” även om man förmodligen klarade sig hyfsat ”gini-mässigt”. Här löstes dock det hela istället med ett privilegiesystem. Endast de ”rättvisaste av de rättvisaste” (d.v.s. de betrodda kamraterna i kommunistpartihierarkin) gavs tillträde till butiker med gediget utbud och när det var frågan om att hitta bostäder blev det på något förunderligt sätt så att det var de ”rättvisaste av de rättvisaste” som fick etagevåningarna och bostäder i natursköna omgivningar medan de andra fick nöja sig med delade lägenheter.

    Även i dessa kamraten och kommunistledarens Ohlys favoritländer växet det fram en svart marknad som efterhand kom att utvecklas till en ekonomi vid sidan av. Detta var ett överlevnadsvillkor och här har jag hör intressanta ”ögonvittnesskildringar” från bekanta som vid denna tid var sovjetmedborgare. Enligt dessa mina bekantas bedömning hade det kommunistiska systemet kollapsat mycket tidigare om inte denna ”vid-sidan-av-ekonomi” funnits.

    Båda de exempel som nämns ovan, svartjobben hos oss och ”vid-sidan-av-ekonomin” i öst visar på att de allra flesta människor har en djupt sittande syn på rättvisa där kopplingen till prestation är central. Gör statsmakterna för mycket våld på denna inbyggda syn kommer människan, som är en kreativ varelse, alltid att hitta lösningar.

    Det de rödrödgröna kamraterna, enligt min mening, håller på med är något som i grunden strider mot vår mänskliga natur, en natur som säger oss att vi har rätt att njuta frukterna av vår möda. För mig framstår detta lika fåfängt som att försöka sätta sig upp mot naturlagarna.

  3. 3 Magnus i Solna juli 17, 2010 kl. 11:25

    Väl skrivet!
    Jag kommer osökt att tänka på Margeret Thatchers sista framträdande som PM. Där visar hon tydligt att vänstern föredrar att alla är fattigare om det innebär att skillnader i inkomst är mindre. Ist för att alla har det bättre men med större spridning.

    ”Thatcher’s Last Stand Against Socialism”, kort klipp 4:26.

  4. 4 romaren juli 20, 2010 kl. 17:53

    Riktigt bra inlägg!

    Begreppet lagom, ett ord som inte har en motsvarighet i engelskan och är ett karakteristiskt Svenskt, existerar inte i den rödgröna politiken. Vad är ett lagom högt skattetryck? Det är inte tillräckligt högt svarar de rödgröna! Högst skatter i världen skall Sverige ha, med råge också. Användandet av gapminder.org som ett verktyg för att inte bli manipulerad av statistik borde bli mer utbrett hos vänsterrörelsen.

    Man får undra hur vänstern egentligen har tänkt en framtid skall se ut utan inkomstskillnader. Vad tänker den nyblivne ingenjörer, som är skuldsatt med flera hundratusentals kronor i studieskulder, som inte har jobbat i 5 år att han är förloraren i det ekonomiska spelet med den som valt att jobba istället? Socialdemokraterna vill säger sig själva stå för en politik som uppmuntrar till högre studier men hur går det ihop med allt prat om att klyftor är samhällets stora problem.

    I gymnasiet så märkte studenter snabbt att de inte alls behövde plugga lika mycket i skolan alls, ta lika svåra kurser eller avsätta lika mycket tid till skolan för att kunna ta sig vidare i livet. De märkte att det inte var lönt att plugga när man kunde hänga och göra massa roliga saker istället efter skolan. De som ändå valde att plugga mera tyckte de synd om. ”Arma människor” tänkte dom att dom ändå håller på medan vi sitter här och kör runt och festar. De kommer inte få nånting alls från allt det där extra som de plågar sig med än oss ändå.

    Samma tankesätt som ovan råder i Sverige, varför utbilda sig när man ändå kommer få betala statlig skatt och tjäna mindre än en annan person som inte utbildat sig och valt andra vägar till framgång. Att den vägen är inte lika säker eller för den delen en självklar väg till självförverkligande åsidosätts.

    Vänstern verkar hata akademiker, då dom skall dom skattas sönder tills dom försvinner, för att uppnå drömsamhället där alla tjänar lika för olika prestation.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 953,021 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar