Att förstå vilken gren man sitter på

Valreklam från de tyska kristdemokraterna.

Så var det dags igen med ytterligare en tröttande diskussion huruvida kristdemokrati är en form av konservatism eller en egen ideologi. En ledare i Barometern-OT hävdade att kristdemokratin närmat sig konservatismen och som ett brev på posten kommer en artikel av en partiföreträdare för Kristdemokraterna som får en att undra om han alls vet något om konservatismen.

När riksdagsman Anders Andersson (KD) vill förklara varför konservatismen är skild från kristdemokratin gör han bl.a. följande påstående: ”Det som främst skiljer kristdemokratisk ideologi från andra politiska ideologier är det tydliga sambandet mellan etik och politik.” Skulle alltså detta inte gälla konservatismen? Märkligheterna fortsätter: Kristdemokratin skiljer sig från konservatismen och den liberala individualismen, som betonar individen, då vi anser att det sker på bekostnad av naturliga gemenskaper som äktenskap och familj. Vi tycker att människor inte bara har ansvar och skyldigheter mot sig själva, utan även för sina närmaste och för sina medmänniskor.

Det finns väl ingen konservativ som inte skulle kunna skriva under på det här? Återigen rör det sig ju om konservatismens kärnidéer som formulerades långt innan någon hade kallat sig kristdemokrat.

Det blir inte bättre av att Andersson i en kommentar svarar en kritiker: ”För mig och många andra är det nog så att vi noterar att den moderna konservatismen har successivt betonat individen mer än naturliga gemenskaper som t ex familjen. Kristdemokratin däremot har alltid lyft fram att människan är beroende av små och nära gemenskaper.” Något kan det ligga i det men det ändrar inte vad konservatismen är för något. Med tanke på konservatismens högre ålder blir det befängt när mot denna ”moderna konservatism” sägs att ”Kristdemokratin däremot har alltid lyft fram att människan är beroende av små och nära gemenskaper.

En svaghet i Anderssons artikel är att han inte skiljer mellan vad ett parti uttrycker för idéer och en ideologi som något partioberoende. Kristdemokratin företräds av Kristdemokraterna. På samma sätt bedöms väl konservatismen efter Moderaternas politik, kan man tänka. Inte konstigt då att det blir lite snett. De stora ideologierna är inte partistyrda. Utan oberoende tänkare förtvinar de. Viljan att stå för något unikt har förvridit bilden av de idéhistoriska sammanhangen. Skulle däremot Andersson ha argumenterat att Kristdemokraterrna är det parti som kommer närmast att företräda konservatismen skulle jag inte sagt emot honom.

Jag anser definitivt att det finns skillnader mellan kristdemokratiskt och konservativt tänkande, men Anderssons artikel bekräftar snarare den tes han försöker gendriva.

Staffan Andersson

9 Responses to “Att förstå vilken gren man sitter på”


  1. 1 Patrik Magnusson juli 25, 2010 kl. 17:44

    Många KD-företrädares inställning till konservatismen är dessvärre inte bara en fråga om att inte förstå vilken gren man sitter på, utan att försöka såga av den gren man sitter på.

    Jag tror inte KD inser vilken guldsits man sitter i, om man bara kunde släppa sin stolthet kring sin unikt svenska variant av kristdemokrati, och omfamna den konservatism som deras broderpartier ute i Europa står för.

    Moderaternas marsch in mot mitten har lämnat den partipolitiska högerflanken helt ren i Sverige. En kristdemokrati som kunde förena marknadsekonomi med social konservatism borde kunna locka till sig många av oss som fram till 90-talet utgjorde huvudfåran i Moderata samlingspartiet. Och det lustiga är att det inte skulle behövas så mycket av innehållsliga förändringar, utan mer förändringar i image.

    Kd gör tidvis lovvärda ansatser i rätt riktning, men de tycks allt som oftast gå på grund när den gamla partikadern rycker ut och ställer sig i vägen.

    Jag tror att konservatismskräcken i KD har två delvis olika källor. För det första finns det en organisatorisk och historisk uppslutning till en unik svensk kristdemokrati som dess skapare naturligt nog känner stor stolthet för, och vars karriärposter är intimt förknipade med.

    För det andra finns en moralkonservativ falang med kopplingar till diverse frikyrkliga rörelser som är skickliga på att tillskansa sig makt över partiet, och som tenderar att skrämma bort mera moderata väljare. Jag tror KD-ideologernas ointresse för och okunskap om konservatismen får dem att sätta likhetstecken mellan denna typ av religiös konservatism och den mera pragmatiska politiska konservatism som t.ex. tyska CDU representerar.

  2. 2 Johan Olofsson juli 25, 2010 kl. 18:23

    En svaghet i Anderssons artikel är att han inte skiljer mellan vad ett parti uttrycker för idéer och en ideologi som något partioberoende. Kristdemokratin företräds av Kristdemokraterna. På samma sätt bedöms väl konservatismen efter Moderaternas politik, kan man tänka. Inte konstigt då att det blir lite snett.

    En mer grundläggande svaghet i artikeln verkar vara att skribenten är obildad, vilket du, Staffan, effektivt demonstrerar.

    Men sedan kommer vi till den grundläggande frågan om varför KD-aktiva är ovilliga att etikettera sig som konservativa. Precis som Patrik är inne på så är jag övertygad om att frikyrkorörelsens historia i Sverige måste tas med i förklaringen.

    Som vi vet uppstod frikyrkorörelsen i opposition mot en dåtida konservativ statskyrka, och som utslag av dåtida liberala strömningar.

    Jag tror att många inom KD är alltför djupt rotade i en tradition där konservatism är ett ord med endast negativa konnotationer, en etikett som man sedan tidernas gryning satt på ens meningsmotståndare, både inom landet och vid möte med andra som i andra länder kallar sig för kristdemokrater.

    Därför, tror jag, är KD dömda att fortsätta att uttrycka sig förvirrat, och använda begreppet ”kristdemokrati” som en benämning på det svenska partiets aktuella politik.

  3. 3 Staffan Andersson juli 25, 2010 kl. 18:26

    Jag tror nog att avsågningen av grenen är av det mer retoriska slaget. Men visst finns det en beröringsskräck för ordet konservatism i stora delar av (KD). Det finns nog också andra skäl till detta än de två du nämner. Dessutom kan jag inte riktigt hålla med dig om att de frikyrkligt moralkonservativa varit så lyckosamma i att få inflytande (tag abortfrån t.ex.).
    Ett annat skäl är att frikyrkligheten i sig historiskt innebär ett brott med det traditionella samhälle som konservatismen värnat om. Mentaliteten att tillhöra en marginalserad grupp lever kvar och rimmar illa med en ideologi som uppfattas stå för de besuttnas rätt. Vänstertänkesätt är trots allt rätt utbredda i partiet.

  4. 4 Staffan Andersson juli 25, 2010 kl. 18:29

    Johan Olofson,

    jag postade min kommentar innan jag sett din. Vi tycks vara inne på samma linje.

  5. 5 Johnny juli 25, 2010 kl. 20:11

    Det vore trevligt om det åtminstonde fanns ett parti i riksdagen som vill sänka skatterna i Sverige till rimliga nivåer för medborgarna.

    De absurt höga skatterna på arbete måste sänkas radikalt. I det postindustriella tjänstesamhället bör vi ta bort momsen på 25%, ta bort arbetsgivaravgiften på 33% och sänka löneskatten från 55-30% till max 20% (grundavdrag 100.000kr). Bort med ROT och RUT och gigantiska skattetrösklar på den vita tjänstemarknaden, så blir den svarta inte lika svart,samt vi måste kunna konkurrera med produktions kostnaderna i Kina för att överleva, det kan även betyda sänkta löner i framtiden för att behålla jobben i Sverige.

    Kapitalskatterna medför alltid problem med kapitalflykt och måste antagligen tas bort helt av konkurrens skäl och ränteavdragen kan tas bort likaså.

    Vi får ta ut högre skatter på konsumtion och extra mycket på skadlig konsumtion för hälsa och miljö, sedan måste staten börja spara ordentligt på alla sina utgifter, bort med subventioner och lågprioriterade verksamheter, slå ihop och lägg ner myndighter om inte annat för att få överblick över dagens 500-600 myndigheter som ingen vet vad de gör.

    Vi vet att 3.5 miljoner av 7 miljoner arbetade i privat sektor på 1960-talet, idag är det 3 miljoner av 9 miljoner som arbetar i privat sektor, en arbetare försörjde då två personer 1960 och idag försörjer en arbetare tre personer.

    Därför måste vi skapa många fler arbeten inom privat sektor för att bli av med dagens arbetslöshet och personalöverskott inom byråkratin för att långsiktigt finansiera god välfärd med låga skatter.

    Samtliga sju partier i riksdagen vill ha ett skatteförtryck på mellan 45-55% av BNP och det finns inget borgerligt parti som förspråkar åtminstonde en halvering ner till max 25% av BNP.

    Socialdemokratisk politik har blivit ett konservativt värde idag i och med de Nya Moderaterna, det är bara för sorgerligt att svenska medborgare röstar på partier som vill ta hälften av deras pengar med våld och som väljer att subventionera dagstidningar och jordbruk samt invandring och kan inte leverera ett försvar värt namnet och korta väntetider i sjukvården, man vill bara gråta.

  6. 6 Populisten juli 26, 2010 kl. 10:47

    Jag märker ofta samma vrångbild av konservatismen på de liberala bloggar jag läser. Partipolitiskt obundna, bildade, sansade och allmänt insatta skribenter beskriver på fullt allvar konservatism som den besuttna överklassens ideologi på 1850-talet (nej jag överdriver inte).

    Men är det konstigt att det blivit så när det de senaste 50 åren egentligen inte funnits någon i offentligeheten, partipolitiker eller tänkare, som kallats sig själv konservativ? Några få kan räknas upp, men de är marginaliserade och okända för allmänheten, även den bildade. Kvar blir då att själv fantisera ihop vad konservatism kan vara.

    Det har f.ö. slagit mig att somliga äldre socialliberaler i själva verket är socialkonservativa utan att vilja benämnas så själva.

    Vore inte en lämplig lösning att i partisammanhang tala mindre om etiketter och mer om konkreta värderingar och frågor så behöver inte konservativa ståndpunkter skava i de liberala själarna bara för att de kallas konservativa?

  7. 7 Allianspartisten juli 26, 2010 kl. 10:52

    ”Det som främst skiljer kristdemokratisk ideologi från andra politiska ideologier är det tydliga sambandet mellan etik och politik.”

    Det är nog tänkande som detta som gör att KD ligger farligt nära 4-procent spärren.

    Det är förvisso en mänsklig svaghet att alltid börja med att uppfinna hjulet och från början utforma allt i detalj och hävda unikiteten hos den egna konstruktionen ”in absurdom”. Problemet är dock att konstruktioner av detta slag sällan blir riktigt ändamålsenliga då man ofta ”tar sig vatten över huvudet” om man inte bygger på de kunskaper och de erfarenheter som redan finns.

    Om man istället förhåller sig till alla de hjul som redan är konstruerade och funderar över hur de kan användas, kanske med någon smärre förbättring, blir konstruktionen oftast mer robust även om den inte är genomsyrad av unika detaljer.

    Det räcker, som jag ser det, mer än väl med de ”stora” ideologierna konservatismen (…som kanske mer är ett förhållningssätt), liberalismen och socialismen. Skulle KD, istället för att konstruera egna ideologier, inrikta sig på att beskriva hur man förhåller sig till ”de stora” tror jag 4 procentsspärren skulle utgöra ett mindre hot.

  8. 8 Tomas Johansson juli 26, 2010 kl. 13:48

    Inom kristenheten fördes samhällsfrågor på 1800-talet, före arbetarrörelsens genombrott. Läsarstriderna under tidigt 1800-tal var mycket hätska. Konservativt var det knappast, de drev de viktiga framtidsfrågorna, bl a kvinnors rätt att tala i församlingen. Kvinnliga ledare var vanliga inom läsarrörelsen, i alla fall i norr. Straffen var hårda, statskyrkan var kolossen, statens förlängda arm. Dagens kristenhet förefaller vara ”samhällsfrånvänd”, åtminstone den andligt torftiga statskyrkan.
    Men det kan vända, i många länder har kyrkan varit viktig för att störta de kommunistiska enpartisystemen, inte illa.

  9. 9 Thomas juli 27, 2010 kl. 17:48

    Staffan Andersson m fl;

    ”Så var det dags igen med ytterligare en tröttande diskussion huruvida kristdemokrati är en form av konservatism eller en egen ideologi…”

    Detta är kanske ett bistert tecken på att kd börjar ha överlevt sig själv eftersom partiet rakt inte vågar vara verkligt konservativt, jämt och i alla avseenden.

    Vissa kan säkerligen tycka att det är sorgligt om kd åker ur riksdagen, och aldrig lyckas komma igen, men det kan ju även finnas någonting välgörande med en sådan händelse. Detta kan ex medföra att det skapas ett verkligt utrymme för ett explicit nytt konservativt parti.

    Ett sådant nytt parti kommer sannolikt att locka många religiösa väljare, men om bildarna är lite taktiska, undviker de att ha någonting religiöst i namnet för att inte skrämma bort sekulära, konservativa väljare.

    Därutöver är det nog en god tanke att från start öppet signalera vad partiet reellt är via ord som ‘konservativ’ i partinamnet. Detta då det är bra med transparens, och då ett lämpligt partinamn alltid påminner partimedlemmar om vilken ideologi de faktiskt företräder.

    Att ge ett nytt parti i denna anda ett namn som ‘Sveriges socialkonservativa parti’ torde väl kunna ge många konservativa gåshud..?

    Gåshud i positiv mening.😉

    Mvh


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar