Även en blind höna hittar ibland ett korn

Alliansen - bäst när man samarbetar

Säg Per Schlingmann, och mången konservativ – däribland jag själv – tenderar att få rysningar i kroppen, ilningar i tänderna, och utbrista i hejdlösa gråtattacker. Men även en nymoderat feminist kan tydligen hitta sunda tankespår ibland.

I en intervju i SvD talar den moderate partisekreteraren sig varm för ett fördjupat allianssamarbete, något som jag länge efterlyst. Nu är det ju för sent till årets val, men vi får hoppas att detta inte leder till att 4%-bödeln slår något av allianspartierna till marken och kostar oss valet, och att alliansen gör sin läxa bättre till 2014.

Schlingmann argumenterar också på ett sådant sätt som känns rimligt. Han menar att det i dag är betydligt lägre tröskel för en väljare att stödja alliansen, med dess allmänborgerliga huvudinriktning, än ett enskilt parti med alla dess mer eller mindre slumpvis hopplockade detaljidéer, som man förväntas försvara till sista blodsdroppen.

Liksom jag ser han ett fördjupat allianssamarbete som en möjlighet att skapa ett politiskt alternativ vars huvudinriktning är klar och tydlig, men inom vars ramar olika nyanser och individuella ställningstaganden blir möjliga.

För min del ser jag en möjlighet att en sådan allians skulle kunna husera ett konservativt nätverk där personer från alla allianspartier som brinner för konservativa hjärtefrågor som försvar, brottsbekämpning, monarki, civilsamhälle och familjen kan samlas och göra gemensam sak mot socialliberalerna. Istället för att besegras enskilt inom respektive parti kanske man enade kan åstadkomma åtminstone lite kompromisser i rätt riktning.

Ett sådant konservativt närverk inom alliansen tror jag har betydligt bättre utsikter att faktiskt få lite gehör för sina idéer än vad ett nytt konservativt 10-procentsparti skulle kunna få. Det för också med sig den relativa fördelen att vi slipper risken att ännu ett borgerligt parti splittrar upp högerväljarna så till den grad att det närmast är en garanti att något av dem åker ur Riksdagen, vilket endast är ägnat att gynna de röda.

Jag säger inte att ett sådant fördjupat samarbete skulle vara utan problem. Det kommer att kräva en oerhörd ödmjukhet och kompromissvilja från alla parter för att fungera. Särskilt socialliberalerna som utan tvekan är den starkaste grupperingen och som idag dominerar alla fyra allianspartier måste vara beredda att släppa in de konservativa i värmen. De har naturligtvis fördelen att de ligger så pass nära den röda oppositionen att de alltid kan få sin vilja fram genom att vända sig åt andra hållet, men det är inget sätt att bygga ett långsiktigt och förtroendefullt samarbete på.

Något för valarbetarna att känna sig stolta i? - Knappast!

Å andra sidan har skapandet av alliansen redan ställt stora krav på kompromisser, så vanan borde finnas. Jag tror också att alliansens framgångar har övertygat många motsträviga partigängare att det faktiskt finns mycket att vinna på att samarbeta, och mycket att förlora på att stå splittrade.

När man ändå är i farten borde man i samband med att man fördjupar samarbetet se till att skaffa sig en ny logotyp. Den som har tagit fram det nuvarande dyslektiska klottret borde samtidigt ha sig ett rejält kok stryk.

Patrik Magnusson

24 Responses to “Även en blind höna hittar ibland ett korn”


  1. 1 Allianspartisten juli 28, 2010 kl. 11:30

    Verkligen ett initativ i rätt riktning om än, i mitt tycke, lite sent. Jag tror att alliansen varit mogna för en valallians redan i höstens val. Hade denna valallians varit ett faktum tror jag näst intill att valet redan skulle varit vunnit.

    Vi har ett läge där det är svårt att se några stora skillnader mellan de borgerliga partierna som helhet. Givevis skiljer det i olika sakfrågor men problemet är att om jag försöker välja efter dessa så skulle jag behöva fyra valsedlar och inte en. När det gäller den ekonomiska politiken är jag tveklöst moderat med mycket stort förtroende för vår finansminister, när det gäller försvarspolitiken är jag lika tveklöst folkpartist, när det gäller LAS-frågan är jag lika tveklöst centerpartist och när det gäller frågan om samkönade äktenskap är jag lika tveklöst kristdemokrat.

    Tanken med nätverk, inom alliansen, är mycket intressant och med tiden kanske den mer eller mindre kan ersätta de förstenade partistrukturerna.

  2. 2 Patrik Magnusson juli 28, 2010 kl. 15:17

    ”När det gäller den ekonomiska politiken är jag tveklöst moderat med mycket stort förtroende för vår finansminister, när det gäller försvarspolitiken är jag lika tveklöst folkpartist, när det gäller LAS-frågan är jag lika tveklöst centerpartist och när det gäller frågan om samkönade äktenskap är jag lika tveklöst kristdemokrat.”

    Jo, ungefär så känner jag det också.

  3. 3 Patrik juli 28, 2010 kl. 21:52

    Ju mer jag tänker på saken desto mer attraktivt framstår det att se en fördjupad sammanflätning av de fyra borgerliga partierna. I och med detta får konservativa och konservativa sympatisörer som idag är splittrade mellan olika partier, och som samtliga antingen sviker eller alls inte representerar konservativa väljare möjlighet att samordna och enas kring en konservativ plattform inom ramarna för detta samarbete.

    I och med detta kan problemet med KD och den ideologiska tvetydigheten lösas när de inom KD som faktiskt är konservativa kan ansluta sig till den konservativa falangen medan de som vill hålla fast vid kristdemokratin kan göra så, i det tysta.

    Även om jag är fullt medveten om den liberala dominans som kommer att prägla ett sådant samarbete kan då inte jag se hur detta samarbete skulle erbjuda sämre möjligheter för konservativa hjärtefrågor att komma upp på dagordningen. I dagsläget så är det, vilket ovanstående inlägg tydliggjort, så att man får leta efter sympatiska ställningstaganden hos flera olika partier, och i flera fall så blir denna uppdelning så pass rörig och motsägelsefull att den hotar att förminska den politiska viljan och möjligheterna att påverka. FP får på pälsen från sina egna led och media för att dom är för hårda när dom ska vara liberaler, KD får på pälsen för att dom är ett i medias ögon provocerande parti och har svårt att gå i en annan riktning än den etablerade snällismen, moderaternas ledning har därtill helt gett upp eller svikit sin forna roll som fanbärare av konservativa ideal.

    Med en samlad allians kan alla de krafter som tidigare varit splittrade partipolitiskt göra gemensam sak inom dessa samarbetsramar utan att partifärg eller partiideologiska hänsyn sätter käppar i hjulen. I ett sådant allianssamarbete kan såväl gammelmoderaten som den nutida allmänborgerlige samlas utan att ifrågasättas då ju samarbetet är en amalgering av olika ideologiska arv, däribland en mycket tydlig och konsekvent konservatism som lyckats övervintra i splittrad form hos samtliga borgerliga partier i olika hög utsträckning. Politiskt kanske mest uttalat på senare år i FP, men sett till medlems och väljarsympatier givetvis i M där denna falang och dess värderingar neutraliserats och fåtts att gå i ide.

    En slags svensk version av det republikanska partiet där det på sikt kan uppstå en konservativ falang som är inflytelserik och populär nog att på allvar utmana den liberala dominansen inom de politikområden som konservativa och traditionellt borgerliga väljare, de som delar konservativa värderingar utan att kalla dessa konservativa, känner att borgerligheten har gått i helt fel riktning.

    Detta skulle i vart fall vara min förhoppning inför en dylik utveckling. Det är ingen mirakelkur men som jag ser det erbjuder upplägget helt andra, bättre möjligheter för en omsvängning till det bättre i svensk politik.

  4. 4 Populisten juli 29, 2010 kl. 16:39

    Rent valtaktiskt är det ju så att man borde ha skapat en valallians inför höstens val; en partibeteckning men fyra listor per valkrets. Påm så sätt hade man sätt till att vänstern fäven i detta val framstått som formellt mer splittrad. Dock verkar partichauvinism (deltagande i riksdagens partiledardebatter kan t.ex. vara viktiga partiplattformar) och kanske också ekonomisk (partistöd).

    Jag är dock skeptiskt till artikelns bärande tanke: att man i en stor alliansgemenskap lättare ska kunna samla de konservativa. Är inte istället risken att den utmönstring av allt konservativt, och i ärlighetens namn även allt sannt liberalt, om reinfeldtisterna genomfört i de Nya Moderaterna skulle breddas till hela borgerligheten? Detta torde ju i alla fall vara Schlingmanns agenda med stor sannolikhet. Kvar blir sedan ett allomfattande ”borgerligt” parti som helt omfamnat sossarnas ideologiska agenda så som Wilhelm Moberg lär ha beskrivit den: Ett idéparti med två idéer. Att ta makten och att behålla den.

  5. 5 Patrik Magnusson juli 29, 2010 kl. 17:34

    Populisten:

    Tyvärr kan jag inte avfärda din misstanke om Schlingmanns motiv så lätt som jag skulle önska. Oavsett motiven bakom, tror jag dock att lösningen kan, repeterar KAN, få ett lyckat utfall.

    Även om ett alliansparti skulle anta det makthungriga program som du befarar skulle vi ändå vara i en bättre sits än idag. Då har vi ett socialliberalt alliansparti, inte som idag fyra. Då skulle det finnas ett helt annat utrymme för de konservativa inom borgerligheten att bryta sig ur och bilda ett nytt eget parti.

  6. 6 Populisten juli 29, 2010 kl. 21:00

    Patrik Magnusson:

    Jo du har rätt i att det KAN få ett lyckat utfall. Störst vore dock chansen om initiativet kom från gräsrotnivå istället för att vara partielitprojekt. Men som sagt, det KAN gå nog ändå.

    Eller så går tre ihop till ett socialliberalt och det fjärde stannar utanför och blir konservativt. KD kan framstå som naturligast, men Centern med sin landsbygdskoppling vore på många andra sätt en naturlig konservativ hemvist i Sverige. Det finns trots allt ett tydligt arv av agrarkonservatism via lantmannaförbundet och bondeståndet ända ändå från frihetstidens mössparti. Men Centern verkar ju mest intresserade av att förneka sitt ursprung numer.

    Jag ska avsluta med ett sidospår inspirerat av hur du (och andra inklusive jag själv i den konservativa delen av bloggosfären) använder epitetet ”socialliberal”. I andra delar av bloggosfären kallar man dessa åsikter ”konservativa” medans man kallar sig själva socialliberaler. Jag har dock noterat att åsiktskillnaderna mot konservatism såsom den definieras på ToF inte är särskilt märkbara. Med detta i åtanka återkommer jag till det jag skrivit i andra kommentarer: man bör kanske undvika att ge eventuella nya partibildningar (eller omorienteringar av t.ex. KD) tydliga deologiska epitet som konservativ eller socialliberal. Slå fast principerna och sakfrågorna ocg var nöjd med detta! Vill man ändå ha ett samlande begrepp så får man försöka hitta ett utan så mycket mycket historiska låsningar. ”Frihetlig” kanske fungerar, även om det är lite FP 1950 över det.

  7. 7 Patrik Magnusson juli 29, 2010 kl. 23:39

    ”Eller så går tre ihop till ett socialliberalt och det fjärde stannar utanför och blir konservativt”

    Det kan också vara en möjlighet, men tyvärr har ju inget parti ännu visat något större intresse att ta upp den konservativa fanan. KD ligger väl som du säger närmast till hands, men de har uppenbart ett tungt arv av snällism att kämpa med, så ja… vi får se.

    ”man bör kanske undvika att ge eventuella nya partibildningar (eller omorienteringar av t.ex. KD) tydliga deologiska epitet som konservativ eller socialliberal”

    Jo, du har kanske rätt. Ibland kan en etikett förvirra mer än klargöra. Konservatism är ju ett sådant begrepp som många har förutfattade meningar om, precis som många tror man måste vara superreligiös för att rösta på KD.

    Men jag blir lite nyfiken på dina svårigheter att skilja ut socialliberalism från konservatism. I mitt huvud känns det ganska klart, men det är naturligtvis ett faktum att alla inte tänker som jag. En del tänker fel också😉

    Kan du ge några exempel på ställningstaganden i sakfrågor som i vissa läger anses konservativt, i andra socialliberalt? Det kunde vara illustrativt med lite konkreta fall, tänkte jag.

  8. 8 Populisten juli 30, 2010 kl. 9:38

    ”ett faktum att alla inte tänker som jag. En del tänker fel också”

    Haha. Ja så är det. Själv brukar jag bland mina goda sidor, förutom att jag nästan alltid har rätt, räkna min oerhörda ödmjukhet.🙂

    Jag ska försöka konkretisera även om det inte är säkert att det lyckas eftersom det i mycket handlar om en grundläggande inställning som är likartad. Dock vill jag poängtera att jag egentligen inte menar att socialliberalism och konservatism ideologiskt är lika utan att personer som betecknar sig som endera ibland verkar resonera oerhört lika samtidigt som den andra sidan framställs som huvudfiende.

    1. Reinfeldt och de nya moderaterna ses som en ideologisk olycka. Detta beskrivs som att en konservativ politik fått genomslag. Som konservativ känns det inte som en riktig beskrivning. Istället känns det lätt att raljera om ”liberalerna” (sanningen är väl att Reinfeldt är nihilist och inget annat).

    2. Synen på integritetsfrågor är likartad. FRA-lagen, eller i alla fall sättet den genomfördes på, upprör på båda håll. I grunden är det nog en gemensam upprördhet över den oerhörda bristen på lagstyre i Sverige.

    3. Synen på balansen mellan individ och stat är likartad. Staten finns till för medborgaren, inte tvärtom. Här blir också sammanblandningen tydligast. ”Socialliberalen” kallar de som sätter staten och systemet främst för ”konservativa” medan den konservativa kallar dessa för ”liberaler”.

    Det har slagit mig att det kan finnas en religiöst präglad dimension här, Socialt patos, viljan att ta hand om de som faller mellan stolarna och viljan att bygga ett gott samhälle har ofta uppstått i kristna sammanhang. Därav uppkommer en kristdemokratisk rörelse i de romersk-katolska delarna av europa. På våra breddgrader uppkommer också en politiskt mindre organiserad socialkonservatism kopplad till statskyrkan, men samtidigt uppstår samma engagemang inom vår stora frikyrkorörelse och kommer där istället naturligt att ges ett liberalt namn. Kan det inte vara så att den främsta skillnaden mellan socialliberalen och den socialkonservative i Sverige är om man har sina rötter inom fri- eller statskyrka? Den kristna grunden i samhällssynen förenar ju starkt.

    Det är som konservativ lätt att raljera över att ”liberalernas” galenskap då alla normer ska överskridas (och jag är inte sen att göra det själv), men behöver vi ens fundera på vad 1800-talets frikyrkoliberal skulle tyckt om enkönade äktenskap?

    Att jag tycker detta är så viktigt beror på att båda sidor idag bekämpar varandra istället för att se att det finns en uppenbar och mycket farlig gemensam fiende: ”de totalt gudlösa”. När politiken drivs mot allt mer norm- och värdeupplösning är en gemensam front mot detta långt viktigare än att sätta rätta etiketter på hållningen.

    En tanke slår mig till sist. Är det kanske så att KDs identitetsproblem ligger i att frikyrkoprojektet försöker styras över mot det katolska (ej nödvändigtvis det romerskt-katolska)?

  9. 9 Högersosse juli 30, 2010 kl. 9:50

    Ska blockpolitiken nu fortgå tycker jag att det vore ärligare av Alliansen att faktiskt gå samman under en gemensam lista eller ännu hellre slå ihop alla eller flera partier till ett enda borgerligt samlingsparti.

    Karl Popper menade ju att tvåpartisystem i grunden hade en bättre demokratisk verkan än flerpartisystem, eftersom de två alternativen då tvingades att skärpa sina ståndpunkter. Kanske hade han rätt, även om jag kan tycka att nuvarande blockpolitik snarare leder till slätstrukenhet och ängsligt sneglande åt motståndarhållet för att sedan göra en blek kopia av deras politik till sin egen.

    Men ett enda borgerligt samlingsparti och ett socialdemokratiskt parti skulle kunna göra politiken intressant igen. Båda partierna skulle då vara tillräckligt stora för att innehålla olika falanger, precis som Patrik Magnusson skriver. I Storbritannien innefattar ju Labour allt från motsvarigheten till vänsterpartister, socialdemokrater, kristdemokrater och folkpartister. Och det finns olika tankesmedjor och fora där olika falanger försöker bedriva opinionspåverkan. Här ger jag dig helt rätt, Magnusson. Även de borgerliga torde vinna på en sådan partikonstruktion. Då skulle man ju också undvika 4-procentsdöden för små menlösa partier som KD och C, samt stärka hela borgerlihgeten på kuppen.

    För egen del önskar jag att socialdemokratin gör upp med sin egen blekhet och sin intetsägande politik, byter partiledare och blickar åt Danmark och Storbritannien istället. Och förstås att man avpolletterar samarbetet med kommmunisterna. *Så* små har socialdemokraterna ännu inte blivit att man behöver halta runt med boljseviker som krycka.

  10. 10 Allianspartisten juli 30, 2010 kl. 10:40

    ”*Så* små har socialdemokraterna ännu inte blivit att man behöver halta runt med boljseviker som krycka.”

    Även om jag på inget sätt är socialdemokrat lider jag med dig. Det fanns många ”hedervärda” socialdemokrater som under det turbulenta 1900-talet gjorde stora insatser i kampen mot kommunismen. Det kamraten Ohly gör, genom att gång efter annan uttrycka sin stolhet över partiets historia sedan 1917 (…ja karln säger 1917!) är inget annat än att spotta på alla de, därav många socialdemokrater, som ställt upp och försvarat demokrati och frihet. Ur detta perspektiv är dagens samarbete med kommunistpartiet inget annat än ren förnedring.

  11. 11 Högersosse juli 30, 2010 kl. 12:47

    @ Allianspartisten

    ”Ur detta perspektiv är dagens samarbete med kommunistpartiet inget annat än ren förnedring.”

    Väl formulerat. Ja, tidiga socialdemokrater som Alf Ahlberg, Gunnar Hirdman, Rickard Lindström – eller för den delen PA Hansson eller Tage Erlander skulle *aldrig* ha lutat sig mot kommunister. Då gällde det att hålla rent vänserut. Men en gapig vänsterfalang i LO och SAP kan tycks tyvärr besitta en alltför stor påverkan. Minns att det var socialdemokrater som byggde upp den i svensk media så bespottade IB-organisationen, eftersom man såg och förstod vilket hot kommunismen utgjorde.

  12. 12 Populisten juli 30, 2010 kl. 16:34

    Med all respekt Högersosse, man jag kan inte tycka att ni någonsin hållit ordentligt rent vänsterut! Visserligen var det tydligt under större delen av 1900-talet att kommunisterna inte skulle släppas in i regeringen, men de dög alltid att ge er regeringsmakten genom passivt stöd. Mycket smidig lösning för stora SAP som slapp skaffa majoritet för sina regeringsbildningar. Hade SAP menat allvar med avståndstagandet från kommunismen så hade man naturligtvis krävt stöd från andra för att inte vara beroende alls av kommunisterna. Valet 1928 ska heller aldrig glömmas då ni gick i valkoalition med kommunisterna. Men visst, när ni själva får skriva historien så är ni som alltid ljusets vite riddare…

    Om Alliansen, och jag gillar den verkligen inte, åstakommit nåt bra så är det att tvinga ihop SAP och V även i det helt öppna. Att socialdemokratin är i grunden marxistisk och dessutom i ständig beroendeställning till kommunisterna kan inte längre undanhållas väljarna.

  13. 13 Högersosse juli 30, 2010 kl. 21:50

    Allianspartisten,

    Var nu lite försiktig med att skriva ”ni”. Jag är inte betalande medlem i SAP. Och det finns mycket, mycket jag själv är starkt kritisk till när det gäller svensk socialdemokrati, t ex Palmetidens nästintill halvkommunistiska makeover av SAP och krypande för sovjetdiktaturen.

    Jag förstår och kan till viss del dela din kritik av socialdemokraterna rent historiskt. Men det är ändå stor skillnad på den öppna koalition som *direkt* påverkar den förda politiken. Aldrig har kommunister haft ministerposter.

    ”. Att socialdemokratin är i grunden marxistisk och dessutom i ständig beroendeställning till kommunisterna kan inte längre undanhållas väljarna.”

    Nej, nu tar du verkligen i för mycket. Marxistisk? Nu får du väl ge dig. Socialdemokratin idag är ju i stort set socialliberaler och vänsterliberaler av Bengt Westerbergskt snitt. Tror nog att alla ”stora”, döda marxister skulle vända sig i graven om de hörde detta. Marxismen är mig lika främmande som fascism, nazism, kommunism eller islamism.

  14. 14 Patrik Magnusson juli 30, 2010 kl. 22:34

    Högersosse,

    Jag tänker inte lägga mig i denna diskussion i sak, jag vill bara göra dig uppmärksam på att den sista replik du bemötte var från signaturen ”populisten”, inte ”allianspartisten”.

  15. 15 Allianspartisten juli 30, 2010 kl. 22:39

    Högersosse,
    Nu var nog ditt svar till Populisten men jag måste nog ändå hålla med om att det finns ett marxistiskt tankegods kvar inom socialdemokratin och som underhålls av vänsterfalangen.

    Exempelvis hålls klassretoriken fortfarande vid liv. Detta märker vi nu genom pratet om ”ökade klyftor”. Till detta har även kamraten Sahlin sällat sig trots att ”klyftorna” torde ha ökat mer under hennes företräde kamraten Perssons tid.

    Det man nu kan vara mycket orolig för nu är att ”vänskapsförbundet” med kommunistpartiet. Denna kan mycket väl väcka marxistiska drömmar till liv hos de mörkröda socialdemokratiska kamrater.

  16. 16 Patrik Magnusson juli 30, 2010 kl. 22:59

    ”Jag tänker inte lägga mig i denna diskussion i sak”

    Eller, varför inte egentligen. Det kan ju vara av intresse att begrunda hur rent SAP hållit vänsterut egentligen.

    Min bild är att svensk socialdemokrati under 20-talet bibehöll en tämligen renodlad marxistisk inriktning, men att denna gradvis modererades, och att man i och med maktövertagandet 1932 lämnade de flesta av sina mest illröda villfarelser bakom sig.

    Nazismens framväxt under 30-talet, och framförallt Vinterkriget 1939-40 innebar att SAP definitivt tog avstånd från sovjetkommunismen och klart solidariserade sig med de västliga demokratierna. Denna provästliga inställning, personifierad av ministrar som Allan Vougt, kom att överleva kriget och behöll sin dominerande ställning inom socialdemokratin fram till 60-talet.

    Under hela efterkrigstiden fanns dock radikalare strömningar inom socialdemokratin, sådana som förordade undfallenhet mot Sovjet, eller t.o.m. hade svårt att välja sida mellan sovjetbolsjevismen och den västliga demokratin, sådana som Östen Undén.

    Det stora sammanbrottet för SAP kom i slutet av 60-talet. Under Palme radikaliserades partiet både inrikes- och utrikespolitiskt. Marxismen var tillbaka, med ränta. Nu var USA, i alla fall i den officiella retoriken, den stora boven. Hjältarna var folkmördare som Ho Chi Minh och Pol Pot.

    Under ytan dröjde sig dock en viss säkerhetspolitisk realism kvar. Samarbetet med västmakterna bestod, och kommunister övervakades som aldrig förr, även om det kanske snarare handlade om mera partiegoistiska intressen än omsorg om rikets säkerhet.

    Efter Palme började SAP åter svänga tillbaka mot en mera socialliberal inrikespolitik. Även utrikespolitiskt hade de mest radikala avarterna klingat av innan kalla kriget blåstes av.

    Dagens socialdemokrati beskrivs rimligen som socialliberal (i den mån man överhuvudtaget har någon ideologi annat än ”vi vill ha makten”). Pakten med Ohly skall nog också ses i det ljuset. Det är inte i första hand ett ställningstagande för Ohly och hans ljusskygga kumpaner, utan ett nödvändigt ont för att nå de eftersträvade 51 procenten.

    Detta är en förklaring, men ingen ursäkt. Vad Sahlin, Wetterstrand och Eriksson gör är oförlåtligt. Ohly och (v) är och förblir lika trogna sina marxistiska rötter som alltid. De är diktaturens apologeter, och borde aldrig tillåtas få något inflytande alls över svensk politik. Förhoppningsvis ser väljarna till att det blir så också, genom att ge alliansen förnyat förtroende.

    Faktum är att varje anständig demokrat borde markera sitt missnöje med Sahlins tilltag, genom att lägga sin röst på alliansen. Frågan om anslutning till demokratin är så mycket mer central än några procentenheter i skattesatser och ersättningsssytem som annars skiljer alternativen.

  17. 17 Högersosse juli 31, 2010 kl. 0:48

    Ber om ursäkt – jag menade naturligtvis att rikta mig till Populisten .

  18. 18 Allianspartisten juli 31, 2010 kl. 8:20

    Patrik,
    En intressant genomgång om socialdemokraternas förhållande mot vänsterns avgrundskrafter.

    Till denna skulle jag vilja lägga även löntagarfonderna. Ursprungsförslaget, de så kallade Meidnerfonserna, var ett utpräglat socialistiskt och marxistiskt förslag som syftade till socialisering av alla företag med mer än 50 anställda. Förslaget stöddes helhjärtat av LO, då som nu dominerat av socialdemokraterna. Detta är, som jag ser det, det senaste exemplet där socialdemokraterna öppet verkat för införande av en socialistiskt ekonomi.

    Nu blev dock dessbättre motståndet mot dessa fonder enormt. Fjärde oktoberröreslen gjorde en mycket viktig insats. Bland mina allra starkaste politiska upplevelser hör när jag var med i en demonstration som fyllde hela Avenyn i Göteborg (…jag tror det var 1983). Detta gav säkert många med mig en stark inspiration att bekämpa socialismen som sitter i än idag.

    Det som sedan kom ut av dessa fonder var något AP-fondsliknande, mer harmlöst än ursprungsfonderna. Entusiasmen inom delar av socialdemokratin var inte överväldigande och vi minns alla Kjell Olof Felts klassiska anteckning ”löntagarfonder är ett jävla skit – nu har vi baxat dom ända hit”. Fonderna kunde sedan förpassas till papperskorgen av regeringen Bildt utan att socialdemokraterna bröt ihop av sorg eller ens fällde en tår.

    Jag ser striden om löntagarfonderna som ett trendbrott i svensk politik där tanken om socialistisk planekonomi sköts i sank. Detta var en mycket viktig delseger i kampen mot socialismen.

  19. 19 Högersosse juli 31, 2010 kl. 9:34

    @ Allianspartisten,

    ”jag måste nog ändå hålla med om att det finns ett marxistiskt tankegods kvar inom socialdemokratin och som underhålls av vänsterfalangen. ”

    Håller med.

    ”Exempelvis hålls klassretoriken fortfarande vid liv. Detta märker vi nu genom pratet om ‘ökade klyftor’.”

    Nja, här håller jag kanske inte riktigt med dig om att det behöver handla om ren marxism. Givetvis har du rätt i att klassbegreppet är en grundbult i marxistisk teori. Men jag skulle nog vilja säga att många pragmatiska och icke-marxistiska socialdemokrater erkänner klassbegreppet åtminstone i viss utsträckning. Även icke-marxistiska socialister såsom anarkosyndikalister och frihetliga socialister har historiskt talat om klass.

    Personligen är jag såsom varande högersosse och pragmatiker skeptiskt till hur ”klass” används av vänstern (både vänstersossar á la Greider och den breda vänstern). Det är ett begrepp som är svårt att använda i vår tid, då klassuppdelningen inte går längsmed de gränser den en gång gjorde. Det har snarare ersatts av lönegrupper och etnicitet, vilka ofta men inte alltid sammanfaller. Många som talar om ”arbetarklass” idag (de flesta?) är också salongssocialister sprungna ur den övre medelklassen.

    @ Patrik Magnusson,

    Lysande framställning av socialdemokratins historia! Jag delar din uppfattning.

    Palme tycker jag var en olycklig parentes inom svensk socialdemokrati – en överklasskille som av karriärsskäl (?) blev socialdemokrat. Sedan försökte han för socialdemokraterna visa att han var en rödare socialdemokrat än sossarna själva. Detta i kombination med den galna tidsandan, där extremvänster och tokvänstern satte agendan skapade en kvävande statskollektvism och grå byråkrati av sällan skådat slag.

    Jag både förstår och delar största delan av den kritik som flera gett uttryck för här. Men sen handlar det om ideologi och personligt val. Till min personliga läggning har jag funnit att jag ideologiskt passar bäst inom socialdemokratins högerfalang. Jag vill också påminna om att den socialdemokratiska traditionen är bredare och större än den inhemstk svenska. T ex har brittiska socialdemokrater gjort oerhört mycket gott för att stärka de transatlantiska banden samt varit pro-NATO på ett sätt svensk socialdemokrati aldrig varit. Tony Blair ser jag som ett föredöme på detta område (dvs. utrikespolitik och ”liberal intervention”), även om jag kanske inte alltid delade hans ekonomiska slutsatser.

    Nu ska jag ge mig ut i solen!

  20. 20 Populisten juli 31, 2010 kl. 10:32

    Högersosse,

    Jag ber om ursäkt för att jag misstog dig för att ha partibok.

    Patrik Magnusson din genomgång är mycket bra, men missar tre väsentliga saker.

    1. Såsom grundläggande ideologi och analysverktyg har inte marxismen någonsin övergivits. Skulle man upphört att lära ut Marx på Bommersvik vid en viss tidpunkt? Eller upphört för en period? Jag tror knappast det. Vi kan också se spåren av Marx i dagspolitiken, dels genom vänsterfeminismen där den marxistiska analysen är genomgående men där kön fått ersätta klass, men också dels i t.ex. synen på barnomsorg och skola. ”Om ni anklagar oss för att vilja ta ifrån föräldrarna rätten att uppforsta sina barn så är svaret ja” skriver Marx och Engels i det Kommuistiska Manifestet vilket kan vara intressant att minnas då sossarna gör allt för att få in alla barn i kommunalt styrd förskola från 1-1,5 års ålder samt motarbetar varje form av hemundervisning.

    Att påvisa detta marxistiska grundarv och inte låta någon enda ”högersosse” komma undan med påståendet, inför sig själv och andra, att socialdemokratin är något annat än marxistisk är i mina ögon oerhört viktigt!

    2. Det passiva stödet från VPK var visserligen formellt ovillkorat, ”vi störtar aldrig en arbetarregering”, men det är ändå inte hela sanningen. Stödet skulle ju knappast ha funnits kvar om SAP inte längre upplevts som ett legetimt arbetarparti. För att inte tala om hur arrogant, maktfullkomligt och omoraliskt det är att förlita sig på stöd från ett parti som man sedan uttalat håller utanför direkt inflytande. Vi ska heller inte glömma att V i visserligen inte haft taburetter men släpptes in i flera departement mellan 1998 och 2006.

    3. Sahlin villa ju faktiskt söka vinna majoritet utan V men tvangs av partiets vänsterflygel att inkludera dem av rent ideologiska skäl. Partilednings analys torde ha varit samma som min, att S+MP har större chans att nå 51% än S+MP+V, men de tvingades ändå backa.

    Palme är för övrigt ingalunda ett klassmässigt undantag inom rörelsen, dess ledarskikt är genom historien fullt av folk från de fina salongerna. Branting var t.ex. klasskamrat (i skolan alltså) med Gustav V. Snarare är detta dels ett exempel på elitens förmåga att alltid hitta vägar till makten men också de någorlunda välbärgades ”buddahkomplex”, man kan inte stå ut med tanken på att ha klarat sig bättre än andra i livets lotteri och ger sig därför hän till liberala och socialistiska världsförbättrarprojekt. Hur är det själv Högersosse, har du någonsin haft det riktigt knapert?

    Allianspartisten,

    Att det inom SAP funnits vettigt folk som på ett strålande sätt dompterat de samhällsekonomiskt rent farliga idéer som skapats råder det ingen tvivel om. MBL är ett annat exempel där endast namnet återstår från det ursprungliga mycket långtgående förslaget och innehållet bytts mot en ofarlig informationsplikt.

    Trevligt föresten att läsa att solen skiner någonstans i konungariket!

  21. 21 Högersosse juli 31, 2010 kl. 12:44

    Populisten,

    Det är förmodligen lättare för dig att från din ideologiska ståndpunkt se socialdemokratin år 2010 som marxistisk, men det gör det inte sant för den sakens skull. Marxismen har aldrig varit självklar inom socialdemokratin. Det finns det alltför många pragmatiska sossar för. Det vore dumt att förneka att socialdemokratin har ett *historiskt* marxistiskt arv och den existerar idag endast begränsad till SAP:s vänsterflygel.

    Men det vore också absurt att hävda att huvudfåran i dagens socialdemokratiska parti är marxister. Att på allvar mena det är helt uppåt väggarna. Tycker man det gör man det förmodligen för att kunna demonisera sina politiska motståndare och lättare avfärda dem på så sätt.

    Som jag skrev tidigare – ha i åtanke att socialdemokrati INTE är lika med svenska SAP. I Storbritannien brukar man säga att metodismen har haft större påverkan på Labour än vad någonsin marxismen har haft. Deras tradition och pragmatism har också varit större än i den svenska socialdemokratin.

    ”Hur är det själv Högersosse, har du någonsin haft det riktigt knapert?” Tack för din cyniska och raljanta ton.

    Jotack, jag har periodvis haft det riktigt knapert i min ungdom. Under en kort period tvingades jag t o m söka socialbidrag, vilket utan tvekan var det mest förnedrande jag gjort. Men jag är evigt tacksam att detta sociala skyddsnät existerade. Jag lyckades relativit snabbt skaffa mig ett jobb och egen försörnjning, men de fördomar och den nedlåtande attityd jag upplevde under tiden som socialbidragstagare (ofta från socialsekreterare, även om det fanns sanna humanister också) var skrämmande.

    Jag kan också säga att det att vara socialbidragstagare är – förutom att man blir socialt stigmatiserad – ibland tuffare än att ha ett riktigt jobb. Många tycks tro att man glider runt i tillvaron. Men det fanns redan då krav på att söka viss mängd arbete som ska redovisas regelbundet och under hot om att stängas av om man inte uppfyller kvoten. Du lever på absoluta existensminimum och den ekonomiska och psykologiska press detta ger upphov till är inget jag önskar ens min värste fiende. Det var en otrolig lättnad att lyckas få ett jobb ganska snabbt. Men utan denna möjlighet till kontanthjälp hade jag varit utblottad. Hur folk som hamnar i denna sits och samtidigt har barn fixar det förstår jag bara inte och jag lider med dem. Som sagt – denna upplevelse stärkte mig i min syn på hur viktig social rättvisa och sociala skyddsnät är.

    Nu har solen gått i moln : (

  22. 22 Stoller augusti 4, 2010 kl. 21:16

    Högersosse:

    Jag är enig med dig om att samhället ska tillhandahålla ett socialt skyddsnät för de mest utsatta. Detta är en av grundförutsättningarna för ett civiliserat samhälle. Men den utveckling vi sett i Sverige, med mycket höga skatter för hela den arbetande befolkningen och bidrag till i stort sett alla, har gjort att det sociala skyddsnätet förlorar legitimitet. Detta är en mycket farlig utveckling.

    Staten (socialdemokraterna med stödpartier) har beskattat befolkningen till den grad att även medelinkomsttagarna blivit beroende av bidrag. Bidrag har kommit att ses som något som är normalt, nödvändigt och en rättighet för alla. Detta har luckrat upp arbetsmoralen och allt fler har kommit att försöka manipulera systemet, exakt hur många kan man tvista om, men tillräckligt många för att hela systemet ska äventyras på sikt.

    Detta har skett samtidigt med en stor kulturell förändring i vårt samhälle. Väldigt mycket handlar idag om ”mina” rättigheter, det vill säga om den individualistiska och egoistiska människans strävan att minimera, helst eliminera, sitt bidrag till samhället samtidigt som man maximerar sitt uttag. Socialdemokratin bär stor skuld till en samhällsutveckling med ökad individualism och egoism. Alltså motsatsen till solidaritet. Samtidigt minskar medborgarnas frihet och statens makt ökar då folk, för att maximera sin del av kakan, måste anpassa sig efter maktens preferenser för sätt att leva. För verklig solidaritet (omtanke om andra och offervilja): välkommen över i det konservativa lägret!

    En tanke till: Högersosse, du kan inte rösta på Sahlin och låtsa att du röstar på Blair. Det måste du inse.

  23. 23 Stoller augusti 4, 2010 kl. 21:29

    Förresten, Högersosse. Jag måste säga att det är mycket trevligt att du ger dig in i debatterna här. Du märks att du är intresserad av ett genuint åsiktsutbyte och du har många vettiga resonemang (för en sosse :)).

  24. 24 Högersosse augusti 6, 2010 kl. 18:57

    Stoller,

    Du säger: ”Staten (socialdemokraterna med stödpartier) har beskattat befolkningen till den grad att även medelinkomsttagarna blivit beroende av bidrag. Bidrag har kommit att ses som något som är normalt, nödvändigt och en rättighet för alla. Detta har luckrat upp arbetsmoralen och allt fler har kommit att försöka manipulera systemet, exakt hur många kan man tvista om, men tillräckligt många för att hela systemet ska äventyras på sikt.”

    Att medelinkomsttagarna blivit *beroende* av bidrag skulle jag inte säga. Att skatterna varit för höga för låg- och medelinkomsttagare kan jag hålla med om. Men att det skulle finnas ett utbrett fusk för att manipulera systemet är jag skeptisk till. Det visade ju även undersökningar efter förra valet, då Alliansen gick ut hårt med detta som fakta. Det visade sig vara starkt överdrivet. Fuskare finns alltid, men dem får man sätta åt genom riktade åtgärder snarare än kollektiv bestraffning (dvs. nedskärningar i socialförsäkringssystemen).

    Att socialdemokratin skulle vara ansvarig för egoismen och den alltför långtgående individualismen i samhället tycker jag är ett rent bisarrt argument.

    Som jag ser det är denna utveckling sprungen ur främst två faktorer. Det ena är 68-vänsterns (dvs. vänstern till vänster om sossarna, ”revolutionärerna”…) naiva och infantila befrielseprojekt, som urartade i laissez-faires på det kulturella området. Det andra är nyliberalismens framfart från 80-talet och framåt, där ekonomisk liberalism, girighet och politiserad egoism drev fram en utveckling där ”själv är bäste dräng”. Kombinationen av Thatchers children och ”de blå socialisterna”, som Ulf Lundell kallat nyliberalerna ledde fram till hyperindividualism och den normupplösning vi nu ser i samhället.

    Den politiserade och renodlade kollektivismen fungerar inte (=kommunism och statssocialism/statssocialdemokrati). Den leder i bästa fall till statsbyråkrati och i värsta fall till Gulag.

    Den politiserade och renodlade individualismen fungerar inte heller (=nyliberalism). Den leder till ett brutalt samhälle med normupplösning och socialt sönderfall som resultat.

    Jag sympatiserar mer med kommunitära idéer om Det goda samhället, balans mellan rättigheter och skyldigheter, balans mellan ordning och autonomi samt en syntes av kollektivism och individualism.

    Även om jag anser att det i den konservativa traditionen finns mycket gott ser jag inte att den i nuläget skulle bana vägen för större solidaritet i samhället, även om såklart Disraelis socialkonservativa hade sådana tankar. Liberalismen och moralismen i ohelig allians har fortfarande ett alltför starkt grepp om konservatismen.

    ”En tanke till: Högersosse, du kan inte rösta på Sahlin och låtsa att du röstar på Blair. Det måste du inse.”

    Nej. Har jag sagt det? Nej, det har jag inte. Jag tog upp Blair som ett exempel på att socialdemokratin är en bredare ideologi än vad svenska SAP representerar. För min del blir det, om jag nu måste deklarera detta, förmodligen en blankröst. Sahlin har jag inget förtroende för. Behöver jag säga att jag saknar förtroende för Ohly?

    Slutligen tackar jag dig för de varma orden, Stoller. Jag tycker att man bör kunna debattera även om man inte håller med om allt. Men jag tror att jag från en högersocialdemokratisk position och ni från en konservativ bör kunna mötas åtminstone tidvis och i vissa frågor.

    Allt gott.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar