Mera Söderbaum på Barometern

Det är dags att uppdatera T&F-läsarna på mina senaste ledare i Barometern, där jag sommarvikarierar som politisk redaktör. Ett beställningsjobb under perioden har varit att skriva en artikelserie i fyra delar om den moderna konservatismen. Därefter tog jag in svarsinlägg från lokalpolitiker inom Socialdemokraterna (Håkan Juholt), Kristdemokraterna (Anders Andersson), Folkpartiet (Sverker Thorén) och Miljöpartiet (Jonas Löhnn). Se vidare Barometerns ledarsida på nätet. Idag publicerades min slutkommentar.

På nätet har även Hayek-institutet Sverige skrivit en längre kommentar till den andra delen av min artikelserie om modern konservatism.

Nu ligger till slut den första krönikan jag skrev för Barometern i juni ute på hemsidan. I samband med detta har jag också uppdaterat min första sammanställning över sommarens Barometern-skriverier, inklusive att skriva små innehållsdeklarationer till respektive artikellänk på samma sätt som nedan.

Barometern andra perioden:

Jakob E:son Söderbaum

13 Responses to “Mera Söderbaum på Barometern”


  1. 1 Jonas Löhnn juli 29, 2010 kl. 20:09

    …och min miljöpartistiska kommentar om konservatismen i modern tid, vilken av vikarierande ledarskribenten okunnigt betecknats som okunnig🙂, publicerades på ledarplats 26/7 och kan läsas på http://www.barometern.se/ledare/kolumnister/snarare-omodern-konservatism%282029390%29.gm

    Håll till godo!

  2. 2 Allianspartisten juli 29, 2010 kl. 22:17

    Jag gör inte anspråk på att vara någon konservativ ideolog eller att ha någon djupare kunskap om konservatismens innersta filosofiska tankegods men efter att ha läst Jonas Löhnns kommentar kan jag inte se annat än att Löhnn är närmast pinsamt okunnig om vad konservatismen står för.

    Löhnn skriver:

    ”Konservatismen är per definition aldrig modern. Den håller fast vid det som varit och tror att varje förändring är en försämring.”

    Varifrån har Löhnn fått för sig att politisk konservatism skulle innebära ”Den håller fast vid det som varit och tror att varje förändring är en försämring”? Löhnn blandar här ihop strukturkonservatism med politiskt konservatism på ett högst anmärkningsvärt sätt. Inte ens de mest populärvetenskapliga beskrivningarna av konservatism har Löhnn bemödat sig att ta del av. Om Löhnn t.ex. gått in på Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Konservatism) hade han kunnat bespara sig de värsta pinsamheterna i denna exponering av total okunnighet om konservatismen. Från Wikipedia kan följande citeras:

    ”Ibland används begreppet konservatism inte för att beteckna de politiska idéer som Edmund Burke stod för, utan för att beskriva en generell vilja att bevara status quo. Denna så kallade strukturkonservatism ska inte sammanblandas med den politiska konservatismen.”

    Nu är det dock så att Löhnns argumentation faller in i ett mönster som allt som oftast används av de rödgröna kamraterna. Man ”uppfinner” åsikter åt motståndaren som sedan angrips med det ”grova artilleriet”.

    Även om det inte har med sakfrågan i denna diskussion att göra kan jag inte låta bli att associera till en intervju av statsministern som jag läste i Expressen igår. Ur denna kan citeras:

    ”L: Du är en av få politiker som har rubbat både Göran Persson och Mona Sahlin: de har väldigt svårt att möta dig i debatter. Vad är det du gör?

    – Grundproblemet dom har, som också Socialdemokraterna över huvud taget har, är att de anser att de möter en person som förställer sig.

    L: Som förställer sig?

    – Ja, de anser inte att Moderaternas förnyelse har hänt och därmed så möter de inte sin motståndare där han eller hon står och det är grund för underskattning. Det var definitivt Perssons problem och jag tycker fortfarande att det är socialdemokratins problem. De förstår inte med vilken kraft och framför allt hur jag har fått anstränga mig för att förnya Moderaterna.”

    Alltså ännu ett exempel på de rödgröna kamraternas argumentationsteknik där man bemöter något annat än motståndarens åsikter.

    Är det verkligen så illa ställt hos de rödgröna kamraterna att man saknar argument för att möta motståndarnas verkliga åsikter?

  3. 3 Patrik Magnusson juli 29, 2010 kl. 23:59

    Tyvärr är Löhnn ganska representativ för många etablerade politiker, oavsett partifärg, i att han har en karikatyrbild av konservatismen på näthinnan, som han tror är den rätta, och som han inte vill/orkar besvära sig med att utmana.

    Att sedan Löhnn är just miljöpartist gör det hela lite extra komiskt i mina ögon. De om några borde ha allt att vinna på att inta ett mera konstruktivt förhållningssätt till konservatismen. Är det någon del av borgerligheten som skulle ha förutsättningar att bygga en bro till miljöpartisterna i miljöfrågor så är det de konservativa.

    Skulle miljöpartiet någon gång i framtiden tröttna på att ha de röda som en kvarnsten kring halsen, så är det hos de konservativa de troligen lättast finner förståelse i alla fall i miljöfrågor.

    Men jag förstår dem samtidigt. Snart är det val och nu handlar allt om att vinna röster, inte att vidga vyer och ge sig in i filosofiska grubblerier. Det finns säkerligen också ett behov att visa lojalitet med de röda bundsförvanterna, och därmed racka ned på allt konservativt. Och så har vi lilla egenintresset. Tänk om det gick upp för de borgerligt sinnade väljarna med mijöengagemang att det finns bättre alternativ än mp.

  4. 4 Dag Elfström juli 30, 2010 kl. 1:02

    Löhns analys är inte ens värd att kommentera. Han har uppenbarligen inte ens ett hum om vad konservatismen är för något.

  5. 5 Jonas Löhnn juli 31, 2010 kl. 2:45

    Som teolog är jag givetvis inte obekant med vare sig livåskådningar i forntid och samtid eller med ideologiernas historia.
    Mina källor sträcker sig lite längre än till Wikipedia.

    Men nu är det förstås i ett forum för konservativa jag skriver, och får väl då anses som en i sammanhanget oliktänkande minoritet.
    Därför förvånar det mig föga att de tre kommentarer som lämnats ovan samtliga avvisar min text om konservatismen som okunnig utan någon som helst kännedom om mig och än mindre med angivande av några argument.
    Nå, ”Allianspartisten” kommer väl närmast en hederlig argumentation, tills det spårar ur i nidbilder av hur en generaliserad grupp (”guilt by association”) resonerar.
    Samma nidbilder målas upp om konservativa och andra borgerliga politiker i andra läger, men i båda fallen är det just nidbilder det handlar om.
    Fula retoriska knep har ingen politisk falang visat sig särskild immun emot. Ett ganska rikt mått av propagandism förekommer helt klart även i de texter som producerats annorstädes av flera av dem som är mina vedersakare här.
    Inget av det har emellertid särskilt mycket med mig att göra eller min analys av modern konservatism.

    Det verkar som om ordet konservatism för de flesta här, och kanske för de flesta som kallar sig konservativa idag, står för något som inte har mycket kvar av den ursprungliga idén.
    Man har en förståelse som grundar sig i ett betydligt kortare tidsperspektiv. Det förefaller mig nästan som om man ser konservatism som en riktning inom nutida moderat politik. Det är i så fall givetvis helt anakronistiskt.
    Konservatismen som ideologi, sådan som Burke en gång lade fram dess bärande idéer, står ju inte högt i kurs idag, ens inom Moderata samlingspartiet.
    Betoningen av underkasta sig staten har förändrats radikalt i liberal riktning, socialkonservatismen har försökt inkorporera ett drag av solidaritet som frångår grundtanken att den gudagivna ordningen och hierarkierna inte ska rubbas. Exemplen kan göras fler.
    Detta är inte åsikter jag behöver uppfinna eller hitta på, det är min analys av hur verkligheten ser ut och hur den skiljer sig från ideologin konservatism.

    När t ex konservativa kvinnor verkat för en bredda rösträtt – jag vet att så varit fallet – har det inte skett som en konsekvens av den konservativa ideologin. Det har skett trots en ideologi som uttalat motsätter sig sådana jämlikhetssträvanden.
    Är det en karikatyr? Visa mig det i så fall!

    Försvara gärna ert synsätt, men bevärdiga er gärna med argument som inte är så lövtunna som att enbart beslå er meningsmotståndare med okunskap.
    Inte ens om ni skulle ha rätt har ni med detta visat att så är fallet.

  6. 6 Patrik Magnusson juli 31, 2010 kl. 10:56

    Jonas,
    Du får ursäkta om min kommentar ovan till ditt inlägg inte riktigt tog den på allvar. Jag hade helt enkelt svårt att uppfatta den som en ärlig inbjudan till diskussion. Ditt inlägg gav intryck av att du redan bestämt dig för vad konservatism är, och att du inte var redo att lyssna på dem som har en annan åsikt. Jag gör ett nytt försök
    ”Konservatismen är per definition aldrig modern. Den håller fast vid det som varit och tror att varje förändring är en försämring.”
    Detta är sannolikt den vanligaste nidbilden och missuppfattningen om den konservativa ideologin. Vad du beskriver här är ett förhållningssätt som brukar benämnas strukturkonservatism och som har mycket lite med ideologi att göra.

    Konservatismen är inte motståndare till alla förändringar. Däremot är det en konservativ uppfattning att förändringar skall genomföras med varlighet och med hänsyn tagen till historiens lärdomar. Det innebär att den konservative tenderar att vilja förändra saker i makligare takt än t.ex. en otålig liberal.

    Det finns hos den konservative en djupt liggande insikt om att samhället befinner sig i ständig förändring. Vårt uppdrag är att hantera denna förändring på ett sådant sätt att saker och ting inte spårar ur, och att centrala värden inte går förlorade på vägen. Den konservativa mardrömmen är när revolutionära förändringar kastar alla traditioner och mödosamt vunna lärdomar över ända och urartar till terrorvälde, så som skedde i Frankrike efter 1789, i Ryssland efter 1917 och i Tyskland efter 1933.

    Sedan har det ju viss betydelse vad det är för förändringar vi talar om. Självfallet motsätter sig den konservative förändringar som strider mot grundläggande konservativa värden, men välkomnar sådana som stärker dem. Tittar vi på de gångna fyra åren är jag övertygad att jag som konservativ välkomnat fler av de förändringar som skett än vad du som miljöpartist gjort.

    ”Nå, ”Allianspartisten” kommer väl närmast en hederlig argumentation, tills det spårar ur i nidbilder av hur en generaliserad grupp (”guilt by association”) resonerar.”

    ”Historiskt och internationellt är det konservativ politik som försvarat slavsamhällen, apartheid och dödsstraff och som på hemmaplan bekämpat bl.a. kvinnors rösträtt, sjukkassa och ersättning vid arbetslöshet.”

    Hur var det där med ”Guilt by association” egentligen? Är det något som är ojuste bara när andra använder det, men ok när man själv tar till det. För vad är ovanstående citat om konservativ politik om inte ”guilt by association”. Ja det finns konservativa som försvarat dödsstraff och motsatt sig kvinnors rösträtt, likväl som det finns miljöpartister idag som är djävulsdyrkare, stödjer dödsstraff och ägnar sin fritid åt att planera och genomföra ideologiskt motiverad brottslighet, men inte hävdar jag att det är miljöpartistiskt att bete sig på det viset.

    Skall vi ta dina sakfrågor en och en och börja med slaveriet, så är det ju en företeelse som i huvudsak är historiskt förlagd till tiden innan Burke reflekterade över den franska revolutionen. Under stora delar av 1800-talet fördes en ständig kamp mot slaveriet, och mest drivande var det konservativa Storbritannien. Tittar man på ledande konservativa politiker och filosofer under de senaste två hundra åren tror jag du får svårt att hitta en enda som förespråkar slaveri.

    Inte heller Apartheid är något som vunnit några vänner bland de konservativa. När det systemet stod på sin höjdpunkt under 80-talet var det konservativa politiker som Thatcher och Reagan som stod bland de främsta i kampen mot detta. Att beskriva apartheidsystemets försvarare som konservativa håller endast om man som du väljer att definiera alla som är emot all förändring som konservativa.

    Dödsstraffet är det däremot otvivelaktigt många konservativa som har stött, och i alla fall i USA, ännu stödjer. Där har man dock genom historien haft sällskap av många andra. Idag skulle jag hävda att få europeiska konservativa stödjer dödsstraff. Det är helt enkelt en praxis som historien inte har visat håller måttet, och som av många konservativa anses oförenlig med centrala kristna och humanistiska värden.

    Kvinnlig rösträtt är en fråga som inbjuder till förenkling. Den gängse bilden är att kvinnor saknade alla politiska rättigheter till 1921, varefter man plötsligt fick rösträtt, och att det fanns en tydlig skiljelinje mellan konservativa som inte ville se kvinnor rösta, och liberaler/sossar som ville det. Sanningen är mer komplicerad.

    Kvinnlig rösträtt, liksom manlig, infördes gradvis under ett antal decennier från slutet av 1800-talet till omkring 1920. Det råder inget tvivel om att den politiska vänstern var mera pådrivande och högern mera bromsande i frågan, men det handlade mer om vägen dit än om själva målet. Ur ett konservativt perspektiv är det bättre att genomföra så stora förändringar som införande av allmän rösträtt ändå är stegvis och med försiktighet.

    Det fanns även inom den politiska vänstern vissa betänkligheter mot att ge kvinnor rösträtt, eftersom man på goda grunder antog att kvinnorna var mera konservativt lagda politiskt än männen, och att reformen alltså skulle gynna högern politiskt. Idag är kvinnlig rösträtt en självklarhet för politiskt konservativa.

    När det gäller sjukkassa och arbetslöshetsersättning så är det inte helt självklart vad man som konservativ tycker om detta. Den stora stridsfrågan i modern svensk politik rörande sociala försäkringssystem har inte gällt om de skall finnas eller ej, utan om de skall förstatligas eller ej. Där har de konservativa försvarat de privata och frivilliga systemen och motsatt sig statliga och obligatoriska.

    Går vi längre tillbaka i tiden så var de konservativa de första tillskyndarna av välfärdsstaten, eftersom man, till skillnad från liberalerna, såg stora faror i de sociala problem den snabba industrialiseringen förde med sig. Dagens socialkonservativa är mera benägna att stödja välfärdsstaten, medan de mera liberalkonservativa, dit jag räknar mig, föredrar mera fristående system.

    ” Idag är det ett synsätt som inte bara är omodernt, utan som väldigt få i vårt land egentligen vill bekänna sig till. Därför är det inte konstigt att Moderaterna alltmer lämnar sin högerflank och sin ideologiska hemvist. ”

    Där får jag tyvärr ge dig rätt i stora stycken. Det är ingen tvekan om att konservatismen har få uttalade anhängare i Sverige, ungefär lika få som socialismen, och nästan lika få som Miljöpartiet. De allra flesta svenskar återfinner man i den politiska mitten, och det är också dit moderaterna förflyttat sig för att försöka bryta socialdemokratins maktmonopol. För mig som konservativ är detta beklagligt, men kanske inte så förvånande.

    Detta innebär nämligen att den senaste mandatperioden fått en politik som endast marginellt skiljer sig från den socialdemokratiska, vilket man som borgerlig har svårt att bli allt för entusiastisk över. Samtidigt finns det ett värde i att bryta den osunda sammanväxt mellan det socialdemokratiska partiet och den svenska statsapparaten som pågått nästan utan avbrott i 80 år, och i årets val verkar det trots allt spela viss roll vem som vinner, inte för att alliansen blivit ”bättre”, men för att alternativet – i och med vänsterpartiets stärkta ställning – blivit så mycket sämre.

    ” Som miljöpartist står jag i ett sammanhang som inte räds att låna det bästa från andra, men som inte fastnat i en ”ism”, eller bygger sin samhällsanalys på iakttagelser som gjordes för 100-200 år sedan.”

    När det gäller din syn på konservatismen tycker jag det är precis det du gör. Du dömer dagens konservatism efter ställningstaganden som du, rätt eller fel, anser att konservatismen gjorde för 100-200 år sedan. Samhället förändras, och med dem ideologierna. Du tror väl inte på allvar att dagens liberaler står för allt vad det tidiga 1800-talets liberaler höll för sant och rätt?

    ” Det verkar som om ordet konservatism för de flesta här, och kanske för de flesta som kallar sig konservativa idag, står för något som inte har mycket kvar av den ursprungliga idén.”

    På sitt sätt har du rätt, men i grunden helt fel, anser jag. Tittar man på de konkreta ställningstaganden som konservativa tänkare och politiker gjorde för 200 år sedan, så är det definitivt så att få idag vinner gillande hos dagens konservativa. Varför skulle de göra det? Det var ställningstaganden som byggde på de förhållande som då rådde, och som vore föga applicerbara på dagens värld.

    Tittar man på de bakomliggande principerna, de som jag menar att du inte förstått eller vill erkänna, så är konservatismen av idag tämligen trogen sin historia. Vi tror fortfarande på maktdelning, privat ägande, personligt ansvar, människans ofullkomlighet, familjen, traditionerna, ansvaret för kommande generationer och historiens lärdomar. När vi konservativa betonar vikten av att ”förändra för att bevara” är det just det som det handlar om. Att stå fast vi grundläggande principer, men att i takt med att världen omkring oss förändras anpassa ställningstaganden i konkreta frågor till detta, för att på så sätt på bästa sätt hålla fast vid de grundläggande principerna.

  7. 7 Allianspartisten augusti 1, 2010 kl. 10:42

    Jonas Löhnn,
    Till att börja med vill jag till fullo instämma i det mycket insiktsfulla inlägg som Patrik skrivit ovan. Med detta hoppas jag att du ändå inser att det du angriper genom den kategoriska ståndpunkten ”Konservatismen är per definition aldrig modern. Den håller fast vid det som varit och tror att varje förändring är en försämring” är strukturkonservatism och inte den politiska konservatismen, som diskuteras i detta forum. Det vore klädsamt om du här medger att du misstagit dig här, diskussionen blir då mycket enklare och mer konstruktiv då.

    Sedan vill jag framhålla att konservatism, för mig, är mer av ett förhållningssätt än ideologi. En viktig skillnad mellan konservatismen och många andra ideologier är att den är icke utopisk. Socialismen ställer upp utopin om det klasslösa samhället, liberalismen (…i dess ”renläriga” form) ställer upp utopin om ett samhälle där i princip all samverkan sker genom överenskommelser utan samhällets medverkan och nationalismen ställer upp utopin om att ett samhälle blir gott om det byggs utifrån nationaliteter och nationstillhörighet.

    Förespråkarna för de utopiska ideologierna ställer upp modeller för hur samhället skall fungera. I detta sammanhang är det utan tvekan så att socialismen gjort det mest omfattande modellbygget och teoribildningen. Modellen blir det centrala för de utopiska ideologiernas uttolkare. Stämmer den inte vägrar man ofta att se modellens brister. Historien har många exempel på detta där väl realsocialismen i Sovjet och Östeuropa hör till de mera talande,

    Problemen med denna modellbyggandet är, enligt mitt förmenande, två.

    För det första är verkligheten så komplex och föränderlig att den svårligen låter sig beskrivas av förenklade modeller.

    För det andra är de utopiska modellerna omöjliga att realisera då de förutsätter ideala förhållanden och en konformism som är omöjlig. Det utopiska modellbygget tar inte hänsyn till den mänskliga naturen och dess mångfald. I vår mänskliga natur, som är en bladning av positiva och negativa egenskaper finns det mycket av av begränsningar som stjälper varje försök till utopisk modellbygge. Viktigt att komma ihåg i detta sammanhang är att människan är en inte allt igenom god varelse utan att hon också har även mindre angenäma sidor.

    Jag vill inte, som jag framhöll i mitt inledande inlägg, göra anspråk på att vara någon konservativ ideolog men min egen reflektion är att de ”naturliga ordningar”, som ofta brukar förekomma i beskrivningar av konservatismen, har mycket att göra med de begränsningar som den komplexa och mångfacetterade mänskliga naturen innehåller.

    I detta perspektiv är vår historia och alla de erfarenheter som på olika sätt finns i denna, direkta kunskaper, praxis, sedvänjor och tradtioner, av ett oerhört stort värde i samhällsbygget. Den visar på lösningar som fungerat och på lösningar som inte fungerat. Sedan är det med naturlighet inte så att den lösning som fungerade för 100 år sedan per automatik fungerar idag då utvecklingen givetvis är ständigt pågående.

    Vad samhällsbygget handlar om är att hela tiden utvärdera den situation vi befinner oss i idag och sätta denna i relation till tidigare erfarenheter och etablerade kunskaper. Vi kommer då alltid att finna sådant som måste förändras och förbättras. Dessa förändringar bör vara genomtänkta och vi måste försäkra oss om att vi har fast mark under fötterna innan vi tar nästa steg. För att inte röra upp och skapa disharmoni bör stegen inte vara för stora och heller inte ske för snabbt. Går vi försiktigt fram är möjligheten större att korrigera konsekvensen av sådant vi inte förutsett.

    Ovanstående tankar kanske blev lite väl ”filosofiska” men de är ett försök att förklara varför jag tycker du har fundamentalt fel när du säger att ”Konservatismen är per definition aldrig modern. Den håller fast vid det som varit och tror att varje förändring är en försämring”. Konservatismens utgångspunkt är något helt annat än att bevara för bevarandets egen skull.

  8. 8 Jonas Löhnn augusti 1, 2010 kl. 15:08

    Tack Patrik och ”Allianspartisten” för betydligt mer resonerande och nyanserade inlägg.
    Uttryck om vad som är pinsamt eller värt att kommentera slår lätt tillbaka mot en själv.

    Jag ska här lämna lite svar på era synpunkter, men hoppas att ni har fördrag med att jag sedan inte tänker lägga alltför mycket energi på att argumentera här i ”ert” forum, eftersom jag inte tror att det är särskilt bra hushållning med egna resurser att försöka övertyga just er. Men samtalet är ju intressant för det!
    Att jag alls yttrat mig här beror på att Södebaum i sin länkning valt att bara ta med sitt eget material, där han bl a bemöter mig, utan att länka till de kommentarer som han tar upp.

    Jag tror säkert att det hade varit en lättare uppgift att resonera med mig om jag ”medgav” att jag misstagit mig om konservatismen, så att det jag avvisar som omodernt enbart är strukturkonservatism och inte ideologin. Men läser ni min text på Barometernss ledarida borde ni också upptäcka att jag redan där gör denna distinktion, när jag kallar strukturkonservatism för ”konservatism i en mer allmän betydelse”, och snarare exemplifierar nutidens ovilja att lämna det invanda och allmänt bakåtsträveri med LO, Centern (borde kanske preciseras till centerpartister generellt) och SAP.
    Nej, jag menar att det är just ideologin konservatism, så som den i grunden vill att man förhåller sig till samhället, som jag analyserar.
    Det blir därför ganska talande, tycker jag, att de invändningar jag möter innehåller åsikter som att konservatism mer är ett förhållningssätt än en ideologi. För mig bekräftar det just att ideologin är övergiven. Och som jag ser det, av goda skäl.

    Jag kan också konstatera att vill man reducera konservatismen till att vara liktydig med en försiktighetsprincip – vilket jag uppfattar att flera av debattörerna här gör, inte minst Söderbaum – så är det inte konstigt att man kan uppfatta miljörörelsen som ett utflöde av konservatismen, eller att den lever i högsta välmåga idag.
    Jag får en känsla av att jag vet för mycket om de ursprungliga konservativa tankarna för att dela en sådan något ohistorisk uppfattning, snarare än för lite.

    I övrigt kan jag instämma i mycket av inläggens analyser av socialism och liberalism, och resonemangen om utopier.
    Det gör också att jag tycker mig ha bättre fog för att kritisera ett ”guilt by association”-resonemang när jag tillskrivs argumentationsteknik som i långa drapor kopplas samman med socialdemokratiska makthavare och annat som är mig främmande, än när jag kritiserar inställningen till historiska politiska skeenden utifrån den just då rådande konservativa hållningen.

    Jag inser självklart att ni som idag betecknar er som politiskt konservativa i någon form inte delar särskilt många av de synsätt som konservatismen då och på olika platser förfäktat.
    Men det är liksom också till stor del i det som min poäng ligger.
    Ska man veta vad något står för måste man trots allt gå till källorna.
    Vad Burke en gång skapade gjordes i skarp polemik med en omvärld som inte längre ser ut som då. Hans bevekelsegrunder var hedervärda och hans värderingar var frihetliga, även om han kom att kritisera andras frihetssträvanden – eftersom han tyckte att de var ett missbruk av friheten.
    Utifrån mina värderingar förtjänar konservatismens ställningstaganden i många demokratifrågor genom historien verkligen kritik. Det blir liksom inte mycket bättre av att andra ideologier också hamnar minst lika snett.

    Jag blev ombedd av Jakob E:son Söderbaum att kommentera hans artikelserie om modern konservatism. Jag hade ett begränsat utrymme, så några längre filosofiska utläggningar fanns det inte plats för. Men det jag skrev kan jag stå för.
    Om syftet varit att inte ta upp ideologin konservatism, utan att analysera och lägga synpunkter på nutidens högerpolitik, skulle min text sett annorlunda ut.

    Kanske kan någon ändå glädjas åt att jag i min ursprungliga artikel också tydligt angav några eftersträvansvärda uppfattningar som jag gärna anammar från konservatismen. Utöver den kloka eftertankens hållning, som att iaktta försiktighet vid större förändringar, pekade jag på insikten att människan bär på både gott och ont och tilltron till kultur och tradition som viktiga för samhället. Visst mått av frihetsideal finns ju också i konservatismen, även om liberalismen givetvis lagt beslag på den aspekten, genom att bygga sin bild av ett idealsamhälle på individens frihet.

    Att sedan konservatism redan etymologiskt anger att det handlar om bevarande kan nog ingen konservativ komma ifrån, hur gärna han eller hon än vill…

  9. 9 Söderbaum augusti 1, 2010 kl. 20:06

    Jonas Löhnn: Det var ett högst medvetet val att inte länka in era svarsartiklar här på T&F. Inte för att hålla nere er i sammanhanget, utan för att göra viss skillnad på mina roller som redaktör för T&F respektive som vikarierande politisk redaktör på Barometern.

    Jag måste säga att jag tyckte det var förvånande att du skrev som du gjorde i din svarsartikel, när jag ägnat hela artikelserien åt att motbevisa precis den sortens fördomar om konservatismen – som ju du inte är direkt ensam om, men som inte blir ett dugg mer rätt för det.

    Men jag uppskattar ditt intresse i att få seriösa svar på vad du själv tror och tänker, så jag ska imorgon förmiddag gå igenom ovanstående och se om jag själv har några kompletterande synpunkter.

  10. 10 Allianspartisten augusti 1, 2010 kl. 20:26

    Jonas Löhnn,
    ”För mig bekräftar det just att ideologin är övergiven. Och som jag ser det, av goda skäl.”

    Men själva ”grejen” kanske just är att det aldrig funnits någon konservativ ideologi i den mening som vi normalt lägger i ordet ideologi. Med ideologi menar jag då en lära som utgår från ett antal dogmatiska trossatser eller axiom utifrån vilka varje ståndpunkt skall kunna ledas tillbaka. Det finns alltså ingen konservativ ideologi att överge.

    För mig är det ganska uppenbart att det är ett förhållningssätt som Burke förmedlar. Hans mest kända verk ”Reflections on the Revolution in France” är ingen dogmatisk programförklaring, likt Marx ”Kommunistiska manifest”, utan just en reflektion utifrån den samtid Burk levde i. Av Burkes skrift ”Thoughts on the Cause of the Present Discontents” framgår synsättet ganska klart då han skriver ”Every age has its own manners and its politicks dependent upon them”. Sedan menar Burke att det finns en relation och kontiniutet mellan tidsåldrarna.

    Jag menar att många av de personer du betecknar som ”konservativa” och ger skulden för en massa historiska oförrätter i själva verket har föga att göra med Burkes konservativa förhållningssätt och kanske inte ens kände till Burkes existens. Vissa verkade också före Burke.

    Nu är det dock så att förhållningssättet, utifrån mitt sätt att se det, ändå leder fram till att det finns sådant som är beständigt och inte förändras mellan tidsåldrarna. Åter tror jag detta har med den mänskliga naturen att göra.

    Något som bestått så länge vi kan ana historien är familjen. Denna har överlevt alla historiska skeenden under alla tidsåldrar och i de flesta kulturer. Detta leder mig till slutsatsen att samhället måste respektera familjen och föra en politik som underlättar för den.

    Något annat som jag tror är beständigt genom historien är äganderätten. Visst har ägandet varit ojämt fördelat under historien och visst har det gjorts försök med ”egendomslösa” samhällen men vi kan aldrig komma ifrån att äganderätten visat sig vara något fundamentalt. Men egen åsikt är att detta har med den mänskliga naturen att göra.

    ”Utifrån mina värderingar förtjänar konservatismens ställningstaganden i många demokratifrågor genom historien verkligen kritik. Det blir liksom inte mycket bättre av att andra ideologier också hamnar minst lika snett.”

    Det må vara att demokratin har tagit lång tid att utforma men för egen del ser jag utvecklingen av t.ex. den svenska demokratin från det att bönderna mer varaktigt kom att bli en del av riksdagen under 1500-talet, via frihetstidens parlamentarism, ståndsriksdagens avskaffande 1866, den allmänna rösträtten för män 1907, kvinnornas rösträtt 1921 till den nuvarande regeringsformen 1975 som en kontinuerlig process och kanske till och med ett exempel på ett konservativt förhållningssätt. Resultatet har ändå blivit en av de mest stabila demokratier som vi har. Även utvecklingen i Storbrittanien kan studeras på ett liknande sätt.

    Demokratin är så mycket mer än bara blinda majoritetsbeslut då den också måste visa respekt för minoriteten. Inget samhälle skulle bli lyckligt om 51% av befolkningen utövar diktatur över de resterande 49% av befolkningen. Här krävs eftertanke för att hitta ett rimligt förhållningssätt och detta har tagit tid. Kring frågor relaterade till detta kretsar också en del av dagens debatt genom diskussionen om det civila samhället och politikens begränsningar.

  11. 11 Patrik Magnusson augusti 1, 2010 kl. 22:00

    Jonas: ”hoppas att ni har fördrag med att jag sedan inte tänker lägga alltför mycket energi på att argumentera här i ”ert” forum, eftersom jag inte tror att det är särskilt bra hushållning med egna resurser att försöka övertyga just er.”

    Där har du nog kalkylerat helt rätt🙂

    Jag har all förståelse för att du vill prioritera annorlunda. Det är ju trots allt val snart, och vi vill ju alla att ”vår sida” skall vinna. Kanske när valet är överståndet och den politiska tillvaron återgår i sin normala lunk, så får vi mer tid för filosofiska resonemang. Du är alltid välkommen åter.

    Jag ser inte heller någon poäng att föra diskussionen vidare. Du har din bild av vad konservatism är, jag har min. Det skulle dock vara intressant att veta om du förväntar dig samma bokstavstrohet från liberaler och socialister till deras ideologiska rötter, som du gör av konservativa.

    Om jag skall trycka på något som avslutning vore det nog det allianspartisten redan gjort, att konservatismen inte är, och aldrig har varit, en ideologi i den rigorösa och utopiska mening som liberalism och socialism är. Försöker man förstå konservatismen utifrån en föreställning om att en ideologi måste vara uppbyggd på samma vis som dessa båda ideologier, så kan jag tänka mig att man kommer till de slutsatser du gjort, men då missar man enligt min mening själva den konservativa ideologins väsen.

  12. 12 Jonas Löhnn augusti 2, 2010 kl. 0:22

    Om inget alltför omvälvande inträffar blir väl det här mitt slutord då.
    Först till Söderbaum:
    Du lägger givetvis ut vilka länkar du vill, det är upp till dig. Men för att ditt bemötande av de fyra inbjudna politikerna ska vara särskilt meningsfullt är det för mig en inte helt främmande tanke att det vore hederligt att också länka till texterna från dem du apostroferar. För egen del ombesörjde jag nu detta själv och är helt nöjd med det.🙂

    Vad gäller den samfällda argumentationen från ”Allianspartisen” och Magnusson kan jag hålla med om att konservatismen saknar flera drag som brukar utmärka ideologier, men nog tvivelsutan ändå får betecknas som en sådan – även om jag inte heller tror att det var Burkes avsikt eller önskan.
    Och om den som ideologi idag är död eller icke existerar är mig faktiskt ganska egalt.

    Till sist: Mitt krav på bokstavstrohet.
    Ja, det var ett ju omdöme som jag gärna låter appliceras på mig.
    Jag kan garantera att jag bedömer andra politiska ideologier efter samma historiskt-kritiska mall.
    Man är väl exeget!🙂
    Tycker nog att även era analyser av socialism och liberalism bygger på liknande tankegångar, samtidigt som ni också visat er kritiska till den rörelse mot ”mitten” som moderater och i viss mån kristdemokrater gjort.
    Sannolikt skiljer vi oss alltså mindre än ni först ville göra gällande vad gäller metodlogi – vilket skulle kunna innebära att även ni skulle kunna anses representativa för att resonera som många etablerade politiker och pinsamt okunniga eller inte ens värda att bemöta.
    Jag hoppas att jag med denna kommunikation bevisat att jag inte resonerar så, även om vi har olika uppfattning.

    Allt gott!

  13. 13 Patrik Magnusson augusti 2, 2010 kl. 11:41

    Jonas: ”Och om den som ideologi idag är död eller icke existerar är mig faktiskt ganska egalt.

    Vad avgör om en ideologi är död eller levande? Som jag ser det så kan man inte dödförklara idéer som ännu diskuteras. I så fall är denna diskussion ett bevis på att konservatismen faktiskt lever, och jag får tacka dig för ditt bidrag till att hålla konservatismen vid liv.
    🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,284 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar