“A riddle, wrapped in a mystery, inside an enigma”

Så beskrev Winston Churchill 1939 Sovjetunionen. Den beskrivningen kan i mångt och mycket fortfarande gälla dess arvtagare, Ryssland.

Ryssland, ett land med många ansikten.

Vad som händer i Ryssland har närmast omätbara konsekvenser för Sverige. Därför bör det vara vår möda värd att verkligen försöka sätta oss in i och förstå denna komplexa jättenation. Därför ägnar jag en stor del av mitt intresse, vilket också avspeglat sig på T&F, åt Ryssland.

Jag har ofta varnat för att rysk upprustning kan få besvärliga konsekvenser för Sverige om vi inte anpassar vår försvarsförmåga till denna realitet. För det har jag naturligtvis blivit kallad russofob, vilket jag anser vara en orättvis och oförskämd anklagelse. Jag står dock fast vid att svensk försvarsplanering och försvarsförmåga långsiktigt måste anpassas till ett Östersjöområde där Ryssland är den dominerande stormakten.

Samtidigt har jag också uppmanat till ett stärkt samarbete med Ryssland, och ett aktivt främjande av vänskapliga relationer med detta grannland. För detta har jag naturligtvis också fått kritik, vanligtvis av andra personer än de som irriterar sig på min försvarsvänlighet. Även denna uppfattning står jag dock fast vid. Vi vet inte var Ryssland är på väg. Faktum är att vi sannolikt kan påverka var Ryssland är på väg. Det vore osedvanligt dumt att inte försöka utnyttja den chansen, och med en utsträckt hand bjuda in Ryssland i familjen av demokratiska nationer. Jag vet att de har lång väg dit, men nog måste vi försöka?

Denna dualistiska hållning till Ryssland kan vara besvärlig för många att förstå. Kan man samtidigt både önska och verka för stärkta relationer med Ryssland, och verka för ett starkare försvar som om vi skall vara ärliga i princip bara har en potentiell uppgift, att försvara oss mot ett ryskt anfall? Måste man inte antingen vara en naiv fredsmicklare som tror Putin om allt gott, eller en blodtörstig rysshatare som drömmer om erövringar i österled?

En som till fullo insett att så inte måste vara fallet är Bo Pellnäs, en av Sveriges absolut skarpaste säkerhetspolitiska experter. Läs hans lysande debattartikel i DN. Där säger han precis vad jag egentligen vill säga i frågan, men som jag omöjligt kan formulera på ett bättre sätt än Pellnäs.

Patrik Magnusson

20 Responses to ““A riddle, wrapped in a mystery, inside an enigma””


  1. 1 Stoller juli 29, 2010 kl. 11:26

    Intressant och vettig, din dualistiska hållning Patrik!

    Men här blev det lite fel: ”Kan man samtidigt både önska och verka för stärkta relationer med Ryssland, och verka för ett starkare försvar som om vi skall vara ärliga i princip bara har en potentiell uppgift, att försvara oss mot ett tyskt anfall?”

    Ett sådant resonemang kunde man tänka sig på 1930-talet. Men resonemanget hade varit mycket rött och obalanserat, förutom att det hade gjort finnarna fullständigt vansinniga på oss! (Ditt roliga skrivfel utgörs av näst sista ordet i citatet).

  2. 2 Patrik Magnusson juli 29, 2010 kl. 11:33

    Hmm, har nog sett lite för mycket andra världskrigsdokumentärer på sistone.😉

    Felet är korrigerat.

  3. 3 Allianspartisten juli 29, 2010 kl. 12:48

    En del av grundproblematiken med Ryssland är att det tiderna igenom varit ett auktoritärt samhälle där fulländningen nåddes under sovjetkommunismen.

    Att under en kort tidsperiod, det är knappa 20 år sedan kommunismen föll, göra om ett land format av 100-tals år av auktoritära traditioner och reppresiva regimer är förmodligen en omöjlighet. Denna ”konvertering” lär ta generationer och så länge detta pågår kan vi inte helt ”sänka garden” även om det omedelbara hotet inte är så stort.

    Med detta sagt kan jag dock inte låta bli att uttrycka en beundran och respekt för det ryska folket som utvecklat överlevnadskonsten till fulländning under alla de mörka år man genomlevt. Att man t.ex. rent ”födomässigt” överlevde sovjettidens vansinniga kollektiviseringar berodde på att det växte upp en produktion ”vid sidan av”. Datjornas trädgårdar användes till fullo och de ”ynka” jordstycken som de kollektiviserade bönderna tilläts sköta själva producerade offantligt mycket mer än de, ofta misskötta, kollektiva jordarna.

    Det går inte ha annat än en dualistisk syn på Ryssland.

  4. 4 ua juli 29, 2010 kl. 15:02

    Jag håller med om första delen att vi måste kunna försvara oss mot ryssland. Däremot ställer jag mig väldigt tveksam till om det över huvud taget är möjligt att genom något slags samarbete kan få dem att ändra inställning. De kan nog låtsas, men…

  5. 5 Johnny juli 29, 2010 kl. 17:47

    Det är ett vettigt resonemang. Som jag ser det måste Sverige alltid kunna försvara sitt land mot alla kända och okända hot dygnet runt i all evighet.

    Själv tycker jag vi skall skaffa bra tjärnvapen och bestycka våra ubåtar med. Har man inte kärnvapen har man ingen avskräckning. Fördelen med kärnvapen är att ett litet land som Sverige eller Israel faktiskt kan sätta hårt mot hårt emot en stormakt som Ryssland.

    Sedan måste vi kunna skjuta ner alla misiler som kan avfyras mot oss, ett bra antimisil system som säckert går att exportera till många länder. Senast jag läste hade Ryssland 16.000 kärnvapen misiler, de måste vi kunna skjuta ner annars har vi inget försvar.

    Sedan är det ju väldigt märkligt att vi än en gång har rustat ner vårt försvar som vi lovade oss själva att aldrig göra efter erfarenheten att inte ha något försvar när andra världskriget bröt ut. Vi måste sluta använda försvaret som ett budget dragspel, det är vår yttersta livförsäkring.

  6. 6 Patrik Magnusson juli 29, 2010 kl. 18:58

    Johnny,

    Jag beklagar, men ditt resonemang kring kärnvapen och ABM-system är i mina ögon inte hållbart.

    Sverige kan av flera skäl inte skaffa kärnvapen. De mest uppenbara är att ett sådant projekt skulle sluka ofantligt med resurser, och att eftersom Sverige undertecknat icke-spridningsavtalet så skulle vi få hela världen mot oss.

    Även om en svensk atombomb vore möjlig är jag långt ifrån övertygad att en sådan skulle skänka oss större trygghet. Att jämföra Sveriges situation med Israels haltar. Israelerna har sina bomber som en yttersta livförsäkring att sätta in mot en konventionellt överlägsen fiende som dock saknar kärnvapen.

    För att ett svenskt nukleärt hot skulle bli trovärdigt måste vi skaffa oss en så stor och väl skyddad arsenal att den skulle kunna överleva ett förstaslag från Ryssland. I annat fall riskerar förekomsten av svenska kärnvapen endast att leda till ett massivt preventivanfall mot vår arsenal om krig hotar.

    Då är det nog mer rimligt att jämföra med den eventuella säkerhet Irans kärnvapenprogram skänker dem i relationen till USA. Framhärdar herrarna i Teheran kommer oundvikligen bomplanen att hälsa på i Natanz och Qom förr eller senare.

    Bättre vore då att krypa in under det amerikanska kärnvapenparaplyet, alternativt på sikt delta i utformandet av ett europeiskt dito.

    Inte heller att skaffa sig system för att kunna skjuta ned alla potentiella ballistiska missiler som kan nå Sverige är en realistisk utsikt. Inte ens USA mäktar (ännu) med en sådan uppgift.

    MIM-104 Patriot är en missil som kan skjuta ned ballistiska missiler med goda resultat, och som Sverige med fördel kunde ha ett antal batterier av. Med tanke på att styckepriset ligger i storleksordningen 10 miljoner, så kan man med lite enkel matematik konstatera att 16000 sådana (och nu är jag optimist och räknar med träff i varje skott) skulle gå lös på 160 miljarder i inköp. Det har vi inte råd med.

    Vi behöver ett starkt försvar, men vi måste bygga ett baserat på våra begränsade resurser (och om jag fick råda i samverkan med våra allierade – de västliga demokratierna). Det innebär svåra prioriteringar där vi omöjligt kan försvara oss mot allt.

    Vad vi kan göra är att bygga ett försvar som på egen hand kan möta begränsade hot, att se till att ett fullskaligt angrepp blir så kostsamt och tidskrävande att en angripare helst avstår, och om det ändå skulle ske ger oss den tid det behöver att få hjälp.

  7. 7 Johnny juli 30, 2010 kl. 16:25

    Patrik,

    Tack för ditt svar och god argumentation. Det problem som jag kan se med att Sverige skaffar kärnvapen är att gör man det offentligt blir omgivningen orolig och bevakningen av stormakterna intensivare, talar man inte om det så är det ju ingen som vet om det och därmed finns ingen avskräckning.

    Men har vi inga kärnvapen så har vi ingen avskräckning och egentligen inget försvar värt namnet. Att förena oss under det gamla NATO kärnvapen paraplyet är naturligtvis bättre än ingenting, men här överlämnar vi ändå ansvaret för vår nation till andra, att de skall hjälpa oss (när vi inte hjälpte Finnland, Norge, Danmark eller England under WW2). Vi måste ta ansvar för vår egen säkerhet och kan inte förlita oss på att andra skall göra det och då är egna kärnvapen eller lika kraftfulla vapen nödvändiga enligt mig.

    Sedan om du är med i NATO eller ett framtida EU-NATO så måste en gemensam utrikespolitik föras av samtliga medlemsländer. Ett bra ex är Georgien som var på väg att bli NATO-land och anföll Ryska säkerhetstrupper i Syd Osettien. Tänk om Georgien varit del av NATO vid tidpunkten och med sin vårldslösa och omdömeslösa attack ha utlöst ett kärnvapenkrig mellan NATO och Ryssland. Vid ett NATO medlemskap riskerar vi att dras in i konflikter vi inte har någon orsak till eller intresse av men skyldighet att ställa upp militärt.

    Eftersom stormakterna inte avvecklat sina kärnvapen (vilket jag bedömer som omöjligt, det går inte att avskaffa kärnvapen eftersom de redan är uppfunna, tandkrämen är redan ute ur tuben)
    så tycker jag att Sverige skall hävda att så länge stormakterna har kärnvapen skall vi ha det också. Tage Erlander var på rätt väg med Studsviksprojektet, syn att det inte genomfördes så hade saken varit ur världen idag och Sverige haft bra kärnvapen.

    Sverige måste ta sin säkerhetssituation på allvar och utveckla de vapensystem vi behöver för att alltid kunna försvara oss mot alla potentiella hot, klarar vi inte av det riskerar vi att förlora vårt land, leva under ockupation eller som flyktingar i exil, de som nu överlever.

  8. 8 Johnny juli 30, 2010 kl. 16:32

    Glömnde fråga vad den vackra röda vapenskiölden står för?

  9. 9 Patrik Magnusson juli 30, 2010 kl. 17:23

    Vapenskölden i artikeln är den Ryska federationens statsvapen.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Coat_of_arms_of_Russia

    Den dubbelhövdade örnen är en urgammal rysk symbol som de i sin tur lånat från det ännu äldre bysantinska väldet. Den har symboliserat många olika saker, men onekligen passar den Ryssland ganska bra.

    Ryssland som både vänder sitt ansikte västerut mot ett Europa som man söker influenser från, och österut mot de oroliga och hotade hörnen av sitt imperium man söker bevara.

    Man kan också se framför sig en rysk örn som dels sneglar framåt mot en välmående pluralistisk demokrati, dels bakåt mot en auktoritär eller totalitär supermakt, och har lite svårt att bestämma sig för vad som lockar mest.

  10. 10 Patrik Magnusson juli 30, 2010 kl. 21:11

    Johnny,

    Vi är nog helt överens om vikten av ett starkt svenskt försvar. Däremot gör vi inte samma bedömning av vad som är realistiskt att uppnå. Sverige är ett litet land. Vi har inte resurser nog att kunna försvara oss mot alla tänkbara hot.

    Antingen måste vi utifrån de resurser vi har på egen hand försöka skydda oss mot mera blygsamma hot, eller så kan vi i samverkan med andra skydda oss mot även lite svårare hot. Garanterat skydd mot alla hot – det finns inte.

    Vilket man väljer beror på hur man prioriterar och om man är lagd mer åt det isolationistiska eller det internationella hållet. Båda lösningar har sina för- och nackdelar. För mig framstår NATO som den naturliga lösningen. Det är en naturlig hemvist för Sverige att liera sig med de andra demokratierna, och vi behöver deras hjälp – även om vi återskapar ett försvar värt namnet.

    Vad gäller kärnvapnen så är det ytterst tveksamt (även om vi nu struntar i internationella avtal och opinion) om Sverige idag skulle ha råd att skapa och upprätthålla en sådan styrka. Storbritannien, ett land med sex gånger så stor befolkning och ekonomi, och elva gånger så stora militärutgifter, har stora svårigheter att finansiera drift och ersättning av sina fyra strategiska robotubåtar, och är beroende av USA för sin FoU på området.

    Man skall nog inte heller överskatta kärnvapnens betydelse. Egentligen är det ganska oanvändbara vapen. Deras öerhörda förstörelseförmåga gör tröskeln för att använda dem oerhört hög. Jag kan faktiskt inte se framför mig en enda situation då svenska politiker skulle ge order om att bruka dem, och det tror jag alla andra länder också inser. Därmed förlorar de sin avskräckande förmåga.

  11. 11 Johnny juli 30, 2010 kl. 21:27

    ”Man kan också se framför sig en rysk örn som dels sneglar framåt mot en välmående pluralistisk demokrati, dels bakåt mot en auktoritär eller totalitär supermakt, och har lite svårt att bestämma sig för vad som lockar mest.”

    Väl talat tycker jag. Tack för utmärkt beskrivning av vapenskiöld. Ryssland är ju ett kristet land, ortodoxa kyrkan med sin unika historia och ett grannland vi krigat med ett 30-tal gånger, senaste freden 1809. Rysslands krig och Leninistiska revolution, andra världskrig och kalla kriget och imperieimplosion och sedan akutoritär demokrati och marknadsekonomi. Ryssland har på 20 år tagit sig en bra bit framåt mot högre välstånd och säkerhet och när Ryssland når sin fulla potential som ex St Petersburg under 1800-talet som då bedrev fri Östersjöhandel med Europa, ett rikt och fredligt Ryssland är bra för Sverige, Europa och världen. Det bör vara vårt mål i politiken och försvaret är vår yttersta självständighetsgaranti.

    Rysslands avtal med Norge är ett problem mindre. Annars ganska lungt med Finnland, Sverige, Balitikum (förutom baltryssarna) och Polen efter flygolyckan. Mer problem med Vitryssland och Ukraina än föregående länder verkar det som.

    Ett så stort land som Ryssland gränsar till väldigt många andra länder, från i princip Japan, Nord Korea och Kina i Öst, inklusive alla gamla Sovjetstater i Asien och Europa, det är många relationer att relatera till, plus fientliga separatistiska muslimska republiker lite här och var.

    Gas, Olja, Kol, mineraler, skog, jurdbruksmark, hav och sjö finns det gott om i Ryssland med endast 140 miljoner invånare, mindre än ex Brasilen på 190 miljoner. Sverige med alla sina framgångsrika företag har stor potential i Ryssland och det måste vi ta vara på. Egentligen vore det naturligt med ett EU/samarbete som omfattade hela Europa och alla dess stater, det är i princip ofrånkomlig utveckling i en global värld.

  12. 12 Patrik juli 30, 2010 kl. 22:10

    Min syn på det ryska kärnvapenhotet är denna: väljer Ryssland att använda kärnvapen mot Sverige så har vi inget att sätta emot. Men varför skulle vi utforma vårt nationella försvar efter en hotbild som om den förverkligas inte går att värja sig från?

    Den svenska försvarsdoktrinen bör utgå från att hotet även fortsättningsvis kommer att bestå av konventionella ryska styrkor i stor skala som vi, i samverkan med våra grannländer måste bemöta med välutrustade och vältränade styrkor av den kaliber som Sverige har råd att upprätthålla under en längre period.

    Jag tror inte att ett fullskaligt kärnvapenkrig är den enda möjliga utgången i en kraftmätning mellan Ryssland och diverse västmakter, och att utforma vårt försvar efter sådana premisser där det klassiska invasionshotet ignoreras, vore enligt mig dumdristigt, för att inte säga riskabelt.

    Vem vet hur många mindre länder som stormakterna är beredda att offra för att slippa använda sig av sina kärnvapen i ett skarpt läge. Sverige och övriga nordiska länder skulle lika gärna kunna hamna i ett stormaktsvakuum där vi själva måste sörja för vår fortsatta överlevnad då USA väljer att ställa sig passivt och Ryssland känner sig tvunget att avsluta det dem påbörjat.

    Vi bör alltså utgå från att målet för en eventuell rysk aggression även fortsättningsvis kommer att inbegripa svenskt territorium, i vilket syfte det än må vara.

    Regeringens tal om en försvarsorganisation om 50 000 man låter kanske bra på pappret men när man sedan betänker att av dessa 50 000 man så ska hemvärnet utgöra 32 000 av dessa, och xx antal tusen understödstrupper så förstår man att denna armé i själva verket skulle vara lika mycket en papperstiger som dagens svenska försvar. Det är inte hederligt att, som regering kritisera den gamla värnpliktsmodellen med kvalitetsargument när man samtidigt föreslår att över hälften av framtidens svenska försvar ska utgöras av ickemekaniserat hemvärn, om än i uppdaterad version. Det ÄR skillnad på nationalgarden och konventionella arméförband, i alla länder och i alla tider.

    Enligt regeringens förslag får vi kanske runt 12 000 soldater max som är stridstränade i arméförband och som kommer utgöra främsta ledet vid en väpnad konflikt, plus 32 000 nationalgardister.

    Siktet bör vara ställt högre än så enligt mig. 50 000 stridstränade och välutrustade soldater indelade i den brigadstorlek som tillämpas av den amerikanska armén hade nog erbjudit en bra mix mellan kvantitet och kvalitet utan att prislappen blir orimlig för Sveriges ekonomi. Men då ska det vara just det, 50 000 soldater och inga 18 000 konventionella styrkor som i sin tur kommer bestå av en stor andel understödstrupper.

  13. 13 Robert Stenkvist juli 31, 2010 kl. 17:57

    Jag håller i stort sett med dig i din analys. Undrar lite över det här

    ”och med en utsträckt hand bjuda in Ryssland i familjen av demokratiska nationer. Jag vet att de har lång väg dit, men nog måste vi försöka?”

    Lång väg till demokrati? De har väl fria val eller?

  14. 14 Patrik Magnusson juli 31, 2010 kl. 18:23

    ”Lång väg till demokrati? De har väl fria val eller?”

    Demokrati innehåller så mycket mer än ”bara” fria val, och det handlar inte bara om hur saker ser ut på papper utan även hur de fungerar i praktiken.

    Ryssland har långt kvar till en stabil fungerande demokrati, och fungerande fri- och rättigheter, men det är naturligtvis åtskilligt bättre än under sovjettiden.

    För en bedömning av den ryska demokratin kan jag rekommendera:
    http://www.freedomhouse.org/uploads/fiw10/FIW_2010_Tables_and_Graphs.pdf

    Där framgår att Ryssland räknas till en av de 42 stater i världen som inte är fria, inte ens delvis fria, utan ofria.

  15. 15 Robert Stenkvist juli 31, 2010 kl. 19:56

    Fast på vilket sätt är de inte fria? De har ju fria val? På vilken plats kommer Sverige då? Var precis inne på Sakines blogg. Hon har skrivit en avhandling där vi får reda på att Berggren, sossarnas ordförande i Botkyrka arbetar på att öka valdeltagandet i norra Botkyrka. Och alla röstar dom på sossarna, de vet väl inte ens om det finns något annat parti. Alltså tänk om detta skett i Ryssland? Nu bryr sig ingen i princip, måste odemokratiska saker hända i Ryssland för att folk skall reagera? Vi har ett demokratiskt parti som inte ens får hyra möteslokaler, i Ryssland? Nä, i Sverige. Anna Lind bestämde att Stockholms stad inte får hyra ut lokaler till SD.

    Vi har ett parti vars medlemsskap gör att flera människor förlorat sina jobb, i Ryssland? Nä, i Sverige. Alla demokratiska partier har rätt till genmäle i DN och SvD om de blir påhoppade, alla partier förutom SD, det sker i SVERIGE!

    Jag kan göra listan lång, men det får räcka. Är lite trött på att vi här klappar oss på bröstet och anser oss höjden av demokratiska, samtidigt finns det odemokratiska tendenser rakt framför näsan på oss, som ingen plötsligt räknar med. Valfusk, riktat mot ett speciellt parti har t.o.m. filmats, tänk om det hänt i Ryssland, vilket liv det skulle blivit.

    Jag kritiserar gärna odemokratiska tendenser utomlands, i Ryssland också, men först får vi väl uppmärksamma våra egna brister.

  16. 16 Johnny juli 31, 2010 kl. 20:37

    I Ryssland äger väl staten alla media?

    I Sverige äger staten dominerande radio och TV media. Subventionerar privata tidningar och det är inte ovanligt att de mascherar i takt när de bedriver publicistisk kampanj om ”Gobal Uppvärmning” som sedan blev ”Klimat Change” eller tystnadskampanjen om Ny Demokrati 1994 och Nya Partiet 1998 och idag med SD. Mörkandet krig invandrare och brottslighet, bidragsberoende, arbetslöshet, kostnader, etc.

    Vem som äger media bestämmer verkligheten idag. SVT, SR, DN, SVD, GP, Aftonbladet, Expressen, etc bestämmer vad som publiceras. Här är internet mänsklighetens befriare där nästan alla åsikter är tillåta, interaktionen, kunskapen, sökpotentialen, informationsmängden, internationell, etc. Tackar Gud för Internet!

    Det är mycket som kan förbättras och jag vill börja med vår demokrati, en ny konstitution, med maktdelning, valkretsar, folkomröstningar, etc. Fast den diskussionen hör hemma i ett annat inlägg efter detta.

  17. 17 Robert Stenkvist juli 31, 2010 kl. 22:26

    Ja väl talat, men det är mer komplicerat än så. De privata TV-bolagen är lika politiskt korrekta som de statliga. Det handlar inte bara om vem som är ägare tydligen, TV4 är inte bättre än SVT, snarare sämre.

    Vi har en politisk korrekthet som kopplat ett grepp om journalisterna och media. Politikerna är beroende av media och är tvungna att spela med. Se vilken press Hägglund blev utsatt för bara för att han inte ville bli utbuad på Pridefestivalen. Ägarna till de privata bolagen hör till samma etablissemang som politikerna och den statliga media. Hur många journalister och andra mediamänniskor har gått från statlig till privat media och tvärtom? Hur många som helst. Journalisterna på privat media har dessutom gått på samma journalistskola som de vilka jobbar på den statliga median. De bor på samma ställe, har liknande åsikter o.s.v.

    Tyvärr, enbart privata mediabolag löser ingenting. Min spontana och ovetenskapliga uppfattning är att SVT är något objektivare än t.ex. det privata TV4.

  18. 18 Robert Stenkvist juli 31, 2010 kl. 22:29

    På nätet härskar dock mörkermänniskorna med taskig människosyn, oinskränkt😉

  19. 19 Patrik Magnusson juli 31, 2010 kl. 23:55

    Robert Stenkvist,

    Nu börjar diskussionen glida iväg lite väl långt från spåret. Artikeln handlar om Ryssland, inte Sverige. Jag håller dock med om att det finns åtskilligt att orda om när det gäller den svenska demokratin, och inte minst yttrandefriheten.

    Jag har vid ett flertal tillfällen fördömt just de tarvliga metoder som även partier som annars berömmer sig om att vara demokratiska använder mot SD, och det står jag fast vid.

    Med detta sagt vill jag ändå sätta saker i perspektiv. Sverige (som för övrigt har högsta poäng i Freedom House undersökning) har små problem om man jämför med Ryssland. Sedan bör betonas att det förhållande att rysk demokrati har problem är inte någon huvudpoäng i artikeln, snarare tvärtom. Jag menar att vi inte bör låta det hindra oss att försöka samarbeta.

    Med detta sätter jag punkt för sidospåret svensk demokrati, svenskt mediaklimat och dess brister. Diskutera gärna vidare om Ryssland och Sveriges förhållande till detta.

  20. 20 Carl-Mikael A. Teglund augusti 4, 2010 kl. 21:43

    Vettig och balanserad artikel Patrik. Bra och nyanserat om Ryssland. Gillas!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar