Schori – revolutionsromantiker och USA-hatare

Pierre Schori (f. 1938), här i sällskap med kompisen Fidel Castro.

Pierre Schori (S) lever i det förflutna, på svenska socialistmyter från 1970-talet som han av övertygelse eller oförmåga inte kan kasta av sig. När jag läste Schoris hatfyllda vittnesmål på DN-debatt (den 21/8) så kom minnena tillbaka från politiken och hur den manifesterades under 1970- och 1980-talen. Pierre Schori, Olof Palme, kommunistdiktatursfjäsk, Castrofjäsk, USA-hat, västförakt – allt känns plötsligt så obehagligt nära. Jag tycker inte om Pierre Schori. Jag tycker inte om hans åsikter och jag tycker inte om hur han marknadsför dem.

Politiskt är Pierre Schori en obehaglig typ som beklagligt nog kan ha visst inflytande på den socialdemokratiska vänstern som får sin politiska motivering genom nostalgitripper av den typ Schori står till tjänst med.

De svenska trupperna gör en bra och nödvändig insats i Afghanistan. Vi ska vara stolta över de svenska män och kvinnor som frivilligt med risk för det egna livet gör en insats för att andra människor ska kunna leva drägliga liv. Schori vill dra hem de svenska trupperna, han vill dra hem alla trupper från Afghanistan och lämna fältet fritt för talibanerna och en människosyn som inte ligger i närheten av vad som kan anses acceptabelt.

Motiveringen till att vi ska dra hem trupperna är inte att det är bättre i Afghanistan, att flickor kan gå i skola utan att riskera att bli levande innebrända av talibanförband. Nej, skälet är att den svenska insatsen hotar ”två fundament” i svensk säkerhetspolitik: den militära alliansfriheten och lojaliteten med FN, Trams! Socialistiskt trams!

Den militära alliansfriheten har överlevt sig själv. Om den någonsin har varit rätt. Jag ställer mig synnerligen tveksam till det. Och lojaliteten med FN, ja vad ska man säga om den? Lojal mot vad?

Om vi börjar med den militära alliansfriheten. Sverige valde efter andra världskriget att ställa sig neutralt mellan demokrati och diktatur. Sverige vägrade att gå in vare sig demokratins försvarsallians eller diktaturernas. Moraliskt inte speciellt heroiskt.

Hade vi ställt oss neutrala mellan två demokratiska allianser eller mellan två diktaturer så hade såväl neutralitet och alliansfrihet kunnat försvaras. Men nu var det ju inte så.

Den officiella svenska utrikes-, säkerhets- försvarspolitiken, som socialdemokraterna fått ta hand om under flest år, gjorde att vi jämställde diktaturer med demokratier. Egentligen totalt oförsvarligt. Var fanns solidariteten med andra demokratier? Var fanns solidariteten med diktaturens fångar? Det var en egoistisk, isolationistisk politik. Det är i denna anda som Pierre Schori fortfarande verkar. I ett tillstånd av USA-hat och revolutionsromantik.

Det är beklagligt att allt fler länder med militär trupp i Afghanistan börjar tala om ett slutdatum och dessutom sätter ut ett sådant. Detta spelar enbart talibanerna och deras anhängare i händerna.

Vi befinner oss med soldater i Afghanistan för att de har ett uppdrag. Och vi gör det på ett FN-mandat, där FN bett NATO leda operationerna. Motsatsförhållandet som Schori bygger upp mellan NATO och FN är således rent nonsens. Visst hade det varit bra om vi hade kunnat ha en tidsaxel att följa och veta när och hur utländsk trupp inte längre är nödvändig att hålla kvar i Afghanistan. Men något sådant vet vi inte. Den militära truppen finns där för att säkra den civila utvecklingen. För att göra det möjligt för människor att leva människovärdiga liv. För att de mänskliga rättigheterna ska accepteras. För att kvinnor ska behandlas som människor, för att flickor ska få utbildning. Det är därför militären är där.

Det hade varit bra mycket bättre om de länder som nu gett ett datum för hemdragande av sina trupper satt ett förverkligandemål istället för ett fixerat hemresedatum. ”Vi åker hem när uppdraget är slutfört”. Det kan ta ett år, det kan ta två och även längre. Men syftet med närvaron måste stå klar och beskedet måste vara att: ”Vi åker inte hem förrän det är fullföljt”.

Människor som Pierre Schori och som andra socialdemokratiska veteraner med minnen från 1970- och 1980-talens glada Kubabesök och ensidiga stöd åt kommunistiska enpartistater sviker människorna i Afghanistan och överlämnar dem med berått mod till regimer där människoliv och människovärde står mycket lågt i kurs.

När Pierre Schori jonglerar med siffror och jämför vilka civila insatser som kunde gjorts för de pengar den svenska militära insatsen kostar är det desinformation han håller på med. Utan en militär närvaro skulle ingen av de civila insatser han föreslår kunna förverkligas. Den internationella militära närvaron är nödvändig för att kunna bygga upp ett civilt samhälle med respekt för människorna. Men detta bekymrar inte Pierre Schori. Vad som bekymrar honom är svenskt samarbete med NATO och att FN inte har den direkta ledningen över de militära insatserna i Afghanistan. NATO är idag västvärldens militära försvarsorganisation.

FN är en tandlös förening med medlemskap öppet för alla. Här umgås demokratier och diktaturer på lika villkor och fattar gemensamma beslut. Militärdiktaturer och polisstater sätts att kontrollera hur de mänskliga rättigheterna efterlevs. Länder som Iran och Venezuela har lika mycket att säga till om som Holland och Nya Zeeland. Är diktaturerna fler till antal är det de som sätter agendan. Jag tycker inte lojaliteten med FN är något att vifta med.

Hos Pierre Schori är det USA-hatet och revolutionsromantiken som får styra de politiska ställningstagandena. Men vad är att vänta av en man som dyrkar Fidel Castro och beskriver honom som en renässansfurste för stor för sin ö?

Rolf K Nilsson

Annonser

3 Responses to “Schori – revolutionsromantiker och USA-hatare”


  1. 1 Allianspartisten augusti 22, 2010 kl. 9:55

    ”När jag läste Schoris hatfyllda vittnesmål på DN-debatt(den 21/8) så kom minnena tillbaka från politiken och hur den manifesterades under 1970- och 1980-talen. Pierre Schori, Olof Palme, kommunistdiktatursfjäsk, Castrofjäsk, USA-hat, västförakt – allt känns plötsligt så obehagligt nära.”

    Castrofjäsket nådde en kulmen när kamraten Palme år 1975 besökte den kommunistiske diktatorn. Läser man idag kamraten Palmes tal framstår den framförda hyllningen som både absurd och obegriplig. Här följer ett stycke ur talet:

    ”Att frigöra dessa slumrande resurser är en väldig uppgift. En grundläggande förutsättning är att de används för de egna folkens välfärd. Det program för en ny ekonomisk världsordning, som FN:s generalförsamling antagit, är ett viktigt steg på väg mot ett världsomfattande samarbete mellan stater på rättvisa villkor. I Latinamerika tillhör Kuba de länder som länge gått i bräschen för sådana krav, och för en strävan till ekonomisk frigörelse, ”la segunda independencia”.

    Avslutningen på talet är som hämtad från en realsocialitisk partikongress i Östeuropa och lyder enligt följande:

    ”Kära vänner, jag kan försäkra er att en växande svensk opinion med intresse och sympati följer denna strävan till interamerikansk solidaritet och oberoende. Det är en utveckling som borde välkomnas i alla länder, inte motarbetas. Ty så länge orättvisor, utsugning och misär råder kan ingen verklig fred och avspänning i världen uppnås.

    Får jag sluta med att tacka för att ha fått detta tillfälle att tala till Er, tillsammans med Fidel Castro, på denna historiska plats.

    Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten mellan folken! Leve det självständiga och oberoende Kuba! ”

    Delar av socialdemokratins historia är således otvivelaktigt ganska solkig. Såsom anhängare av vår Alliansregering kan man, ur ett rent valtaktiskt, inte vara annat än tacksam att socialdemokraterna ”dammar av” personer som Pierre Schori då detta onekligen sätter fokus på socialdemokraternas mindre hedersamma bedrifter. Detta i kombination med att man tagit den kommunistiske kamraten Ohly till sitt hjärta gör att varje presumtiv rödgrön väljare, som tycker att demokratin hör till våra främta ideal, bör fundera en extra gång innan valkuvertet försluts.

  2. 2 Tomas Johansson augusti 22, 2010 kl. 11:06

    Palme var erkänt retoriskt skicklig, välutbildad överklasskille som han var. Men att hålla sig till sanningen var det värre med, moralen. Det var för att vinna val han sa som han sa, i den tidens anda. Och det gick ju lysande!

    Egentligen (privat) var han ju tvärtom, stor USA-vän, skickade sina barn dit för utbildning. Man känner igen strategin, Jonas Sjöstedt talar illa om USA för att vinna röster men han bosatte sig där sen han då snackat sig till en maktposition i Sverige, fått den eftertraktade posten i partiet, sen dra till drömlandet i väst. Förlorarna är dom grundlurade svenska lantisarna. Som vanligt.

  3. 3 Solveig Artsman augusti 23, 2010 kl. 21:21

    Ännu en övervintrad 68:a. Hur gör man för att undvika verkligheten så länge? Hoppas att Schoris hat snart övergår i en mild klarsyn.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,743 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar