…med klara besked om vad de rödgröna tänker göra om de vinner de stundande valet. Men vänta, det är precis vad Mona Sahlin tänker låta oss göra. På område efter område blir hennes besked till väljarna ”Ähum, just det där är vi inte riktigt färdiga med, men ge oss bara makten, så skall ni se att vi kommer fram till någon lösning vad det lider”.
S nya valaffisch?
Socialdemokraterna går i år, likt en bortskämd tonåring, till val under parollen ”Vi kan inte vänta”. Är det dock något som Sahlins utfrågning ikväll gör klart är det väl att de rödgröna är i stort behov av att vänta. De är helt enkelt inte mogna att överta regeringsansvaret. Även om man bortser från att en enad rödgrön politik sannolikt skulle vara synnerligen ohälsosam för moder Svea, så är det uppenbart att någon sådan enad politik inte ens existerar.
Sveriges insats för Afghanistan skall utredas, det blir förmögenhetsskatt och höjd fastighetsskatt, men exakt hur de kommer att se ut får vi först veta om sisådär 2 år. I frågor där de rödgröna faktiskt har presterat ett enat manifest, såsom kravet på evakuering av USA:s baser runt världen, tycks Sahlin nu sväva betänkligt på målet.
Den bistra sanningen för de rödgröna är att de inte är någon enad allians, utan en ganska disparat pakt, bildad enligt mottot ”Min fiendes fiende är min vän”. Detta blir pinsamt tydligt när de pressas på konkreta besked. Paktens sammanhållning bygger på att alla parter ännu en tid får leva i tron att den slutliga kompromissen kommer att gå deras väg.
Jag tycker inte att Mona Sahlin på något sätt gjorde en usel insats. Jämfört med förväntningarna får man nog säga att hon överraskade positivt med en förhållandevis avslappnad och engagerad insats. Ändå hade jag nog varit djupt besviken om jag varit socialdemokrat. Ikväll blåste Sahlin sannolikt sista chansen att bli statsminister 2010. En hyfsad prestation från hennes sida kan nämligen inte dölja det faktum att bakom alla slagord och all retorik finns….
…INGENTING
De rödgröna har ingen politik att komma med, inga förslag att presentera, inga resultat att leverera. Därför lämnas också vi väljare utan svar från Mona Sahlin. Men, när man tänker efter gör det inte så mycket. Vad hon tänker göra eller inte om hon blir statsminister är endast av akademiskt intresse. Det viktiga är vad Fredrik Reinfeldt kommer att göra sedan han blivit återvald.
Mest intressant var därför kanske tittarfrågan om Sahlin tänker avgå om hon misslyckas att vinna valet. Det är en högst aktuell fråga. Föga förvånande blev Sahlins besked även där: ”jag vet inte”.
Läs mer om utfrågningen i DN och SvD.
Patrik Magnusson
Tradition & Fason 
”I frågor där de rödgröna faktiskt har presterat ett enat manifest, såsom kravet på evakuering av USA:s baser runt världen, tycks Sahlin nu sväva betänkligt på målet.”
Det kan jag inte tänka mig…
Stackars president Obama är säkert redan helt skräckslagen och halvt paralyserad över det scenario att han måndagen den 20 september får ett telefonsamtal från kamraten Sahlin med order om att omedelbart och ofördröjligen måste stänga alla utländska baser. Förmodligen jobbar Pentagon 24-timmar om dygnet just nu för att förbereda detta scenario.
Säga vad man vill men när det gäller stora och realistiska mål då är det ingen som slår den rödgröna sörjans allians.
”Den bistra sanningen för de rödgröna är att de inte är någon enad allians, utan en ganska disparat pakt, bildad enligt mottot ”Min fiendes fiende är min vän”. Detta blir pinsamt tydligt när de pressas på konkreta besked.”
Nu tillhör jag dem som tycker vi skall vara försiktiga med att ta ut segern i förskott även om läget ser bra ut. Med detta sagt framstår det dock mer och mer tydligt att den rödgröna sörjans allians varit ett misstag från allra första början. Det hela är ett exempel på när makthungern bedrar visheten.
Det största problemet är givetvis att den rödgröna sörjan innehåller en enorm åsiktsmässig spännvidd. Redan vid en jämförelse mellan Alliansen och socialdemokraterna är det nog så att spännvidden är större inom socialdemokraterna själva än vad den är mellan Allianspartierna. När sedan ytterligare två ortogonala dimensioner adderas säger det sig självt att det hela, över tiden, är dömt att misslyckas.
Rent valtaktiskt kan det också visa sig att det hela är helt fel tänkt. Genom innefattandet av kommunistpartiet skräms de väljare i politikens mittfält som är en förutsättning för en valseger. Samtidigt blir det missnöje bland kommunisterna när socialdemokraterna på olika sätt försöker slå knut på sig själva för att inte helt överge alla de villaägare, som finns i politikens mittfält, och som mycket väl kan komma att drabbas av den utlovade ”skatten på förmögna”. Missnöje hos kommunisterna, å andra sidan, leder till mindre mobilisering i valet.
Detta är ytterligare ett bevis för det gamla tänkvärda talesättet som säger att hur man än vänder sig så har man en viss kroppsdel bak.