LO-borgen, det största fackförbundets högkvarter i Stockholm.
Att det alltjämt råder viss osäkerhet om den exakta storleken på stödet – vilket det uppenbarligen gör – beror på att partibidragen inte omfattas av offentlighetsprincipen, som ju annars är så omhuldad i vårt avlånga land. Offentlighetsprincipen innebär att all information som kan anses vara av offentligt intresse ska vara tillgänglig och fri för medborgarna. Att LO:s ensidiga stöd till S med hundratals miljoner kronor inte anses vara av ”offentligt intresse” ter sig onekligen rätt märkligt. Redan att så mycket pengar kontinuerligt ges sedan lång tid tillbaka, är bevis nog för att det faktiskt har en märkbar påverkan på den demokratiska processen.
Så sent som förra året har faktiskt Europarådet kritiserat avsaknaden av öppen redovisning av partifinansieringen i Sverige. De kräver nu ett generellt förbud för anonyma donationer, såväl bokföring som öppen redovisning av ekonomiskt stöd till partier i allmänhet och valkampanjer i synnerhet – samt straffpåföljder som garanterar efterföljden.
Hamilton beskriver en lika genialisk som odemokratisk ordning där LO lockar medlemmar till sig genom a-kassorna, och genom detta får intäkter som alltså bl.a. går vidare som direkt partistöd till S. När S sitter i regeringsställning (vilket de gjort 65 av de senaste 89 åren) har partiet ofta genom lagstiftningsåtgärder subventionerat medlemsavgiften för att locka ännu fler till LO. Vilket i praktiken innebär att de som inte är med i facket betalar för dem som är det.
Genom sitt stora stöd har LO av gammal hävd en plats i S:s verkställande utskott, partiets centrala maktorgan. Dessutom har LO under S-regeringar förtur till ett flertal statliga maktpositioner och direkt inflytande över regeringens förslag till riksdagen. Att LO:s inflytande över arbetsmarknadspolitiken har varit i stort sett monopolartad under S-regeringarna, är också någonting vi behöver lyfta fram mer i debatten.
I detta avtecknar sig bilden av en regelrätt ”arbetarstat”, där det stora röda Partiet lever i symbios med ett korporativt samhälle. Ett samhälle där socialdemokratiska väljare likställs med ”arbetarna”, och som kollektiv ges betydligt mer makt än vad andra medborgare har. Någon har sagt att ”Sveriges statsskick är socialdemokrati”, och det ligger uppenbarligen en hel del i det.
Att LO som fackorganisation är en integrerad del av S sätter bevisligen den demokratiska processen ur spel i viktiga hänseenden. Ännu mer demokratiskt tvivelaktig blir denna maktkonstellation i ljuset av att 61% av LO-medlemmarna år 2006 visade sig vara emot detta stöd. I valet 2006 röstade också 41,2% av LO-medlemmarna på ett annat parti än S, och i årets val väntas det kunna bli över 50%.
Man kan sannerligen på goda grunder anse att denna samhällsmodell, som föddes i 1930-talets Centraleuropa, knappast hör hemma i en demokratisk rättsstat på 2000-talet. Tänk framåt den 19 september!
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Detta är inte bara korporativism utan ren korruption. Det råder nämligen ingen tvekan om att LO har köpt och köper politiskt inflytande på detta sätt.
Också ur från det demokratiska perspektivet är det hela ytterst osmakligt. Precis som under kollektivanslutningens dagar tvingas de som inte vill stödja det ”allsmäktiga” socialdemokratiska beslutet till aktiva handlingar (…i detta fall att gå ur facket) för att förhindra att deras surt förvärvade slantar går rakt ned i den socialdemokratiska partikassan.
På samma sätt som kollektivanslutningen är detta ”kollektiva stöd” från LO en demokratisk skamfläck. Inom ”rörelsen” ses det inte med blida ögon att kritisera denna typ av fenomen.
Jag tillhörde dem som i slutet av 70-talet och början av 80-talet både agiterade och ”kampanjade” mot kollektivanslutningen. En gång tvingades jag att fly, hals över huvud”, från en debatt som hölls på en av ”rörelsens” folkhögskolor. Skälet till flykten var att ungå stryk från en av ”rörelsens” mera råbarkade anhängare. Så fungerade den ”demokratiska toleransen” inom fackföreningsrörelsen på den tiden.
Jag bodde ett tag under min uppväxt i en sågverksort i mellannorrland, vi hade nåt slags skolval och jag kommer ihåg att det liksom var OK att slå folk om inte de röstade rätt, dvs på sossarna.
Det pågår en diskussion om huruvida alla donationer och bidrag till politiska partier ska vara offentliga eller ej. Jag är kluven i frågan. Offentlighetsprincipen är viktig och bör tillämpas brett men det blir också en fråga om integritet. Vad gäller privatpersoner rör detta också valhemligheten.
Man skulle kunna tänka sig en ordning där företag, föreningar, stiftelser och andra organisationers bidrag är offentliga samtidigt som privatpersoners integritet skyddas. Men då hittar kanske en del av pengarna andra vägar än idag. Det kan också vara så att ena sidan gynnas mer av privatpersoner och då lär ju de protestera mot en sådan ordning.
Det stora problemet är kanske inte att allmänheten inte vet exakt hur mycket LO skickar till SAP. Det är dock ett stort problem att medlemmarna, de som betalar, inte får reda på det. De tillfrågas inte ens om de vill vara med att bidra. Att ta och använda andras pengar som sina är betraktas väl traditionellt inte som något större problem på den röda sidan.
Jag gillar Jan Kallbergs förslag om att öppna upp ”fackmarknaden” så att arbetstagare även kan välja borgerliga fack:
http://dagensps.se/opinionen/artiklar/2010/09/06/59848997/index.xml
Det finns också ett andra alternativ: skit i facket.
hejsan, är du bra på designers på wordpress ? behöver endast lite hjälp . kram erica
Sossarna har nyligen öppnat för att släppa på partibidragshemligheten. Moderaterna borde haka på. Sk-t i principerna. Lufta ut partikassorna. LO och SAP kommer att rasa som ett korthus.