Ett annat slags betraktelse om Islam

RECENSION | I den omfattande nya litteraturen om Islam intar den förre brittiske diplomaten Alastair Crooke en särskild plats med sin nya bok Resistance: The essence of the Islamist revolution (Pluto Press, 288 s.) Där andra varit böjda att se profetens efterföljare som ett homogent folk, såväl religiöst som i sina politiska metoder, söker Crooke varsamt och resonerande skilja mellan olika islamistiska riktningar och deras konsekvenser.

Crooke särskiljer en liten kategori av destruktiva rörelser, präglade av den så kallade Salafi-traditionen (i dag märkbar främst hos al-Qua’eda) vars strävan i närmast jakobinsk anda är att med terror förstöra liv och egendom samt underminera tron på västerländska värden och institutioner. Andra rörelser är främst inriktade på utbildning och humanitära ändamål (utifrån Koranpåbudet att ge ”almosor”), något för vilket behövet i dag självklart är stort. Crooke, som i sin diplomatroll bland annat medverkat i förhandlingsspelet mellan Israel och Hamas, menar dock att det övervägande antalet islamistiska rörelser är fredliga. De önskar fördjupad gemenskap, de vill sammanleva med andra kulturer och tar till våld endast i nödfall och i strid med sin egen religiösa tradition.

Enligt Crooke har den västerlänska nationalismen fått mycket olyckliga följder då man sökt tillämpa den i muslimska länder. Ett exempel utgör de så kallade ungturkarna som för hundra år sedan framträdde i det ottomanska riket. Dessa var ateister, skolade i västerländskt tänkande (positivisten Comte, Darwin) vilket väckte deras önskan om en etnisk-nationell heterogenitet och även upphävde tidigare hämningar mot andra religionsutövare. Två följder härav blev en hård politik mot kurderna liksom de kända illgärningarna mot det ottmanska väldets armeniska befolkning. I vissa avseenden fortsatte Turkiet under Atatürk samma linje. Inspirationen till metoder som fördrivning, koncentrationsläger, organiserad våldtäkt, stympning, kvävning, dränkning och massakrer var – tyvärr – västerländsk.

Viktigast med Crookes inlägg är dock som titeln antyder hur han skildrar den islamistiska revolutionen. Denna har sedan 1970-talet pågått i framför allt Iran, stödd på drag av intellektuell renässans i det vidare Islam. Central är här en aktivering av Koranens lära, och en reträtt från den inåtvända, meditativa arvet. Islam ska nu träda fram som en hjälpare av en värld som kört fast i flackhet och sekularism. Man vill öppna nya källor i trons version av det goda livet. Crooke menar att denna revolution av många i Väst ofta helt har misstolkats som en marxistisk, nihilistisk revolt med Islam som täckmantel. I själva verket finns en strävan att erbjuda även yttre alternativ till en betänklig form av ”liberal” politik byggd på nationalstatens självrättfärdiga ”monopol på våld.” En linje som med sin tro på ”chocker” och ideologiska krigskampanjer har fått inte bara intoleranta utan störande och destruktiva följder i världspolitiken, djupt skilda från en äldre respektfull diplomati.

Crooke menar att problemet är ett Väst som vänt sig mot sin egen tradition, det vill säga den kritiskt återhållsamma människosyn som bars upp av äldre kristen och klassisk hållning i tecknet av ”philosophia perennis” (evig vishet). Alltmer hyllar Väst tvärtom en sorts aggressivt självhävdande, sekulär livsstil, för vilken gestalter som puritanen Oliver Cromwell (!) och tänkaren John Locke varit pionjärer. Här märks en ödesdiger brist på självkritik, allt medan ett arrogant ”vi och de”-tänkande hyllas, inte sällan under oblyga anspråk på att försvara ”Västerländska värden”. Islamföreträdares bittra agg förklaras rutinmässigt bero på ”avund” eller ”reaktionär motvilja” mot Västs försprång i fråga om välstånd och mänskliga rättigheter. Crooke tillskriver för sin del Västs liberalism ”sektiska” eller i varje fall partikularistiska drag. Han jämför den med vissa reformationsläror i deras motsättning till katolicismens läromässiga universalitet.

Den självhävdande västattityden har funnit alltför ödesdigra tillämpningar i dagens konflikthärdar. Under en rad senare presidenter som präglats av Israels påtryckningar har t ex USA och västvärlden gjort förfelade ställningstaganden byggda på godtycklig strategisk gränsdragning i Mellanöstern. Crooke ansluter sig till åsikten att det ligger något direkt fanatiskt i USA:s moderna iver för ”demokratisering” och ”nationsbyggande”. Man lierar sig med betänkliga krafter. Mer eller mindre opportunistiska islamföreträdare hyllas så i detta spel av Vita huset som ”pragmatiker” man kan samverka med, medan till exempel islamska traditionalister urskillningslöst buntas ihop med al-Qua’eda. I själva verket råder lika stor fiendskap mellan de utpräglade extremisterna i Salafi-tradfitionen och andra islamister som mellan de förra och Väst hävdar Crooke. Attityden gör inte halt vid Mellanöstern.

Insatt söker Crooke spåra det iranska motståndstänkandets rötter, och ser också vad det har lärt av västerländsk filosofi. Den renässans som härvidlag äger rum delas förvisso inte av den nuvarande regimen i Teheran, även om den frågan är komplex. Men i iranska teologkretsar kan man såväl sin Henri Bergson och William James som sin Frantz Fanon och den nya Frankfurtskolans Jürgen Habermas. Att avfärda denna rörelse som ”islamsk propaganda” är alltså för lättköpt. Betecknande är att veterligt ingen brittisk tidning utom Spectator (15 maj 2010) ännu tagit upp Crookes bok, liksom att han själv har skymfats som ”brittisk defaitist” och ”terrorförsvarare”. Idéerna tycks helt enkelt vara för obekväma.

Crooke må som positiv till den islamska revolutionen se mer av nyskapande hos de iranska islamtolkarna och deras inspiratör Sayyid Qutb än vad det verkligen finns. Det är svårt att bedöma den bild av den iranska revolutionen och dess intellektuella förutsättningar som Crooke ger. Men då hans framställning avviker så pass från de perspektiv vi annars bibringas i svensk och västerländsk samhällsdebatt, med sina i många hänseenden både snäva och låsta positioner, är den i alla händelser värd att ta del av.

Not: Se även Jan Hjärpe: Islamismer (2010).

Carl Johan Ljungberg

7 Responses to “Ett annat slags betraktelse om Islam”


  1. 1 gautic01 september 6, 2010 kl. 18:26

    ”Alltmer hyllar Väst tvärtom en sorts aggressivt självhävdande, sekulär livsstil, för vilken gestalter som puritanen Oliver Cromwell (!) och tänkaren John Locke varit pionjärer. Här märks en ödesdiger brist på självkritik, allt medan ett arrogant ”vi och de”-tänkande hyllas, inte sällan under oblyga anspråk på att försvara ”Västerländska värden”.”

    Man blir en aning nedstämd när man läser denna recension av en brittisk diplomats syn på den islamistiska revolutionen. Värst är väl bland annat tron att lordprotektorn Oliver Cromwell företrädde en aggressivt självhävdande, sekulär livsstil. Det ges inte några exempel på Cromwells sekulära livsstil men det är svårt att tänka sig honom som varande något annat än varmt religiös. Vi vet naturligtvis att den reformerta tro han företrädde lade grunden till den västerländska fria företagsamheten. Bara handlingsmänniskor (”doers”) kunde frälsas. ”Doers were saved by their doing, but not for it”. The elect were active (aggressive?) and courageous by definition, not in order to become elect.” På domedagen, skrev Bunyan, kommer frågan inte att vara: ”Did you believe?” men ”Were you doers, or talkers only?”.

    Mr. Crooke tycker kanske att det är aggressivt att vara handlingsmänniska. Naturligtvis lider de extrema jihadisterna av ett problem, nämligen att de saknar förmåga att möta Väst i öppen strid. Det är ju därför de använder lömska metoder som självmordsbombningar och terrorattacker. Den islamska världen har sedan första världskriget fallit tillbaka i efterblivenhet och längtar tillbaka till de dagar då Islam med blod och svärd drog på erövringståg.

    Påståendena om att Israel skulle kunna öva påtryckningar på hegemonen USA är knappast trovärdiga. Visst hjälper USA till med nationsbyggande. Det började i modern tid redan efter andra världskriget då Washington DC såg till att Tyskland och Japan blev fullvärdiga demokratier. USA har också bidragit med nationsbyggande i Korea och Sydkorea har utvecklats till en stark välfärdsnation på ett sätt som knappast något muslimskt land skulle klara. Irak har nu möjligheten att bli den första demokratiska välfärdsnationen i arabvärlden. Hoppas man väljer Korea som förebild. Vad kan Mr. Crooke ha emot detta? Skulle det ligga något ”fanatiskt” i ”USA:s moderna iver” att kämpa för demokrati och rättvisa. Det har skett från den amerikanska revolutionen och till våra dagar. Ibland har USA tvingats ingripa i modern tid för att rädda det blodbesudlade Europa från fanatiska sekter som nazism och kommunism. Nu har nästa sekt stigit fram på världscenen. Nu är det inte längre Europa som bär skulden till eländet utan islamister med stöd av fanatiska regimer som Syrien och Iran.

    Jag vet inte om Mr. Crooke har tjänat labor eller de konservativa under sin tid i utrikesministeriet i London. Vi får inte veta det i recensionen. Men något av USA-förakt lyser fram, vilket kan förekomma då och då bland kusinerna på bägge sidan Atlanten.

    Det är svårt att förstå vad Mr. Crooke vill ha för lösning i det internationella inbördeskrig som pågår. Ett försök är på gång att förhandla med talibanerna i Afghanistan. Kanske bör man i alla fall pröva den vägen så kan inte någon brittisk diplomat komma och säga att islamisterna behandlas fel av Väst. England är å andra sidan den enda NATO-partner som har ställt upp åtminstone till viss del i Afghanistan och tagit på sig att kämpa i de södra talibanområdena. Vilken Mr. Crookes lösning är får vi inte veta i recensionen. Har han någon grand strategy?

    Bertil Häggman

  2. 2 Alex Birch september 7, 2010 kl. 11:33

    Det här är samma gamla Frankfurt-intellektualism applicerad på den islamska revolutionen. Tankemönstren är desamma: Väst är arrogant och bör självdö, främmande tro X är ödmjuk och överlägsen, och har därför rätt att hävda sig på vår bekostnad. Jag är inte säker på att offren för islamistisk terrorism i Madrid, London eller New York skulle hålla med.

    Frågan är istället: Hur hanterar vi en växande demografi som gärna eller är likgiltigt inställd till att leva i en stat där religiösa lagar står över allt annat? Grattis Väst, du har tappat din stake!

  3. 3 Reconquistadoren september 7, 2010 kl. 17:01

    Enda lösningen jag kan se är att stoppa flyktinginvandringen helt av muslimer, arbeta aktivt med återvandring, riva moskéerna, upprätta flyktingläger i konfliktens närområde och anvisa alla flyktingar dit. Gör vi inte det snart blir det till slut inbördeskrig.

  4. 4 Johnny september 8, 2010 kl. 1:40

    Rasren Smålänning: Nästan alla exempel som du nämner ovan krävde flera krig innan slutlig integrering blev möjlig. De skåningar som gjorde motstånd sköts obenhörligen, byar brändes, halva bybefolkningen avrättades lite här och var. Är det vad du föreslår när det gäller att integrera muslimerna i Sverige?

    Eller vad föreslår du för lösning på problematiken eller avser du att konvertera till islam och underkasta dig Shairalagarna, eller leva som infidelslav eller avrättas?

  5. 5 Dag Elfström september 8, 2010 kl. 8:30

    … och som vanligt föreslår vi att ni diskuterar utan rasbegreppet.

    Raderat ett inlägg, håll er i skinnet så blir det inte fler.

    REDAX

  6. 6 Johnny september 8, 2010 kl. 15:56

    Jag har svårt att ha några större förhoppningar om att leva i fred med islam. Nu uttalar sig nyligen Erdogan i Turkiet på ett mycket obehagligt sätt tycker jag. Vad sägs om:

    – ”With perfect seriousness, Erdogan said: “We are now the world power Turkey. Everyone should know that. Turkey is no longer a country whose agenda is set from outside, but a country that sets the agenda in the world.”

    – ”Eyewitness Ali Ertan Toprak, vice-president of the Alevite community of Germany, reported that the 1500-2000 politicians present, were urged to “inoculate” the European culture with the Turkish in order to “Turkicise” these countries.”

    – ”Erdogan made unmistakably clear that “Islamophobia” in his opinion is a “crime against humanity.” This pugnacious concept, created by Ayatollah Khomeini, is intended to strangle Islam criticism in its cradle. An important element of Erdogan’s overall strategy of reaching out from Turkey to Islamize and Turkicize Germany.”

    – “Democracy is only the train we board until we reach our goal. The mosques are our barracks, the minarets are our bayonets, the domes are our helmets, and the faithful are our soldiers.”

    The Ottoman Empire Reborn: http://vladtepesblog.com/?p=25571

    Det här bådar verkligen inte gott för freden, tydliga aggressiva uttalanden av Turkiets president, är det inte dags för Carl Bildt att sluta vurma för Turkiet’s inträde i EU?

  7. 7 Reconquistadoren september 8, 2010 kl. 17:37

    ”den naiva främlingsfientlighet”

    Det är lätt att vara ironisk, men svårare att prestera lösningar.

    Så vad ser du för lösningar på islams expansion i västvärlden och det demografiska hotet av muslimsk invandring och nativitet samt risken att svenskar och européer tvingas leva under Shairalagar år 2040-2060?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar