VALEXTRA: Var finns konservatismen i svensk politik?

Visst kunde man tänka sig ett bättre samarbete mellan de konservativa och pragmatikerna i Alliansen? David Cameron räcker ut handen till Fredrik Reinfeldt.

VALET 2010 | I anslutning till vår lista över rekommenderade riksdagskandidater, är det givetvis också på sin plats att utveckla lite grann om var konservatismen faktiskt finns i dagens svenska partilandskap. För oss på Tradition & Fason är det en given utgångspunkt att det är inom Allianspartierna som den seriösa konservatismen finns i Sverige. Men ändå kanske inte självklart riktigt på de håll som man kunde förvänta sig.

Som de flesta vet har Moderata Samlingspartiet under hela 1900-talet betraktats som ”det” konservativa partiet i svensk politik. Internationellt kallar man sig fortfarande ”conservative party”, något som bl.a. har medfört kritik från en brittisk konservativ EU-parlamentariker i en Newsmill-artikel sommaren 2009. Där motiverar han Tories utbrytning ur den förment konservativa och kristdemokratiska partigruppen EPP-ED, med att partier som svenska Moderaterna och Kristdemokraterna driver en helt annan slags politik där. Det har man gjort sedan det svenska EU-inträdet i början av 1990-talet, och det handlar inte om någon politisk omläggning för dessa partier i samband med det. Enkelt förklarat har detta blivit följden av att socialdemokratin under 1900-talet haft en så massivt dominant ställning i svensk politik att liberalismen kommit att framträda som dess mest verksamma motståndare. Medan M har försökt att anpassa sig efter detta har KD försökt att gå en egen väg.

Det går, som vi har visat i vår lista, fortfarande att hitta både äldre och yngre moderater som helt klart håller måttet. Men M:s politik idag, liksom partiprogrammet, saknar i princip tyvärr konservativa inslag. Att det fortfarande finns många konservativa som röstar på moderaterna kunde man tycka förtjänar att återspeglas mer i partiet än vad som är fallet. På samma sätt lär det även finnas en del konservativt sinnade med särskilt intresse för miljön som röstar på Miljöpartiet, vilka hållit på detta parti från starten då de definitivt var mera gröna än rödgröna.

Det hade förstås tett sig ganska naturligt att Centerpartiet siktade in sig på en politik som lockar de icke-socialistiska miljövännerna över blockgränsen. I Storbritannien har Tory-ledaren David Cameron lagt fast en konservativ politik som inkluderar en grön miljöpolitik. Om C tog lärdom av detta, skulle det i huvudsak socialistiska MP kunna få vara kvar i vänsterblocket tillsammans med kommunister och industrivänner utan förmåga att locka andra än miljövänstern. I en Sifo-undersökning som presenterades under årets Almedalsvecka framgick det att C:s väljare i huvudsak består av två olika grupper. Den ena gillar ”valfrihet, utmaningar och personlig utveckling”, och den andra gillar ”trygghet och traditioner”. Dessa väljargrupper framhölls som ganska svårförenliga. Men om C vände sig till det konservativa tankegodset istället för att försöka förena dessa grupper med ”Stureplanscenterns” storstadsvurmande nyliberalism, så skulle knappast dessa två väljargrupper te sig särdeles oförenliga. De nämnda preferenserna utgör nämligen allihop konservativa ideal. Idag är tyvärr småföretagandet den enda klassiskt konservativa fråga som C driver, och vi har inte heller kunnat hitta några lämpliga riksdagskandidater från dem till vår lista.

Kristdemokraterna är i likhet med C ett Alliansparti som det onekligen kunde gå bättre för. Efter valet 2006 har man i opinionsundersökningarna pendlat runt riksdagsspärren på 4%. Sedan ett och ett halvt år tillbaka har åtminstone partiledaren Göran Hägglund i sin retorik närmat sig konservatismen, något som ju tidigare har gjort de kristdemokratiska partierna på kontinenten så framgångsrika. Under Almedalsveckan i juli talade han bl.a. om vikten av att värna det fria civilsamhället, familjernas självbestämmanderätt, att stärka samhällsgemenskapen, att människor är av naturen olika, och att vi behöver ett försvar värt namnet. Dessvärre motsvarar inte sakpolitiken retoriken i samma utsträckning som ifråga om FP (se nedan), och den nya konservativa profilen framstår mest som en fernissa. Däremot driver Kristdemokratiska Ungdomsförbundet sedan flera år en klart konservativ linje. Överlag, som vår lista visar, är det i alla fall lättare att hitta politiker som ligger nära konservativa värderingar i KD. Detta hänger sannolikt allra mest ihop med det principprogram som partiet antog år 2001, och som i allt väsentligt är ett konservativt partiprogram (läs gärna min artikel om detta). Problemet är att principprogrammet fram tills nu har stått i bjärt kontrast till såväl KD:s profil som politiska förslag och retorik.

Faktum är att Folkpartiet liberalerna är det parti som – namnet till trots – har gjort de största insatserna för att flytta fram konservatismens positioner i svensk politik under 2000-talet. Särskilt inom områdena utbildning, rättsväsende och försvar – och detta har alltsedan Leijonborgs tid gjort partiet både starkt och rönt betydande framgångar hos väljarna. Här går partiledaren Jan Björklunds retorik också väl ihop med sakpolitiken, och det är rent ljuvligt att höra så fort han står upp för och motiverar FP:s nya politik. FP:s valaffischer nu i riksdagsvalet är ju också genomgående klockrena ur konservativ synpunkt, särskilt dem med Björklund och andra rikspolitiker på: studera dem här.

Avslutningsvis vill jag tipsa om min artikelserie ”Modern konservatism” i Barometern under juli månad (i detta sammanhang särskilt del 1, del 2, del 3), för den som vill få en mer utvecklad bild av vad modern konservatism är värderingsmässigt och med sakpolitiska exempel. Den stora konservativa förgrundsgestalten på den internationella arenan idag är, som redan berörts, Storbritanniens premiärminister David Cameron. Han och hans ”Nya Tories” står för en lika nyskapande som inspirerande socialkonservatism där mycket lätt kan lånas in i det svenska politiska sammanhanget.

Jakob E:son Söderbaum

14 Responses to “VALEXTRA: Var finns konservatismen i svensk politik?”


  1. 2 FredrikN september 14, 2010 kl. 18:32

    Jan Björklund verkar vara ganska ensam konservativ i sitt parti. Och hur kan man rösta på folkpartiet när man vet att Birgitta Ohlsson har stort inflytande?

  2. 3 Rune september 14, 2010 kl. 19:20

    Nu har Reinfeldt i lindrigt inlindade formuleringar sagt sig tolerera politiskt våld i Sverige.
    Moderater välj en annan ordförande!

  3. 4 David Högberg september 14, 2010 kl. 20:41

    @Robert Stenkvist: Det är bara nonsens. Jag skulle kunna spendera mycket tid med att argumentera om varför (dock är det valrörelse och jag väljer därför att spendera min tid mer konstruktivt), men min favorit bland de principiella förklaringarna om varför SD inte har något med konservatism att göra är ändå denna artikel:

    http://www.captustidning.se/index_magazine.php?page=article&id=468

  4. 5 etvisvitae september 14, 2010 kl. 20:53

    En lång artikel för att konstatera att det i stort sett inte finns några konservativa värderingar hos Allianspartierna. Varför hymla. Björklund är däremot riktigt bra. Reinfeldt har återigen visat vilken fullblodsidiot han är.

    @David Högberg

    Löjlig replik. Nej, självfallet är inte Sd ett renodlat konservativt parti. Vi lever i Sverige…. Den konservativa essensen är inte ens förenlig med de sekulariserade ideologierna. Däremot är SD partiet som ligger närmast konservatismen just nu och det är det som är av vikt.

  5. 6 Martin september 14, 2010 kl. 20:53

    Konservativa i Sverige har en överdrivet positiv bild av David Cameron.
    Peter Hitchens uttrycker det rätt träffande när han säger ”The main enemy of conservatism in Britain is the Conservative Party”. Faktum är att det så kallade konservativa partiet ända sedan andra världskriget misslyckats med att ens försöka stoppa ett förfall i England, bland annat genom att misslyckas helt med att motverka en urholkning av rättspolitik eller att stoppa skolans nedgång, inte ens då de hade 18 år vid makten. Att just Cameron blev Labours partiledare är suspekt, det enda större politiska beslut han var involverat i innan han tillsattes var att stödja ett förslag som liberaliserade droglagarna på ett synnerligen icke konservativt sätt. Cameron själv har kallat UKIP, ett parti med många konservativa åsikter för ”fruitcakes and closet racists”, vilket borde säga en del om hans ”konservatism”.
    Familjens minskade roll har Cameron haft mycket lite att sätta emot, heller inte EUs ökande överhöghet. Han påhejat inkvotering av kvinnliga parlamentsledmöter och valt ut kandidater själv i en tidigare oskådad omfattning, centraliserat partiet och bedrivit nepotism.
    Att ni tar upp Tories flytt upp europeiska parlamentet är intressant, kritiker har pekat på att det i praktiken inte betyder något utan snarare var ett sätt att verka handlingskraftig utan att egentligen behöva göra så mycket.

  6. 7 David Högberg september 14, 2010 kl. 20:56

    @etvisvitae: Har du ens läst den artikel som jag länkar till? Den talar inte om något renodlat konservativt parti. Den talar om en viktig principiell skillnad mellan SD och konservatismen.

  7. 8 etvisvitae september 14, 2010 kl. 21:10

    @Högberg

    Jag har läst den en gång ja, för länge sedan.

    Och det gör inte heller Stenkvist som du först gav svar. Inlägget handlar inte om renodlade konservativa partier utan i vilka partier man hittar konservativa sakfrågor. Ditt exempel är därför totalt överflödigt eftersom inget svenskt parti i praktiken efterlever det som omnämns i artikeln. Däremot hyser Sd långt fler högervärderingar än Alliansen och är därmed det mest konservativa alternativet.

  8. 9 Söderbaum september 14, 2010 kl. 21:31

    Det blir inga fler inlägg här om SD.

    I denna tråd diskuteras Alliansen och dess förutsättningar för konservatism och konservativt inriktad politik.

    —Redax

  9. 10 Allianspartisten september 14, 2010 kl. 21:37

    I den ovan refererade artikeln ur Captus Tidning sägs följande:

    ”Enligt den välkände konservative idéhistorikern Russell Kirk är konservatismens första och viktigaste princip en tro på en evig, universell och transcendental moralisk ordning. Denna ordning, och de normer som den förespråkar, är inte skapade av människan och kan inte heller omformas eller förstöras av människan. Dessa normer existerar oberoende av människan som ”permanenta ting” och förtäljer för henne vad som är det sanna, det goda och det sköna. En konservativs politiska uppgift är således att möjliggöra för människan att leva i enlighet med normerna och vaka över staten så hon inte bryter emot desamma. De permanenta tingen är således konservatismens essens.”

    Detta tycker jag ganska bra sammanfattar en pricipiell skillnad mellan konservatism och de ideologier, de utopiska, som försöker konstruera en modell till vilket samhället skall anpassas.

    Vi har den socialistiska utopin med full egendomsgemenskap och jämlikhet i ett klasslöstsamhälle.

    Vi har den exterma liberala utopin om samhället där i princip allt kan ordnas med frivilliga överenskommelser individer emellan och där samhällets funktion på sin höjd består i att bilägga tvister och att upprätthålla ett yttre försvar.

    Vi har den nationalistiska utopin där grunden är att endast samhällen bestående av människor från samma kulturella sammanhang och med samma etnicitet kan fås att fungera.

    Historien har visat oss att ingen av dessa utopier någonsin fåtts att fungera och för mig är förklaringen helt enkelt att de strider mot de ”universella och transcendentala normerna”.

    Utsikten att lyckas med ett samhällsbygge som bortser från dessa normer är ungefär lika stor (eller liten) som att konstruera något som förutsätter att tyngdlagen upphävs.

  10. 11 Dag Elfström september 15, 2010 kl. 21:18

    Då har vi spärrat en skribent som lämnat antisemitiska boktips och i övrigt gått över gränsen.

    Vi är öppna. Men vi har gränser. Sköter er så slipper vi sådant här i framtiden.

    REDAX

  11. 12 JensL september 16, 2010 kl. 11:19

    Kristdemokraternas beröringsskräck för konservatismen börjar fresta på mitt tålamod. När P3:s program ”Brunchrapporten” (tramsigt program som dock gjorde en ganska seriös och ideologiskt inriktad intervju) intervjuade Göran Hägglund fick han frågan vilken ideologi han skulle välja av socialismen, liberalismen och konservatismen. Göran svarar, med en dåres envishet, ”ingen av dem”. ”Kristdemokratin”, som vi alla vet, skiljer sig ju så oerhört mycket från konservatismen. Nu börjar det bli löjligt.

  12. 13 Robert Stenkvist september 16, 2010 kl. 19:40

    Tro mig David, jag skulle kunna slakta den artikeln jäms med fotknölarna, men som sagt det är valrörelse. Jag tycker ni går på lite väl enkla trick och enkla resonemang. Det artikeln innehåller är vad våra motståndare påstår om oss. Det stämmer ju inte riktigt med var vi är. Skulle jag få definiera KD? Knappast.

  13. 14 Robert Stenkvist september 16, 2010 kl. 19:43

    Opppss…såg inte att du hade satt streck för ett parti med två bokstäver, ber om ursäkt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar