Valresultatets betydelse för borgerligheten

EFTERVALSANALYS | Riksmötets öppnande 2010 har ägt rum, regeringsförklaringen är förkunnad och det var någonting ovanligt högtidligt över det hela som gjorde att jag fick en tår i ögonvrån. Känslan av historiskt ögonblick var lika otvetydig som påtaglig. Valresultatet är ett stort genomslag för borgerligheten i Sverige. Nu är borgerligheten äntligen statsbärande, och åtta år i följd med en borgerlig regering har inte ägt rum någon gång tidigare sedan den allmänna rösträttens införande. Jag känner det uppriktigt sagt som att luften är lättare att andas än tidigare. Att valet 2010 inneburit ett genomslag för svensk borgerlighet är lika uppenbart som underbart – Alliansen fick t.o.m. fler röster i det här valet än de fick 2006. Mera tveksamt är dock om årets val kan ses som ett genomslag för borgerlig politik.

Det är ofrånkomligen så, att det är genom att visa sig bättre på socialdemokratisk politik än Socialdemokraterna själva som Alliansen har lyckats med denna bedrift. Man kan inte heller annat än gratulera hela borgerligheten till att Reinfeldt & C:o (särskilt Anders Borg och Per Schlingmann) lyckats med det som varit deras historiska uppdrag mer än någonting annat: att bryta fördomar och visa att borgerligheten är regeringsduglig. Moderaterna har nu gjort sitt bästa val någonsin (30,1%). Betydelsen av detta ska inte – och kan knappast – förringas. Därmed kan man ju säga att de borgerliga har visat sig värda att lyssna på bland de breda folklagren. Likafullt är det i precis detta läge av avgörande betydelse för framtiden att borgerligheten i regeringsställning verkligen har något att säga som är just borgerligt. Reinfeldts regeringsförklaring var till sin essens socialdemokratisk, något som t.o.m. ett stort antal socialdemokratiska ledarsidor tyckte.

Som ett ankare från förr sitter lyckligtvis Carl Bildt kvar som utrikesminister, och inger respekt för både entydigt borgerlig politik och borgerliga manér. En relativ nykomling i sammanhanget som alltmer kommit att framträda som galjonsfigur för borgerlig – ja, i stort sett rent konservativ – politik är Folkpartiet liberalernas karismatiske partiledare Jan Björklund. Att han fick med sig 7% av rösterna säkrar hans position som partiledare, och han har i och med dessa siffror blivit ny vice statsminister. Jag upplever detta som den enskilt största glädjen med den nya Alliansregeringen, och kan med god överblick över den svenska konservatismens landskap säga att detta är någonting som alla klassiskt konservativa gläds åt. Björklund har en driven, rakryggad, borgerlig retorik med tydligt konservativa förtecken som backas upp av politiska reformer i samma riktning och känns på det viset också mycket genuin.

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund har under de senaste 17 månaderna seglat upp som god tvåa i konservativt klingande retorik. Tyvärr har retoriken i hans fall alltför uppenbart inte burit syn för sägen. Samtidigt som han talat i stadiga ordalag om att göra upp med bilden av KD som ett förbudsparti, har partiet radat upp förbudsförslag på klåfingernivå – t.ex. förbjuda snus och höja alkoholskatten. Dessutom har Hägglund varit med om att införa abortturism och könsneutrala äktenskap, något som obönhörligen (om uttrycket tillåts!) medfört en förtroendekris hos väljarna. Och krisen är svår. KD:s kräftgång sedan Hägglunds tillträde som partiledare har nu landat på 5,7%, varav 37% utgjorde taktikröster från Allianssympatisörer som ville minimera risken för regimskifte. Därmed delar de jumboplatsen i riksdagen med Vänsterpartiet (samma röstetal). Man ska nog inte bortse från risken att den starka minoritetsregering som nu etablerat sig gör det fullt möjligt att en betydande mängd taktikröster på ett parti som KD uteblir i valet 2014. Alliansen skulle ju tekniskt sett klara av att regera i minoritet utan KD, givet det starka stöd som uppenbarligen finns hos folket för just Alliansen.

Idépolitiskt vore det förstås en stor brist eftersom KD hyser en betydande idépolitik. Men trots försök har en satsning i konservativ riktning aldrig blivit mer än prat från partiledaren, och fastän mycket goda förutsättningar har funnits sedan 2001 i och med partiprogrammet (läs min analys om detta här). KD:s förnyelsebehov har länge varit trängande, och under de senaste fyra åren rent akut. Trots de goda förutsättningar som det innebär att agera från regeringsställning är det dock bara att konstatera att antingen har förnyelsearbetet inte prioriterats inom partiledningen eller så har den misslyckats brutalt. Det återstår att se om detta kommer att få några återverkningar i partiet den närmaste tiden, i så fall vilka och hur betydelsefulla de blir för framtiden. I dagsläget kan i och för sig konstateras att det är utmärkt att Stefan Attefall – en av T&F:s rekommenderade kandidater i valet – nu blir Civil- och bostadsminister. Att förlora Mats Odell och hans stab lämnar dock alltför mycket smolk i den glädjebägaren, och jag hoppas verkligen att hans och deras kompetens tas tillvara på något annat sätt.

När det gäller T&F:s övriga rekommenderade kandidater står det nu klart att moderaterna Maria Abrahamsson, Ulf Berg, Walburga Habsburg Douglas, Cecilia Magnusson, Andreas Norlén, Jessica Rosencrantz, Lars-Arne Staxäng, Elisabeth Svantesson och Hans Wallmark hör till denna mandatperiods riksdagsledamöter. Samt kristdemokraterna Otto von Arnold, Annelie Enochson och Mikael Oscarsson. Ett riktigt stort grattis till Er alla, önskar vi från Tradition & Fason! Detta bådar ändå rätt gott för möjligheterna att behålla konservatismen inom Alliansen.

På den liberala sidan (vilket lär utvecklas mer av liberala opinionsbildare i bloggosfären och annorstädes), är det kanske enskilt mest betydelsefulla att Centerpartiet går bakåt och får bara 6,56% av rösterna. Det synes något märkligt att C inte kan hävda sig bättre, i ljuset av att de är världens rikaste parti (!). Men samtidigt har de satsat intensivt på nyliberalismen, vilken finanskrisen dragit undan en betydande del av mattan under fötterna på. Även C har därför goda skäl att i likhet med både FP och KD satsa mer i riktning mot konservatismen framöver. En bild som onekligen förstärks av den Sifo-undersökning under årets Almedalsvecka som kom fram till att C:s väljare i huvudsak består av två olika grupper. Den ena gillar ”valfrihet, utmaningar och personlig utveckling”, och den andra gillar ”trygghet och traditioner” – värderingar som alla går mycket väl ihop med konservatismen, på samma sätt som förvisso C:s nya omhuldande av småföretagarna gör.

Självfallet behövs även liberalismen i svensk politik, men den svenska politiska historien visar entydigt att den står sig bättre som samarbetspartner än i ensamt majestät. Så tar nu också nyliberalerna Sofia Arkelsten och Anna Kinberg Batra plats som Moderaternas nya partisekreterare respektive gruppledare i riksdagen. Huruvida det finns någon moderat partitaktik bakom det vet jag inte, men jag konstaterar i alla fall att kvinnorna ifråga inte hör till den pragmatiska sida av Moderaterna som varit så framträdande under Reinfeldts tid som partiledare.

I och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen och deras oblyga flirtande med klassiskt borgerliga grundvärderingar som familj, försvar och en levande landsbygd (var för sig tidigare starkt förknippade med KD, M och C), så är det framför allt just detta som är den stora utmaningen från deras håll. Det är alltså betydligt mera ett osäkert politiskt, än parlamentariskt, läge. Även av detta skäl är det fundamentalt för den svenska borgerlighetens framtid att Alliansen står upp för klassiskt borgerliga värderingar och ståndpunkter, och försvarar dessa med tydlig utgångspunkt i den borgerliga idétraditionen oavsett vilka frågor som SD står upp för och vilka bevekelsegrunder de har för sina politiska ställningstaganden. Betänk att SD vill framstå som ett tydligt alternativ i svensk politik, och då är det en mycket dålig väg för Alliansen att tumma på grundläggande borgerliga ståndpunkter för att visa sig framgångsrika med socialdemokratiskt färgad politik och retorik.

Avslutningsvis finns det en extern faktor av betydelse för den svenska borgerligheten nu och framöver, och det är att det blåser högervindar över Europa. Senast för några dagar sedan vann högern det lettiska parlamentsvalet (och hamnade då intressant nog i en situation mycket lik den svenska). Europeiska högervindar har som bekant blåst förut utan att det inverkat på vare sig svensk politik eller samhällsdebatt. Skillnaden nu gentemot tidigare är att en borgerlig regering har blivit återvald i Sverige, och behovet verkligen är stort av att artikulera en modern borgerlig politisk retorik. Med fyra ytterligare år med Alliansregeringen har de europeiska högervindarna sina bästa chanser kanske någonsin att avspeglas märkbart i den svenska samhällsdebatten. Därför ser jag de kommande fyra åren an med stor tillförsikt och ännu större intresse. Vi lever nu i en mycket spännande politisk tid – och redan det är värt att glädjas åt!

Jakob E:son Söderbaum

4 Responses to “Valresultatets betydelse för borgerligheten”


  1. 1 Patrik Magnusson oktober 7, 2010 kl. 5:33

    Att på allvar bryta det socialdemokratiska maktmonopolet är en bedrift som förtjänar alla uppskattning och som vi länge varit i behov av.

    Ur det perspektivet kan man ha viss förståelse för alliansens ”sosse-light” – politik. Det handlar om att skynda så långsamt att man inte skrämmer upp mittenväljarna. Faktum är att denna pragmatism (fast i omvänd riktning) länge varit sossarnas segervapen. Först när man i början på 70-talet accelererade socialiseringen av samhället började man möta motstånd.

    Men nu får man nog ändå säga att enpartistaten är bruten. Även om sossarna skulle återkomma till makten, så kommer de inte att göra det i samma dominerande roll som tidigare. Däremed reses frågan om det inte vore dags för lite mera borgerlig politik. Det räcker inte längre att föra sossepolitik bättre än de rödgröna. Skall det vara någon mening med att ha en borgerlig regering, så måste den ju föra en borgerlig politik.

    Sedan tror jag inte att man skall gapa över för mycket. För radikala reformer och väljarna sviker. På det ekonomiska området skulle jag vara fullt nöjd med om de ville konsolidera förra periodens framgångar, och krydda med lite reformer för att underlätta småföretagandet.

    Däremot borde man kunna göra en del på andra områden. Fortsätt inriktningen på mera krav och ordning i skolan, samt att skilja ut praktiska och teoretska utbildningar. Satsa framförallt på att stärka försvaret och brottsbekämpningen. Arbeta vidare på att rulla tillbaka politikens makt till förmån för den enskildes makt och för familjerna. Fortsätt att sanera i myndighetsträsket. Kan man åstadkomma resultat här, då har det verkligen varit mödan värt att få alliansen återvald.

  2. 2 Allianspartisten oktober 7, 2010 kl. 16:51

    ”Faktum är att denna pragmatism (fast i omvänd riktning) länge varit sossarnas segervapen. Först när man i början på 70-talet accelererade socialiseringen av samhället började man möta motstånd.”

    En mycket viktig brytpunkt i kampen mot socialismen i vårt land var den 4 oktober 1983. Genom demonstrationer och namnunderskrifter bidrog detta mycket påtagligt till en insikt hos socialdemokraterna att socialisering av näringslivet, vilket det utan tvivel var frågan om, inte skulle bli någon politisk framgångssaga. Efter förlusten i slaget om löntagarfonderna drev socialdemokraterna på defensiven och tvingades inse att marknadsekonomin inte låter sig avskaffas. 51 procent av LO-medlemmarna röstar nu på socialdemokratin, 2006 var det 54 procent och 2002 var det 59 procent. Till detta kommer att LO tappat medlemmar under samma period. Denna utveckling kommer att fortsätta.

    Detta leder fram till konstaterandet att socialdemokraterna otvivelaktigt är det svenska parti som har störst problem. Likt centerpartiet, men med att antal decenniers förskjutning, ser man sin tradtionella väljarbas smälta bort allt mer.

    Nu står partiet helt rådvillt.

    Antingen kan man välja att bli ett mittenparti, i förhoppningen att få tillbaka något av de förlorade skarorna, men det är då tveksamt om skillnaden gentemot Alliansen skulle bli så stor. Eller kan partiet välja att gå till vänster vilket med stor säkerhet kommer att skrämma bort de ”högersossar” som möjligen fortfarande finns kvar i partiet. Till detta kommer alla ”miljömedvetna” väljare som inte riktigt ser politiken på ett traditionellt sätt.

    Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift medlemmarna av den nyligen utsedda socialdemokratiska haverikommisionen har.

  3. 3 Patrick Vigren oktober 7, 2010 kl. 17:34

    Nu vill jag ju gärna bestrida att Hägglund varit med om att införa könsneutrala äktenskap. Det var ju faktiskt den enda frågan under mandatperioden där Kd som parti röstade mot de andra allianspartierna i Riksdagen till förmån för ett eget och mycket bättre förslag.

  4. 4 Populisten oktober 7, 2010 kl. 20:04

    @Patrik Vigren

    Till vilken nytta? Hade man menat allvar med att försöka stoppa förslaget hade Hägglund gjort kabinettsfråga av den.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar