Hägglunds ihåliga kritik mot vänsteretablissemanget

På årets valaffischer satte Göran Hägglund (KD) hårt mot hårt men i verkligheten är han alltför tam, menar artikelförfattaren.

Som vanligt arrangerade Publicistklubben en eftervalsdebatt (i år den 11/10) där partiledare från alla riksdagspartierna bjöds in, med rätt att sända någon annan partirepresentant i sitt eget ställe. En debatt som f.ö. var mycket sevärd. I denna fick Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund vad jag brukar kalla för en höjdboll som han fullständigt missade att smasha på. Först debatterades det faktum att en majoritet av landets dagstidningar har borgerliga ledarsidor. Därefter fick Hägglund den direkta frågan om han för sin del tror att det finns en liknande politisk snedvridning bland nyhetsjournalisterna. Det svarade han kort och gott att han inte tror.

Detta svar är häpnadsväckande, och förtjänar både att uppmärksammas särskilt och kommenteras.

Hägglund har i sina partiledartal under de senaste 18 månaderna flera gånger kritiserat vänsteretablissemanget, och i en välformulerad debattartikel i DN hösten 2009 t.o.m. angripit den rådande socialdemokratiskt genomsyrade ”politiska korrektheten”. Man undrar ju verkligen vilka han menar, om inte journalisterna inbegrips i detta etablissemang? Och om varken toppolitikern Hägglund eller journalisterna räknas till etablissemanget, vilka är då etablissemanget? Är det ens relevant att, som Hägglund börjat göra, kritisera etablissemanget?

Ja, det är självklart relevant att kritisera det vänsterdominerade etablissemanget så som Hägglund börjat göra. Han har också gjort det både rätt och bra, med fokus på att denna elit med makt att sätta agendan i samhället är genomgående vänsterorienterat och företräder ståndpunkter och åsikter som till stor del är främmande för ”verklighetens folk” (Hägglunds nya retoriska nyckelbegrepp). MEN ett sådan korthuggen, onyanserat nekande och uppenbarligen okunnig kommentar som Hägglund gav på denna fråga i Publicistklubbens eftervalsdebatt blir därmed ännu ett tecken på att hans nya konservativt klingande retorik enbart är en fasad. Det han sagt under dessa 18 månader skulle sannerligen behöva tränga djupare in i partiet, i allra första hand på så vis att han åtminstone själv vet vad det är han pratar om.

Under flera decennier har den svenska journalistkåren till största delen bestått av vänstersympatisörer. Så sent som för 10 år sedan var 31% av journalistkåren anhängare till Vänsterpartiet. Den senaste undersökning av journalisternas partisympatier (de utförs av JMG vid Göteborgs universitet) som jag känner till är från 2005, och visar att 67% sympatiserade med S, V och MP. Det är alltså två tredjedelar av den svenska journalistkåren, och det finns därmed verkligen fog för att tala om en ”liknande snedvridning bland nyhetsjournalisterna” som bland ledarsidorna – en mycket tydlig snedvridning i vänsterriktning.

Att 67% av journalistkåren är vänstersympatisörer återspeglar sig självklart i urvalet av vilka nyheter som rapporteras och även det sätt på vilket nyheterna rapporteras. För ett parti som KD borde Israelfrågan vara ett genuint välbekant exempel på detta, där Israel genomgående i svenska medier framställs som boven i dramat och man ytterst sällan ens får höra israeliska representanter ge sin syn på vare sig kriget i Mellanöstern i stort eller för den delen specifika händelser. Dessa begränsningar och denna vinkling av nyhetsrapporteringen är ett stort bekymmer både ur demokratisk och borgerlig synpunkt.

Dessa fakta är också av politisk-taktiska skäl mycket lämpliga att påtala i den här typen av sammanhang. Annars hör man ju bara ideligen om den borgerliga dominansen av medierna, en ståndpunkt som så länge den får stå oemotsagd givetvis riskerar att forma folkets verklighetsuppfattning. Precis som Hägglund också påpekar i Publicistklubbens eftervalsdebatt är det endast en bråkdel av folket som läser ledarsidorna. Vilka politiska åsikter som dominerar ledarsidorna har därmed en avsevärt mindre betydelse än vilka politiska åsikter som dominerar och kanaliseras genom den förment objektiva nyhetsrapporteringen. Att driva en politisk linje under förevändningen att man rapporterar nyheter objektivt är ett betydligt mera effektivt sätt att påverka den allmänna opinionen än att driva samma politiska linje med uttalad ideologisk inriktning via en ledarsida. För att inte tala om hur mycket mer effektivt det är än att driva samma politiska linje i form av en partikampanj.

Som ett personligt exempel på hur betydelsefullt det är med det sätt på vilket nyhetsrapporteringen utförs, vill jag framhålla min kärlek till Svenska Dagbladet. Det är en tidning som jag blir glad bara av att se i ett tidningsställ, och som jag läser en stor del av bara jag har tid. För mig är alla andra dagstidningar sämre och ger mig antingen väldigt lite att läsa eller rentutav illamående – om jag överhuvudtaget orkar ta mig igenom de texter som fångat min uppmärksamhet. Jag är ganska säker på att socialister känner samma slags avsmak inför SvD och kanske DN. Självklart spelar det väldigt stor roll HUR nyheter presenteras – och det torde vara välbekant för de allra flesta att alla dagstidningar ingalunda publicerar samma nyheter.

Därför borde det också vara alldeles självklart för en partiledare att det faktiskt spelar stor roll hur nyheter väljs ut och presenteras i svenska medier. Och det borde självklart vara en stor sak för en borgerlig partiledare att två tredjedelar av landets journalister är vänster. Att inte torgföra denna fakta och lyfta upp det i samhällsdebatten borde rentutav betraktas som tjänstefel för borgerliga toppolitiker oavsett partitillhörighet – i synnerhet som det omfattande vänsteretablissemanget har gjort en så stor sak under så lång tid av att de flesta svenska dagstidningar har borgerliga ledarsidor. Det var självfallet inte heller någon tillfällighet att just Hägglund fick denna fråga hos Publicistklubben, han har ju varit ensam fört detta baner i samhällsdebatten under valrörelsen och ett drygt år dessförinnan. Hur kunde han bara göra en sådan dundermiss?

Ännu mer så i ett sammanhang som Publicistklubben där toppolitikerna både kan tala direkt till journalistkåren och där de bygger sitt förtroende bland journalisterna på basis av sin kunskap och debattförmåga. Att på just detta sätt smeka den vänsterdominerade journalistkåren medhårs genom demonstrativ okunskap är inte att sätta sig i respekt. För KD-ledaren specifikt är det att göra både sig själv och sitt parti ytterligare irrelevant i debatten, vilket blir ännu mer bekymmersamt i ljuset av att majoriteten av journalistkåren redan förut tycker att KD är ett till största delen irrelevant parti. En uppfattning som, inte osannolikt till följd av den vinklade rapporteringen kring partiet och dess politik i svenska medier, numera även delas av folket. För väl att märka räckte ju inte KD:s sympatisörer till att rädda partiet över riksdagsspärren i årets val – det var stödröster som gjorde det jobbet endast i syfte att rädda Alliansen kvar i regeringsställning.

Man bävar inför tanken att Göran Hägglunds humor är vad som framför allt ger honom mediautrymme, något han visade goda prov på också i Publicistklubbens eftervalsdebatt. Det är i alla fall inte att han använder sin nyskapande retorik till att sätta hårt mot hårt i debatten som ger honom rubriker. Fortsätter det såhär är risken stor att hela partiet till slut uppfattas som ett skämt. Förutsättningarna finns inom KD för någonting mycket bättre, men partiledaren fortsätter att gå som katten runt het gröt. En mysig katt från gårdarna i Småland som gör allt för att inte vara en tiger.

Jakob E:son Söderbaum

5 Responses to “Hägglunds ihåliga kritik mot vänsteretablissemanget”


  1. 1 Alexandra Alexandersson oktober 21, 2010 kl. 19:12

    Det som verkar genomsyra hela det svenska offentliga rummet, inte enbart det massmediala och politiska rummet, utan också och inte minst skolans offentliga rum, är skräcken för att framstå som en auktoritet? Det är ”kompis”-nivåerna som skall gälla i alla sammanhang?
    Sedan filmen ”Hets”, med Stig Järrel, som den avskyvärda läraren med den auktoritära personligheten visades i Sverige, har det mesta som framtonat i samhällsdebatt om ideala sociala förhållningssätt handlat om att just absolut och definitivt aldrig framstå med någon som helst form av auktoritet, som så lätt kunnat förväxlas med att vara auktoritär?
    Detta ”antiauktoritära ideal” har trillat över till ett totalt slappt och ”kompisaktigt” socialt förhållningssätt och ideal? Samhällsprojektet att försöka ställa sig så långt bort från den hemska auktoritära personligheten i Hets som möjligt, som också förstärktes genom införandet av Du-reformen, där alla skulle vara ”du och bror”, har försvårat möjligheterna att kräva respekt för sin auktoritet inom många sociala samhällsområden? Skolan, polisen, myndigheter, föräldrar? Alla är i lika stor avsaknad av verkliga möjligheter att kunna skapa respekt för sin auktoritet?
    Att kunna skapa respekt för sin auktoritet, kan ibland kräva, om man har tillräckligt mycket kärlek och omsorg, så att man till och med vågar vara auktoritär, om det skulle visa sig behövas?
    Skräcken för att vara eller verka vara auktoritär sitter hårt i det svenska samhället? Att på ett auktoritärt sätt tillrättavisa en skolklass som har gått över gränsen för ett anständigt beteende, och att på ett tillfälligt auktoritärt vis, för att därmed kunna tillrättavisa och upprätta en anständig social ton, där respektfullhet genomsyrar de sociala relationerna, och framför allt att läraren kräver en respekt för sin auktoritet, det är nästan en omöjlighet i dagens svenska samhälle?
    Den svenska Du-reformen, som väl infördes av Bror Rexed och Palme, som skulle ”förenkla”, som det beskrevs, den stelbenta och distanserande titelsjuka umgängestonen, där det personliga tilltalsordet du skulle införas och ersätta det mer opersonliga tilltalsordet Ni, eller en titel, och som väl tänktes kunna fungera som engelskans ”you”, har kanske inte enbart varit av godo?
    Engelskans you är inte alls detsamma som det i svenskan betydligt mer personliga och privata tilltalsordet du. Engelskans you är ett betydligt mer neutralt ord. Det kan vara ett personligt tilltalsord samtidigt som det är ett opersonligt tilltalsord, som Ni.
    När man alltså införde denna du-reform, så hoppade man över ett socialt privatiseringssteg i den svenska sociala kommunikationen. Detta steg, där individen gavs möjlighet att välja en mer personlig social relation, genom att ”lägga bort titlarna” med dem som de ville eller valde att bli mer personliga och privat bekanta med.
    Före du-reformen blev t ex patienter på sjukhus titulerade med Herr, Fru, fröken osv., plus efternamnet. Idag är det förnamn hit och dit och du, i alla relationer, vilket medför att en patient blir mer utlämnad och mer berövad sin privata och sin personliga sfär och ”rum”, i den utlämnande och nakna situation som t ex en sjukhusvistelse eller ett läkarbesök kan vara.
    Likaså tilltalades inte lärare med du. Det var fröken eller magistern, och absolut inte något du, som antyder en personlig och privat relationsnivå, som absolut inte fanns. Den professionella relationen i olika sammanhang, inte minst skolan, kan idag därför inte riktigt upprätthållas som den borde, och som den gör i t ex England och USA. Där tilltalas inte lärarna med det personliga och privata tilltalsordet du, när ordet you används. Där är det Miss, Mr eller Mrs och efternamnet som används.
    Vad betyder nu allt detta, och betyder det över huvud taget någonting alls?
    Kanske betyder det mer än vad man kan tro när det kommer till att t ex kunna skapa ordning och reda i skolan?
    Vad betyder det att ibland kunna vara auktoritär, för att kunna, återskapa, eller skapa, en respekt för sin auktoritet?
    Betyder det att man skall kunna ge barnen, fysiska tillrättavisningar i olika former, kanske smisk, om de saknar respekt för lärarens eller förälderns auktoritet?
    Är det kärleksfullt att kräva respekt för en förälders eller lärares auktoritet, om läraren eller föräldern faktiskt inte gjort sig förtjänt av någon respekt?
    Hur kan respekten för auktoriteter återupprättas i samhället?
    Vilka vill framstå som auktoriteter när förmågan att respektera dem och sätta värde på dem inte längre finns i samhället, och är det kärleksfullt att inte kräva respekt, både för föräldrar, lärare och andra samhällsbärare?
    I samhällets iver att försöka få människor att inte blint lyda auktoriteter som på ett auktoritärt vis kräver lydnad och motsätter sig all form av ”kritiskt tänkande” mot sin auktoritet, har på många håll en självförstörande respektlöshet växt fram, som inte bara förstör individerna själva, utan tillåts också förstöra för hela klasser, eller hela skolor, eller hela samhället?
    Att i ett sådant samhällsklimat kräva eller vilja förespråka ett (åter)införande av konservativa, respektfulla, kärleksfulla, ansvarsfulla, allvarliga, myndiga och auktoritativa ideal, är nästan en omöjlighet?

  2. 2 Allianspartisten oktober 21, 2010 kl. 20:47

    Det kan nog inte ifrågasättas att det fortfarande finns en vänsterdominans bland nyhetsjournalister. Kanske är det då också så att valet av de nyheter som lyfts fram faktiskt påverkar mer än vad som står på ledarsidan. Genom ett ”strategiskt” val av nyheter kan man sätta agendean för debatten.

    Smått komiskt blir det därför om man botaniserar bland valanalyser på diverse vänsterbloggar. Här är det på en del håll uppenbart att man nära nog försöker lansera någon sorts ”dolkstötslegend” där valresultatet skylls på ”borgarnas dominans i media”.

    Med en mer balanserad fördeling av ”vänster”- och ”högerjournalister” är det nog snarare så att våra vänsterkrafters något mediokra valresultat blivit än mer mediokert.

  3. 3 Tomas Johansson oktober 24, 2010 kl. 9:07

    Återigen så är förvirringen om grundbegreppen ett problem för att förstå vad som menas. Vänster är inte samma sak som socialism, borde vara särskilt viktigt att påpeka nu när socialismen tappat status. Man kan vara vänster men inte socialist, och nu när socialism börjar bli som ett skämt så innebär inte det alla måste ge upp tanken på rättvisa och solidaritet. En värld utan socialism behöver inte innebära att alla ska bli ”borgerliga” (gilla förtryck av de längst ner på skalan).

    Journalister är nog ofta drivna av sin lust att arbeta för samhällsfrågor, en typisk vänster-pryl, kan man väl säga, men de behöver ju för det inte vara kommunister allihop, även om alternativen på vänsterfronten i Sverige är nästan obefintliga.
    Nu när liberaler hamnat på fel sida i vänster-högerskalan.
    Men jag frågar mig samtidigt om det finns höger i dagens politik.
    Går knappast vinna val på klassisk högerpolitik, som är själva motsatsen till demokrati.

    En annan typisk förvirring är kyrkan och friheten.
    Hägglund leder ett parti som många kanske förknippar med statskyrkan, men jag tror hellre den kan förknippas med frikyrkorna.
    Oavsett vilket så är 1800-talets frihetskamp en del av vårt kristna arv, där statskyrkan stod för en iskall förmyndarroll och frihetskampen ute i landet fördes av de som inspirerats av Luther och nya testamentetsa budskap och omvälvningarna ute i Europa. Så i Hägglunds led finns (fanns) lika mycket frihetslängtan som bland socialister. Liksom samma risk att förknippas med motsatsen (statskyrkan) som socialister (diktaturer).
    Det enda som är viktigt för staten (oavsett vilken stat) är att de viktiga frihetsrörelserna just ska hållas isär, i så många delar som möjligt, så det blir helt ofarligt.

    Medborgarens förvirring bör vara tillräckligt stor.

    Hägglunds problem är risken att förknippas med statskyrkan, att vara en representant för gammalt förtryck och nutida menlösa gudstjänster i nästan tomma kyrkor. Då är väl den avspända stilen och humorn kanske ett motmedel.

    Hägglunds tillgång är arvet från de kristnas rättvisekamp, särskilt viktig nu när de folkliga har kört fast i socialismen, alla visioner, nya eller gamla, som avviker från den socialistiska borde vara lätta att lansera framöver, i tomrummet efter alla socialistiska misslyckanden.

  4. 4 Allianspartisten oktober 24, 2010 kl. 11:43

    ”Återigen så är förvirringen om grundbegreppen ett problem för att förstå vad som menas. Vänster är inte samma sak som socialism, borde vara särskilt viktigt att påpeka nu när socialismen tappat status. Man kan vara vänster men inte socialist, och nu när socialism börjar bli som ett skämt så innebär inte det alla måste ge upp tanken på rättvisa och solidaritet. En värld utan socialism behöver inte innebära att alla ska bli ”borgerliga” (gilla förtryck av de längst ner på skalan).”

    Begreppen vänster och höger är relativa begrepp som egentligen saknar egen innebörd. Det enda dessa begrepp gör är att ange hur åsikter inom ett visst område förhåller sig till varandra. Om alla åsikter skulle kunna ”klumpas ihop” till ”homogena åsiktsmängder”, så skulle i och för sig den endimentionella höger-vänsterskalan kunna användas. Men, verkligheten är mycket mer komplex än så. Ett försök till en tvådimentionell beskrivning kan studeras på http://www.politicalcompass.org/. Funderar man lite inser man att modellen skulle kunna utvecklas till både tre och fyra dimensioner, men då blir modellen svårförstålig och dess värde minskar.

    Idealt borde vi därför sluta att använda begreppen höger och vänster som beteckningar på sammanhållna åsiktsmängder. Nu är dock begreppen, om än inte innebörden, etablerade i den politiska debatten varför vi sannolikt får fortsätta leva med dem. Själv tror jag det är bättre att föra den politiska debatten utifrån ideologierna och lägga mindre vikt på höger och vänster.

  5. 5 Söderbaum oktober 24, 2010 kl. 17:43

    Tomas Johansson: Några viktiga anmärkningar med anledning av din kommentar strax här ovan.

    ”Vänster är inte samma sak som socialism, borde vara särskilt viktigt att påpeka nu när socialismen tappat status.”

    Nej, för all del. Men som framgår av den senaste undersökningen av journalisternas partisympatier från 2005 (länk finns i artikeln) utgjordes så sent som 1999 58% av mediakåren av socialister – d.v.s. anhängare av socialdemokraterna (27%) och Vänsterpartiet (31%). Märkväl att majoriteten av dessa alltså hörde till extremvänstern. Att socialdemokraterna är socialister är inte heller något kontroversiellt påstående, givet det faktum att ordet ”socialism” (som Nilsson har visat i sitt senaste inlägg) förekommer över 50 ggr på Socialdemokraternas hemsida. När man därför idag talar om att en majoritet av journalisterna är vänster så är det alltså korrekt att uppfatta detta som liktydigt med socialister.

    ”Går knappast vinna val på klassisk högerpolitik, som är själva motsatsen till demokrati.”

    Detta är en s.k. populär missuppfattning från vänsterhåll, som du ger uttryck för. Klassisk vänsterpolitik är förvisso också själva motsatsen till demokrati. Demokratin är dock en överideologi inom parlamentarismens ram som såväl vänstern som högern är anhängare av, och kan utan vidare vara det utan att därmed göra avkall på några av sina grundprinciper. Det finns t.ex. ingenting i demokratin som går emot konservatismens grundideal, snarare lever den ju alldeles utmärkt upp till sådana grundideal som handlar dels om vikten av det personliga ansvaret, att folket ska vara självstyrande och det demokratiska systemet är dessutom det mest effektiva sättet att undvika radikalism i samhällskroppen. Det som normalt betecknas som ”klassisk högerpolitik” är ju i huvudsak konservativa ideal med liberala inslag.

    ”Hägglund leder ett parti som många kanske förknippar med statskyrkan, men jag tror hellre den kan förknippas med frikyrkorna.”

    Jag tror att de flesta faktiskt betraktar KD som pingstkyrkans parlamentariska gren, något som de i stor utsträckning både lever upp till och inte gör någonting alls för att motarbeta. Jag tror också att den allmänna skepsis som finns bland icke-frikyrkliga svenskar gentemot de frikyrkliga också är huvudskälet än idag till att man drar sig för att rösta på KD. Eller ens bry sig om vare sig KD:s idépolitik eller deras sakpolitiska utspel.

    ”Oavsett vilket så är 1800-talets frihetskamp en del av vårt kristna arv, där statskyrkan stod för en iskall förmyndarroll och frihetskampen ute i landet fördes av de som inspirerats av Luther och nya testamentetsa budskap och omvälvningarna ute i Europa. Så i Hägglunds led finns (fanns) lika mycket frihetslängtan som bland socialister.”

    I detta tror jag du har delvis rätt, såtillvida att det fanns en folkrörelse mot förmynderiet under 1800-talet som både medförde de många frikyrkorna och nykterhetsrörelserna. I detta har såväl Socialdemokratin som Kristdemokratin sin folkrörelsemässiga grund. Problemet är att sossarna har blivit de nya Förmyndarna med stort F och kristdemokraterna håller krampaktigt fast vid ett arv med klara inslag av snällistiska vänstervärderingar och antiintellektualism.

    ”Hägglunds problem är risken att förknippas med statskyrkan, att vara en representant för gammalt förtryck och nutida menlösa gudstjänster i nästan tomma kyrkor.”

    Personligen tror jag att hans stora problem är risken att inte kunna förknippas med 2000-talet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar