Hur mår konservatismen inom moderaterna?

Finns det någon konservativ ideologi kvar inom moderaterna? Eller har den planenligt avvecklats? Är det ideologin eller är det andra fundament som styr politiken och de politiska målen? Man kan med en gång slå fast att konservatismen inte är populär i den nuvarande moderata partiledningen. Det är överhuvudtaget inte populärt att bekänna sig till någon ideologi. Så har den nu förre detta partisekreteraren Per Schlingmann arbetat för en avideologisering av partiet såväl i skrift som i handling. Han har lyckats väl i sin strävan.

De ”nya moderaterna” och ”det andra arbetarpartiet” slog igenom när moderaterna gick till val 2006. För många uppfattades det som fräscht, nytt och framtidsinriktat. Det fanns skeptiker då, och de finns fortfarande. Men så länge framgångarna håller i sig ligger skeptikerna lågt. Alla vill vara vinnare, vissa till vilket pris som helst.

Moderaternas och andra partiers ideologisyn

År 2006 kunde man i moderaternas egen beskrivning av den idégrund som partiet baserade sin politik på läsa:

Från början var partiet klassiskt konservativt och nationalistiskt. Successivt har liberala och internationalistiska idéer vunnit insteg. Idag är Moderata Samlingspartiets ideologi en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer. Det som präglar partiets ideologiska syn är behovet av kontinuitet, visionen om det öppna samhället och den enskilda människans valfrihet.

I handlingsprogrammet från 2007 finns meningen:

Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer som har visat sig vara mest framgångsrika för att skapa utveckling som kommer alla till del.

På den moderata hemsidan år 2010 nämns varken konservatism eller liberalism. Det är uppenbarligen inte i den moderata politikens intresse och mål att grunda sina beslut ideologiskt.

Vad betyder ideologin inom övriga partier? En snabb och ovetenskaplig koll på Socialdemokraternas respektive Folkpartiets hemsidor kanske säger något. Socialdemokraterna är socialister, det vet vi. Talar man om det eller undviker man denna uppgift? För Folkpartiet betyder ideologin mycket och man har det också som adelsmärke i sitt partinamn – Folkpartiet Liberalerna. Hur mycket använder man begreppet liberal när den egna politiken och verksamheten ska beskrivas?

På socialdemokraterna hemsida kan man hitta ”socialism” på drygt 50 olika platser. Kanske inte det mest använda affischordet, men ändå tydligt förekommande . På folkpartiet liberalernas hemsida får order ”liberal” över 10,000 (tiotusen) träffar (anmärkningsvärt högt). Här finns en stolthet för ideologin. Kanske också ett sätt att markera äganderätten över ordet ”liberal” i en tid då vi kan hitta liberaler på de mest oväntade platser i politikens värld.

Moderaterna på väg mot ideologilöshet

Vilken slutsats kan man dra av moderaternas mörkning och i praktiken avståndstagande från konservatismen? Jag kan bara dra en: moderaterna är på väg mot ideologilöshet och konservatismen har gjort sitt i partiet. Nu är det andra krafter och influenser som styr politiken.

Opinionsundersökningar om vad väljarna vill ha och vad som kan locka dem att rösta har sakteligen ändrat den moderata politiken. Det marknadsekonomiska tänkandet slår igenom ”det kunden vill ha – det ska kunden få”. Den politiska idén får i bästa fall konkurrens med vad ”marknaden” vill ha, men risken att marknaden slår ut den politiska idén är betydigt större. Makten för maktens skull tar över målet. Att få makten för att kunna genomdriva en idé verkar numera vara sekundärt.

Med Bo Lundgren som partiordförande nådde nyliberalismen sin kulmen inom moderaterna. När Fredrik Reinfeldt tog över som partiordförande var vi många som trodde att partiet var på väg att återvända till sitt ideologiska ursprung. Och Fredrik Reinfeldts första tid som partiordförande var lovande. Det fanns mycket socialkonservatism i hans tankar och uttalanden. Men sedan hände något. Löftena om att de ”nya” moderaterna skulle användas som beteckning på partiet endast under valrörelsen 2006 glömdes snabbt bort. Samtidigt dök affischerna upp med moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”. ”Nya moderaterna” var/är en nästan genant flirt med Tony Blairs New Labour. Och ”det nya arbetarpartiet” är lika illa det. Inget fel i att se politiken från löntagarsidan. Tvärt om. Men moderaterna har alltid varit ett idéparti, inte ett intresseparti.

Det har varit med idéerna som man vädjat till väljarna för stöd. Inte för att göra det bättre för vissa utplockade grupper eller kategorier. Moderaterna har gått till val såväl under moderat etikett som Högerpartiet med en politik som riktar sig till alla. Och det är ingen dålig tanke.

Reinfeldts positiva insatser

Många inom moderaterna satte stort hopp till Fredrik Reinfeldt. Han hade en svår uppgift framför sig; att rädda partiet efter Bo Lundgrens nyliberala fiasko. Därför var det också många som trodde på en förnyelse av partiet. En mycket stor majoritet var för en sådan förnyelse. Inte alls lika många var för ett utbyte eller ett avskaffande av den ideologiska grunden partiet stod på. Men det är till stor del vad som har skett. Dock, och det måste poängteras, med några väsentliga och synnerligen betydelsefulla undantag.

Jag tänker då på arbetslinjen, på uppfattningen att det ska löna sig att arbeta. Att skapa förutsättningar för arbete är det riktiga i jämförelse med att ge bidrag eller erbjuda terapeutisk sysselsättning. För människor som är arbetsföra är det arbete som gäller och inte bidrag. Vi har regeringens satsning på sänkta skatter när det gäller arbete. Det är bra, det är riktigt och något som jag uppfattar som god konservativ politik. Men när det gäller skatter så är det inte bara på arbete som dessa måste sänkas. Det finns en rad andra områden där dessa är för höga för att det ska vara tillfredställande. Och här har regeringen inte varit lika intresserad av sänkningar som när det gäller skatten på arbete.

Utbildningspolitiken är ett område där regeringen har klarat sig bra och är inne på rätt väg, även om det inte är moderaterna som har det direkta ansvaret för denna. Men den genomförs dock av en moderatledd regering. Undervisning, ordning och reda är en bra grund att stå på. Att elever som lämnar grundskolan ska kunna läsa och skriva är så självklart att det egentligen inte borde vara en politisk fråga. Något annat kan inte accepteras. Detta kan också beskrivas som god konservativ politik, även om det sker under liberal ledning.

Partiet har helt abdikerat i försvarsfrågan

Om man utgår från en konservativ grundståndpunkt har moderaterna svikit när det gäller försvarspolitiken. Partiet har abdikerat från att vara det försvarspositiva alternativet i svensk politik. Jag har varit en kugge, en del av detta svek eftersom jag varit en del av systemet. Men jag är övertygad att om det inte hade varit för den moderata gruppen i Riksdagens försvarsutskott uppbackade av många andra försvarsengagerade moderater – och ett för tillfället försvarspositivt folkparti – under den gångna mandatperioden, så hade det sett bra mycket värre ut än vad som är fallet idag.

När Allians för Sverige bildades gick moderaterna med på att sänka sina krav på hur stor försvarsbudgeten skulle vara. Moderaterna låg flera miljarder högre än sina borgerliga allianskollegor. Men moderaterna skulle ganska snart bli omkörda av folkpartiet som alliansens mest försvarsvänliga parti. Varthän det lutade stod helt klart redan när finansminister Borg i Almedalen 2007 förklarade hur mycket försvarets kostnader skulle dras ner. På ett mycket pinsamt sätt avslöjade Borg hur beslutsordningen såg ut i den borgerliga moderatstyrda regeringen. Det vill säga att det spelar ingen roll vad som tycks i övriga departement. Och de överläggningar som förekommer för att nå fram till ett gemensamt resultat är ofta betydelselösa eftersom det är finansen som har sista ordet.

Försvaret har inte varit en prioriterad fråga för den sittande regeringen. Resurserna har dragits ner och det har varit tilldelad budget som fått forma styrka, storlek och förmåga. Intresset från partiledningen att lägga mer pengar på försvaret har inte funnits. Trots att statsminister Fredrik Reinfeldt i årets regeringsförklaring nämnde vårt geografiska närområde och utvecklingen i Ryssland, har varningsord om Ryssland och inte minst de säkerhetspolitiska och rent militära konsekvenserna av gasledningen genom Östersjön viftats bort eller ignorerats trots varningar från mycket sakkunnigt håll.

Mikael Odenberg var Reinfeldtregeringens första försvarsminister. När han stod inför fullbordat faktum och kunde konstatera att försvars- och säkerhetspolitiska skäl inte var tillräckliga argument inför finansminister Anders Borg avgick han. Han efterträddes av Sten Tolgfors. En minister som säkerligen ligger i täten som den mest påläste och mest plikttrogne ministern i regeringen. Men det hindrar inte att det var ett misstag av Reinfeldt att utse honom till försvarsminister. Ja, rent av en onödig oförskämdhet och provokation mot alla militärer och mot alla med militär bakgrund. Men det var också en signal hur högt, eller lågt, statsministern själv placerade försvarsfrågorna.

Sten Tolgfors var en aktiv vapenvägrare. Och därmed borde han ha diskvalificerats som att ens vara påtänkt som försvarsminister. Att han senare har modifierat sin uppfattning är givetvis till hans fördel med tanke på det departement han är chef för.

Även nyliberalerna har tystnat

I valet 2006 fanns ett stort antal yngre nyliberaler bland moderaternas 97 riksdagsledamöter. Och även i centern och folkpartiet kunde företrädare för dessa åsikter hittas. Man bildade till och med sitt eget liberala nätverk. Tonen var från början hög från de unga nyliberalerna, men den byttes ganska snart ut mot en mer teknisk-pragmatisk syn anpassad för att göra karriär.

Efter FRA-debatten har inte några direkta nyliberala inspel kunnat märkas i den moderata riksdagsgruppen. Men åsikterna finns där och kommer fram vid spontana diskussioner över en kopp kaffe eller i hastiga kommentarer. Det finns beslut och ställningstaganden inom moderaterna som ligger helt i konflikt med den konservativa idétraditionen inom partiet. Två hänger intimt samman. Ställningstagandet till könsneutrala äktenskap och en aktiv uppmaning, inte minst från partisekreteraren, till riksdagens moderata ledamöter att delta i diverse så kallade prideaktiviteter under den årligen återkommande prideveckan i Stockholm.

Det har under decennier varit tradition inom moderaterna att i så kallade samvetsfrågor låta ledamöterna utan några större konvulsioner få tycka och rösta fritt. De flesta trodde att när det gällde samkönade äktenskap skulle samma ”regel” gälla. Men yngre gayaktivister inom partiet och riksdagsgruppen hade en annan uppfattning och ville att ledamöterna skulle tvingas rösta för könsneutralt äktenskap. Nu blev det inte så.

Högern inte längre ”att lita på”

Att vara äldre och ha många års partierfarenhet bakom sig är ingen merit hos de nya moderaterna. Snarare en belastning. Och detta ligger helt i linje med avideologiseringen. Det gamla tänkesättet, den konservativa grund som faktiskt politiken byggde på, gäller inte längre. Förr kunde man tala om att det fanns en ideologisk kompass hos alla moderater. När en ny politisk fråga eller problem dök upp kunde man ganska lätt komma fram till den troliga uppfattning partiet officiellt skulle inta i frågan. Idag är det inte längre så. Idag vet man inte alls med samma säkerhet i vilken riktning ordförande Fredriks tänkande går.

Så länge det finns kvar ”gamla” moderater som ser en trygghet och övertygelse i den konservativa ideologin, som inte håller med om alla infall och påbud som partiets kommunikationsexperter påbjuder så finns där ett motstånd. Ett motstånd som håller på att arbetas bort. Och vad är då bättre än att på så många poster och funktioner som möjligt tillsätta unga och av erfarenheter oförstörda ”nya” moderater? In med det nya, ut med det gamla!

Jag tror på förnyelse och jag tror på att också yngre företrädare ska finnas med i partiarbetet. Men jag tror på blandningen av unga och äldre, av kvinnor och män, av människor från städerna och från landsbygden. Moderaterna är inne på en riskabel väg. Partiet som på ett förtjänstfullt sätt agerat mot utanförskap i samhället bedriver internt en alltmer exkluderande politik. Likriktning och lydnad blir alltmer uppskattade egenskaper för uppdrag och utnämningar. Avvikande uppfattningar och politisk inkorrekthet straffas. Men jag hoppas att det inte är för sent att ändra riktning.

Så med avslutat riksdagsuppdrag sällar jag mig nu till den icke organiserade men väl existerande socialkonservativa oppositionen inom partiet. Winston Churchill förklarade sitt avhopp från det konservativa partiet under en tidsperiod med att han inte bytte uppfattning efter parti utan parti efter uppfattning. Något partibyte är inte aktuellt för min del. Det finns många goda krafter inom moderaterna och jag hoppas på en ideologisk debatt – en debatt som gärna får starta här och nu. Annars är risken, för moderaterna, stor att många följer Churchills exempel.

Rolf K Nilsson
Moderat ledamot av Sveriges Riksdag 2006-2010

18 Responses to “Hur mår konservatismen inom moderaterna?”


  1. 1 Fredrik Kärrholm oktober 24, 2010 kl. 16:05

    Tänkvärt.

    Texten innehåller dock ett litet faktafel. Du skriver: ”På den moderata hemsidan år 2010 nämns varken konservatism eller liberalism.” Det stämmer inte.

    Se denna länk:
    http://www.moderat.se/web/Historia.aspx

    ”Idag är Moderata Samlingspartiets ideologi en förening av konservativ samhällssyn och liberala idéer. Det som präglar partiets ideologiska syn är behovet av kontinuitet, visionen om det öppna samhället och den enskilda människans valfrihet.”

    Men de ideologiska hänvisningarna är få.

  2. 2 Allianspartisten oktober 24, 2010 kl. 17:48

    ”Dock, och det måste poängteras, med några väsentliga och synnerligen betydelsefulla undantag.

    Jag tänker då på arbetslinjen, på uppfattningen att det ska löna sig att arbeta, att skapa förutsättningar för arbete är det riktiga i jämförelse med att ge bidrag eller erbjuda terapeutisk sysselsättning.”

    För mig är arbetslinjen en avgörande och djupt ideologisk fråga. Här är det frågan om ett avgörande ideologiskt trendbrott från ett socialistiskt synsätt, som under hela den socialdemkratiska eran ledde oss in i bidragsberoendets högskattesamhälle där den enskilde, och den enskildes familj, hade mycket små möjligheter att påverka sin egen situation. Mycket återstår att göra men här går utvecklingen i rätt kompassriktning.

    Arbetslinjen, som stämmer väl med ett konservativt förhållningssätt, genomsyrar regerings politik och måste ses som dess absoluta huvudfråga. Ur detta perspektiv tycker jag det leder fel att använda uttrycket ”undantag” när det gäller arbetslinjen.

  3. 3 Christian Delhage oktober 24, 2010 kl. 18:03

    Lysande text!

    Finns det ens NÅGON likhet mellan dagens nya moderater, och det gamla AVF?

    ”Den svenska högern känner sitt ansvar för det Sverige, som vi ärvt av fädren och en gång skola lämna i arv till kommande släktled. Den anser all utveckling böra bygga på det beståendes grund. Den är i denna mening samhällsbevarande.”
    Det var tider det…

  4. 4 Solveig Artsman oktober 24, 2010 kl. 18:49

    Författaren har rätt. Ideologin är i princip död inom moderaterna. Partiet är på god väg att bli ett betongparti, det som man under många år har bekämpat. När en ideologi försvinner så försvinner också mycket av den etiska debatten inom partiet.
    Moderaterna har gett sig ut på hal is. Partiet har gått framåt de senaste åren, till priset av sin själ. Fler och fler socialkonservativa vänder partiet ryggen. Det börjar bli grogrund för ett nytt socialkonservativt parti i Sverige.

  5. 5 Christian Delhage oktober 24, 2010 kl. 19:06

    Får hoppas att KD utformar en stark socialkonservativ profil.

  6. 6 michaeleriksson oktober 24, 2010 kl. 21:19

    I ditt inlägg känner jag igen mycket av mina egna tankegångar (bortsett från att jag tillhör dem som lutar mer åt nyliberalismen).

    Det grundläggande problemet att makt blir viktigare än ideologi är dock varken nytt eller begränsat till moderaterna: S har länge varit populistiskt och politiken har så långt jag kan minnas haft ett stort inslag av ”karriärpolitiker” som har blicken på sin egen framgång i första hand.

    Jag var själv politiskt aktiv (MUF) i början av 90-talet och kunde mycket tydligt se både i MUF/M och andra partier att politik som första yrke var mycket vanligt: Rätt arbete i ungdomsrörelsen, rätt utbildning (varierande beroende på parti; MUF hade många statsvetenskapare), byggande av rätt kontakter, kanske arbete som talskrivare för en etablerad politiker, …, och så en ministerpost som hägrade någonstans i framtiden. I slutändan slussas då inte de kompetentaste fram, inte heller nödvändigtvis de ideologiskt övertygade, utan de som har gjort ”rätt” val, bevisat sig inom partiet, har ett långt medlemskap, osv. (Naturligtvis ger en större kompetens en fördel inom denna grupp, men antalet möjliga kompetenta val minskas.)

  7. 7 Alexandra Alexandersson oktober 24, 2010 kl. 21:49

    En enastående bra formulerad text Rolf K Nilsson. Tack för den.
    Det skulle verkligen behövas ett riktigt konservativt alternativ i Sverige. Familjer, barn och ungdomar behöver presenteras för alternativa ideal till det massmediala rummets alla skräpideal. En konservatism som vågade vara inriktad på ett tänkande som sträcker sig både tre och fyra och fem generationer framåt? Med en vision som vågade sig på att formulera strategiska överlevnadstankar för hur Sverige kan få fortsätta att vara ett hemland för svenskar?
    Svårt för sådana tankar och idéer att veta hur de skulle kunna gå att förmedla i praktiken, när internationell (amerikansk) massmedia, och de ideal som förmedlas där, kanske har ett ganska så starkt grepp om mångas sinnen? Den politik som idag formuleras av de stora, etablerade partierna, är kanske i mångt och mycket också tvingad att sätta sina agendor med hänsyn tagen till mycket starka internationella viljor? T ex de multinationella storföretagens och de internationella bankernas, samt också i EU´s vilja? Det är den förföriska frihetliga liberalismen som får hållas för att vara svaret på allas behov?
    Fredrik Reinfeldts standarformulering brukar ju vara: -”Sverige är ett litet land”.
    Det finns nog ändå hos de flesta familjer, folk och länder naturliga drivkrafter och viljor till självbevarelse och självförsvar. Det finns viljor som vill värna goda och sunda ideal för barn, barnbarn och barnbarnsbarn osv. Det är naturliga viljor och känslor hos familjer och nationer och de kan väl, när de kultiveras på rätt sätt, beskrivas som en naturlig och konstruktiv patriotism.
    Mycket av den goda patriotismen, som man borde värna om, har tryckts undan sedan efterkrigstiden då det ”antinationella och antiauktoritära” idealet fick stort genomslag.
    Idag ser den sociala och samhälleliga situationen mycket annorlunda ut, och det finns nog hos många medborgare istället stora behov och längtan efter ett stramare och mer samlande ideal.
    Ett ideal som tar vara på behoven av att känna tillit, förtroende, respekt och av att odla värden som trohet och aktning, som en motkraft till trolösheten, respektlösheten, vilsenheten och den överallt och i alla sammanhang så hyllade valfriheten? Frihet låter bra, men den behöver kultiveras under ansvar för att inte splittra? Människor vill idag försöka skydda och bevara och rädda det som räddas kan av det goda Sverige? För det krävs förmodligen en mobilisering som värnar om de känslor som vill odla patriotismen. Där tillhörigheten till och samhörigheten med, folk, fosterland, språk, minnen, rytm, takt, ton och de ideal som just den svenska folksjälen har inom sig, tas tillvara. Det handlar väl om ett kontinuerligt lyssnande efter rötter och efter de värden och ideal som finns inom människor, men som behöver värnas genom att de talas om, erkänns, tillåts och hyllas?
    En del människor skulle kanske direkt vilja beskriva dessa tankar som att de per automatik skulle vara ”främlingsfientliga och rasistiska”, ja, som om de hade en inneboende vilja att utestänga alla dem som inte ingår i varken folksjälens ideal, eller känner sig vara en del av det svenska folket.
    Men detta är naturliga behov och naturliga känslor hos de flesta folk och nationer. Ja, USA självt är ju ett land med enorm patriotism, där eleverna läser en trohetsed till konstitutionen och flaggan varje dag.
    Så de människor som har USA som ideal, borde verkligen förespråka att en patriotism kultiverades i Sverige.
    Om t ex ett verkligt konservativt parti, med verkligt konservativa ideal växte fram, och som hade visionen om program, samlingar och maningar till stabila, trogna, enkla konservativa livsstilar, så kanske det faktiskt skulle finnas en hel del personer som skulle tycka om en sådan utveckling?

  8. 8 Allianspartisten oktober 24, 2010 kl. 22:05

    Christian Delhage,
    ”Den svenska högern känner sitt ansvar för det Sverige, som vi ärvt av fädren och en gång skola lämna i arv till kommande släktled. Den anser all utveckling böra bygga på det beståendes grund. Den är i denna mening samhällsbevarande.”

    Det var tider det…”

    Problemet är väl att ”det bestående grund” idag utgör det samhälle som i mångt och mycket byggts upp av socialdemokrater. I valrörelsen kunde vi konstatera hur strukturkonservativa socialdemokrater och deras kommunistiska vänner med näbbar och klor angrep varje förändring av ”det bestående” som Alliansregeringen gjort under mandatperioden.

    För mig handlar inte konservatism om att bevara det bestående utan om att lära av historien och tidigare generationers erfarenheter. Härigenom kan vi förstå vilka lösningar som fungerar och vilka som inte fungerar. Att historien talat om för oss att socialistiska lösningar inte är något att bygga på tror jag vi kan vara ganska överens om.

    Sedan måste alla förändringar ske stegvis och med fast mark under fötterna. Det går alltså inte över en mandatperiod att vända 70 år av förändringar i socialistisk riktning.

  9. 9 Thomas oktober 24, 2010 kl. 23:09

    Alexandra Alexandersson m fl;

    ”… Om t ex ett verkligt konservativt parti, med verkligt konservativa ideal växte fram, och som hade visionen om program, samlingar och maningar till stabila, trogna, enkla konservativa livsstilar, så kanske det faktiskt skulle finnas en hel del personer som skulle tycka om en sådan utveckling?”

    Det tror jag också. En hel del människor skulle bejaka ett sådant, nytt, svenskt, verkligt konservativt parti. Jag hade hoppats att ett dylikt alternativ skulle finnas till hands senast vid nästa val, år 2014, men det tror jag inte längre.

    Ett är säkert, konservativt eller ej, lär SD få en hel del röster från en många väljare som egentligen är klassiskt borgerliga, gillandes konservatism mycket mer än liberalism. En sådan utveckling verkar dock inte bekymra Alliansen speciellt mycket, och så går det som det går.

    Mvh

  10. 10 Christian Delhage oktober 24, 2010 kl. 23:43

    Allianspartisten,
    Ja, så är det. Jag tycker det textstycke jag citerade är väldigt bra, ja till och med vackert. Visst handlar inte konservatism om att bara bevara, utan om mänsklig mognad.

  11. 11 FredrikN oktober 25, 2010 kl. 6:10

    Jag trodde det var Bohman som avskaffade konservatismen hos moderaterna? Det har jag i alla fall hört…

  12. 12 Dag Elfström oktober 25, 2010 kl. 7:02

    FredrikN:

    Jo, det är det många som ”hört”.

    Läs gärna min artikel En Bohman bortom statskritiken (6/8-2009).

  13. 13 Allianspartisten oktober 25, 2010 kl. 21:33

    Christian Delhage,
    ”Jag tycker det textstycke jag citerade är väldigt bra, ja till och med vackert”

    Visst är det vackert och särskilt formuleringen ”…känner sitt ansvar för det Sverige, som vi ärvt av fädren och en gång skola lämna i arv till kommande släktled” är tänkvärd. Det viktiga här är att vi tar tillvara gångna generationers erfarenheter och förvaltar och bygger vidare på dessa. Detta står i stark kontrast mot naiva revolutionära socialistiska tänkesätt som innebär att allt skall raseras för att på nytt byggas upp från grunden. Såvitt jag vet finns det i världshistorien knappast ett enda exempel på en lyckad ”revolutionär” omvälvning.

  14. 14 Christian Delhage oktober 25, 2010 kl. 22:21

    Nej, revolutioner leder bara till kaos. Som franska revolutionen, till exempel.

  15. 15 Söderbaum oktober 26, 2010 kl. 9:24

    Delhage: ”Nej, revolutioner leder bara till kaos. Som franska revolutionen, till exempel.”

    Vill man ha ett exempel närmare i tid är revolutionen i Iran 1979 också tänkvärd. Den tog samhället 1000 år tillbaka i tiden. Landet hade nästan blivit en modern, sekulariserad demokrati när mullorna gjorde revolution och införde teokrati. Problemet var att shahen var hårdhänt.

  16. 16 Allianspartisten oktober 26, 2010 kl. 16:56

    Den revolution som förmodligen över tiden inneburit mest elände kanske ändå är den ryska år 1917. Här tog Lenin tillfället i akt att utnyttja den mycket försvagade staten efter tsarens detronisering och krigsnederlaget. Här fanns ansatser till utveckling i demokratiska riktning.

    Det hela banade väg för dryga 70 år av totalitärt förtryck i Ryssland, 45 år av totalitärt förtryck i Östeuropa för att inte tala om allt elände det förde med sig i den tredje världen där misslyckade socialistiska projekt innebar såväl förtryck som en kraftigt försenad utveckling.

    Och trots all denna historiska erfarenhet har vi ännu ett kommunistiskt parti i vår riksdag som officiellt långt fram i tiden och inofficiellt, med all säkerhet, fortfarande beundrar det som åstadkomms i den ryska revolutionens spår.

    Kommunistledaren, den ilskne kamraten Ohly, avslöjade sig åter efter fiaskot på valnatten, då han pläderade för ”utomparlamentariska metoder”. Av detta är det inte svårt att inse att det fortfarande finns kvar en odemokratisk kommunistisk glöd hos den ilskne kamraten.


  1. 1 Splittring i borgerligheten, del 2: vad göra utifrån ideologin? | vivantrivs Trackback vid augusti 29, 2015 kl. 12:31
  2. 2 download internet marketing software Trackback vid november 1, 2016 kl. 21:42

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar