Intellektuella fransmän, del 2 – Simone Weil

PORTRÄTT | T&Fs miniserie om intellektuella fransmän fortsätter. Efter att tidigare ha behandlat Philippe Muray har nu turen kommit till den politiska filosofen och mystikern Simone Weil. [Sim’on Vej]. En filosof som inte minst har många viktiga poänger i diskussionen om rättigheter och skyldigheter, menar artikelförfattaren.

Som ofta vid studiet av tänkare är det passande att börja med en kontext, att placera ut en historisk ram, för annars riskerar man att stå frågande inför eller helt enkelt misstolka delar av situationen. 1930-talets Frankrike är en orolig plats. Landet står flera gånger på revolutionens rand i händerna på olika extremgrupper. 1934 är ultranationalisterna så starka att de anordnar våldsamma upplopp i Paris. 1936 kommer en socialistisk ”folkfront” till makten. På andra sidan Pyrenéerna rasar det spanska inbördeskriget vilket fransmännen givetvis följer noga. Samtidigt drömmer många intellektuella grupper om något annat.

En av dessa grupper är de s.k. 30-tals-nonkonformisterna. Dessas målsättning är enkel men tankegodset spretigt. Visionen är att vid sidan av socialismens materialism och fascismens våldsidealism utarbeta ett tredje politiskt alternativ. Influenserna och personerna som ryms är dock extremt varierade och ofta delar man just bara sina två gemensamma fiender. I dessa kretsar finns allt från anarkister och korporativister till traditionalister och kristdemokrater. Här finns en miljö där dessa idéer utbyts, blandas och skärskådas. För den borgerligt sinnade är det nära till misstanken att den teoretiska massa som kommer ur denna ideologiska köttkvarn är av ett illavarslande slag. Så är också ofta fallet. Den totala politiska sågningen av liberalismen; politiskt likväl som ekonomiskt samt den starka radikalismen är för dagens konservativa klart att betrakta som något mycket främmande. Tidsandan må vara svår att föreställa sig från vår horisont samtidigt som situationen att befinna sig i ett intellektuellt tvåfrontskrig säkerligen kan kännas igen. Det är i detta intellektuella klimat som den franska judinnan Simone Weil skall komma att verka. Född 1909 i Paris, börjar tidigt en akademisk karriär och genomgår sin filosofiska skolning vid det mycket prestigefyllda elituniversitetet Ecole Normale Superieure som bäst i klassen; tätt följd av det idag inte alls lika bortglömda namnet Simone de Beauvoir.

Weils eget livsöde är ungefär lika extremt och excentriskt som hennes tänkande. Specialiserad på presokratisk filosofi, radikal och från början med uttalade bolsjeviksympatier. Med tiden börjar dock saker och ting diversifieras. Efter en kort insats som frivillig i det spanska inbördeskriget på den republikanska sidan där hon tydligt får se socialismens närmast identiska människofientlighet och grymhet som fascismen beger hon sig till Italien och sankt Franciskus’ Assisi. Där genomgår hon en religiös omvändelse och hennes författarskap tar en ny vändning. En mysticism börjar ta plats i hennes tänkande. Hon författar efter detta flera verk med religiös-filosofisk prägel där den mest spridda kom att bli Tyngden och nåden, ursprungligen utgiven 1947 – utgiven i svensk översättning av Bonnier 1954. Hennes tänkande har ohjälpligt fjärmat sig från ortodox socialism och istället börjat hörsamma den nonkonformistiska målsättningen. Dock fortfarande lika fast besluten om behovet av att dela arbetarklassens villkor skänker hon bort det mesta hon äger och arbetar långa skift i en bilfabrik. Hennes hälsa var aldrig god och då hon under den tyska ockupationens knappa förhållanden diagnostiseras med tuberkulos är hennes dagar räknade. 1943 slutar den blott 34-åriga Simone Weils liv i en sjuksäng.

Vad kan då denna märkliga person ge en modern konservatism? Verkar inte allting fel i hennes gärning? Skenet bedrar. Mycket är i sin radikalism och proletära framtoning främmande men många av tankegångarna och analyserna är tvärtom klockren läsning för konservativa även idag. Det verk vi skall ta avstamp i och som har störst politisk signifikans är utan tvekan Att slå rot, ursprungligen utgiven 1949 – i svensk översättning kommer den 1954; återigen utgiven av Bonniers. I detta verk undersöker Weil vilka processer och mekanismer som gjorde att Frankrike inte stod emot nazisterna bättre, och då framförallt på det kulturella och andliga planet. I någon mån rör det sig även om en allmän kritik mot den situation hela Västerlandet hamnat i och med udden tydligt riktad mot 1900-talets nihilism och totalitarism.

Det Simone Weil ser, vilket bokens titel också syftar på, som det primära hotet mot Västerlandet är en utbredande rotlöshet och med den framväxten av ideologier med den samhällsvisionen sjukare än den andra. Problemet är alltså dubbelt; sjuka människor skapar sjuka samhällen och vice versa. För att människan skall kunna slå rot behövs således, fastslog Weil, både en politisk likväl som en antropologisk nystart.

Det första Weil tar fasta på är relationen rättighet-skyldighet, en diskussion som i någon mån fortfarande pågår inom ”den bildade högern” även om Weils perspektiv till stor del är det radikalt motsatta än den moderna utgångspunkten. För henne föregås skyldigheten alltid av en plikt, aldrig tvärtom. Denna ”plikt” skall inte i första hand tolkas som en hänvisning till Paulus’ ord: om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta utan snarare en egenhändigt utvecklad pliktetik, fjärran från Kants extremt abstrakta imperativ. Snarare är skyldigheten här att se som vissa nödvändiga koncept, praktiker och behov nedlagda i människans natur vilka vi helt enkelt måste tillfredsställa och uppfylla gentemot oss själva och andra för att inte ruttna inifrån. Hade ett lika humanistiskt och personalistiskt perspektiv präglat den moderna högerns diskussion kring rättigheter och skyldigheter istället för att som idag ofta enbart ta sin utgångspunkt i ett abstrakt och människofrånvänt kontraktstänkande hade vi befunnit oss någon helt annan stans.

När vi har gläntat på dörren infinner sig givetvis naturligt följdfrågan: vilka är då dessa ”skyldigheter” som för människan är så nödvändiga enligt Weil? Hennes lista är lång, krånglig och inte alltid utan motsägelser vilka visar på en djup ödmjukhet och respekt inför människolivet och samhällets variationsrikedom och svårbegriplighet. Men det tål att nämnas några av de hon ansåg som mest relevanta. Weil talar om behovet av en frihet grundat i mänsklig mognad och självinsikt utan tvång utifrån. Samtidigt en frihet som inte underkastats emotionalism. Likväl talar hon om behovet av lydnad. Att varje individs fria erkännande av att somliga är mer erfarna eller kompetenta än en själv är nödvändigt för en fungerande gemenskap. Speciellt framväxten av totalitära ideologier kopplar hon just till avsaknaden av sund lydnad som präglat den västerländska kulturen. Européerna har blivit så desperata i sin jakt på förebilder och vägvisare att man låter sig hänföras av förslavande auktoritetscharlataner såsom Adolf Hitler.

Ett liknande motsatspar som hon utvecklar och anser vara nödvändigt för människan är existensen av jämlikhet och av hierarkier. Den första grundad i en personalistisk och ”Imago Dei”-baserad människosyn där människan enbart genom sin natur håller en okränkbar värdighet och rätt att aldrig behandlas som ett ändamål. Inför detta faktum är människans jämlikhet absolut. Samtidigt argumenterar hon för respekten för de legitima hierarkierna; rollskillnaden i relationen mellan barn och föräldrar, äldre och yngre, styrande och undersåtar. En respekt inte baserad på skräck eller servilitet utan på insikt om gemensam nytta och civiliserande utveckling. Simone Weils radikalism och excentrism skrämmer med viss rätt många. Samtidigt är hennes analys av ett Västerland i kris mycket befriande i sin avsaknad av ideologiska skygglappar. En studie utförd av någon som inte teoretiserat fram sina tankar vid ett skrivbord utan vigt sitt korta och intensiva liv åt att leva mitt i en civilisations blödande sår. För detta är hon väl värd att läsa.

Hugo Fiévet

7 Responses to “Intellektuella fransmän, del 2 – Simone Weil”


  1. 1 Tomas Johansson november 1, 2010 kl. 19:13

    ”sjuka människor skapar sjuka samhällen”
    Kanske en typisk kvinnlig vinkel på samhällsproblem, män tenderar nog mer till att bara se smhällsproblemen och bortse från människorna, så kvinnliga tänkare gör troligen världen mer komplett, så länge de nu tänker som kvinnor. Många kvinnor tror ju ,som det verkar, att vägen till jämlikhet går i att bli ”förvandlade till män”.

  2. 2 Hugo Fiévet november 1, 2010 kl. 19:43

    Om det finns ett kvinnligt perspektiv på samhällsproblem och filosofi kan ju disskuteras. Att kvinnor som vill vara män dock inte är mycket att hänga i julgranen kan däremot konstateras. Just därför skall man läsa Simone Weil, trots hennes underligheter, istället för sjuka verk av sjuka människor som Simone de Beauvoir.

  3. 3 Staffan Andersson november 1, 2010 kl. 20:55

    En skyldighet kan föreligga utan en motsvarande rättighet men som Weil påpekar kan en rättighet inte föreligga utan en föregående skyldighet.
    Till hennes dåliga hälsa och död bidrog att hon åt ytterst lite. Riktigt sunt var det inte. Det var nu länge sedan jag läste hennes böcker men de är ganska fängslande. Det var ca. 15-20 år sedan vi hade en ”Weil-våg” i Sverige´med nyutgivning av hennes böcker. Hon föddes i en judusk familj men förde flera samtal med katolska präster för att eventuellt konvertera. Som jag minns blev det aldrig av.

  4. 4 Pappan november 9, 2010 kl. 1:01

    Ah, Simone Weil! Hon hör till mina favoriter. Helt balanserad var hon väl inte men nog så viktig. Tack för att ni ger plats åt denna så oförtjänt bortglömda gigant!

    Pappan

  5. 5 svensson februari 14, 2011 kl. 16:15

    Ahh Simone Weil, en gammal favorit. Här fokuserade ni kanske på hennes samhällsidéer. Jag känner henne mer som teolog och andlig nytänkare:

    http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/07/simone-weil.html


  1. 1 Lästips om Simone Weil | Kaffepaus Trackback vid november 7, 2010 kl. 12:07
  2. 2 skull Headlights for motorcycles Trackback vid november 8, 2016 kl. 1:37

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar