Påven gav erkännanden åt engelsk protestantism

Drottning Elisabeth II och påven Benedictus XVI under påvens besök i Storbritannien 16-20 september 2010.

Vi har sett bilder från påven Benedictus XVI:s besök i Storbritannien i september, det första statsbesöket av en påve där någonsin. Men helt har nog inte betydelsen av besöket framgått i svenska medier.

Det anmärkningsvärda ligger inte bara i att en tysk påve kunde delta i minnet av 70-årsminnet av slaget om England och de många dödsoffren, eller i den formella hövlighet som lät påven såsom statsöverhuvud få samtala såväl med de viktigaste kyrkliga dignitärerna som de politiska ledarna i Storbritannien samt med drottning Elisabeth II.

Viktigare tycks faktiskt en del av de tunga yttranden som gjordes från bägge håll. Dessa yttranden bör i sin tur ses mot bakgrund av att det i nästan 500 år har rått frostiga teologisk-politiska relationer mellan Rom och England.

Som John O’Sullivan skriver i National Review, påvebesöket hade föregåtts av ogillande och kritik (bland annat från den stridbare ateisten Richard Dawkins) liksom av föresatser att demonstrera från dem som avfärdar Vatikanens syn på aborter och kvinnliga präster. Men: ”Så anländer påven och hälsas av mycket större folkskaror än väntat. Han håller några mäktiga predikningar mot vilka bara en handfull avvikande teologer invänder. Till sist återvänder han till Rom under ekumeniska ovationer, och efterlämnar ett intryck av att själarna har lyfts och utmanats att närma sig godheten.”

En prominent skotte tillstod t.ex. att Skottland utan katolicismen aldrig hade blivit vad det är.

Den besökande, kan man påminna om, var ju inte den karismatiske och mediale Johannes Paulus II utan den mer tillbakadragne Benedictus XVI. Denne är som bekant mera av en lärd, i vars tal vi snarare ser till vad de innehåller än hur de framförs.

Dessutom kom han nu till ett land där en variant av protestantism är djupt invävd i den civila och politiska kulturen och där katoliker ofta behandlats illa. Den oskrivna konstitutionen skyddar den protestantiska tronföljden, drottningen är kyrkans överhuvud och monarken kan inte gifta sig med en katolik. I detta land har den traditionella protestantismen efterträtts, inte av avspänd tolerans utan av en sorts postkristen sekularism som söker driva bort religionen från den offentliga sfären. Denna sekularism vilar på relativismens underlag och är starkt företrädd i medier, utbildningsväsende och andra yrkeskårer. Vissa krävde rentav inför besöket att påven bör arresteras och lagföras för sin av somliga (utan rättslig grund) påstådda delaktighet i de uppdagade sexbrotten.

Till råga på detta finns nu en aggressiv rörelse där feminister, gay-aktivister och vänsterjurister söker använda internationell rätt för att motarbeta Vatikanen. Att katolska kyrkan genom de många avslöjade pedofilbrotten ytterligare har försvagats hör till bilden.

Påven lyckades dock i Storbritannien bemöta och delvis vända dessa negativa attityder. Han gjorde det på olika sätt. Först var det tydligt att hans samtal med drottningen utföll väl då de båda försvarar en traditionell form av kristendom. Hans tydliga sätt att fördöma pedofilskandalerna (”dessa oerhörda brott… perversiteter” etc) bör även nämnas. Därtill kom att påven inte bara berörde förföljelserna av katoliker under vissa skeden utan även talade påfallande uppskattande om viktiga inslag i brittisk protestantisk tradition – bl.a. om slaveriets bekämpare William Wilberforce och om David Livingstone. Han hävdade att Florence Nightingale gett ett föredöme i vården av sjuka, och menade att det anknyter till en tradition som katolicismen (Edvard Bekännaren och Margaret av Skottland) påbörjat. Åhörarna fick bilden av en obruten kristen linje i engelsk historia, som överskuggar reformationen och som drivit fram humana och demokratiska framsteg.

Påven prisade brittiska lärda som Duns Scotus och S:t Beda Venerabilis. Samtidigt var ett huvudsyfte med resan att saligförklara den store 1800-talsteologen John Henry Newman, något som föranledde påven att framhäva vad denne betytt för att göra katolicismen i sitt land respektabel och i kristen anda utveckla universitetsundervisningen, men också gynna uppkomsten av en välutbildad kår av lekmän och inspirera till nytänkande i kristen anda.

Att britter som i en period av kris och nedgång alltför sällan fått höra välunderbyggt beröm, nu av en lärd besökare blev uppmärksammade på sina viktiga civilisatoriska insatser måste i sig ha känts befriande. Samtidigt förde Benedictus XVI fram kritik och oro över den starka relativism med förakt för tron som präglar dagens Storbritannien. Religionen får inte marginaliseras, framhöll han, samhället bör mera än nu lyssna på de synpunkter som kristna röster framför i viktiga frågor, menade påven. Märkligt nog mötte inte tystnad och ogillande dessa uttalanden; påven fick tvärtom applåder.

Var ändå ögonblicket inne för att ta upp dessa frågor, kan man fråga? Det var nästan som om de protesterande själva dessa höstdagar blivit marginaliserade. Eller var det så att de vanliga människorna som slöt upp (påven anses vid mässor, predikningar och tal sammanlagt ha mött en halv miljon människor) genom sitt lyssnande mottagande fick eliterna att framstå som obetydliga eller ensidiga? Premiärminister Cameron sade vid besökets slut att påven nog hade fått britterna att ”börja tänka efter.”

Benedictus XVI visade i varje fall att det finns en bred publik för frågor om sanning och förnuft.

Visst hör det till statsbesök att utväxla artigheter. Deltagarna har lätt för att släta över det som skiljer och riskerar ibland att hoppas på mer av framtiden än vad verkligheten kan ge täckning för. Inte bara lutheraner lär nog vara fortsatta skeptiska till vad Vatikanen gör. Inför Benedictus XVI:s besök i Storbritannien tycks tiden ändå ha blivit mogen för vissa närmanden att döma av den samsyn som nu märktes. De som vill använda sig av det nya utrymmet kan troligen åstadkomma en del.

Fotnot: Se Per Beskow: ”Påven i Storbritannien”, Signum 6/2010 och ”Benedict in Britain: The pope called a nation back to greatness” i National Review, Oct. 18, 2010.

Carl Johan Ljungberg