GÄSTKRÖNIKA: Henrik L Barvå

NO, HE COULDN’T!

Efter tisdagens kongressval ser USA:s vänstervridne president Barack Obama ut att kunna bli en ganska kort parentes i landets politiska historia, menar artikelförfattaren.

Resultatet av mellanvalet till den amerikanska kongressen blev ett rungande nej till hela president Barack Obamas politiska agenda. ”Yes, we can” har förbytts i ett ”no, he couldn’t”. Det amerikanska folket vill inte ha den sortens ”progressiva” socialstat som finns i Europa och som Obama vill införa i Amerika.

Framgångarna för det republikanska partiet, som var uträknat för bara två år sedan, är exceptionella. De får en förkrossande majoritet i representanthuset, där de ökar antalet ledamöter med 60 stycken. Det är mer än de 54 partiet fick 1994 när Clintons demokrater åkte på ett annat svidande nederlag. En sådan ökning har inte skett sedan 1938.

Nu lyckades GOP (Grand Old Party – ett smeknamn för republikanerna) inte få majoritet i senaten, men de fick ändå i skrivande stund sex nya senatsplatser. Men det berodde mer på att det bara är en tredjedel av senaten som väljs om vartannat år, och i år var det inte tillräckligt med stater i mellanvästern, där GOP är traditionellt mycket starkare. Håller trenden i sig de kommande åren – och allt tyder på det – så tar de över senaten om två år. Då står 24 demokratiska senatorers platser på spel. En stor symbolisk seger var att republikanen Mark Kirk tog Barack Obamas gamla senatsplats från Illinois.

Nu lyckades man inte helt. Till exempel så misslyckades Carly Fiorina bli senator i det demokratiska Kalifornien, och Meg Whitman förlorade guvernörsvalet till demokraten Pat Brown. Och (avgående) majoritetsledaren Harry Reid blev mot alla odds omvald i Nevada. I de olika delstatsvalen i det som ibland kalls Folkrepubliken Massachusetts blev det också demokrater som kammade hem alla vinsterna. Att de valde republikanen Scott Brown till Ted Kennedys (dem) gamla senatsplats i ett fyllnadsval i vintras får ses som undantaget som bekräftar regeln. Det finns trots allt delar av Förenta Staterna där demokraterna är fortsatt starka.

På det stora hela var det dock en stor republikansk seger. Det gick också bra i de flesta delstatsval (med några undantag som sagt). GOP vann kontrollen över ytterligare minst 19 delstatsförsamlingar samt fick ett stort antal guvernörsposter. Det är viktigt eftersom det innebär att man kommer att kontrollera hur kongressdistrikten ritas. Det kan ju synas lite oschysst men det är en sorts ”gerrymandering” och det är något som alla gör när de får tillfälle. Ökad kontroll över delstaterna är också viktigt när det gäller att motsätta sig påbud från Washington, till exempel när det gäller den omfattande sjukförsäkringsreformen där en del delstater redan stämt den federala regeringen.

Tea Party-rörelsen valets stora segrare

Trots den stora valvinsten så var det inte GOP som var den största segraren, det var snarare den så kallade Tea Party-rörelsen. Sällan har en gräsrotsrörelse blivit så orättvist förtalad som the Tea Party, både av kritikerna på hemmaplan – främst då demokrater och andra vänsterliberaler inom massmedierna – och i utländsk press. De svenskar som mött fenomenet har fått göra det genom ett tjockt filter som utmålat the tea partiers som högerpopulister, extremister och rasister. Inte undra på att förståelsen för amerikansk politik är så klen i Sverige!

Medan vi här i Europa går ut och demonstrerar när staten skär ned på sina utgifter och sociala förmåner – som i Grekland och Frankrike – så går amerikanerna ut och demonstrerar mot ökade statsutgifter, höga skatter och regleringar. Det är det som är grunden för Tea Party-rörelsen – en genuin skepsis hos medelamerikanen mot en stark statsmakt som de uppfattar lägger sig i för mycket av deras liv. I Amerika är det de som är ”verklighetens folk” som bara vill att det sätts upp tydliga gränser, helst så långt från dem själva som möjligt, för vad politiken får göra. Och nu har Tea Party-rörelsen sett till att tillräckligt många av politikens gränspoliser nominerats och blivit valda av det republikanska partiet.

Visst har ett antal kandidater varit mindre lyckosamma, som Christine O’Donnell (som pysslat med häxkonster i sin ungdom och var emot onani) i Delaware som heller inte blev vald, men där en annan republikan säkerligen hade blivit det. Men det är bara naturligt att några lite mer knäppa kandidater kommit fram. The Tea Party är ju inte ett parti utan just en gräsrotsrörelse. Och på det stora hela har de haft ett gott inflytande på GOP. Man kan till och med hävda att det var the Tea Party som räddade the Republican Party genom att tvinga fram en förändring och vitalisering efter valförlusterna 2006 och 2008.

Artikelförfattaren rekommenderar varmt morgonte i denna amerikanska politiska kampanjmugg.

Tea Party-fenomenet har varit minst lika mycket en reaktion mot de alltför kraftiga utgiftsökningarna under Bush-administrationen. Det var mycket på grund av det som gjorde att demokraterna tog kontrollen över kongressen 2006 och Vita Huset 2008. Folk ville ha förändring, och det var också därför som de lockades av Obamas tal om ”hope and change”. Men den förändring som Obama bjudit på var inte den som de flesta amerikaner ville ha.

Obama har varit märkligt överskattad

Barack Obamas tidigare framgång ter sig som något av en gåta. Han är den mest vänsterinriktade president Förenta Staterna haft. Vissa menar att han är socialist och på många sätt är han något av en socialdemokrat, fast förstås i ett amerikanskt sammanhang. Hur lyckades han då bli vald? Genom att skickligt dölja vad han egentligen stod för och utmåla sig själv som en sorts löst definierad frälsargestalt. Den som ville kunde förstås se bakom fasaden, men det kom aldrig fram i en valkampanj där folk var trötta efter Bushåren och där massmedierna inte ens brydde sig om att dölja sina sympatier för demokraterna och ”the One”. Obama framstår allt mer som en historisk anomali som bara kunde ha valts under de unika förhållanden som rådde hösten 2008. Nu är det inte alls säkert att han ens klarar av att bli omvald 2012.

Valet 2008 var inte alls det paradigmskifte som många demokrater hoppats. Obama är inte demokraternas svar på Reagan som för många år framöver skulle komma attt förändra det politiska landskapet. Men Obama och hans anhängare övertolkade valsegern och trodde att man hade ett långt mycket mer vittgående väljarmandat än man hade. Därför satte han igång med sin radikala agenda med en genomgripande sjukförsäkringsreform, gigantiska stimulanspaket och ett övertagande av bilindustrin och stora delar av den finansiella sektorn. Men det var inte den sortens ”change” som det amerikanska folket ville ha. I sin valkampanj framstod Obama som en enande gestalt som skulle sträcka ut handen över partigränserna. Väl i Vita Huset drev han en motsatt och helt igenom partisk linje. ”The uniter” var i själva verket en ”divider”.

Detta insågs ganska snabbt – i USA. Tea Party-rörelsen uppstod redan vårvintern 2009 i protest mot Obamas finansiella räddningspaket och ett så kallat ”stimulanspaket” på svindlande 1 biljon (1000 miljarder) dollar som knappast stimulerat någonting alls annat än en massa demokratiskt valfläsk. Obamas partiska agenda underblåste protesterna som bara växte och redan efter ett år – i november förra året – vann republikanska kandidater flera nyckelval. Bland annat tog republikanerna Chris Christie och Bob McDonnell över som guvernörer i New Jersey respektive Virginia.

Trots detta fortsatte Obama och den demokratiskt kontrollerade kongressen att driva igenom den djupt impopulära sjukförsäkringsplanen – Obamacare. Men det gick inte utan att ta till alla tricks som de kunde uppbåda. Det var ingen snygg uppvisning. Nu har GOP lovat att de tänker riva upp Obamacare och ersätta den med något annat (”repeal and replace”) men det blir svårt så länge Obama sitter med sitt veto i Vita Huset. Den striden är långt ifrån avgjord.

USA mer konservativt än många tror

Faktum är att amerikanerna i allmänhet är mer konservativa och frihetslängtande än vad vi ofta förstår. Det är betydligt fler som identifierar sig som ”conservative” – runt 40 procent – än som ”liberals” (vänster) – runt 20 procent. Och de oberoende mittenväljare (”moderates”) som utgör ungefär 35 procent av amerikanerna, och som hjälpte till att rösta fram Obama, har nu vänt sig mot honom och demokraterna (55 mot 39 procent) när de visade sig alltför radikala.

Många demokrater och valanalytiker vill få det till att förlusten beror på den dåliga ekonomin, men det är bara delvis sant. Anledningen till att den amerikanska ekonomin inte verkar vilja ta fart – det blev ingenting av med den ”återhämtningens sommar” man talade om – och att arbetslösheten fortfarande ligger på 10 procent, beror till stor del på Obama-administrationens politik. Kostsamma ”stimulanspaket”, skenande underskott (12 procent av BNP) och en statsskuld på 100 procent av BNP har urholkat tilltron till ekonomin. Folk är inte dummare än att de begriper att allt det där måste betalas någon gång och därför håller de hårt i sina dollar. Konstgjord andning med hjälp av sedelpressarna (bara i onsdags tillkännagav centralbanken Federal Reserve att man tänker köpa statsobligationer för ytterligare 600 miljarder, i praktiken trycka nya pengar) kan inte ersätta reell privat konsumtion. För att återskapa det långsiktiga förtroendet för amerikansk ekonomi hos såväl medborgarna som näringslivet måste det till stora budgetnedskärningar. Obama har hittills gått i rakt motsatt riktning.

Nu är Tea Party-rörelsen i mångt och mycket en rörelse för statsfinansiell återhållsamhet. De är vad som ibland kallas för ”fiscal conservatives”, en del skulle säga libertarianer. Och visst finns det många sådana drag i rörelsen som också är rätt ointresserade av de sociala frågor (homoäktenskap, aborter) som annars många i den amerikanska högern driver. Det finns också en tendens till isolationism hos dem, något som gör att en del av dem motsätter sig krigen i Irak och Afghanistan. En sådan representant är till exempel Rand Paul, som nu valts till senator för Kentucky.

I stort är dock den amerikanska högern en blandning av både ”social” och ”fiscal conservatives”. Oftast är det också samma personer. De renodlade libertarianerna är få och de flesta av dem tycker ändå det är viktigare med sunda statsfinanser och en fri marknadsekonomi än med social liberalism. Annars hade de röstat på demokraterna. Det finns gott om ”social conservatives” i Tea Party-rörelsen, även om det just nu inte är de frågorna som driver dem.

Den amerikanska politikens närmaste utmaningar

Sarah Palin

Utmaningen för GOP nu är att fullfölja de förväntningar som finns på dem så att de inte återfaller i samma dåliga tax-and-spend-beteende som gjorde att de förlorade makten för bara några år sedan. De måste också vaska fram en valbar kandidat att ställa upp mot Barack Obama om två år. Det finns förvisso många intressanta namn, men många är relativt oprövade. Men det var Obama också när han för ett par år sedan nu liksom kom från ingenstans. Namn att hålla utkik efter – även om det inte nödvändigtvis är för 2012 – är bland andra de nyvalda senatorerna Marco Rubio (Florida), Pat Toomey (Pennsylvania), Rob Portman (Ohio) och guvernörerna Chris Christie (New Jersey), Bobby Jindal (Louisiana) och Rick Perry (Texas). Sarah Palin kan mycket väl också göra comeback, även om hon har en hel del i bagaget. Palin är också en av Tea Party-rörelsens mest framträdande namn.

Men så värst mycket kommer nog inte att ske de kommande åren annat än att republikanerna i representanthuset lägger en hämsko på de värsta Obama-excesserna. Medan Bill Clinton var en pragmatiker och kunde räcka ut handen till en republikansk kongress efter förlusten 1994 så är Obama en långt mer ideologiskt rigid person som snarare kommer att gräva ned klackarna djupt i Vita Huset.

    Henrik L Barvå Är politisk redaktör på Nya Wermlands-Tidningen, Sveriges enda dagstidning med den politiska beteckningen ”konservativ”. Han är också f.d. medarbetare på Tradition & Fason.

21 Responses to “GÄSTKRÖNIKA: Henrik L Barvå”


  1. 1 Tomas Johansson november 5, 2010 kl. 5:08

    ”Medan vi här i Europa går ut och demonstrerar när staten skär ned på sina utgifter och sociala förmåner – som i Grekland och Frankrike – så går amerikanerna ut och demonstrerar mot ökade statsutgifter, höga skatter och regleringar”.

    Ja, de har fattat galoppen, och det är en del av idén med USA, att inte staten ska skinna medborgaren, vilket beskattning var tlll för ursprungligen, att skinna medborgaren, alltså. Skicka pengar uppåt i hirerakin.
    I högskattelandet nr ett, Sverige, där fattar inte vanligt folk skattens historia.
    Sen är republikanerna egentligen ett ”vänsterparti”, kan ju låta skumt, men de kom till som en reaktion mot europeiskt maktmissbruk och förtryck, en del av en folklig resning (mot England, världens värsta kolonialmakt), glöm inte att amerikanska revolutioinen 1776 är världens enda lyckade revolution, vänsterns enda totalsuccé någonsin.
    (svenska vänsterns ”usa-hat” saboterar deras chanser att göra vänstern begriplig)

    Intressant att höra hur vanligt enkelt folk i USA försvarar deras lågskattesystem, trots utebliven allmän sjukvård, obegripligt för en svensk, men jag börjar förstå vad det handlar om, de försvarar sin livsstil, och USA:s roll som föregångsland vad gäller fihet, friheten från att bli skinnad av staten, det varenda svensk blir, från födsel till graven. Vi går runt med böjda huvuden i försäkringskassans, arbetsförmedlingens, skattemyndighetens, storbolagens och statens rike, dessutom måse vi låta oss förnedras av allt skit de hittar på i riksdan, för i sverige är folket till för staten (underställda staten), men i USA är staten till för (underställd) folket, förhoppnigsvis.

  2. 2 Tökk november 5, 2010 kl. 10:27

    Washington skall inte bestämma över oss. Washington förskingrar våra pengar. Washington förstår inte förhållandena här. Vi vill inte betala skatt till politiker och byråkrater i Washington.

    Byt ut Washington mot Bryssel och få de svenska EU-motståndarnas paroller. Ändå tycks den svenska vänstern ha oerhört svårt att förstå att det över huvud taget skulle kunna finnas någon substans i Tea Party-rörelsens kritik mot den federala makten.

  3. 3 Söderbaum november 5, 2010 kl. 11:05

    Tomas Johansson: ” glöm inte att amerikanska revolutioinen 1776 är världens enda lyckade revolution, vänsterns enda totalsuccé någonsin.”

    Du för ett ganska konstigt resonemang kring dessa saker, tycker jag. Det är väl tveksamt om den s.k. Amerikanska revolutionen var en revolution. Revolutioner brukar betecknas som snabba händelseförlopp med djupt gående samhällsförändringar. ”Amerikanska revolutionen” var ett händelseförlopp som pågick under ett tiotal år, och utan några större samhällsförändringar till följd. Det ledde till slut till att ett antal kolonier förklarade sig självständiga från den brittiska kronan 1776. Edmund Burke, konservatismens lärofader, stödde engagerat och pläderade i det engelska parlamentet för denna frigörelse. Slutsatsen måste därmed bli att ”Amerikanska revolutionen” inte heller kan betecknas som en politisk vänsterhändelse.

    Det finns på motsvarande sätt rätt många länder som har brutit sig loss från ett imperium sedan 1776. På det viset är ”Amerikanska revolutionen” ingalunda en isolerad historisk framgång i någon bemärkelse heller.

    Slutligen kan vi nog vara överens om, antar jag, att det knappast hade varit ”höger” att som svensk försvara den danska övermakten när Gustav Vasa bröt loss Sverige ur Kalmarunionen.

  4. 4 Dag Elfström november 5, 2010 kl. 14:45

    Tack Henrik för en bra artikel. Jag håller med om det mesta.

    Och visst har bevakningen av Tea-Party rörelsen varit onyanserad i ständig jakt på kontroversiella uttalanden. MEN det är för mig dessvärre ofrånkomligt att Tea Party-rörelsen också har negativa aspekter. Det raljerande, det onyanserade, den kompromisslösa dualismen, tycks trots allt frodas här.

    Efterkrigstidens intellektuella amerikanska högern – William Buckley, Russel Kirk; eller för den delen politiker som Reagan och Goldwater – känns väldigt avlägsen i Tea Party-rörelsens göranden. TP-rörelsen känns dogmatisk och oresonabel, vilket annars är brukar vara vänsterns signum.

    Där med inte sagt att deras politiska vision om mindre makt i Washington inte är prisvärd. Men det är svårt att entusiasmeras av dogmatiken, som jag är allt för van vid att se som en fiende. Jag gillar inte tonen, helt enkelt.

  5. 5 Stefan november 5, 2010 kl. 14:52

    Alliansen hade också förlorat om vi hade haft ett midterm election. En mandatperioden på 2 år är urkorkat. Fin krönika!

  6. 6 Tomas Johansson november 6, 2010 kl. 9:15

    Söderbaum:
    Du kan ha rätt i att förloppet var väl långt för att kallas revolution, men en revolution var det ju ändå. Världens (Europas) första riktigt lyckade. Sen kom den franska. Överheten man bekämpade fanns däremot kvar i Europa, lite annorlunda.

    Ja frågan är vad man menar med vänster, att som jag nu gör, definierar den på klassiskt ”franska-revolutionenvis” kanske blir lite löjligt numera, men att som oftast nu helt klippa alla historiska band blir också rätt löjligt, för grundfrågan blir då suddig, och vänstern kan i värsta fall bli som de svenska socialisterna, eller ryska kommunisterna för den delen. De kan stå för ren högerpolitik (ofrihet) utan att någon reagerar.
    Sverige blir ett land utan frihetsrörelser…

    Sovjet var ju en diktatur, samtidigt stöddes den av svenska kommunister, långt in på 70-talet, snacka om mat man helt tappat vänsterns verklighetsförankring, den som man kan återfå genom att återgå till rötterna; -den vänstra sidan i franska parlamentet på 1700-talet: Att arbeta för (stödja) makt eller arbeta för frihet, en väldigt grundläggande fråga, gäller alla, i alla vardagliga situationer, på jobbet, och överallt annars, har jag någon rätt som enskild, eller är jag slaviskt styrd av överhet bara för att jag endast är en enkel vanlig människa.

    USA inspirerar alla, oavsett nutida politisk färg, alla vill vara fria, till och med svenska socialister, därför bor de hellre i USA än i sina i retoriken förespråkade socialistiska länder, eftersom det enda land som lyckats rätt bra med frihet, egentlig vänsterpolitik är USA. Jonas Sjöstedt(v) bodde där ett år nu när han var ledig (eller nu när han snackat så mycket skit, lurat så många i Sverige så han tjänat ihop nog med pengar för att ha råd med ett sabbatsår där).
    Svensk vänster talar gärna skit om USA samtidigt som de ofta hittar sina förebilder där, så gjorde de redan på 60-70-talet.
    Woodstock och alltihop användes av svenska socialister, konstigt nog kunde de samtidigt få oss att tro att USA var fienden.
    Med facit i hand skäms man över allt man tuggat i sig genom åren.

  7. 7 Allianspartisten november 6, 2010 kl. 9:47

    ”Sovjet var ju en diktatur, samtidigt stöddes den av svenska kommunister, långt in på 70-talet…”

    Det var värre än så. Så länge de fanns kommunistiska regimer i Sovjet och Östeuropa så klappade svenska kommunistiska hjärtan varmt för dessa förtryckets regimer. Ända till slutet utväxlades artigheter och gartulationer i samband med komgresser.

    Den nuvarande kommunistledaren, den ilskne kamraten Ohly, spred under sin tid i Kommunistisk ungdom på 80-talet mängder av uttalanden som inte kan tolkas på annat sätt än att han djupt beundrade förtryckets regimer.

    På Kommunistisk ungdoms kongress 1983 sa den ilskne kamraten:

    – ”De socialistiska staterna har i motsats till de imperialistiska staterna ett objektivt intresse av freden.”

    I en debattartikel samm år skriver samme ilskna kamrat:

    – ”I ett samhälle där arbetarklassen har makten måste inte nödvändigtvis en utvidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna gynna arbetarklassen. ”

    – ”För mig är demokrati inte enbart demokratiska fri- och rättigheter i form av mötesfrihet, yttrandefrihet, strejkrätt m.m. Demokrati måste också innefatta avskaffandet av utsugningen och klassförtrycket. Med en mer fullständig syn på demokratin så blir det inte så enkelt längre att fördöma de socialistiska staterna som odemokratiska.”

    – ”Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen.”

    Mer än tio år efter murens fall år den 27 maj år 2000 säger den ilskne kamraten följande i Aftonbladet:

    – ”Jag har varit kommunist sedan jag gick med i Kommunistisk ungdom 1978 och aldrig förknippat det med diktatur eller förtryck.”

    Den ilskne kamraten Ohlys förakt mot USA, världens äldsta demokrati som två gånger under förra seklet kommit till Eurpoas och demokratins försvar, går heller inte att ta miste på. På kommunistpartiets (under varumärket vänsterpartiet) kongress 2008 kom följande svavelosande uttalande från den ilskne kamratens läppar:

    – ”USA är det stora hotet mot demokrati och mänskliga rättigheter i världen, på grund av sin styrka och sin imperialistiska politik.”

    Och nu senast, på valnatten, fick vi höra hur den ilskne kamraten i sin desperation, uppmanade till användandet av ”utomparlamentariska metoder”.

  8. 8 Hugo Fiévet november 6, 2010 kl. 15:21

    Johansson:
    Hur förhöjs förklaringsvärdet genom ditt ordvrängeri?

    Den äldre definitionen, den i den första franska nationalförsamlingen, av vänster-höger är radikal-moderat. Bägge sidorna stod vid denna tid tämligen främmande inför folksuveränitet och demokrati. Eller skulle du kanske kalla jakobinerna för demokrater? Eller ens mer demokratiska än deras motståndare?

    Och när det kommer till idag. Folk som gillar USA och individuell frihet = höger. Folk som gillar/gillade Sovjet och kollektivistisk ”frihet”= vänster. Jag tror de flesta känner igen sig i detta.

  9. 9 Henrik L Barvå november 6, 2010 kl. 18:00

    Dag: Tea Party-rörelsen är till sin natur väldig disparat. De tendenser du beskriver finns hos vissa delar av den. Men det finns också mer ”seriösa” som inte är så raljerande och dogmatiska. Som den gräsrotsrörelse den är har den många element.

    Det gick ju heller inte så bra för de element du skriver. Christine O’Donnell och Sharron Angle blev inte valda. Men mer balanserade och resonerande kandidater som Marco Rubio blev det. Det för det goda med sig att när TP-rörelsen prövas i val så kommer de bästa fram. Och detta var ett mellanårsval. Det är om två år som det verkligen gäller och då har rörelsen förhoppningsvis mognat ännu mer.

  10. 10 Tomas Johansson november 7, 2010 kl. 10:12

    Hugo Fiévet
    Trist att du anklagar mig för ordvrängeri, du brukar ju försöka få andra att förstå nya tankegångar, men du är alltså inte intresserad av att lyssna själv?
    Orsaken till mitt ”ordvrängeri” är ju som jag beskrivit, hur ska man ska ta sig ur fällan att man ”missat” hur vänster (frihetsrörelser) förvandlats till ofrihet.
    Kanske beror det på var man befinner sig geografiskt, jag har bott i kommuner i övre norrland där det i princip finns två politiska partier, vänstern och sossarna. Mot den bakgrunden blir det lite annorlunda, resonemang förs annorlunda, med andra ord, höger används som ett slagträ mot allt som inte är socialistiskt, eller egentligen mot allt som inte är ”bra”. Och där hamnar då USA högst upp…(alla fattar egentligen att det inte stämmer)
    Uppenbart har alltihop gått i baklås, men det saknas ord att uttrycka sig med.
    Sen borde det finnas ett intresse från konservativa (ickesocialister) som på detta forum, att få nya vinklar från de bygder där det röstas rött, av den anledningen att man då skulle kunna bidra till att förändra det stillastående eländet. Vilket ju Reinfelt till visss del lyckats med.
    Som det är nu så är en helt normal europeiskt liberal människa chanslös i den totala socialistiska dominansen jag befinner mig i. Man blir ett lätt offer för deras väl inarbetade retoriska knep.

    Apropå frihet och Amerika:
    Jag var på Hockey igår, en folk-sport där man kopierar allt i Amerika, t ex att man sjunger nationalsången före matchstart, om de kopierat ännu mer, så att man sjöng den amerikanska nationalsången så hade det blivit ”rätt”, den svenska nationalsången hyllar inte det folkliga, tvärtom. Sverige har aldrig haft en nationalsång som tillkommit till stöd för frigörelse från förtryck, som nationalsånger ofta gör. Folkets frihet som idé.

  11. 11 Hugo Fiévet november 7, 2010 kl. 17:50

    Tomas Johansson:
    Jag tror vi håller med varandra när det kommer till det praktiska; antiamerikanism är (allt som oftast) mycket löjligt och från konservativ synvinkel finns det givetvis ett intresse att vinna väljare norr om Ångermanälven.

    Men teoretiskt förstår jag fortfarande inte hur du menar. Vänstern har aldrig varit och kommer aldrig att vara frihetlig (om man nu bortser från att inkludera liberaler i vänster.) När du talar om sossarna och vänsterpartiet är det ju tydligt; sossarna är mindre vänster och därför mer frihetliga än Vänsterpartiet. Det eviga snacket om vänsterprojekt som ”spårar ut” efter att de kommmit till makten är ju bara dumt. Sovjet ”blev” ingen elak diktatur iom Stalin som trottarna påstår, det var en stat uttänkt att vara precis den vänsterdiktatur den blev. Vänster är ofrihetligt när de är i opposition, vid makten och eller störtas.

  12. 12 Söderbaum november 7, 2010 kl. 17:55

    Tomas Johansson: Det finns flera historiska händelser i västvärlden som kallats ”revolutioner” men som inte varit revolutioner i ordets egentliga bemärkelse. Till dem hör Englands ”Ärorika revolutionen”, ”Amerikanska revolutionen” och den allmänna ”Industriella revolutionen”.

    Det är fel att, som du gör, kalla ”Amerikanska revolutionen” för ”den enda lyckade vänsterrevolutionen”. En regelrätt revolution som var regelrätt vänster och som lyckades på alla sätt och vis, är ju Ryska revolutionen 1917.

    ”De kan stå för ren högerpolitik (ofrihet) utan att någon reagerar.”

    Högerpolitik har mig veterligt ALLTID kännetecknats av strävan efter ett fritt samhälle. Du har många gånger väldigt konstiga uppfattningar. Jag håller med Fiévet om att du många gånger ägnar dig åt ordvrängeri snarare än ”nya tankegångar” som du själv kallar det. Jag tror samtidigt att du har ett seriöst uppsåt i detta, eftersom du – som du flera gånger har framhållit – har dina rötter i en norrländsk kommun där det är socialdemokratin och vänstern som står för de politiska nyanserna, och att allt som är ”höger” i det sammanhanget är lika med allting annat/dåligt snarare än att högern skulle ha en egen kännetecknande åskådning och idébildning. Precis som du också skriver har vad som är ”höger” respektive ”vänster” förvrängts i den svenska samhällsdebatten på ett sätt som gör det mycket svårt att få någon egentlig ordning på politiska idéer idag. Här på T&F finns dock ett flertal skribenter som INTE är fast i denna förvrängda, floskulösa syn – utan som tvärtom har en både kunnig och intellektuell förhållning till dessa saker. Det finns med andra ord mycket att lära sig här för en man som du, som vill bryta dig loss från det ointellektuella sättet som dessa begrepp och idéer i allmänhet hanteras i svensk samhällsdebatt, och få ordning på dina egna tankar kring dessa saker.

    ”rötterna; -den vänstra sidan i franska parlamentet på 1700-talet: Att arbeta för (stödja) makt eller arbeta för frihet”

    En mera etablerad uppfattning om vad som utgjorde ”urvänstern” i det franska parlamentet är att dessa politiker ville ändra på så mycket som möjligt i samhället i enlighet med rationella idéer och en uppfattning om att alla människor är goda och ska behandlas med samma respekt. Ur denna ”radikalism” utvecklades sedan ganska snart mer radikala strömningar som menade att de som försvarar det gamla inte kan vara goda och de som besitter makt som inte kommer av folket (t.ex. adelsmän, kapitalister och intelligentian) ska behandlas med disrespekt snarare än respekt. Ur detta är sedan socialismen och anarkismen sprunget. Anarkismen har egentligen aldrig fått något fotfäste, men i Stalins Sovjet och Maos Kina (t.ex.) slog Marx utvecklade socialism (kallad ”kommunism”) rot och som bekant genomfördes där massmord på adelsmän, kapitalister och intelligentian och samtidigt som skeptiker och ifrågasättare till denna utveckling slogs i bojor slogs även folket fast i ”sociala bojor” på ett sätt som det inte ligger för människans natur att kunna uppfatta som ”frihet”.

    ”Sverige har aldrig haft en nationalsång som tillkommit till stöd för frigörelse från förtryck, som nationalsånger ofta gör. Folkets frihet som idé.”

    Det beror helt enkelt på att Sverige (faktiskt!) är världens friaste land genom tiderna. Sverige är den enda nationen i världen som inte har bildats som utbrytning ur en annan stat, och som aldrig heller varit ockuperat av en annan stat (läs min artikel om detta här). Detta finns förstås all anledning att vara stolt över, genom att sjunga nationalsången innan hockeymatcher som du skriver – och på andra sätt.

  13. 13 Thomas november 7, 2010 kl. 18:12

    Henrik L Barvå m fl;

    ”… Namn att hålla utkik efter – även om det inte nödvändigtvis är för 2012 – är bland andra de nyvalda senatorerna Marco Rubio (Florida), Pat Toomey (Pennsylvania), Rob Portman (Ohio) och guvernörerna Chris Christie (New Jersey), Bobby Jindal (Louisiana) och Rick Perry (Texas). Sarah Palin kan mycket väl också göra comeback, även om hon har en hel del i bagaget. Palin är också en av Tea Party-rörelsens mest framträdande namn…”

    Vad gäller fru Palin tror jag inte hon någonsin kommer att nå Ovala rummet, annat än som inbjuden gäst till någon republikansk president. Detta då hon som en pro-life och generellt sett uttalat konservativ person tycks vara så innerligt avskydd av vänsterliberaler i allmänhet, och icke-konservativa pro-choice kvinnor – det finns ju många konservativa pro-life kvinnor i USA förutom Palin, något jag aldrig tror att svenska feminister riktigt vill förstå – samt allsköns mer intellektuella väljare i synnerhet.

    Även om en nyhetsorganisation som Fox News och right wing talk radio under senare år lär ha flyttat fram sina positioner kraftigt på amerikanska main stream medias bekostnad – och nyhetsnätverk likt MSNBC, New York Times m fl gammelmedier snart kan gå i konkurs inte minst pga av deras skeva politiska verklighetsförmedling – lär main stream media även framgent nå tillräckligt många independent voters för att spela en viktig roll. Dessa liberala medier kommer alltid att använda allt sitt inflytande till att demonisera allt traditionalistisk, konservativt, kristet, pro-lifeinriktat så mycket de någonsin kan.
    Tveklöst så.
    Därutöver går det ju att nämna den duktigt vänsterliberalt dominerande nöjesindustrin, vilken ex verkar vara kliniskt ren från konservativa stå-upp komiker, som en betydelsefull påverkansfaktor på allehanda ungdomar och folk som mest tar in nyheter via nöjesprogram av olika slag. Utan denna liberala nöjesindustri är det nog tveksamt om en så oerfaren politiker som Barack Obama hade nått världens högsta ämbete.

    Sammantaget lär det helt enkelt inte finnas nog med konservativa väljare i mellanvästern och södern – som struntar i vad vänsterliberala gammelmedier anser – för att få in en sådan ”ärkekonservativ” som Sarah Palin i Vita Huset. Har jag fel, har jag, men det är detta jag tror.

    Måhända går det att få in en verkligt konservativ som Newt Gingrich, som också är mot aborter, homoäktenskap, homoadoptioner m m, men knappast Palin. Den senare är dock inte utan betydelse i det amerikanska politiska livet av idag, som bekant, utan har ju spelat en viktigt roll som en kraftfull, offentlig, energigivare och påhejare av en bred, allmän, politisk rörelse med konservativa toner kallad The Tea Party Movement.

    När det sedan handlar om republikaner som kan tänkas bli starka framtida utmanare till Barack Obama och andra demokrater om presidentposten, skulle jag försiktigt vilja tipsa om den nu avgående, republikanska, Minnesota-guvernören Tim Pawlenty som en som kan stiga mot den nationella politiska arenan.

    Mvh

  14. 14 Thomas november 7, 2010 kl. 18:40

    Henrik L Barvå m fl;

    Jag var inloggad lite felaktigt på WordPress ovan, varför inte min signaturbild syntes vid mitt inlägg. Det gör den förhoppningsvis i anslutning till detta inlägg.

    För att återgå till resonemangen ang tänkbara republikanska presidenter i framtiden, bör vi kanske även nämna den f d Massachussets-guvernören Mitt Romney. Han har gått Harvard Business School, räddade vinterolympiaden år 2002 i Salt Lake City från att krascha ekonomiskt, och lär vara mycket bevandrad i något så väsentligt som ekonomiska frågor.
    Ett problem för honom är att han är mormon, vilket de många evangeliska kristna inte gillar.
    Därutöver ligger det honom i fatet, och att han som guvernör prövade att införa en Obamacare-liknande sjukvårdsreform i Massachussetts med mindre gott resultat.

    Vi får se hur det går.

    Mvh

  15. 15 Thomas november 7, 2010 kl. 18:47

    Henrik;

    Ja, hur som helst ska det bli ytterst spännande att se, om framgången för republikanerna i det nyligen hållna valen är blott en tillfällighet, eller starten på en bred, konservativ, rörelse världen över.

    Det ska även blit ytterst spännande att se, om jag någonsin kommer att hitta tillbaka till rätt avatar på WordPress. Hmpf!🙂

    Mvh

  16. 16 Allianspartisten november 7, 2010 kl. 20:49

    ”En mera etablerad uppfattning om vad som utgjorde ”urvänstern” i det franska parlamentet är att dessa politiker ville ändra på så mycket som möjligt i samhället i enlighet med rationella idéer och en uppfattning om att alla människor är goda och ska behandlas med samma respekt. Ur denna ”radikalism” utvecklades sedan ganska snart mer radikala strömningar som menade att de som försvarar det gamla inte kan vara goda och de som besitter makt som inte kommer av folket (t.ex. adelsmän, kapitalister och intelligentian) ska behandlas med disrespekt snarare än respekt.”

    I detta ligger att såväl ”urvänstern” som dagens vänster inte förstår att det finns ett värde i all den erfarenhet som finns från historien och tidigare generationer. Istället sätter man upp utopiska teoretiska modeller för hur samhället skall fungera. Vidare tror man sig kunna implementera dessa modeller under en mycket kort tidsrymd, kasta direkt bort allt gammal och bygg från början, d.v.s. revolution.

    Det mest misslyckade exemplet på detta är marxismen och dess olika implementationer i from av kommunism där varje implementation undantagslöst slutat med katastrof.

  17. 17 Henrik L Barvå november 7, 2010 kl. 23:20

    Om det finns en urvänster, vilka är då urhögern? De som vill vrida klockorna tillbaka?

    Ursäkta, mycket dålig ordvits…

    Thomas: Jag tror heller inte på Palin i Vita huset, men hon är tveklöst ett namn man inte kan bortse ifrån när det gäller den republikanska/konservativa utvecklingen i Amerika. Mitt Romney är ett bra namn, men det ligger honom i fatet att han, som du säger, hade sin RomneyCare i Massachusetts. Han verkar också lite frånsprungen av TP-utvecklingen på sistone. Men Pawlenty är ett annat namn att hålla utkik efter.

  18. 18 Jarl november 8, 2010 kl. 5:13

    Bra artikel. Bra att republikanerna och Tea Party rörelsen lyckades så bra. Tycker att Tea Party rörelsen är fantastisk, starkt att lyckas bli en sådan kraftfull politisk rörelse på så kort tid och sedan vinna val.

    USA måste balansera budgeten och börja amortera av statsskulden och sluta helt med Lend & Spend politiken annars blir det hyperinflation eller default som blir resultatet. Frågan är om man klarar detta? Det borde gå med hänsyn till att statsskulden är 100% av BNP men budgetunderskottet på 12% måste ner snabbt, sedan har ju staten åtaganden till social security och medicare som jag läst uppgår till över $50 biljoner som måste fixas till. USA har verkligen kört sin ekonomi i botten.

    Sedan är Obamas ekonomiska lösning att folk skall låna och spendera ännu mer pengar för att starta om ekonomin. Det är denna politik som inte fungerar eftersom alla är skuldsatta upp till öronen och många klarar inte av att betala lånen idag och har absolut ingen lust att låna mer pengar. Den mänskliga psykologin har ändrats, många har förlorat både arbete och hus, tältlägren växer och 30% har större skuld än husets marknadsvärde (vilket medför att många inte vill betala på huslånet mer och lämnar över hus och lån till banken).

    Nu när republikanerna har majoriteten i representanthuset kan de förhoppningsvis stoppa alla skattehöjningar och utgiftsökningar fram till 2012 och det medför minskad stimulans av ekonomin. Europas länder har nu också börjat spara i budgeten, England visar vägen med stora besparingar som minskar efterfrågan. Risken är att deflationsprocessen ökar i styrka och hastighet. Krisen på bostadsmarknaden är långt i från över speciellt med allt trassel som råder kring äganderätten och kommersiella fastigheter har ännu inte kollapsat i någon större omfattning än så länge. Det här kommer att bli den djupaste och antagligen längsta depressionen i världen någonsin, så jag förväntar mig 20-25% arbetslöshet, 20-25% hemlöshet, upplopp och demonstrationer samt tyvärr krig innan depressionen är över. Sverige får förhoppningsvis en något mildare resa.

  19. 19 Thomas november 8, 2010 kl. 10:40

    Jarl m fl;

    ”… Det här kommer att bli den djupaste och antagligen längsta depressionen i världen någonsin, så jag förväntar mig 20-25% arbetslöshet, 20-25% hemlöshet, upplopp och demonstrationer samt tyvärr krig innan depressionen är över. Sverige får förhoppningsvis en något mildare resa.”

    Gulp! Om det blir som du förutspår, hoppas jag verkligen att Sverige kan kommma hyfsat lindrigt undan.
    Vi kan bara hoppas.

    Därutöver kan vi alltid önska, att sunda och fiskalt konservativa värderingar vinner i styrka världen över. Dessa värderingar handlar i korthet om att vi inte köper det vi inte har råd till.
    Genom en dylik karaktärsfast och stram hållning, kan vi förhoppningsvis undvika fastighets- och finanskriser i framtiden.
    Överlag måste vi försöka komma bort från någon slags ”entitlement mentality”, vilket verkar vara en kultur som t ex är väl inarbetad på USAs öst- och västkust, och som gör att de ekonomiska excesserna riskerar att fortsätta, och som gör att demokraterna med automatik får en massa röster från dessa områden eftersom folk där tycks ha vant sig vid detta dekadenta synssätt.

    Nämnda ”rättighets-mentalitet” handlar ju om något så verklighetsfrämmande som att alla i princip ska ha rätt till allting, oavsett om folk egentligen har en privat budget som motsvarar önskemålen. Exempelvis att kunna bo i sin egen villa.

    Tillräckligt mycket av ”entitlement mentality” kan uppenbarligen leda till globala finanskriser och världsdepressioner. Med mindre än att politiker och banker slutar att låna pengar till folk som rimligen inte har en chans att återbetala lånen, kommer vi aldrig ur den finansiella kris som ännu råder i USA, Europas PIGS-länder osv.

    I mitt stilla sinne, önskar jag att mänskligheten framöver kan acceptera mycket mer av något så extremt osexigt som fiskal konservatism.😀

    Mvh

  20. 20 Jarl november 9, 2010 kl. 2:20

    Thomas mfl,

    Det var inte meningen att skrämmas, det är bara min bedömning utifrån dagens situation.

    Instämmer med Thomas om det fina ordet ”Fiscal Conservative” och vad jag förstår så utgörs Tea Party rörelsen av just fiskala konservativa republikaner och oberoende libertarianer som har ett 10 punkts program (tar ej upp frågorna om abort och könsneutrala äktenskap som är viktiga frågor för den kristna högern) där en balanserad budget genom utgiftsbesparingar och inga skattehöjningar är viktigaste frågan och det är precis vad det är.

    Skall man lyckas med budgetnedskärningen så handlar det nästan om en halvering av dagens budget. En sådan stor nedskärning gjordes under den djupa lågkonjunkturen 1921-1922 i USA och det fungerade väl, olönsamma företag gick i konkurs och tillgångarna köptes billigt av nya entreprenörer och snart började nästa högkonjunktur ta form, ett lyckat exempel.

    Många länder i Europa gör nu besparingar. Grekland och England visar vägen med ”fiskal konservatism” och gör stora besparingar. Efter valet den 2/11 så kommer förhoppningsvis Tea Party/Republikanerna i representanthuset att stoppa alla utgiftsförslag som Obama presenterar. Detta bör medföra att de deflationistiska krafterna bör förstärkas i världsekonomin och påskynda kreditkontraktionen. Jokern är förstås QE (Quantative Easing) som USA, Japan, England och Schweiz ägnar sig åt och vilka konsekvenser det får. Ser vi på det Japanska exemplet som befunnit sig i lågkonjunktur sedan december 1989, snart 21 år gammal, så verkar QE huvudsakligen fördröja hela återhämtningsprocessen, vi får se hur det utvecklar sig.

  21. 21 A.A. februari 19, 2013 kl. 5:31

    När man nu diskuterar konservatism så är det väl ändå högst osmakligt att dessa ” amerikaner” får hållas. De har betett sig högst opassande sedan 1776. Ingen kan ha något tilltro till packet. Det ända rätta av dem vore att inse sitt misstag. och därefter rätta sig efter den makt de alltid borde ha lytt under. Rule Britannia. Deras (”amerikanernas”) beteende förefaller oroväckande vänsterinriktat:)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar