Så fick till slut SAP sin Yngve Holmberg

ARBETARERÖRELSEN | Det är svårt att inte vara skadeglad när man läser om Sahlins avgång och socialdemokratins kris. Historieskrivarna kommer onekligen vara osedvanligt grymma mot Mona Sahlin. Den första socialdemokratiska partiledaren sedan Claes Tholin, som avgick 1907, att inte bli statsminister. Hon har inte lyckats åstadkomma någonting annat än skandaler och katastrofval. Och att bryta det hundraåriga kommunist-tabuet som existerat i socialdemokraterna.

För mig står också Mona Sahlins ordförandeskap för en tydlig socialpolitisk vänstersväng, som lär bestå oavsett vad hennes efterträdare heter. En vänstersväng som inte uppmärksammats, men som icke desto mindre är väldigt påtaglig. Göran Persson hotade att avgå när kvinnoförbundet på partikongressen 2005 försökte driva igenom kvoterad föräldraförsäkring. Sahlin jämförde i en intervju med TT (26/10-2009) en icke kvoterad föräldraförsäkring med barnaga. Göran Persson lyckades bevara äktenskapet under sina tolv år som statsminister. Mona Sahlin kallade kristdemokraternas kompromissförslag med civilrättsliga avtal för homofobi. Mona Sahlins tid som partiledare präglas på väldigt många sätt av den ohämmade kulturradikalismen.

Men nu står SAP inför ett helt annat val. Antingen väljer man Östros väg, med ett ekonomisk-politiskt närmande mot Alliansen. Eller så går man i motsatt riktning, vilket nog lär vara lättare att motivera partifunktionärerna till, och låter det kravlösa spenderandet sättas på agendan. Allt åt alla, finansierat med massiva skattehöjningar. Har svårt att se hur någon av vägarna kan locka tillräckligt med väljare. Det första alternativet omöjliggör ett rödgrönt samarbete och där med finns det inget tydligt regeringsalternativ. Det andra alternativet dödsdömt, löntagarfondsnostalgi vinner inga val.

Men minst lika intressant som det politiska vägvalet är självklart frågan om Sahlins efterträdare. Spekulationerna i frågan saknas inte. Frågeställningen, som jag ser det, handlar om hur pass vågad valberedningen kommer att vara. Kommer man våga föreslå någon som verkligen kan leda en sakpolitisk och kommunikativ förnyelse. Eller så kör man på en lagom färglös kandidat med stor politisk förankring internt. Om väljer det senare alternativet är nog Sven Erik Österberg en kandidat med goda chanser. Om man däremot verkligen vågar inleda ett djupt och allomfattande förnyelsearbete så är nog Mikael Damberg den kandidaten jag tror mest på. Eller så kanske de återigen lyssnar på Nalin Pekguls ständiga visdomar i partiledarfrågan: ”Om vi ska ha en chans att slå Fredrik Reinfeldt nästa gång krävs det en kvinna. En man kommer inte att klara av det! ” (27/10-06).

Dag Elfström

20 Responses to “Så fick till slut SAP sin Yngve Holmberg”


  1. 1 Söderbaum november 15, 2010 kl. 12:59

    Socialdemokratins internproblem är att de är ett så brett parti att de måste ha en stark ledare – d.v.s. för att kunna bibehålla bredden. Jag tror att man kommer försöka hitta en person som är mycket lik Reinfeldt i politiken, men verkar stå i tydlig kontrast.

    Vid en första anblick verkar Östros passa in bäst på detta. Han är den ende socialdemokraten som riktigt har synts i debatterna mellan valen, och lyckas få till det med både skärpa och aggressivitet att de mest utpräglat socialdemokratiska Reinfeldt-reformerna enbart handlar om att ”de rika skor sig själva på skattebetalarnas bekostnad”. Han är så evinnerligt sur på Alliansen att man undrar om han någonsin kan släppa loss och ha roligt med kompisarna så länge som Alliansen regerar. Jag tror han har allt som krävs – utom utstrålningen.

    Bodström är som bekant inte aktuell under nuvarande omständigheter. Wanja Lundby-Wedin tror jag är den enda rimliga kvinnan på tapeten just nu. Att välja henne till partiledare skulle på ett gynnsamt sätt kunna stärka de mentala banden till LO, under en period då LO förmodligen kommer att behöva klippa de formella banden med Socialdemokraterna.

    Nuvarande gruppledaren i riksdagen Sven-Erik Österberg torde, som du säger, också ha goda chanser. För honom finns det dock skandalvarning i och med hans dubbla löner – en genuin pamp av det gamla slaget.

    Men man ska komma ihåg att Göran Persson på sin tid kom ”från ingenstans”.

  2. 2 Dag Elfström november 15, 2010 kl. 13:19

    Jakob:

    Jag tror att man kommer försöka hitta en person som är mycket lik Reinfeldt i politiken, men verkar stå i tydlig kontrast. Den personen är Östros. Han lyckas få till det med både skärpa och aggressivitet att de mest utpräglat socialdemokratiska Reinfeldt-reformerna enbart handlar om att ”de rika skor sig själva på skattebetalarnas bekostnad”. Han är så evinnerligt sur på Alliansen att man undrar om han någonsin kan släppa loss och ha roligt med kompisarna så länge som Alliansen regerar. Jag tror han har allt som krävs – utom utstrålningen.

    Håller i grunden med. Han är skärpt. Men det finns åtminstone två saker till, utöver den allmänna bristen på utstrålning, som talar mot honom.

    1) Han är intimt förknippad med valförlusten, han var nr 2 i hirarkin – det ligger närmare till hans att helt göra sig av med honom, än att kröna honom till ledare.

    2) Han har en förändringsdagordning som provocerar många. Han vill närma sig alliansen i de ekonomiska frågorna (DN Debatt, 12/11). Vilket för det första omöjliggör ett samarbete med vänstern, vilket i sin tur omöjliggör ett tydligt regeringsalternativ. Och för det andra tror jag åsikten ute i partiet är att man bör gå åt höger. Snarare tvärt om.

    Bodström är som bekant inte aktuell under nuvarande omständigheter.

    Jag är inte lika övertygad om det. Hans tanke var ju att vara i USA i ett år eller så. Och hans brist på riksdagsplats kommer nog inte vara ett hinder om valberedningen verkligen vill ha honom. Både Ulf Adelsohn och Maud Olofsson var utanför riksdagen när de tillträdde som partiledare för respektive parti (Adelsohn var dessutom ledare för det största oppositionspartiet när han blev vald).


    Wanja Lundby-Wedin tror jag är den enda rimliga kvinnan på tapeten just nu.

    Hon har förvisso lämnat besked om att hon under inga omständigheter står till förfogande. Men sådana besked har förvisso historien lärt oss inte betyder så mycket. Men i övrigt har hon ju samma nackdel som Bodström – ingen riksdagsplats.


    Nuvarande gruppledaren i riksdagen Sven-Erik Österberg torde, som du säger, också ha goda chanser. För honom finns det dock skandalvarning i och med hans dubbla löner – en genuin pamp av det gamla slaget.

    Skandalerna hindrade inte Mona😉 Hans stora fördel är att han är accepterad av nästan alla. Han står inte för något nytt och fräscht, men partiet kan känna sig trygga med honom. En lagom radikal mysfarbror.

    Nej, antingen Österberg eller Mikael Damberg, tror jag på.

    Men man ska komma ihåg att Göran Persson på sin tid kom ”från ingenstans”.

    Mins inte riktigt det där, men KG Bergström sa att Persson var nr 3 bland de förhandstippade som Carlssons efterträdare. Och att han tackade nej i pressen innan han fick frågan av valberedningen tyder ju faktiskt på att han var bland dem man spekulerade om.

    Se KG Bergströms kommentarer i God Morgon Sverige, från imorsse, här.

  3. 3 Söderbaum november 15, 2010 kl. 15:12

    Dag: Vilket snyggt svarsinlägg.🙂

    Jag kommer ihåg när Göran Persson ”oväntat” blev vald. Han var ”det möjliga kommunalrådet från Katrineholm” som leende svarade nej ett tiotal gånger när media frågade om han inte kunde tänka sig att bli ny partiledare, det var ”inte aktuellt” och ”under inga omständigheter”. Så plötsligt satt han där, och det visade sig att han knappast hade blivit partiledare motvilligt. En professionell maktspelare som visste precis hur Rörelsen fungerade.

    Blir inspirerad att skriva något lite längre, än så länge är det ju fritt att spekulera…🙂

  4. 4 Patrik Magnusson november 15, 2010 kl. 17:20

    Attans vad synd att Sahlin fick gå. Hon har ju varit ett ovärdeligt stöd för alliansen. Men något annat var väl inte att vänta. Skall bli intressant att se alla turer som väntar när de skall hitta en ny ledare.

  5. 5 Dag Elfström november 15, 2010 kl. 20:39

    Jakob:

    Ja, man får väl anstränga sig ibland🙂

    Men Göran P slutade som kommunalråd i Katrineholm nångång på 80-talet. Han hade varit statsråd i många år innan han blev statsminister. De senaste åren innan han blev vald till partiordf hade han väl varit finansminister?

  6. 6 Allianspartisten november 15, 2010 kl. 22:17

    ”Men nu står SAP inför ett helt annat val. Antingen väljer man Östros väg, med ett ekonomisk-politiskt närmande mot Alliansen. Eller så går man i motsatt riktning, vilket nog lär vara lättare att motivera partifunktionärerna till, och låter det kravlösa spenderandet sättas på agendan. Allt åt alla, finansierat med massiva skattehöjningar.”

    Ur ett rent demokratiskt ”vitalitetsperspektiv” är det min förhoppning att socialdemokraterna väljer det sistnämnda alternativet, d.v.s. ”vänstersvängen”. Gör de det får vi tydliga alternativ.

    För socialdemokraterna, i grunden ett pragmatiskt maktparti, är det dock tveksamt om man kommer att våga göra ”vänstersvängen” fullt ut. I den röra och såpopera, som vi nu bevittnar, kommer det ändå en hel del tecken på att det, åtminstone på sina håll, finns en gryende insikt om att partiet är helt i otakt med tiden och inte förstått att det står 2010 och inte 1930 i almanackan.

    Det är de som fått denna insikt som snabbt vill röra sig mot mitten. Jag får väl erkänna att jag näst intill satte mitt morgonté i vrångstrupen när jag härommorgonen läste om kamraten Östros avståndstagande från både fastighetsskatter, förmögenhetsskatter och förkastligheten i RUP. Min första tanke var att kamraten nu helt tappat besinningen och att han såsom ett nästa steg, i sin iver att nå finansminsterposten, skulle ansöka om medlemskap i moderata samlingspartiet.

    Nu tror jag väl dock inte att kamraten Östros ”omvändelse” är så långtgående utan mest ett uttryck för den socialdemokratiska maktpragmatismen där makten i sig har ett egenvärde.

    Dock, vilken väg socialdemokraterna än väljer, kommer man att få problem.

    En ”vänstersväng” kommer oundvikligt att leda till att partiet förlorar ytterligare i opinion och i detta scenario får vara glada om man kan etablera sig som ett parti på 20-25 procentsnivån. Regeringsmakten kommer inte att vara uppnålig inom överskådlig tid vilket givetvis är oacceptabelt för ett maktparti.

    Går man i stället mot mitten får man problemet att motivera varför ”kopian” skulle vara bättre än ”orginalet”. Skall detta attrahera mittenväljare krävs också att den nye partiordföranden blir en karismatisk person som förmår att etablera ett stort förtroende. Var man ska hitta denne, bland de i diskussionen förekommande kandidaterna, har jag väldigt svårt att se.

    En annan risk med ”mittenalternativet” finns i den del av det ”Sahlinska arvet” som innebär att kommunistpartiet (under varumärket vänsterpartiet) betraktas som demokratiskt rumsrena. Går partiet för långt åt mitten är risken uppenbar att dörren till den vänstra utgången öppnas på vid gavel och ett antal kamrater istället ansluter sig till den ilskne kamraten Ohlys kommunistparti.

    Det är sannerligen ingen avundsvärdsituation som haverikommisionen, valberedningen och slutligen den nye partiledaren sitter i. Det finns nog en och annan som till och med frågar sig om partiet, i sin nuvarande form, har något existensberättigande.

  7. 7 Thomas november 15, 2010 kl. 23:17

    Dag Elfström m fl;

    ”… Men Göran P slutade som kommunalråd i Katrineholm nångång på 80-talet. Han hade varit statsråd i många år innan han blev statsminister. De senaste åren innan han blev vald till partiordf hade han väl varit finansminister?”

    Göran Persson var högsta kommunalråd i Katrineholms kommun åren 1985 och 1989. Han blev sedan Sveriges skolminister mellan 1986 och 1991. Därefter satt han som Sveriges finansminister åren 1994 till 1996. Slutligen nådde han posten som SAPs ordförande år 1996, och var Sveriges statsminister mellan 22 mars 1996 och 6 oktober 2006.

    Denna imposanta ämbetsmannakarriär tog som bekant slut när den borgerliga Alliansen vann riksdagsvalet 2006.

    Mvh

  8. 8 Penumbra november 16, 2010 kl. 20:05

    Sahlins misslyckande var klar, redan från början. Alla visste det. Varför valde man henne till partiledare? Det är en gåta för mig. Säga vad man vill om socialdemokratin men de har alltid varit pragmatiska i valet av representanter för partiet. Det finns bara en förklaring – en alltför stor dos ohälsosam feminism.

    En stor dos ohälsosam feminism hittar man numera även hos den borgerliga alliansen. Tanken om delat föräldraskap har stort stöd även där, för att ta ett exempel.

    Det var alltså de starka feministiska krafterna inom socialdemokratin som bestämde att Persson ersättare skulle vara en kvinna, oavsett vem. Resultatet ser vi idag.

    Men det är bara en del av misslyckandet. De andra är förstås bristen på förnyelse, den övertydliga flörten med sjuka, arbetslösa och pensionärer, återgången till högskattesamhället, samarbetet med kommunisterna ….

  9. 9 Allianspartisten november 17, 2010 kl. 17:54

    ”Sahlins misslyckande var klar, redan från början. Alla visste det. Varför valde man henne till partiledare? Det är en gåta för mig. Säga vad man vill om socialdemokratin men de har alltid varit pragmatiska i valet av representanter för partiet. Det finns bara en förklaring – en alltför stor dos ohälsosam feminism.”

    Nja, det var nog inte bara feminismen som spelade in. Traditionellt vet vi, vilket nu också lyfts fram i debatten, att socialdemokratiska partiledare varit ”förutbestämda” och stegvis förberetts för uppgiften att bestiga bestiga den socialdemokratiska tronen. Så var också tanken med kamraten Sahlin, första gången det begav sig. Hennes trontillträde hade förberetts noga av kamraten Carlsson och allt var ”frid och fröjd” ända tills dess att ”Tobleroneaffären” följd av ett massmediadrev dök upp. Hur det hela förhöll sig här vet vi inte riktigt men kanske var det så att ”Tobleroneaffären” i själva verket var ett verktyg i en palatsrevolution. Utgången vet vi och den Perssonska eran kunde ta sin början. Hur som helst traditionen att utse ledare var bruten.

    Kanske kamraten Persson sedan försökte återuppta traditionen genom att stegvis förbereda kamraten Nuder för uppgiften. Det tragiska mordet på Anna Lindh hade 2003 berövat partiet dess självklara tronföljare. Sedan händer då 2006 det oerhörda, som inte kan hända enligt det socialdemokratiska maktpartiets dogmer, att partiet förlorar makten (…att det också hänt 1976, 1979 och 1991 sjönk nog aldrig riktigt in).

    Kamraten Persson aviserar redan på valnatten sin förestående abdikation. I krishanteringen efter detta valnederlagstrauma, då som nu, är det många som helst vill skylla på person och inte på den hopplöst föråldrade och otidsenliga politiken. Följden är att alla som njutit kamraten Perssons gunst i praktiken förklaras som ”persona non grata” vad gäller ledarfrågan.

    Längtansfulla blickar riktas nu mot den, i det närmaste geniförklarade, Margot Wallström, som tackar nej. Partiet saknar nu några riktigt självklara alternativ vilket får till följd att kamraten Carlssons tronföljare, förmodligen efter att ytterligare någon/några tackat nej, åter tas till nåder och slutligen får bestiga den socialdemokratiska tronen. Kamraten Sahlin var alltså en nödlösning som man tog i brist på andra alternativ. Det halmstrå man hoppades på var nog kamraten Sahlins förmodade kommunikativa och massmediala förmåga, ett halmstrå som brast, vilket kamratens alla förlorade debatter mot Fredrik Reinfelt är ett tydligt bevis på.

  10. 10 Patrik Magnusson november 17, 2010 kl. 21:06

    För den som vill spekulera om nästa s-ledares identitet finns denna lista hos unibet med odds och allt:

    Damberg, Mikael 4,50
    Palm, Veronica 4,50
    Österberg, Sven-Erik 6,00
    Nuder, Pär 8,00
    Batljan, Ilija 10,00
    Bodström, Thomas 10,00
    Johansson, Morgan 10,00
    Wallström, Margot 10,00
    Johansson, Ylva 12,50
    Lago, Anders 12,50
    Nordström, Niklas 12,50
    Baylan, Ibrahim 15,00
    Juholt, Håkan 15,00
    Östros, Thomas 15,00
    Jämtin, Carin 20,00
    Löfven, Stefan 20,00
    Guteland, Jytte 25,00
    Johansson, Anna 25,00
    Messing, Ulrica 25,00
    Pagrotsky, Leif 30,00
    Pekgul, Nalin 40,00
    Ahlin, Urban 50,00
    Reepalu, Ilmar 50,00
    Eliasson, Jan 75,00
    Bromé, Lotta 100,0

    Vilket val sossarna gör torde ge en fingervisning åt vilket ål det vilsna och skadeskjutna partiet tänker vandra framöver. Vill man ge sig in och konkurrera om mittenväljarna torde Damberg, Nordström, eller Batljan vara kloka val.

    Siktar man på en vänstersväng skall man nog rikta in sig på Palm, Morgan Johansson eller Ylva Johansson. Vill man kasta alla ideologi överbord och bara sikta in sig på ett affischnamn så är det Bodström eller Wallström man vill ha.

    Vill man in i det längsta försöka hålla fast vid dagens havererade inriktning har man ju Baylan och Östros att ty sig till.

    Ett försök att drömma sig tillbaka till fornstora dagar skulle möjligen kunna resultera i Eliasson, Österberg, Pagrotsky eller Reepalu.

    Vill man sjunka ännu djupare i HBT-träsket (och slippa nesan att framstå som kvinnofientligt genom att ersätta en kvinnlig ledare med en man) så är nog Palm och Pekgul bra val.

    Vill man ha en bra ledare….

    …ja då är det nog bara att ge upp hoppet.

    Kanske dyker Anna Sjödin upp som en ”Crazy Horse” i spekulationerna.

  11. 11 Allianspartisten november 17, 2010 kl. 22:29

    ”Kanske dyker Anna Sjödin upp som en ”Crazy Horse” i spekulationerna.”

    Ja och var är Bosse Ringholm, denne min absolute favoritkandidat?

  12. 12 Patrik Magnusson november 17, 2010 kl. 22:56

    ”Ja och var är Bosse Ringholm, denne min absolute favoritkandidat?”

    Mmm, denne intellektuelle gigant. Och var är den castrokramande kamaraten Schori? I dessa tider av kommunistsamarbete borde han väl vara het som jetstrålen efter en SCUD-robot.

  13. 13 Tomas Johansson november 18, 2010 kl. 9:00

    Jag tänkte redan när Mona Sahlin valdes att nu finns ett hopp för de sömngångaraktiga delarna av sverige där socialdemokratin varit det enda partiet alltför länge (inte bara övre norrland).
    Mona som vår frälsare…
    Men vad är alternativet? De liberala partierna är då ofta i dvala, de har vetat att de aldrig kunnat komma nån vart, därför finns där ett gäng gasphalsar som vuxit in i rollen att lägga fram förslag som redan på förhand varit dödadömda. De har ingen vana av egentlig makt och ansvar. Så vägen är lång till en fungerande demokrati här, men Mona har kanske startat förändringen!

  14. 14 Patrik Magnusson november 19, 2010 kl. 20:20

    Tomas Johansson:

    Dessvärre har du nog rätt i att Allianspartierna i många Norrlandskommuner för en skuggtillvaro där man i brist på verklig chans att få inflytande inte heller utvecklar någon förmåga att utgöra ett seriöst alternativ.

    Å andra sidan vore det fel att ge upp hoppet nu. Tvärtom tycker jag man kan se signaler att den gamla s-hegemonin håller på att rämna ända uppe i rödaste Norrbotten.

    Redan förra mandatperioden stack Boden ut som en udda fågel, med en socialdemokrati på bara drygt 30% och en regnbågsallians utan sossemedverkan vid makten. Detta val har Arvidsjaur, Älvsbyn och Kalix brutit sossarnas maktmonopol, och sossepartiet har där tappat 12-14%-enheter i kommunvalen, och därmed sin majoritet. I Kiruna är sossarna inte ens nära majoritet (även om det främst är andra röda alternativ som snor deras röster). I Sveriges rödaste valdistrikt (?) Moskosel i Arvidsjaurs kommun tappade s nästan hälften av sina röster och fick ”bara” 41%. Ofta är det centern som varit den stora vinnaren i dessa kommuner.

    Även i mitt röda Västerbotten är inte sossehegemonin vad den varit. Endast i sex kommuner har S egen majoritet, eller nära egen majoritet. I kommuner som Umeå, Storuman och Sorsele har S mindre än 40%, detta trots att S detta val faktiskt gick framåt😦 i Västerbotten.

    Jag tror att sossarna är i gungning även i norr. Nu måste bara allianspartierna rycka upp sig och visa väljarna att man är mogna att ta över 2014. Det handlar om att få små sekteristiska partiavdelningar att börja samarbeta i en allians som på riksnivå, om att på allvar utgå från sin vision om hur man vill utveckla sin kommun istället för att bara förhålla sig till det sossarna gör, om att vara aktiva och lyssna på väljarna (något som S i dessa trakter inte behövt göra på decennier, och följaktligen glömt av hur man gör). Då kan vi få se fler udda fåglar i den norrländska politiska kartan 2014.

  15. 16 Tomas Johansson november 20, 2010 kl. 16:50

    Patrik
    Kiruna hade den snyggaste lösningen på demokratiproblemet i total enpartidominans, -att klyva sossarna i två, då funkar ju demokratin igen, Lars Törnmans Kirunaparti klöv sossarna i två delar. Snyggt!

    Från Moskosel kommer ledaren för sossarna i kommunen, ja man bli sällan profet i sin egen hemby, en bra kille för övrigt.

    Jag uppfattar att de sista troende socialdemokraterna börjar låta desperata, särskilt här uppe, de kör med skrämselpropaganda som dessvärre verkar funka ett tag till. Allt ickesocialistiskt beskrivs som ondska…
    Underligt, för jag tror att ingen del av Sverige är så utan skattefinansierade verksamheter som norrlands inland, ingen dyr kultur, få bibliotek, dåliga vägar osv.
    De som driver saker har varit privata entreprenörer, allt från extremt uthålliga affärsinnehavare till lika uthålliga campingägare, småföretag av alla slag med folk som med små osäkra inkomster ändå fått livet att flyta ganska bra, just i dessa regioner tror folk på staten och socialismen, jag har aldrig fattat detdär.
    Kanske handlar det om att man ännu hoppas på att få en del av den skattefinansierade glansen hit upp, och att den drömmen nu börjat falna.

    En annan förklaring är de koloniala arvet, socialism och konfiskation som lösning på de koloniala övergrepp kronan genomförde i norrlands inland på 1800-talet, en svår sak som sällan talas om, som ligger i bakgrunden och skvalpar i folks medvetande. Påminner om situationen i u-länder, de platser där man fortfarande tror på socialisering av ägande.

  16. 17 Patrik Magnusson november 20, 2010 kl. 17:46

    ”- Vi vill i första hand se en kvinna. Men det viktigaste är att det är en feminist, sade Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul… ”

    Utmärkt, utmärkt! Måtte sossarna hitta en riktigt radikal feminist att sätta vid rodret. Det går säkert hem bland gubbarna på fabriksgolven runt om i rikets små bruksorter, partiets sista kvarvarande fästen.

    30% är nog bara en hållplats på väg mot 20%🙂

  17. 18 Penumbra november 20, 2010 kl. 18:02

    Nalin Pekgul säger att hon helst vill ha en kvinna som partiledare för S eftersom det är en skam för Sverige som ännu inte har haft en kvinnlig statsminister. Jag är inte lika säker på att nästa statsminister ens blir en socialdemokrat.

    Snacka om hybris. Trots att S har åkt på två förluster i rad forsätter de se sig själva som givna ledare för Sverige. Så blind kan man bli av att ha haft makten under praktiskttaget en sekel…

  18. 19 Allianspartisten november 20, 2010 kl. 18:15

    ”Jag är inte lika säker på att nästa statsminister ens blir en socialdemokrat.”

    Även om man måste ha ett visst mått av ödmjukhet känns, både i skenet av de partiledarkandidater som presenteras och partiets djupa splittring, en socialdemokratisk valseger 2014 ganska avlägsen just nu. Kanske visar det sig då istället att valresultatet 30 procent faktiskt var ganska bra. Trenden är otvivelaktigt vikande sedan en lång rad år tillbaka.

    Partiet ”läckte” i valet åtminstone åt två håll Alliansen och miljöpartiet medan det verkar som att den ilskne kamraten Ohly och hans illröda parti ännu inte lyckades få så stor del av kakan (…inte en vänstersocialdemokrater ville bli kommunister). Dock släppte kamraten Sahlin den ilskne kommunistiske kamraten i politikens finrum vilket nog också det förr eller senare kommer att straffa sig.


  1. 1 Det Nya Arbetarpartiet? « Basses Hörna Trackback vid november 15, 2010 kl. 17:08

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar