Socialdemokratin – vilsna identitetssökare i 2000-talet

Rörd men inte skakad. Mona Sahlin avgår och socialdemokraterna är i akut behov av förnyelse. Artikelförfattaren summerar sina intryck och ger sin bild av Rörelsens nuvarande förutsättningar.

Mona Sahlin avgår som partiledare för Socialdemokraterna. Vad synd, en bättre slagpåse för borgerligheten med hela hennes skandalomsusade förflutna finns helt enkelt inte inom hela arbetarrörelsen. Jag medger i och för sig att jag faktiskt var orolig för att hon skulle bli ny statsminister nu i valet. Ett sämre betyg för Alliansens (o)förmåga att både göra politiska vinsthemtagningar och att ta debatten mellan valen går nämligen inte heller att tänka sig. Om Socialdemokraterna hade vunnit när de är som sämst och när den s.k. borgerliga regeringen profilerar sig på att bedriva socialdemokratisk politik bättre än socialdemokraterna själva – så hade det varit ingenting mindre än en politisk katastrof.

Nu hände inte det, och efter vänsterhövdingen Lars Ohly är det nu själva socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins tur att ta smällen för väljarnas desto större uppskattning för Alliansen. Det rödgröna samarbetet kapsejsade i valets efterdyningar, och är det någonting som just nu är alldeles säkert så är det att en förnyad socialdemokrati knappast kommer att ta sina första steg med stödpartier under armarna. Det ryms varken inom partiets självbild eller inom ramen för taktiska övervägningar under ett uppbyggnadsskede. Och vad socialdemokratin behöver nu är just förnyelse och återuppbyggnad.

Socialdemokraterna har alltså landat i sitt sämsta valresultat under Sveriges demokratiska historia. En ganska kall och äcklig dypöl, kan man lätt föreställa sig för det parti som ensamt har styrt Sverige under största delen av 1900-talet.

Trenden för partiet har i och för sig varit nedåtgående i 40 års tid. Men på 70-talet insåg partistrategerna att Sverige höll på att bli alltför rikt för att Socialdemokraterna skulle kunna fortsätta behålla makten. Den gången valde man att förnya sig genom att införa bl.a. bidragslinjen – genom att skapa alltfler bidragstagare samtidigt som man självfallet alltid kommer vara det parti som utlovar mest bidrag, kunde man lugnt räkna hem många kommande valsegrar. Nu är bidragslinjen i alla fall delvis bruten av arbetslinjen genom Alliansens (socialdemokratiskt klingande) retorik, och under Mona Sahlin har socialdemokratin förgäves försökt att återvinna förtroendet som Partiet för alla Sveriges arbetare.

Medan bidragslinjen infördes på 70-talet bibehölls emellertid den gamla retoriken. Med resultatet att socialdemokratin aldrig har uppdaterat sin retorik sedan 30-talet. Trots både liberalisering och pragmatisering har den svenska högern (traditionellt sett det parti som nu kallar sig för Nya Moderaterna) aldrig förändrats i den socialdemokratiska världsbilden. Det har funkat – så länge som folkflertalet har sett socialdemokratins spökbild i första hand. Men det fungerar inte längre när center-högerpartierna får sätta bilden av sig själva från regeringsställning. Och det kommer inte fungera igen framöver. Även retoriken måste med andra ord uppdateras.

De politiska och organisatoriska problemen

Ett mycket stort problem för socialdemokratin är just att Alliansen bedriver socialdemokratisk politik. Det är Rörelsen mycket väl medveten om, även om politiker som Thomas Östros och debattörer som Göran Greider likafullt hävdar motsatsen (de får som bekant också betalt för det). Socialdemokraternas sedan urminnes tider patenterade politik utsätts nu följaktligen både för hot från Nya Moderaterna, som kort och gott vill vara bättre sossar än sossarna själva – och från Sverigedemokraterna som samlar de gamla folkhemsromantikerna på ett för 2000-talet tillräckligt relevant sätt för att ha kunnat entra riksdagen. Detta innebär ett rejält politiskt problem, i det att själva livsnerven i socialdemokraterna är att vara som hund och katt med Moderaterna och såtillvida att Sverigedemokraterna är ”untouchables”.

Detta parat med ett allt större ifrågasättande av det svenska välfärdssamhället och miljöfrågans störtdykning efter Climategate, för att inte tala om feminismens magplask, pekar mot ett mycket stort behov av förnyelse för socialdemokratin. Man kan också konstatera att socialdemokratiska partier i allmänhet är på stark tillbakagång över hela västvärlden. Vilket ju rimligen beror på det faktum att medlemmarna av arbetarrörelsen allteftersom har lämnat arbetarrörelsen och man röstar mer och mer efter personlig övertygelse snarare än utifrån blodsband. Det var detta som var på väg att hända i Sverige på 70-talet, men förhindrades åtminstone fram tills nu av bidragslinjen.

I Storbritannien har socialdemokratin genomgått en markant förnyelseprocess. Med tanke på att brittisk politik sedan den konservativa premiärministern Margaret Thatchers dagar har befunnit sig i den svenska samhällsdebattens rampljus, är det inte otänkbart att New Labour kan framstå som en lämplig inspiratör för den svenska socialdemokratin. Det hade för all del varit trevligt att få se en svensk Tony Blair entra den politiska scenen. Blair tog Labour in i mitten, och har kallats för Thatchers enda politiske arvtagare. Samtidigt måste man nog tyvärr säga att det ligger i den svenska socialdemokratins gener att gå åt vänster när borgerligheten går åt vänster. Nya mittenfrågor som de rödgröna plockar upp och verkar ha framgång med kommer sannolikt Alliansen att göra till sina så snart de visat sig populära. Vad som nu händer i Storbritannien är förvisso också att den nya Labour-ledaren Ed Miliband drar åt vänster. Vad han lyckas åstadkomma framöver handlar alltså om att efter att Labours högerflygel tagit steget in i den moderna samhällsdebatten tar nu även vänsterflygeln det. Antingen misslyckas det – eller så kommer detta att inspirera de svenska socialdemokraterna, det är mitt nästa stalltips.

Nästa stora problem för socialdemokraterna är det organisatoriska problemet. Deras främsta interna problem är att de är ett så brett parti att de måste ha en stark ledare – för att kunna bibehålla bredden. Göran Persson var en stark ledare, men han agerade också på ett mandat att ”eftersom ni har valt mig när ingen annan fanns så får ni nu rätta er efter mig”. Och så blev det. Mona Sahlin valdes på ganska så lika premisser, men saknade helt denna starka ledarförmåga. Jag tror att man kommer försöka hitta en ny partiledare som är mycket lik Fredrik Reinfeldt i politiken, men som verkar stå i tydlig kontrast. Vem kan det då vara?

Sahlins tänkbara efterträdare

Vid en första anblick förefaller Thomas Östros vara den som passar in bäst på det nu sagda. Han är den ende socialdemokraten som riktigt har synts i debatterna mellan valen, och lyckas få till det med både skärpa och aggressivitet att även de mest utpräglat socialdemokratiska Reinfeldt-reformerna enbart handlar om att ”de rika skor sig själva på skattebetalarnas bekostnad”. Östros är så evinnerligt sur på Alliansen att man undrar om han någonsin kan släppa loss och ha roligt med kompisarna så länge som Alliansen regerar. Jag tror att han har allt som krävs – utom utstrålningen. Och den betyder mycket för ett parti i kris. Dessutom har han stått väldigt nära både Persson och Sahlin, vilket därmed blir en psykologisk hämsko ifråga om den förnyelse som även sossar i allmänhet verkar uppfatta som nödvändig.

Min uppfattning är att Thomas Bodström är som klippt och skuren för att leda socialdemokratin på ett nytt sätt som kan kännas fräscht både inåt och utåt. Därmed inte sagt att jag skulle uppskatta vare sig hans politik eller taktik – exemplet med FRA-lagen, som han först uppfann och sedan röstade emot när Reinfeldt höll på att driva igenom det som Allianspolitik säger ganska mycket om att han har en betydande politisk förmåga vid sidan om sin karisma och ”svärmorsdrömlika sätt”. Är han verkligen utesluten under nuvarande omständigheter Over There? Jag tror faktiskt att det i stor utsträckning handlar om vad han själv vill.

Wanja Lundby-Wedin är, som jag ser det, den enda rimliga kvinnan på tapeten just nu. Att välja henne till partiledare skulle på ett gynnsamt sätt kunna stärka de mentala banden till LO, under en period då LO förmodligen kommer att behöva klippa de formella banden med Socialdemokraterna. Hon har i och för sig sagt att hon under inga som helst omständigheter står till förfogande. Men det gjorde som bekant även Göran Persson innan han valdes till partiledare, så det behöver inte betyda inte. Jag har svårt att tro att Veronica Palm har någon chans jämte ”elefanterna” på arenan. Hon är med all säkerhet en ”kommande kvinna”, men hennes tid är inte nu. Hon är för ung, och det är bara fem år sedan hon flera gånger debatterade mot oss i studentprojektet Förenade Monarkister.

Spelbolagen tycker att det lutar åt Sven-Erik Österberg. Visst, som T&F:s Dag Elfström nyligen uttryckte saken är han ”en lagom radikal mysfarbror”, och han har goda meriter som ”samlande kraft” i egenskap av gruppledare i riksdagen. För honom finns det dock skandalvarning i och med hans nyligen avslöjade dubbla löner – en genuin pamp av det gamla slaget, och det återstår att se om Rörelsens toppar känner att det är taktiskt riktigt att ta den debatten i detta ovanligt kritiska läge. Medan betongväldet (jfr min bok med samma namn på Empron 2007) endast fått sig vissa små sprickor i och med Alliansens sosse-light-politik, är pampväldet ett socialdemokratins barn som de flesta nog gärna kastar ut med badvattnet nu när hela den svenska riksdagspolitiken står inför en omfattande förnyelse. Mona Sahlins alla skandaler hindrade inte henne från att bli en ”förnyelsens partiledare” – men de låg henne givetvis hela tiden rejält i fatet, även om ingen försökte låtsas om det.

Man ska dock komma ihåg att Göran Persson på sin tid kom ”från ingenstans”. Och ska det till en seriös förnyelse av partiet talar nog faktiskt mycket för att Mona Sahlins efterträdare blir en person som är mera känd internt än externt. Eller som möjligen i likhet med Thomas Bodström har sina rötter inom sosse-adeln samtidigt som vederbörande haft en betydande del av sitt yrkesliv utanför den politiska bubblan, och på det viset kan komma in utifrån med stor legitimitet. Den sortens person har en betydligt bättre förmåga att agera samlande kraft i kristid, än en härförare för någon av socialdemokratins många olika falanger.

För egen del ser jag dock med lika mängder munterhet och nyfikenhet fram emot arbetarrörelsens nu begynnande inbördeskrig – och den politiska dokusåpa som de kommande fyra årens riksdagspolitik i alla hänseenden kommer att vara.

Andra T&F-artiklar som kan vara av intresse:

Jakob E:son Söderbaum

6 Responses to “Socialdemokratin – vilsna identitetssökare i 2000-talet”


  1. 1 Allianspartisten november 18, 2010 kl. 21:08

    ”Mona Sahlins alla skandaler hindrade inte henne från att bli en ”förnyelsens partiledare” – men de låg henne givetvis hela tiden rejält i fatet, även om ingen försökte låtsas om det. ”

    Det som kännetecknar kamraten Sahlins partiledargärning kan nog bäst sammanfattas med ”mycket snack och litet verkstad”. Av förnyelse blev det knappast något vilket inte är förvånande då detta maktparti kännetecknas av en offantlig tröghet med många och motstidiga viljor. Skillnaden mellan partiets falanger, som nu visas i öppen dager, får skillnaden mellan Alliansens fyra partier att framstå som knappt urskiljbara nyanser.

    Läser man t.ex. gårdagens Brännpunktsartikel i Svd kan följande åsikt från journalisten Björn Elmbrant och förre metallordföranden Göran Johansson noteras:

    ”Vi menar att Socialdemokraterna måste släppa idén om att återinföra förmögenhetskatten. Det kanske är att svära i kyrkan, men man måste kunna bli förmögen på att starta nya växande företag, till exempel familjeföretag i Sverige, eftersom den egna förmögenheten är en förutsättning för att stå fri från kortsiktiga vinstintressen och spekulanter, och få företagen att växa.”

    Uttalanden som dessa, vilka får partiets vänsterfalang att se om möjligt ännu rödare, är bara ett av många exempel på hur splittrad socialdemokratin är. Det enda som får partiet att hålla ihop är maktbegäret, ett maktbegär som, högst troligt, även denna gång kommer att fälla utslag. Viktigaste uppgiften för den nya partiledaren kommer i praktiken att bli ihophållandet av partiet och inte förnyelse.

    En verklig förnyelse av partiet skulle skulle kräva en delning av partiet i ett mittenparti och ett vänsterparti. Det finns dock ingen som lär eftersträva denna delning då den bara innebär att makten blir än mer avlägsen. Det blir då heller ingen verklig förnyelse.

    Den enda bestående ”förnyelseinsats” som kamraten Sahlin åstadkommit består i att hon gjort den ilskne kamraten Ohlys kommunistiskt parti rumsrent i svensk politik. Denna ”förnyelseinsats” hade vi kunnat vara förutan och den är, för att säga det rent ut, en skam för svensk demokrati.

  2. 2 Dag Elfström november 18, 2010 kl. 21:22

    Vill återigen markera mot uppfattningen att Göran Persson på sin tid ”kom från ingen stans”. Han var VU-ledamot och finansminister(regeringens mest externa ledamot efter statsministern), med sammanlagt sex år som statsråd i ryggen, när partiledarbyte inom SAP blev aktuellt 1996. Han var var dåtidens motsvarighet till Östros – som du nu själv håller för troligt blir ny s-ledare.

    Så, där vid lag har du fel, men i övrigt håller jag med om det mesta. Speciellt första delen om bidragslinjens uppbyggnad, mycket träffsäker beskrivning🙂

  3. 3 Söderbaum november 18, 2010 kl. 22:58

    Dag: OK det är en formulering något lite i överkant. Men det är ändå min uppfattning att Göran Persson innan han blev finansminister (vilket han var under endast ett och ett halvt år) hade varit en skuggfigur i regeringen Carlsson, på samma sätt som de flesta av våra 24 Alliansministrar idag är. Och under åren 1991-94 återgick han till en skuggtillvaro. Vid Ingvar Carlssons avgång var han inte en väntad efterträdare, och dem det surrades mest kring var Jan Nygren och Mona Sahlin. Till dess att de hade dragit tillbaka sina kandidaturer gav Persson sken av att det var totalt uteslutet att han skulle låta sig väljas. Men när han så fick frågan från rätt håll och i rätt ögonblick sade han Ja – och överraskade alla.

    Så jag tycker ändå det finns fog för formuleringen ifråga.

  4. 4 Dag Elfström november 18, 2010 kl. 23:31

    Får åter referera till KG Bergström som var SVTs politiska kommentator på den tiden som idag hävdar att Persson var på topp 3 listan över tänkbara efterträdare till Carlsson. Se inslaget här.

    Ska hur som helst bli grymt spännande att se hur sossarna utvecklas de närmaste åren. Stefan Olsson hade en mycket intressant artikel om hur svensk partipolitik utvecklas de kommande mandatperioderna, där han förutspår en fp-mp-s regering 2018.

  5. 5 Mr. Mariestad november 22, 2010 kl. 22:28

    Valaffischen, var hittade du den? Vill sätta upp den i MUF Piteås lokal.

  6. 6 Dag Elfström november 23, 2010 kl. 14:21

    Mr. Mariestad:

    T&F förfogar över en samling av mindre högupplösta valaffischer enligt modell ovan(som är från 1935), som vi använder för att illustrera våra artiklar.

    Gamla affischer i fullformat är däremot väldigt ovanliga, men säljes ibland via sidor som tradera och blocket.

    REDAX


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar