Mellan Skylla och Karybdis – konservatismens paradoxer

Titus Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.)

IDEOLOGI | När diskussionen om situationen i Afghanistan lyftes på Tradition och Fason av Andreas Braw blev det snabbt hetsigt i kommentatorsfältet. När Roland Poirier-Martinsson uttalar sig för konservatismens räkning får han ofta kritik, emellanåt också av T&F-skribenter, och eftersnacket blir även då mycket hetsigt. Varför, är inte konservatismen en enhetlig åskådning?

Att känslosvallen lätt går höga när frågor som exempelvis säkerhetspolitik diskuteras beror på att man här snabbt nalkas en konservativ paradox; en kärnproblematik inbyggd i ideologins innersta väsen. Det finns motsvarigheter i de flesta idéströmningar. Liberalerna spekulerar i hur mycket eventuell ofrihet man frivilligt kan försätta sig i. Socialisterna diskuterar hur mycket postmodern dekonstruktion man kan applicera på sitt eget tänkande innan det blir fullständigt intetsägande. I konservatismens paradox finns det två huvudsakliga spår jag huvudsakligen skulle vilja ta avstamp i: den historisk-politiska och det rent etisk-filosofiska synvinkeln.

Grekiskt och romerskt styrelseskick

Den första avvägningen eller problemkomplexet finner vi, som så många andra, redan tillbaka i Antiken. Ett vanligt missgrepp har, ända sedan renässansen, varit en oförmåga eller ovilja att skilja det specifikt grekiska från det unikt romerska. Att dåtidens intellektuella dock klarade av det framgår med all önskvärd tydlighet av den romerske historikern Titus Livius mastodontverk Ab Urbe Condita. Han gör där åtskillnaden mellan en grekisk och en romersk styrelseform, en stilisering som antagligen är historiskt vansklig, men faller tillbaka till de idealtyper som redan utarbetats av Aristoteles i Politiken. Det grekiska (ofta underförstått det atenska) har en demokratisk statsform där just folkviljan placeras i fokus och där yttrande- och tankefrihet för den enskilde är absolut avgörande. Här handlar alltså det politiska om konsensusskapande och gemensamt framarbetade beslut. Ett förehavande i sin mest idealistiska form inte helt olikt den ”deliberativa demokrati” som den moderne tyske filosofen Jürgen Habermas argumenterar för. En modell som trots sin mycket korta aktiva period lämnat ett outplånligt intryck och ideal för hela världen framåt. Samtidigt är dess bisarra excesser uppenbara. Efter hur majoriteten i Aeropagen förändrades kunde man utsätta sina motståndare för ostracism; landsförvisning. Sokrates, som på mycket vaga grunder dömts till döden, erkände sin egen dödsdom eftersom domstolen var legitim och rättegången gått demokratiskt till. Ett sådant förfarande skulle aldrig en romare ha accepterat.

Även om antikens Rom inte var främmande för styrande organ, val och skickliga oratorer så var Rom ingen demokrati. Maktutövning var aristokratins angelägenhet och man hade helt enkelt inga demokratiska ambitioner. Tankegången att stora talare uppträder i dåliga tider, såsom Cicero, visar just på Roms autokratiska drag. Romarnas stora bidrag till den Västerländska civilisationen är alltså inte demokrati utan någonting helt annat: den applicerade naturrätten. D.v.s. att ett rättfärdigt styre aldrig i första hand kan handla om att ha en majoritet av medborgarna bakom sig. Styrets rättfärdighet handlar istället om att försvara vissa redan givna principer, rättigheter och skyldigheter. Detta skulle i romarnas fall kanske kunna sammanfattas i den moderna liberala devisen ”Life, Liberty and Property”, bara det att friheten mer eller mindre har strukits. Det intressanta i denna modell handlar alltså om att skydda medborgarna och erbjuda dem vissa givna praktiker, inte om att rådgöra med dem i allsköns frågor. För att även göra en modern parallell till denna politiska idealtyp är kanske den liberatarianske tänkaren Hans-Herman Hoppe en av de få som med stridsropet ”Liberty instead of democracy!” tagit upp en striktare variant av denna skola.

Två infallsvinklar

Här möts alltså två infallsvinklar. Bägge två kan med all rätt kallas för konservativa. Inte i första hand för att de hör till klassicismen utan för att de just utgör rimliga och ickeutopiska ideal för hur ett samhälle skall och kan organiseras. Modellerna är båda tvåeggade och de kan uppträda som demokrati och rättstat respektive oklokrati och tyranni. Dessa frågeställningar är givetvis även relevanta för det moderna politiska systemet. När den tidigare moderatledaren Gösta Bohman hävdade att Sverige begåvats med ”världens sämsta grundlag” 1974 var det med all sannolikhet en obalans i just detta han syftade på. Montesquieus maktdelningslära utarbetad som ett ambitiöst försök att kombinera det bästa av dessa två fattas alltjämnt helt, eller snarare avskaffades genom 1974 års regeringsform, i Sverige. En anledning till denna klart svagare modell kan visserligen vara att vi varit förskonade från krig och politisk instabilitet. En tydlig kontrast mot det moderna Tysklands mycket ambitiösa ”checks and balances”-system, en förklaring som förvisso inte motiverar varför vi skall vara sämre rustade. Att gå till val på systemförändringar är emellertid sällan särskilt framgångsrikt, det blir lätt abstrakt och avancerat. Det finns emellertid en rad viktiga och fullt realistiska förslag som skulle skapa bättre politisk balans i Sverige; inför en konstitutionsdomstol, riv upp Torekovkompromissen och återinför Riksdagens första kammare, för att nämna några.

Den andra infallsvinkeln på detta problemkomplex jag skulle vilja ta upp är den filosofisk-etiska. Här skall vi förlägga våra utgångspunkter betydligt senare och ta avstamp i några 1800-talstänkare där en mycket snarlik problematik är uppenbar och två traditioner tydligt utkristalliserar sig. Förvisso skulle man kunna börjat något tidigare, det finns ju delvis fog för att kalla en så bland konservativa förtalad tänkare som Voltaire för konservativ av denna skola, men jag väljer ändå Georg Wilhelm Friedrich Hegel som start för denna tankegång. Av somliga har Hegels tänkande förts till romantikens tanketradition, något som i allt väsentligt dock är att betrakta som felaktigt i det att han avfärdade några av dess mest grundläggande principer: relativismen och subjektivismen. Att föra Hegel till den konservativa traditionen kan även vara problematiskt med tanke på hans vurm för den franska revolutionen och Napoleon samt hans mer eller mindre ofrivilliga faderskap till marxismen, samtidigt som det måste påpekas att det var den konservativa läsningen av honom – högerhegelianismen – som kom att bli tongivande i det kejserliga Tyskland. Hegel bygger i skarp kontrast mot romantikerna ett fast system, ett system som visserligen är mobilt ”inuti” genom den dialektiska processen, men som har fasta ramar omkring sig som är objektiva och inte kan ändras.

Mer romantisk än romantiken

Här skriver alltså Hegel in sig i den filosofiska systembyggartraditionen, där företrädare för mycket skilda skolor som Kant, Descartes och inte minst Karl Marx, kan sägas vistas. Till skillnad från alla dessa andra är dock höger-Hegels systembygge utpräglat konservativt då det är historiskt medvetet samt familje- och statsorienterat. Hegel är inte den ende som försöker men kan sägas vara den störste företrädaren för att med ett slutet men konsistent system som motivation försvara en konservativ ideologi. Samtidigt finns romantiska tänkare som den lustspelande filosofen Johann Georg Hamann som arbetade från rakt motsatt riktning. Många gånger mer romantisk än Romantiken själv och av liberalen Isaiah Berlin betraktad som den intellektuelle ledaren för Gegenaufklärung; Kontraupplysningen. Ännu mindre än Hegel en klockren konservativ men samtidigt en av upplysningens och hela rationalismens (och empirismens) skarpaste kritiker. Med en blandning av totalemotionalism, subjektivism och ironi sågar han alla utopiska, överteoretiska och ideologiska perspektiv på religion, politik och vardagsliv. I och med detta skriver Hamann istället in sig i den aforistiska filosofiska traditionen bland andra tänkare som t.ex. Blaise Pascal, Sören Kirkegaard och senare tiders postmodernister. Till skillnad från de snare anser sig dock Hamann försvara ett traditionellt och kristet samhälle, en ambition som kan kallas konservativ, mot omänskliga och barbariska krafter.

För att avsluta porträtteringen av denna grupp tänkare skulle jag slutligen vilja, även om det kanske kan uppröra somliga, föra Edmund Burke hit. Valet må kanske chocka en del, speciellt då Burke inte alls kan sägas vara behäftad med de ofrihetliga drag man kan finna inom denna tradition, samtidigt som hans allra mest kända skrift Reflections on the Revolution in France just är en systematisk sågning av upplysningens abstraktioner, ahistoriska resonemang och orealistiska framtidsplaner. Burke förnekar inte existensen av objektiva moraliska principer men är samtidigt noga med att dessa inte kan plockas från idé- till tankevärld hur som helst utan att resultatet blir katastrofalt.

Ännu aktuellt

Med utgångspunkt i dessa två problemkomplex har vi alltså sett hur fyra olika ställningstaganden har utkristalliserat sig. Skiljelinjen mellan den grekiska och romerska styrelsemodellen verkar idag delvis kanske vara obsolet internationellt sett då det snarare handlar om konflikter mellan de stater som tillämpar bägge med varierande proportion och de som inte tillämpar någon överhuvudtaget. Den senare surdegen är dock desto mera vital. Det är som tidigare nämnts den som visar sig i konflikten i frågan om internationell säkerhet och nationell suveränitet, konflikten mellan USA:s neo- och paleokonservativa. Här handlar det alltså om den mycket svårlösta konflikt mellan de konservativa som ensidigt tar sin utgångspunkt i ett relativistiskt och organiskt försvar för vissa givna institutioner och värderingar samt de som lika ensidigt utgår ifrån att vissa frågor har ett slutgiltigt och för alla giltigt svar. Som alltid handlar det givetvis här om ett sunt övervägande mellan de två för att undvika bägge extrempositionernas excesser. En uppgift som givetvis är långtifrån lätt även om jag är övertygad om att blotta insikten om och erkännandet att ens ideologi innehåller problem är ett mycket stort steg i rätt riktning och en bra början på ett konstruktivt intellektuellt arbete.

Hugo Fiévet

Annonser

20 Responses to “Mellan Skylla och Karybdis – konservatismens paradoxer”


  1. 1 FredrikN november 23, 2010 kl. 21:45

    Det var väl Platon som skrev Staten, eller vad menar du?

  2. 2 Hugo Fiévet november 23, 2010 kl. 23:01

    Det stämmer givetvis. Jag har i farten blandat ihop Staten och Politiken. Ska be Dag att ändra!

  3. 4 Hugo Fiévet november 26, 2010 kl. 15:15

    Undertecknad funderar fortfarande kring vilken typ av reformer i linje med det mer romerska styrelseskicket som skulle vara relevanta i Sverige. Är en konstitutionsdomstol det viktigaste? Eller är det att stärka monarkin? Monarkins svaga ställning gör ju t.ex. att de svenska republikanernas argument för republik blir klart vassare; vem vill ha en statschef som inte kan ingripa vid en kris?

  4. 5 Populisten november 26, 2010 kl. 18:55

    Hugo Fiévet,

    Jag skulle säga att det viktigaste vore separerandet av den lagstiftande och den verkställande makten. Eller ska vi säga upprättandet av den senare, då regeringen idag snarast är ett utskott av den lagstiftande makten. Om detta sker genom att stärka monarkens inflytande eller genom dirketval av statsminister spelar mindre roll även om jag föredrar det förra.

  5. 6 Tomas Johansson november 26, 2010 kl. 21:34

    Nu känner jag att hela Tradition&fason gjorde ett bottennapp, ibland blir dessa verklighetsfrämmande herrars filosoferande så overkligt att man häpnar.
    Tanken om att stärka monarken måste jag säga känns som ett dåligt skämt…

  6. 7 Dag Elfström november 26, 2010 kl. 23:26

    Tomas J: Om du söker i vårt artikel-arkiv så ser du att detta har föreslagits MÅNGA gånger på T&F. Inget nytt således.

  7. 8 Hugo Fiévet november 27, 2010 kl. 0:20

    Tomas J: Jag skulle vilja gå ännu längre än Dag. Vet Du egentligen vad det är Du ”häpnar” över:
    – Ett ämne som det senast motionerades om i Sveriges Riksdag 2009. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2009/10&bet=K264
    – Norges grundlag: http://www.lovdata.no/all/tl-18140517-000-003.html#3
    – Danmarks grundlag; Kapitel III: § 12. http://www.leksikon.org/art.php?n=3717
    Är det något man bör häpna över är det snarare den svenska monarkins nuvarande roll!

  8. 9 Tomas Johansson november 27, 2010 kl. 8:49

    Ok, kanske skulle en återgång till 1800-talets kungliga inblandning i politiken få till stånd en verklig övergång till republik. Till slut. För nu har vi ju på sätt och vis republik, när kungen tagits bort från sin makt.
    Det är bara presidenten som saknas, ett underligt tomrum som då statsministern ska fylla är det tänkt, som jag uppfattar det. För når presidenter träffas så åker vår statsminister dit, konstigt.

    Ja skulle 1800-talets system komma tillbaka, kungen får makt igen, det borde väl fort urarta om vår skojige monark, intresserad av traktorer mm, började delta i rikets politik, kanske riket då styrdes från nån fräsig krog där kungen och hans polare har sina tillställningar. Kanske skulle parkförvaltningarna få en kunglig status.

    Jag menar att vanligt folks vurmande för kungahuset är sjuk, de som gillar att ”träffa kungen” eller lusläsa skvallerpressen om deras löjliga familj, ja de beter sig som idioter. Men bristen på sanningar om kungahusets förehavanden de senaste 500 åren är för många i det närmaste total, inget av värde annat än att Gustav Vasa är vår ”landsfader” lärs ut i skolan, alla övergrepp och våldtäkter av svenska bygder får man läsa om själv. Men särskilt svårt att hitta lite sanning är det inte. Det gavs ute en bok; Gustav Vasa- Landsfader eller Tyrann för några år sen, så alla kan läsa sig till lite sanning om kungaeländet. Särskilt för folk i norra och södra ändan av riket, där övergreppen varit riktigt destruktiva. Å andra sidan slapp vi här uppe deras personliga besök, alltid något att glädjas över. Då slapp vi de kungliga generna, som de spred så effektivt på sina ”turnéer”.
    Svensken har aldrig gjort upp med sina monarker, den kungliga historien, därav vår löjliga kungasåpa.

  9. 10 Fältmarskalken november 27, 2010 kl. 10:47

    ”Ja skulle 1800-talets system komma tillbaka, kungen får makt igen, det borde väl fort urarta om vår skojige monark, intresserad av traktorer mm, började delta i rikets politik, kanske riket då styrdes från nån fräsig krog där kungen och hans polare har sina tillställningar. Kanske skulle parkförvaltningarna få en kunglig status.”

    Den gode skribenten borde vakta sin penna och undvika denna typ av kränkande och smädeliga omdömen om vår Konung. Skribenten bör ha klart för sig att denna typ skandaljournalistiskt tramseri säger mer om upphovsmannen än om frågan i sak. Det hela är dock alldeles i linje med den argumentation som republikaner i vårt land nyttjar sig av. Ett exempel på denna löjeväckande republikanska metod visas på: http://fieldmarchal.blogspot.com/2010/06/republikanska-foreningen-smadar-hans.html. Ett annat exempel är den nidskrift som nyligen utkommit och som är fullständigt exempellös vilket vederhäftiga recentienter mycket dydligt uppmärksammas, vilket kommenterats under http://fieldmarchal.blogspot.com/2010/11/nidskrivarna-avslojas.html.

    Vidare ber jag att i ödmjukhet till redaktionen få uttrycka att det passar sig illa att denna typ av kränkande tillvitelser mot vår vördade Konung publiceras på detta forum. Möjligen kan de dock utgöra ett upplysande skådeexempel på den republikanska propagandastrategin.

    Tii sakfrågan i denna diskussion, som är synnerligen intressant ber jag att få återkomma.

  10. 11 Patrik Magnusson november 27, 2010 kl. 13:05

    Tomas Johansson:

    Det är sedan länge uppenbart att du i ett antal frågor, och då särskilt gällande monarkin, har en radikalt annorlunda uppfattning än skribenter och läsare i övrigt på denna blogg. Detta står dig naturligtvis fritt att ha, och att uttrycka.

    Däremot tycker jag att den hätska och nedlåtande tonen mot personer som har en annan uppfattning än dig i dessa frågor är allt annat än snygg. Ditt envisa framhållande av din ”alternativa historiska sanning” ger ett närmast rättshaveristiskt intryck, och blir i längden ganska tröttsam.

    De uppfattningar om HM Konungen du ger uttryck för är också av kategorin personangrepp, vilket i sig inte har i en seriös debatt att göra, och som inte blir mindre allvarlig av att det är vår statchef du gör till din måltavla.

  11. 12 Tomas Johansson november 27, 2010 kl. 13:43

    Ja det fanns en tid då sådant betydde avrättning (tala klartext om konungens dåliga sidor vill säga), det har gått lite framåt, kan man säga.
    Min åsikt att arvriket är komiskt kommer jag inte ändra, tills någon kan bevisa fördelen att ärva yrken (skråväsendet).

    Och tillrättavisningar om vad man får säga hoppas jag vi överlåter till ordningsmakten, alternativet är verkligen brottsligt.

    Visst, jag gick med i republikanska föreningen under den värsta bröllopsfarsen tidigare i år.

    Jag fattar fortfarande inte hur man ska kunna föra ett sansat resonemang om man ska hoppa över den kungliga övermaktens (svealändska) inverkan på svensk (nordisk) historia, övergreppen finns kvar till ganska stor del på många håll. I framtiden kommer vi förhoppningsvis att på modernt vis justera de värsta galenskaperna, innan det är för sent. Norra Sverige har vissa strukturer som är mycket destruktiva kvar efter de kungliga koloniala övergreppen. Inget ovanligt, det ovanliga är bristen på insikt, att även vi behöver justera, att även vi har haft galna envåldshärskare, som alla andra länder.

    Det är mot den bakgrunden som onyanserat hyllande av nuvarande kungahus blir så störande. Känslan finns kvar att det liksom fortfarande är förbjudet att säga som det är vad gäller kungen, hur kan det komma sig?

    De fina med detta forum är kritik av socialism mm, och nya tankar i den vägen. Men att visa avsmak för en typ av terror och hylla en annan blir bara schizofrent, och helt obegripligt.
    Forumet framstår då som ett skämt. Hellre får forumets organisatör radera mig än att jag säger något annat.

  12. 13 Allianspartisten november 27, 2010 kl. 13:58

    Tomas Johansson,
    Hela problemet med ditt historiska resonemang är att du ser på historien genom ett par glasögon av 2010-års modell. Historien måste betraktas och jämföras utifrån sin samtid och inte utifrån dagens perspektiv, vilket inte leder någon vart.

    Ska vi lära oss något av historien måste vi se hela dess utveckling och de trender som finns. Vill du ha ett ett sakligt perspektiv på t.ex. Gustav Vasa (…som för övrigt aldrig kallades så av sin samtid) föreslår jag att du läser Lars Olof Larssons biografi ”Gustav Vasa – tyrann eller landsfader?”. Denna biografi är på inget sätt något idolporträtt av kungen men den sätter in honom i sitt sammanhang. Att förstå sammanhanget är avgörande för analysen av historiska skeenden.

    Sedan kan jag bara instämma med föregående talare och säga att dina angrepp på kungen är både plumpa och fullständigt malplacerade i en seriös diskussion.

  13. 14 Tomas Johansson november 27, 2010 kl. 21:09

    I så fall ska man inte heller säga fördömande saker om kommunismen…

  14. 15 Patrik Magnusson november 27, 2010 kl. 21:51

    ”I så fall ska man inte heller säga fördömande saker om kommunismen…”

    Man kan, och bör, säga ytterst fördömande saker om kommunismen. Det är en ogudaktig och ond ideologi. Oavsett om man ser kommunismen som ett historiskt system (förlagt ungefär till åren 1917-91), eller som en levande ideologi av idag, så är kommunismen förkastlig.

    De kommunistiska diktaturerna verkade under en tid då andra stater utvecklades till demokratier. Under en tid då vissa länder utvecklades mot en aldrig tidigare skådad frihet gick de kommunitsiak staterna en totalitär utveckling utan motstycke i historien till mötes. Sätter man in kommunismen i sin kontekt blir fördömenadet således än kraftfullare.

    Även om man tittar på vad dagens kommunister vill, så finns goda skäl att vara fördömande, ty vad de önskar är precis detta samma förtryck åter.

    Ditt försök att dra upp kommunismen som en liknelse till den svenska monarkin faller platt till marken. Jag är ingen större beundrare av Gustav Vasa, men jag har svårt att se att hans styre skulle ha varit mera despotiskt än andra samtida europeiska härskare.

    Under hela tiden sedan dess och in i vår tid har kungamaktens styrka varierat i relation till andra krafter i samhället. Ibland har våra kungar varit mer absoluta i sin maktutövning än i jämförbara länder, oftast inte. Sverige har genom historien en sällsynt självständig och fri allmoge, inte jämfört med idag, men jämfört med dåtidens grannfolk.

    Nästa felslut i din argumentation är när du envisas med att hävda att de som önskar en konstitutionell reform som mera liknar det tidiga 1900-talets konungamakt än dagens skulle vara anhängare av 1500-talets kungliga envälde. Det är inte samma sak. Långt därifrån.

  15. 16 Allianspartisten november 27, 2010 kl. 23:09

    Tomas Johansson,
    ”I så fall ska man inte heller säga fördömande saker om kommunismen…”

    Det finns väl egentligen inte så mycket att tillägga till Patriks kloka inlägg ovan, som säger precis det jag menade i mitt föregående inlägg där jag framhöll att historien måste betraktas och jämföras med sin samtid. Ur detta perspektiv kan fördömandet av såväl kommunismen, som Patrik framhåller, men också nazismen inte vara annat än mycket kraftfullt.

    På samma sätt måste vi som idag lever i den fria världen fördömma de stater som förtrycker sina medborgare. Detta gäller såväl de kommunistiska relikerna Kuba och Nordkorea som t.ex. mullornas Iran.

    Att jämföra 2000-tal med 1500-tal leder däremot ingenstans. I 1500-talets värld var förmodligen Vasaregimen vare sig bättre eller sämre än regimer i andra stater.

    Dock går det inte komma ifrån att Gustav Vasa på många sätt lade grund ör det moderna Sverige t.ex. genom en effektiviserad statsförvaltning (…kanske kan man inte ens tala om någon statsförvaltning före Gustav Vasa). Det var också under Gustav Vasas tid som bönderna för första gången fick en mer permanent plats i riksdagen, t.ex. vid riksdagarna i Västerås 1527 och 1544. Detta var en viktig grund i det svenska folkstyret som allt sedan dess kontinuerligt utvecklats till det system vi har idag.

    Utvecklingen har skett stegvis, och ibland har det blivit bakslag, men på det stora hela visar detta på den djupa förankring som det svenska folkstyret har. En förankring som knappast finns på några andra håll i Europa.

  16. 17 Fältmarskalken november 28, 2010 kl. 11:47

    Hugo Fiévet:
    ”Undertecknad funderar fortfarande kring vilken typ av reformer i linje med det mer romerska styrelseskicket som skulle vara relevanta i Sverige. Är en konstitutionsdomstol det viktigaste? Eller är det att stärka monarkin? Monarkins svaga ställning gör ju t.ex. att de svenska republikanernas argument för republik blir klart vassare; vem vill ha en statschef som inte kan ingripa vid en kris?”

    Lagar måste stiftas med folkets medverkan för att de skall erhålla nödvändig förankring. I vårt land är det en lång tradition att vårt folk medverkat i styret inom ramen för riksdagar och ting. I så motto är jag en stark anhängare till folkstyret, d.v.s. ”det grekiska” för att anknyta till huvudartikeln i denna diskussion.

    Det är sedan när det gäller lagarnas genomförande och upprätthållande, d.v.s. den verkställande makten, fullständigt degenererat vilket manifesteras i den olycksaliga grundlag som trädde i kraft . Denna grundlag sammanblandar lagstiftande och verkställande makt på ett synnerligen olyckligt sätt vilket i grunden hotar rättsäkerhet och rättstat.

    I vårt land finns, sedan 100 år tillbaka, två politiska block, det borgerliga och det socialistiska. Förhållanden har här ock varit så att dessa block näst intill varit jämnstora. Följden har varit att ett block, med några få procentenheters övervikt, kunnat kontrollera icke endast den lagstiftande makten utan ock den verkställande makten. Detta har gjort att lagar ofta tolkats utifrån politiska överväganden och icke efter legala. Särskilt bekymmersamt var detta under den långa period då vårt land styrdes av socialdemokratiska regeringar som allt mer sammanblandade den egna ideologin och det egna partiet med statsmakten, vilket understundom tog sig rent korporativistiska uttryck.

    Vad som måste ske är att den lagstifnande makten och den verkställande makten måste skiljas åt. Den verkställande makten måste ställas under en obunden och oväld institution. I detta motto är jag således anhängare av ett ”rättfärdigt styre”, d.v.s. ”det romerska” för att anknyta till huvudartikeln i denna diskussion.

    Nu har vi den obundna och ovälda institution som krävs i vår monariki. Således bör en utveckling påbörjas där den verkställande makten inordnas under denna. Nu är icke detta som låter sig göras under en kort tidsperiod utan stegvis under en länger period. I detta avseende är det beklagansvärt att den just beslutade förändringen av regeringsformen icke tog några steg i denna riktning. Detta har jag kommenterat under http://fieldmarchal.blogspot.com/2010/11/forandrad-regeringsform.html.

    Populisten:
    ”Om detta sker genom att stärka monarkens inflytande eller genom dirketval av statsminister spelar mindre roll även om jag föredrar det förra.”

    En direktvald statsminister kommer att tillhöra något av de politiska blocken vilket icke på något sätt förändrar den grundproblematik jag belyser ovan.

  17. 18 Söderbaum november 28, 2010 kl. 12:13

    För att ytterligare klara upp Tomas Johanssons villfarelser kan poängteras att det tusenåriga svenska kungadömet genomgående har varit mer ”demokratiskt” än något annat land i Europa. Under medeltiden hade folket sitt att säga till om på tingen, vi är unika med att aldrig ha haft feodalism, vi har från 1400-talet haft en riksdag, från 1500-talet (och Gustav Vasas regeringstid) har den svenska riksdagen omfattat bondeståndet vilket också är helt unikt i Europa, vi var först i världen med en tryckfrihetslagstiftning (införd av en av våra två envåldshärskare Gustav III), och 1809 års regeringsform kan sägas ha befäst denna tradition som svensk grundlag. Efter det går Sverige en demokratisk utveckling till mötes som motsvarar de flesta andra västeuropeiska länder, fram till dess att Socialdemokraterna framåt 1930-talet etablerar sig som ny envåldshärskare i Sverige.

    Det finns inte heller någonting som säger att en republik per definition är mer demokratisk än en konstitutionell monarki. Världens värsta förtryckarstater har varit republiker, och världens mest stabila demokratier har varit konstitutionella monarkier.

    Och här har du också den ”alternativa historieskrivning” som du efterfrågat, som inte handlar om att först rådde mörker i Sverige och sedan kom sossarna med ljuset.

  18. 19 Allianspartisten november 28, 2010 kl. 15:42

    ”Och här har du också den ”alternativa historieskrivning” som du efterfrågat, som inte handlar om att först rådde mörker i Sverige och sedan kom sossarna med ljuset.”

    Särskilt ihålig blir socialdemokraternas historieskrivning om man sätter vårt land i relation till andra europeiska länders utveckling under efterkrigstiden. Det framstår då mycket tydligt att länder, som inte drabbats av långvariga socialdemokratiska maktinnehav, inte alls haft någon sämre utveckling. Snarare är det väl tvärtom.

    Frågan är hur denna socialdemokratiska bluff kunnat få slå rot på det ätt den gjort. Möjligen har det sin grund i den teori som säger att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så blir det en sanning.

  19. 20 Staffan Andersson november 28, 2010 kl. 16:22

    Tack för en idérik artikel!
    Jag är inte helt klar över hur skribenten alltid tänker och väldigt mycket tas upp på förhållandevis lite utrymme vilket gör det lite rörigt att följa.
    En eller flera motsättningar inom konservatismen tänks ha sin bakgrund i olika traditioner från Grekland och Rom. Det finns något för en konservativ i såväl Grekland som i Rom men inte samma sak vilket leder till olika betoningar beroende på vad man utgår från. Mot slutet av artikeln appliceras dessa olika bakgrunder på motsättningen mellan paleo- och neokonservativa. Här kan jag inte längre följa. För det första tycker jag vi lämnat frågan – den om en föregiven motsättning inom konservatismen. Neokonservatismen är inte alls konservativ och paleokonservatismen är en ganska speciell form av konservatism, som grundar sig på konservativa insikter men som applicerar dem på ett märkligt sätt och för egna syften. Vidare tror jag att de motsättningar vi finner mellan dem i huvudsak har sin bakgrund i upplysningens och romantikens diskurser, bland annat den mellan universalism (upplysning, ”neocons”) och ”relativism” (romantik ”paleocons”). Dock ska sägas att båda riktningar är beroende av både upplysningen och romantiken. Om jag förstått saken rätt tänks neokonservatismen stå närmare Rom och paleokonservatismen närmare Grekland men det blir mer av lös historisk parallell än en förklarande bakgrund.
    Om nu frågan är den om motsättningar inom konservatismen och inte den om motsättningar lite vidare, blir den första frågan hur konservatismen ska avgränsas. En tycker jag rimlig tanke är att räkna i huvudsak två riktningar, dels den brittiska utgående från Burke, dels den franska restorationistiska konservatismen med olika varianter på kontinenten. Att utesluta den senare verkar historiskt orimligt och den är också inspirerad från Burke. De skiljer sig åt rätt betydligt men har ändå en del gemensamt. Här vore det en tanke att betona det romerska arvet mer för den med katolicismen mer närstående franska konservatismen (och jag tror det har gjorts).
    Jag är inte närmare bekant med Hans-Herman Hoppe men hans utsaga ”Liberty instead of democracy!” påminner om den enligt egen utsaga ärkekonservative liberalen Erik von Kuehnelt-Lehdin som hävdade att demokratin stred mot liberalismen.
    Fiévets argumetation för att föra Burke till den romantiska traditionen övetygar mig inte alls. För det första blir man väl inte romantiker för att man vänder sig mot upplysningen. Jag tror att man bör tänka sig som en del har föreslagit, att upplysningen innehåller flera riktningar, en del kan betecknas som konservativa. Burkes betoning av moralens historiska kontextualisering gör honom heller inte till romantiker fastän hans tankar må ha inspirerat romantiken med dess betoning på det partikulära och nationalism.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,743 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar