Opinionsbildare i myndighetsskrud – det politiserade statsverket

> Även publicerad i Tidsskriften Heimdal, organ för Föreningen Heimdal (nr 4 / 2010).

STATEN | Minarkismen, strävan efter den minimala staten, är ett återkommande tema bland många borgerliga opinionsbildare. Statens storlek sätts i motsatt paritet till den enskildes frihet. Statens uppgifter måste begränsas, gärna konstitutionellt, för att sänkt skatt och ökad personlig frihet ska vara möjligt. Liten stat vill man ha för att den stora staten alltid vuxit på bekostnad av civilsamhället och den enskildes självbestämmande. Så brukar det låta, och det är svårt att inte nicka instämmande. Men det finns andra negativa aspekter av den stora staten som tål att studeras.

Exklusiviteten, det originella, i statliga ämbeten och institutioner minskar fullt naturligt i takt med att staten växer. Tiden då myndigheterna med stolthet lät prägla in ”tillhör statsverket” på sin kontorsutrustning känns väldigt avlägsen. Men det fanns en tid då det faktiskt var på det viset. Statsanställdas yrkesidentitet har bland annat studerats i Lars Kvarnströms avhandling Män i staten (Stockholms Universitet, 1998). Avhandlingen koncentrerar sig förvisso i huvudsak på lönepolitiken, som i de statsanställdas fall reglerades allenarådande av riksdagen fram till 1937. Men den riktar också fokus på ”kårandan” inom staten, känslan av utvaldhet och originalitet som under stora delar av 1900-talet präglade de statsanställda. Hur den som fått en statlig tjänst bjöd till fest, där även de mest avlägsna släktingar kom för att gratulera.

Statens identitetskris

Att den känslan sedan länge har lämnat myndighetssverige behöver man ingen doktorsavhandling för att begripa. Att tillskriva detta endast statens utvidgning är att göra det för lätt för sig. Det finns en mängd lagstiftning och reformer som också bidragit till detta. Bland dem kanske speciellt ämbetsmannaansvarets avskaffande 1976 bör nämnas. Pajaserna i Ny Demokrati är faktiskt de enda som föreslagit ett återinförande av ämbetsmannaansvaret (1991/92:Ju625). Äras den som äras ska, bra jobbat, John Bouvin.

Oavsett historisk bakgrund kan vi emellertid konstatera att Sveriges myndigheter verkar gå igenom någon form av identitetsproblem till följd av att statens exklusivitet minskat. Vi måste emellertid här skilja på å ena sida den nya typen av opinionsbildande myndigheter, som till sin natur är perverterade, och å andra sidan mer traditionella myndigheter – satt att övervaka lagstiftning. När det gäller de sistnämnda så går trenden mot att myndigheterna själv uppfinner nya arbetsuppgifter. De nöjer sig inte längre med att bevaka att stiftad lagstiftning följs, eller vad för andra huvuduppgifter de nu kan tänkas ha, nej, istället har fler och fler myndigheter och statligt ägda bolag börjat idka opinionsbildning. Ofta handlar det om att försvara den egna myndighetens existens eller utveckling. Låt oss börja med den äldsta och mest centrala av alla myndigheter. När Försvarsmakten påbörjade omställningen från ett invasionsförsvar till ett ”modernt och flexibelt insatsförsvar” överöstes medborgarna med en lovsång för den nya given, en lovsång spelad av Försvarsmakten själva. Och så har det fortsatt, man hittar på att man behöver en ”informationsdirektör” som ska upplysa om försvarsmaktens roll och försvara olika omstruktureringar. Den rimliga ordningen är naturligtvis att de politiker som drivit igenom förändringarna ansvarar för att förankra dem hos folket.

Diskrimineringsombudsmannen(DO) är nog den myndighet som jag flest gånger förbannat, både i tidigare artiklar och över portvinsglas i goda vänners lag. Myndigheten bildades 2009 som en sammanslagning av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). DO:s uppgift är att övervaka att gällande diskrimineringslagstiftning följs. Men utöver lagstiftningsmässigt sanktionerad utpressning av företag som på märkliga grunder anklagas för diskriminering, ägnar sig DO åt , just det, opinionsbildning. Aggressiv, oförsonlig och stundtals hatisk opinionsbildning, dessutom. På SvD brännpunkt(10/1-2010) gick exempelvis DO:s toppnamn Katri Linna ut och hävdade att regeringen Reinfeldt agerade rasistiskt eftersom den inte ville utöka samernas särrättigheter. Det är svårt att ens sätta ord på hur orimligt det hela är. DO, satt att bevaka rikets diskrimineringspolitik, väljer att idka den grövsta sortens opinionsbildning riktat direkt mot sin egen uppdragsgivare – regeringen. Det är kanske den grövsta, men långtifrån den första artikeln av motsvarande typ med Katri Linnas underskrift. Hon verkar helt enkelt oförmögen att förstå skillnaden mellan att vara ansvarig för en statlig myndighet och att vara ordförande för en intresseförening.

Vänsteroppositionen i Stockholms Stadshus krävde sommaren 2009 att alla uteserveringar som inte är handikappanpassade får sina tillstånd indragna. Den borgerliga majoriteten påpekade att 80 % av uteserveringarna faktiskt redan var anpassade och att tillgängligheten därmed var god. Då händer det märkliga att DO ger sig in i debatten till stöd för oppositionen. Därmed har alltså inte bara DO börjat agera som en opinionsbildare, man uppträder nu även som en partipolitisk aktör.

Politikernas uppgift är att ge direktiv till myndigheterna och att stifta de lagar myndigheterna är satta att övervaka. Statsråden är emellertid, enligt grundlag, förbjudna att avgöra enskilda ärenden – så kallat ministerstyre. Politiker ska tycka, myndigheter ska praktisera, är den alldeles utomordentliga grundtanken. Nu har vi emellertid den märkliga situationen att myndigheterna inte har förstått denna uppgörelse. Deras roll av förvaltare ersätts allt oftare av en roll som tyckare.

De statliga bolagen skiljer sig på många sätt från myndigheterna. Men statligt ägande borde garantera en neutralitet inför politiska frågor, det är ju trots allt hela folkets egendom – inte bara de som råkar ha en viss uppfattning i en given fråga. Så skulle man som sagt kunna tro att det förhöll sig, men ingalunda. Systembolaget hade exempelvis under 2004 en massiv reklamkampanj, med helsidesannonser i de stora morgontidningarna. Det var egentligen mer en debattartikel man gladeligen betalade några miljoner av folkets pengar för. Den var adresserad till ”de nyliberaler” som ville avveckla Systembolaget, och radade upp argument för Systembolagets bevarande. Och under Postens stora omstrukturering på 90-talet överöstes medborgarna med reklam om nödvändigheten av detta.

De perverterade myndigheterna

Sen finns det en annan del av statsapparaten. Propagandamyndigheter som inte har någon annan roll än att bilda opinion och andra statliga institutioner som regering använder för att föra ut sina åsikter. Här har faktiskt, det måste erkännas, den sittande borgerliga regeringen tagit flera steg i rätt riktning. I en artikel från tidningen Riksdag och Departement daterad september 2008 sammanställs alliansregeringens myndighetspolitik. Där konstateras det att regeringen avvecklat ett sextiotal myndigheter och skapat ett femtontal. Tobias Krantz (fp) intervjuas som representant för alliansen, och kommenterar enligt följande: Glesbygdsverket och Integrationsverket var särskilt viktiga för oss att lägga ned, i egenskap av opinionsbildande myndigheter. Gott så, det visar att det åtminstone finns en problematisering kring frågorna inom alliansen.

Men alliansföreträdare ska nog inte slå sig allt för hårt på bröstet. Mycket tyder tvärt om på att sittande regering fortsätter använda staten som opinionsbildare. Syftena för denna opinionsbildning går ibland att sympatisera med, men dess existens tyder på bristande ideologisk stringens. Tillväxtverket, som skapades i januari 2009, är ett sådant exempel. Verkets enda egentliga uppgift är att sprida tillväxtens profetia. Verket sorterar under näringsdepartementet och Maud Olofsson blev i januari i år KU-anmäld av socialdemokraterna, efter att verket med Maud Olofssons röst gjort reklam för ”kvinnligt entreprenörskap” i kommersiell radio. Ett mer känt exempel är ju tvivelsutan Forum för levande historia. Det bildades 2003 för att informera om förintelsen. Under den borgerliga regeringen fick Forum för levande historia i uppdrag att informera om kommunismens brott mot mänskligheten. Vänstern blev ursinnig. Nu blev det genast hemskt viktigt att staten inte ägnade sig åt att bilda opinion om historiska skeenden. Med trotskisten Håkan Blomqvist, från Södertörns Högskola, i spetsen skrev 253 akademiker på DN debatten (2/4-08) och kritiserade informationskampanjen om kommunismens brott mot mänskligheten. Vilket man skulle kunna respektera om inte samma akademiker till övervägande del hade bakgrund i 68-vänstern och varit knäpptysta under den motsvarande informationskampanjen om nazismens brott mot mänskligheten. Det är lätt att tycka att Forum för levande historias arbete är viktigt och angeläget. Men det är fortfarande en myndighet och således en institution som inte ska bilda opinion – hur prisvärd den än må vara. Detta har också lett till viss borgerlig kritik. Både från fria opinionsbildare och från politiker. T&F-medarbetaren Rolf K Nilsson, nyligen avgången som riksdagsledamot, motionerade exempelvis om en avveckling av myndigheten hösten 2009 (2009/10:Kr209).

För att ta ett tredje exempel rörande statlig opinionsbildning under sittande regering gav kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth nya direktiv till Världskulturmuséet om att ”verka för tolerans och kulturell mångfald” vilket hon i en intervju med SVT förklarade skulle ”ses i ljuset av det senaste valresultatet”. Regeringen vill alltså berätta för svenska folket att man röstat intolerant och mana till bättring med hjälp av ett museum. Det känns onekligen motbjudande ur ett rent demokratiskt perspektiv. Sverigedemokraterna har, såklart, kritiserat det hela (vad annat att vänta). Men även borgerliga opinionsbildare som NEO-redaktören Paulina Neuding har riktat kritik mot kulturministern. Neuding kommenterar det hela i en intervju med SVTs kulturnyheter enligt följande: Det är ganska lite pengar det är frågan om, men just den här formuleringen, när kulturministern pratar om att man i ljuset av senaste valresultatet ska ge det här direktiven till museet. Det är en form av politisk opinionsbildning som jag inte tycker museer ska syssla med. Vi kan hamna i en situation där genus blir nästa fråga museerna får i uppdrag att driva, eller HBT, eller vad som helst som just för dagen är uppe i den politiska debatten. Det här borde regeringen hålla sig ifrån helt enkelt.

I regeringens tjänst

Innan alliansregeringen tillträde hade socialdemokraterna utvecklat det här med statlig opinionsbildning, alltid i partiets tjänst givetvis, till en fin konst. Det tidigare nämnda Integrationsverket, bildat 1998, blev mer eller mindre en lekstuga för vänsteranstrukna politiker som ville snacka integrationspolitik. Mest flagrant är kanske exemplet med Glesbygdsverket, bildat 1991 (strax innan regeringen Bildt tillträdde). Verket hade i princip inga likheter med en konventionell myndighet. Det fanns ingen lagstiftning att övervaka och inte heller någon annan traditionell myndighetsuppgift att sköta. Det var helt en åsiktsproducerande propagandamaskin. När Pia Enochsson, med bakgrund som socialdemokratisk statssekreterare, blev generaldirektör i mitten av 90-talet utvecklades verket närmast till en integrerad del i den socialdemokratiska partiapparaten. 1999 stormade också debatten om verkets vara eller inte vara. Ett antal socialdemokratiska riksdagsmän tog till sig av kritiken och kontrade med att motionera om att ett ”storstadsverk” måtte inrättas, som således kunde idka opinion för storstadsregionerna som en naturlig motvikt. Att kritiken i grunden handlade om det problematiska i att myndigheter alls bedriver opinion förbigick uppenbarligen riksdagsmännen.

Så visst har det blivit bättre under den borgerliga regeringen. Men det finns rester kvar; inte minst, som torde ha framgått, under Kulturdepartementet. Frågan om statlig opinionsbildning var som nämnts rätt het under 1999, men har sedan dess endast setts sporadiskt i den politiska debatten. Det är märkligt. Det borde vara en prioriterad fråga för borgerligheten. Timbro bröt tillfälligt tystnaden i våras genom att ge ut rapporten Deklarationsinformation och resereklam. På SvD Brännpunkt(16/4-10) skriver rapportförfattaren Svend Dahl tillsammans med Timbros dåvarande VD Maria Rankka om rapportens slutsatser, som kokar ner i tre konkreta förslag: 1) Lägg ner opinionsbildande myndigheter. 2) Fastställ strategier för myndigheternas kommunikationsarbete. 3) Begränsa användningen av information som styrmedel. Behjärtansvärda förslag, onekligen. Men i det genompolitiserade land vi lever i tror inte jag det räcker. Myndighetssverige är alldeles för arrogant och självsvåldigt för något lamt direktiv om att de ska tycka mindre kan lösa roten till problemet. Att få in ett förbud mot myndigheternas opinionsbildning i grundlagen, på samma sätt som ministerstyret förbjudits, är kanske lite väl drastiskt; men visst skulle ett dylikt förbud gå att skriva in i förvaltningslagstiftningen (1986:223).

KU-anmälningen av Maud Olofsson, med anledning av Tillväxtverkets propaganda, inger ett visst hopp. Borgerligheten kritiserar socialdemokraterna, när de sitter vid makten, för att använda myndigheterna som opinionsinstrument och nu har även socialdemokraterna gått till angrepp mot alliansregeringen för motsvarande missgrepp. Detta borde innebära att det finns förutsättningar för en blocköverskridande överenskommelse i frågan. Därigenom skulle vi slutligen kunna sätta punkt för en bisarr parentes i den svenska statsförvaltningens historia.

Dag Elfström

15 Responses to “Opinionsbildare i myndighetsskrud – det politiserade statsverket”


  1. 1 Patrik Magnusson december 4, 2010 kl. 18:38

    Att sossarna länge gjort myndigheter till megafon för sin politik är ju allom bekant. Att få stopp på sådant ofog torde vara ett av de viktigare skälen att, oavsett politikens innehåll, bryta deras maktmonopol.

    Tyvärr verkar inte alliansen ha förstått sin uppgift här. Istället tycks det som man avser att ta efter det gamla statsbärande partiets dumheter i detta avseende.

    Skärping!

  2. 2 Populisten december 5, 2010 kl. 0:58

    Nej Alliansen har verkligen inte gjort tillräckligt här. Men det förvånar i alla fall inte mig, det radikala giftet har smugit sig långt in i borgerligheten.

    Jag skulle dock ta grundfrågan ett steg längre. Inte bara borde vanliga myndigheter förbjudas att driva opinionsbildning, de borde heller inte överse att lagstiftning efterlevs. Det senare har vi redan polis och rättsväsende till.

    Dessutom kan jag tycka att detta om något höde hemma i grundlagen. Däremot skulle jag gärna se ministerstyre så att vi medborgare kunde utkräva ansvar av den verkliga exekutiva makten.

  3. 3 Dag Elfström december 5, 2010 kl. 1:40

    Populisten:

    (…) de borde heller inte överse att lagstiftning efterlevs. Det senare har vi redan polis och rättsväsende till.

    Nu tänkte du nog lite snabbt. En förvaltningsmyndighet som har till uppgift att se till att en lagstiftning följs gör det ju oftast genom att själva utöva lagstiftningen. Exempelvis försäkrningskassan ser till att socialförsäkringslagstiftningen följs. Och skatteverket ser till att skattelagstiftningen följs genom att taxera medborgare och företag.

    Däremot skulle jag gärna se ministerstyre så att vi medborgare kunde utkräva ansvar av den verkliga exekutiva makten.

    Detta börjar bli en återkommande diskussion mellan oss🙂

    Jag vidhåller emellertid att myndigheterna ska praktisera lagstiftningen och politiker ska stifta den. Det vore orimligt om Beatrice Ask gick in i enskilda rättsfall och upphävde domar. Eller om socialförsäkringsministern gick in och personligen omprövade beslut om sjukpenning. Det skulle onekligen ytterligare politisera ett redan politiserat land.

  4. 4 Allianspartisten december 5, 2010 kl. 10:15

    Pouulisten,
    ”Däremot skulle jag gärna se ministerstyre så att vi medborgare kunde utkräva ansvar av den verkliga exekutiva makten.”

    Våra politiker och då inte bara ministrarna, som kanske är den mindre delen av problemet, utan framförallt den stab av ”politruker”, som skulle följa i ministerstyrets spår, har knappast den integritet som krävs för att upprätthålla en ”obunden” myndighetsutövning, som baseras på lagar och förordningar och inte på kortsiktiga politiska överväganden. När ett val närmar sig skulle dessa ”politruker”, med en sannolikhet gränsande till visshet, ta alla tillfällen i akt att agera utifrån ett egenintresse.

    För att kunna verka i samhället måste vi veta vad som förväntas av oss och i detta har lagar och förordningar en roll. Dessa måste tolkas utifrån ett ”obundet” juridiskt perspektiv för att vi ska få en hyfsad nivå av enhetlighet och för att vi ska kunna ha en bild av vad som förväntas av oss. Med detta dock inte sagt att även ett mått av sunt förnuft måste ha sin plats även i myndighetsutövningen.

  5. 5 Dag Elfström december 5, 2010 kl. 14:39

    Thomas Johanssons inlägg nu raderade. Samt de inlägg som svarade på Johanssons. Ämnet hade ingen som helst koppling till ovanstående artikel. Någonstans måste vi dra gränsen – annars blir ju kommentatorsfältet bara ett allmänt kladdforum.

    Patrik Magnusson, Allianspartisten mflr: Beklagar att ni lagt ner tid i onödan på att besvara Johansson. Men ni har säkerligen också förståelse för den rimliga ordningen att debatten bör ha en koppling till artikeln.

    REDAX

  6. 6 Populisten december 5, 2010 kl. 17:11

    Angående detta med myndighetsuppgiften att se till att lagarna efterlevs gick det nog lite snabbt, ja. Vad jag avsåg var dock den uppgift som vissa myndigheter har att övervaka medborgarnas och företags lagefterlevnad i en slags paralleljuristiktion. Skatteverkets rätt att dela ut skattetillägg faller under detta och även vissa miljövårdande myndigheter antas ju agera som en slags specialpolis. Men främst är ju en sådan myndighet som DO helt onödig eftersom den andra delen av verksamheten förutom opinionsbildningen är att driva diskrimineringsmål i våra domstpolar. Har vi inte åklagare till det?

    Angående minsterstyre så ska man ju ha klart för sig att ytterst få länder har ett strikt förbud mot detta. Det kan ju vara så att resten av världen ibland vet vad de gör. 🙂 För att ta ett aktuellt exempel. Våra migrationsmyndigheter verkar ha fått för sig att det är helt i sin ordning att skicka folk till Irak. Visserligen kan man på sikt ändra detta genom nya lagar och direktiv (det kanske man inte ens gör men låt oss för diskussionens skull anta det), men under tiden kommer ett antal personer att skickas hem. Allt medans man hänvisar till att varje fall ska prövas individuellt samtidigt som ingen tar ansvatr för konsekvenserna detta får.

  7. 7 Allianspartisten december 5, 2010 kl. 17:34

    Populisten,
    ”Våra migrationsmyndigheter verkar ha fått för sig att det är helt i sin ordning att skicka folk till Irak. Visserligen kan man på sikt ändra detta genom nya lagar och direktiv (det kanske man inte ens gör men låt oss för diskussionens skull anta det), men under tiden kommer ett antal personer att skickas hem.”

    Här tror jag att du egentligen berör ett annat problem bestående i oförmågan att tillämpa ”sunt förnuft” vid myndighetsutövning. Ingenting säger egentligen att detta skulle fungera bättre under ministerstyre. Vid ministerstyre blir det istället det rent opinionsmässiga som blir det styrande.

    En parallell till migrationsmyndigheternas nitiska byråkrater kan ses hos dem, som hos försäkringskassa och andra myndigheter, haft till uppgift att tolka de nya sjukförsäkringsreglerna. Även här har man, likt migrationsmyndigheterna, fattat ett antal beslut utan att ha konsulterat det ”sunda förnuftet”.

    Vad det är frågan om är att utifrån lagar och förordningar skapa en tolkningspraxis då regelverket möter verkligheten. Denna tolkningspraxis ska sedan säkerställa likheten inför lagen. Med ett ministerstyre riskerar vi få nya tolkningspraxis vid varje maktskifte, såväl på riks- som lokalplanet, vilket inte kommer att befrämja rättsäkerheten.

  8. 8 Dag Elfström december 5, 2010 kl. 19:03

    Det där med att ta instruktioner är tydligen väldigt svårt för en del, ytterligare ett inlägg raderat.

    Så jag säger det igen: Håll er till ämnet.

    REDAX

  9. 9 Populisten december 5, 2010 kl. 19:18

    Allianspartisten,

    Vi börjar väl bli lite OT men eftersom det är mitt fel så ska jag inte klaga på det.

    Visst är bisten på sunt förnuft problemet. Dock ligger det i byråkratens natur att bete sig lagiskt och följa bestämmelsernas bokstav för då har han alltid ryggen fri. Min erfarenhet är att det gäller i hela världen. Politiker kan ha sin fel och brister de med men fördelen är att vi kan ställa dem till svars enligt gängse demokratiska processer om de inte förstår att sunt förnuft är viktigare än lagens bokstav. Hur ska vi ställa Migrationsverkets eller Försäkrningakassans GDar till svars?

  10. 10 Patrik Magnusson december 5, 2010 kl. 19:29

    Dag Elfström: ”Beklagar att ni lagt ner tid i onödan på att besvara Johansson. Men ni har säkerligen också förståelse för den rimliga ordningen att debatten bör ha en koppling till artikeln.”

    Jodå, jag har för min del all förståelse. Helt rimlig värdering.🙂

  11. 11 Thomas december 5, 2010 kl. 21:28

    ”… Pajaserna i Ny Demokrati är faktiskt de enda som föreslagit ett återinförande av ämbetsmannaansvaret (1991/92:Ju625). Äras den som äras ska, bra jobbat, John Bouvin…”

    Även jag förespråkar ett återinförande av ämbetsmannaansvaret. Förstår inte att svenskarna går med på att det togs bort, och att ansvariga för diverse idiotbeslut hos allsköns myndigheter snart sagt aldrig ska kunna prövas i domstol.
    Här inbillar jag mig, att många medborgare anser att det behövs en lagändring.

    Mvh

  12. 12 Populisten december 5, 2010 kl. 22:57

    ”Förstår inte att svenskarna går med på att det togs bort, […]”

    Var vi ens tillfrågade? Genbomförandet av grundlagen från 1974 samt efterföljande reformer som denna har ju närmast formen av statskupp.

  13. 13 Thomas december 5, 2010 kl. 23:31

    Populisten m fl;

    Det är riktigt att svenska folket knappast blev tillfrågat innan ämbetsmannaansvaret togs bort, eller innan någon annan stor lagförändring genomfördes överhuvudtaget.
    Vissa folkomröstningar har visserligen hållits, men inte alltför många sådana, och de som genomförts var väl blott rådgivande?

    Vad jag sökte komma till i mitt förra inlägg, var att jag är förvånad över att det inte bildas mer av kraftfull opinion för att ändra många av de saker som ej fungerar i det svenska samhället, oavsett om detta opinionsbildande sker inom eller utanför de politiska partierna.

    Inför framtiden kanske det blir en viss ändring. Såvitt jag har förstått, är många ungdomar ordentligt engagerade i många samhällsfrågor, även om de inte är medlemmar i något politiskt parti. Dessa ungdomar kan ju ex komma att utnyttja de nya digitala och sociala medierna för att bilda opinion på ett helt annat och förmodligen effektivare sätt jämfört med förr om åren.

    Väl opinonsbildandet är igång, kanske de yngre får med sig samhällsmedborgare i snart sagt alla åldersklasser. Dessutom tror jag att fyrtiotalisterna kommer att bilda opinion för det ena såväl som det andra, när de får tid till det som pensionärer.

    För att återgå till det mer ungdomliga opinonsbildandet, är det väl inte helt omöjligt att delar av det kommer att rikta sig emot lagstiftning som ej fungerar speciellt bra, t ex frånvaron av ämbetsmannaansvar. Åtminstone hoppas jag att de nya medierna som Facebook etc kan komma att användas på ett dylikt sätt.

    Mvh

  14. 14 Allianspartisten december 6, 2010 kl. 19:21

    Populisten,
    ”Hur ska vi ställa Migrationsverkets eller Försäkrningakassans GDar till svars?”

    Ett återinförande ett ämbetsmannaansvar värt namnet kan vara en del i detta. Detta ansvar måste då utkrävas på laglig grund och inte politisk grund och vara en fråga för domstolarna.

    Den ovan nämnda motionen från 1992 i ämnet kan löäsas i sin helhet under:

    http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=410&doktyp=mot&rm=1991/92&bet=Ju625&dok_id=GF02Ju625

  15. 15 Populisten december 6, 2010 kl. 21:12

    Allianspartisten,

    Då kan vi vara helt överens, för oaktat allt annat så vore ju ämbetsmannaansvar nåt som självklart borde återinföras. Det skulle ju dessutom ge oanade möjligheter till ”legalistisk oppositionspolitik”.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar