Vi har ingen aning om hur världen ser ut om tio år

> Även publicerad på emilstankar.se

HOTBILD | Försvarsmakten har de senaste åren genomgått en rad förändringar, motiverade av den nu förkastade tioårsdoktrinen. Sveriges försvar har blivit mindre och på många sätt svagare, men från politiskt håll försäkrar man att kompetensen har bevarats. Om det finns ett hot så kommer försvaret snabbt att anpassas därefter. Vilka åtgärder har vidtagits för att göra det svenska försvaret flexibelt och situationsanpassat och snabbmobiliserat?

Efter Rysslands oväntade invasion av Georgien 2008 kunde vi i Sverige se ett blygsamt försvarspolitiskt uppvaknande. Debatten ändrades fullständigt och plötsligt fanns ett visst intresse för det som tidigare var statens huvuduppgift, territoriellt beskydd. Retoriken har ändrats, och till viss del även politiken. Men vad har gjorts för att säkerställa att Sverige inte står utan försvar den dagen en internationell säkerhetspolitisk kris kommer?

I praktiken mycket litet. Förvisso kan man hävda ett det nya personalförsörjningssystemet gör att ett stort befälsunderlag finns den dagen vi behöver återinföra värnplikten. Det ska dock sägas att mobilisering och införande av värnplikt traditionellt ses som oerhört aggressiva åtgärder i ett krisläge. Hoppet står då till att beslutet tas i ett tidigt stadium, innan vi står mitt i en kris med världens ögon fästa vid vårt personalförsörjningssystem.

Samma sak gäller materielförsörjningen. Där gäller det ständigt att ligga minst tio år före i internationella upphandlingar. Förhandling, beställning, produktion och leverans tar tid. Den som tvivlar kan söka bevis i vår svenska beställning av helikoptern NH90 (HKP 14) från NHIndustries. Försvarsmateriel köps inte på varuhus, vapenindustrin är betydligt mer komplex än exempelvis byggsektorn. Det är inte bara att välja och vraka ens nu – under pågående kris blir det ännu svårare. Ingen vill sälja till ett neutralt land när varorna blir mer och mer eftertraktade. Hur gör våra försvarspolitiker i Riksdagen för att säkerställa att försvarsmakten har den materiel som behövs, inte bara nu, utan tio-tjugo år framöver? Sanningen är att det tar tjugo år att möta hot om tio år. Och vi har ingen aning om hur världen ser ut om tio år.

En eventuell upprustning är inte något som är enkelt att genomföra, och det är inte heller säkert att de politiska signalerna är enkla att tyda. Så sent som 1939 lades Göta Livgarde (I2) ner, trots tydliga signaler om att en kris var på väg. Året efter hade ett världskrig brutit ut och Göta Pansarlivgarde började sättas upp. Det dröjde fram till 1943 innan regementet hade börjat fungera som självständig enhet, och samma år som andra världskriget slutade kunde P1 flytta in i sina egna baracker i Enköping. Försvaret är av naturen en seg organisation och att sätta upp ett regemente kräver, tro det eller ej, mer politisk vilja än att öppna en vårdcentral. Vad kan man då göra för att försvaret ska bli mer flexibelt och snabbrustat?

Vi står i dag utan någon särskilt god helikopterberedskap. Av luftvärnet återstår bara en spillra, kapabel att försvara huvudstaden om det vill sig väl. Arméns materiel behöver ständigt förnyas. Flygvapnet är underbemannat och saknar underlag för rekrytering. Och i takt med att blicken har riktats utomlands har våra marina förmågor allt mer glömts bort.

Andreas Braw

9 Responses to “Vi har ingen aning om hur världen ser ut om tio år”


  1. 1 Patrik Magnusson december 11, 2010 kl. 0:23

    Väl skrivet!

    Vi skulle verkligen behöva en kursändring här, så att vi får en långsiktigt hållbar försvarsorganisation. Ok, det kommer att kosta pengar, mycket pengar, men försvaret är statens mest grundläggande uppgift. Den får vi bara inte snåla med.

    Precis som Braw påpekar så är den försvarsorganisation vi bygger upp nu den som vi skall möta hot som kan riktas mot oss runt 2025-2030. Då duger det inte att dimensionera efter den hotbild vi hade 2000-2005, en närmast unikt gynnsam situation i vår historia.

  2. 2 Allianspartisten december 11, 2010 kl. 10:27

    Vi kommer aldrig att kunna lösa försvarsfrågan och säkerställa existensen av ett försvar av rimlig styrka på egen hand. Vi är en del av Europa och det är från ett europeiskt perspektiv som försvarfrågan måste lösas. Att rusta på egen hand för att uppnå en fullgod nivå är ur ett kostnadsperspektiv inte rimligt. Ur ett ratinalitetsperspektiv är det inte heller kostnadseffektivt.

    Det finns ingen anledning att Europas länder var och en för sig bygger sina egna lösningar utan här skulle en full integration försvarsmakterna ge betydligt mer ”pang för pengarna” samtidigt som vi skulle uppnå en betydligt bättre försvarsläge.

    Vi måste också akta oss för att allt för mycket blicka tillbaka på de försvarslösningar som gällde under det kalla kriget. Denna byggde i mångt och mycket på stora numrärer. Vårt land kunde ställa storlekordning 700 000 man under vapen. Det vi då ska komma ihåg är att utrustningsnivån på denna jättestyrka kanske inte var fullt så imponerande.

    Själv, när jag ”tjänade Konungen” alldeles i början av 80-talet, var min stridsuniform av M/58, men tittade man på märkningen fann man att uniformsjackan var tillverkad under andra värlskriget. Kommunikationsutrustningen i form av telefoner var från samma tidsålder och mitt vapen (…även om jag inte var skyttesoldat) bestod av en k-pist M/45, som visserligen var robust men alldeles hopplös att ägna sig åt någon form av precisionsskytte med.

    Framtidens försvar kräver helt säkert militär slagkraft men det måste också mycket bättre vara rustat för nya typer av hot. Den som t.ex. helt skulle lyckas att slå ut internet, och alla vitala flöden som hanteras här, skulle i rent ekonomiska termer (…dock givetvis inte i mänskliga termer) ställa till större skada än de två atombomberna mot Japan i slutet av andra världskriget.

  3. 3 Patrik Magnusson december 11, 2010 kl. 11:11

    Allianspartisten:

    Jag håller helt med dig om att vår framtida försvarskapacitet självfallet bör byggas i samverkan med de västerländska demokratier med vilka vi redan är så djupt integrerade och delar grundläggande värderingar med.

    Att detta samtidigt blir billigare är naturligtvis ingen nackdel, men får aldrig bli huvudargumentet. Vore det billigare att liera sig med Iran och Nordkorea skulle jag avstå.

    Vi får nog heller inte förledas att tro att ett NATO-medlemskap skulle befia oss från ansvaert att rusta upp vår egen militära förmåga. Den är så djupt förfallen att vi nu (om vi skall åter ha ett fungerande försvar) i grova drag har att välja mellan att dubbla våra försvasanslag inom NATO, eller fyrdubbla dem på egen hand.

    Men det vore synnerligen välgörande om vi till sist kunde sätta ned foten och välja väg. Hur vi skall försvara oss (ensamma eller tillsammans med andra) påverkar nämligen inte bara anslagens storlek, utan också styrkornas sammansättning. Ett neutralitetsförsvar kommer sannolikt att behöva helt andra numerärer och typ av utrustning än ett NATO-försvar.

  4. 4 Allianspartisten december 11, 2010 kl. 11:37

    ”Ett neutralitetsförsvar kommer sannolikt att behöva helt andra numerärer och typ av utrustning än ett NATO-försvar.”

    Precis, och därför är ett neutralitetsförsvar inte möjligt. Hur vi än vänder och vrider på detta är kostnaden en parameter som måste hanteras och här är det bara att inse att det knappast finns någon, som i dagens situation, skulle vara beredd att få fram de medel som skulle behövas.

    Jag håller visserligen med om att försvaret behöver mer medel men samtidigit är jag övertygad om att det skulle kunna frigöras stora resurser genom skapandet av ett integrerat europeiskt försvar. I detta skulle t.ex. andra Östersjöstater kunna ansvara för ytstridskrafterna med vårt land helt fokuserar på ubåtsvapnet, där vår teknik och vårt kunnande är världsledande. På flygets område skulle andra kunna hantera transportflygskapaciteten medan vi helt fokuserar på det lätta stridsflyget, där våra system är av världsklass.

    Att vi sedan, i egenskap av ett till ytan stort land, är i behov av en armé med hyfsad numerär kan vi inte komma ifrån och det är förmodligen på detta område som nya resurser främst skulle krävas.

  5. 5 Thomas december 11, 2010 kl. 18:55

    Allianspartisten m fl;

    ”Jag håller visserligen med om att försvaret behöver mer medel men samtidigt är jag övertygad om att det skulle kunna frigöras stora resurser genom skapandet av ett integrerat europeiskt försvar… Att vi sedan, i egenskap av ett till ytan stort land, är i behov av en armé med hyfsad numerär kan vi inte komma ifrån och det är förmodligen på detta område som nya resurser främst skulle krävas.”

    Intressant. Om ovanstående dessutom kombinerades med att vi begåvades med ett nytt, uttalat konservativt riksdagsparti som ex jobbade hårt för ett svenskt NATO-medlemsskap, kanske vi skulle få till ett riktigt fint försvar.😉

    Mvh

  6. 6 Thomas december 11, 2010 kl. 23:25

    Andreas Braw m fl;

    ”… Vi står i dag utan någon särskilt god helikopterberedskap. Av luftvärnet återstår bara en spillra, kapabel att försvara huvudstaden om det vill sig väl. Arméns materiel behöver ständigt förnyas. Flygvapnet är underbemannat och saknar underlag för rekrytering. Och i takt med att blicken har riktats utomlands har våra marina förmågor allt mer glömts bort.”

    Att vi tvingas uppleva denna försvarsmässiga situation, är naturligtvis ytterst störande för alla försvarsvänners känslomässiga jämvikt.

    Därtill lär icke denna försvarsspillra att på minsta vis kunna garantera svenskars säkerhet.

    Hela detta säkerhetspolitiska missförhållande måste självfallet beskrivas som någonting otillständigt.
    Fullständigt otillständigt.

    Om jag lyfter blicken en smula, märker jag att jag på samma sätt som då jag ang den massiva framväxten av råsocialismen, tokfeminismen, ekofascismen och den generellt så depraverade socialliberalismen i vårt land brukar fråga ‘Hur det egentligen blev så här?’, kan och vill ställa samma fråga på försvarspolitikens område.

    Möjligen bör jag vända på mitt tankesätt, och söka förstå de allt mindre resurserna till vårt kära försvar utifrån faktumet att det, i vårt land, under många decennier satsats/slösats allt mer medel på en till synes rätt missriktad skol-, social-, familje-, och hbtq-feministisk politik?

    Å andra sidan; jag måste väl ändå gå fel i mina tankegångar, ty så illa kan det väl ändå inte vara?

    Mvh

  7. 7 emanuel. december 12, 2010 kl. 15:17

    Man kan inte säga att våldsmonopolet ska flyttas till EU, och samtidigt prata om ett försvar av Sverige på det sättet. Det handlar då om EUs försvarsperspektiv. Då kan Sverige händelsevis demilitariseras, som vi demilitariserade Gotland, eller tvärtom.

  8. 8 Bengt december 12, 2010 kl. 16:16

    Vad gäller bristen på helikopterkapacitet sticker Sverige ut som en bruten tumme jämfört med samtliga övriga länder i västvärlden av motsvarande storlek. Det gäller inte bara Försvarsmakten, utan även samtliga andra myndigheter med behov av helikoptrar. Ett exempel är NI, nationella insatsstyrkan, där man i samtliga länder där en liknande styrka finns har tillgång till egna helikoptrar och transportflygplan. Polishelikoptrarna är färre än 10, 6 (?) och det i ett land med stor yta och långa avstånd. I de flesta andra länder finns det minst en helikopter i varje större tätort samt fördelat över glesbygd.

    Övriga Nordiska länder har ett betydligt bättre rustat försvar, med undantag av Island. Avsevärt mycket högre kapacitet, modern material och vältränad personal, trots mindre befolkning. Något är fundamentalt fel här!

  9. 9 Thomas december 12, 2010 kl. 17:46

    Bengt m fl;

    ”… Övriga Nordiska länder har ett betydligt bättre rustat försvar, med undantag av Island. Avsevärt mycket högre kapacitet, modern material och vältränad personal, trots mindre befolkning. Något är fundamentalt fel här!”

    Nog långvarigt fokus enbart på frågor rörande resursomfördelning, jämställdhet och integration etc, har gjort att många klassiska politikerområden – som försvar, industri-, företagar- och investeringsfrågor m m – närmast tycks ha försvunnit från den politiska dagordningen.
    Så tycks det skrämmande nog vara i Sverige, och frågan är väl egentligen hur väl det här landet kan sägas fungera.

    Fungerar det ex om vi utsätts för massiva terrorattacker under ett flertal dygn i sträck?
    Vem ska då försvara oss?

    Bryr sig överhuvudtaget diverse progressiva krafter om petitesser likt försvars- och säkerhetspolitik?

    Hur blev det egentligen så här?

    Mvh


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar