Intellektuella fransmän, del 3 – Georges Bernanos

PORTRÄTT | T&Fs miniserie om intellektuella fransmän fortsätter. Efter att tidigare ha behandlat Philippe Muray och Simone Weil är det nu tid för Georges Bernanos. En hyllad skönlitterär författare, men också en filosofisk grubblare med starka pessimistiska drag. En nyckelperson för att förstå modern fransk litteratur liksom en genialisk skildrare av den västerländska civilisationen, menar artikelförfattaren.

Den franska författaren Georges Bernanos liv kan till viss del ses som en pendang till den tidigare avhandlade Simone Weils. Bägge två aktiva under det mycket spända franska 1920- och 30-talet, hon i vänster- han i högerkretsar och med en unikt klar förmåga att analysera sin tidsandas och, i Bernanos fall även, sina egna tillkortakommanden. Bernanos föddes 1888 i Paris men till största del uppvuxen i Pas-de-Calais i Nordöstfrankrike. Hemmet är enkelt och varmt religiöst. Hans läshuvud visar sig i skolan vara lysande trots begränsade förmågor i ickehumanistiska ämnen. Intresset ligger redan vid unga år i litteraturen och vid sidan av kanoniska franska författare såsom Balzac, Maupassant och Zola studerar han med entusiasm även alster av Action Francaise. Det sista en tämligen säregen fransk radikalnationalistisk organisation med starka monarkistiska drag och mycket verksam före och under mellankrigssiden.

Efter skoltiden kommer hans av många redan förutspådda bana som journalist igång på allvar och han skriver för en rad monarkistiska tidningar runt om i landet. Den franska monarkiströrelsens vitalitet trots de över hundra åren som förflutit sedan restaurationens fall 1830 och över sjuttio åren sedan julimonarkins kollaps 1848 kan idag kanske te sig märkligt. Den monarkism som förfäktades under 1900-talet var dock till stor del annorlunda den under 1800-talets senare hälft och antog rollen av en slasktratt för all form av nationalistagitation där man inte önskade att återinföra den maktutövande monarken utan enbart en symbol för nationell enighet. Det är denna form av monarkism som Bernanos och Action Francaise förfäktar. Bernanos politiska engagemang sträcker sig dock längre. Han invigs i den s.k. ”Cercle Proudhon” under ledning av Charles Maurras, Action Francaise chefsideolog, där man som namnet antyder försöker sammansmälta ett anarkosyndikalistiskt tankegods med ett nationalmonarkistiskt dito. För den nutida läsaren måste detta projekt te sig lika bisarrt som oxymoron-likt och kanske säger det just något om det överhettade intellektuella klimatet under perioden. En radikal motvilja mot det rådande systemet man upplever som korrupt och ineffektivt men med ett extremt spretigt knippe möjliga lösningar till hands.

Såsom för en hel generation män blir Bernanos möte med livets kärvhet och dödens verklighet Första Världskrigets skyttegravar. Han äcklas av industrisamhällets dehumanisering, den storskalliga förstörelsen och det meningslösa dödandet. Han såras och dekoreras flera gånger men stiger aldrig nämnvärt i graderna. När han återvänder efter kriget är det inte för att ta upp journalistbanan och han börjar allt mer tvivla på sin samhörighet med Action Francaise vilket han upplever som allt mer vulgärt men också konformistiskt i sitt maktbegär. Han tjänar istället sitt leverbröd som inspektör vid ett försäkringsbolag och vänder sig alltmer till litteraturen. Hans första verk blir romanen ”Sous le soleil de Satan”, 1927 (sv. Satans sol), som ges ut med hjälp av den namnkunnige kristdemokratiske giganten Jacques Maritain. Framgången låter inte vänta på sig och hans karriär som professionell författare börjar på allvar ta fart och där den litterära kulmen kan sägas ske med romanen ”Journal d’un curé de campagne”, 1936 (sv. Prästmans dagbok). Verket som behandlar något så simpelt som en ung prästs andligt och kroppsligt förgörande vardag i en fransk landsortsförsamling visar på en mycket skicklig människotecknare som med fast hand målar det mänskliga psykets kuperade terräng. Verket skrivs även under Bernanos vistelse på Mallorca dit han begett sig under det brinnande spanska inbördeskriget, inte för att strida, men för att som journalist visa sitt moraliska stöd för general Franco och nationalisterna. Hans radikalism kan ses som en parallell till Simone Weils insats på barrikaderna i samma krig fast på den motsatta sidan. Hans besvikelse växer dock snabbt då han ser fascisternas besinningslösa våldsorgier och lögnaktigheten i deras tal om ett försvar av Västerlandet och Kristendomen. Hans bild av framtiden för Västerlandet i allmänhet och Frankrike i synnerhet har vid det här laget hunnit bli mycket negativ.

Nyss hemkommen från Spanien beslutar han sig för det kanske märkligaste steget i sitt liv. Inte lika personligt omvälvande som Simone Weils omvändelse men ändå ett stort steg. 1938 bestämmer han sig för att med familjen lämna Frankrike för gott och bosätta sig i Sydamerika. Är det ett excentriskt infall eller en föraning om Frankrikes fall som bara ligger två år fram i tiden? Inte ens han själv verkar veta och han skriver kort innan resan: J’ai quitté mon paye à l’heure où il se renait, je me suis senti renié moi même, ce ne sont pas là des choses qui peuvent s’ecrire (Jag lämnade mitt land vid tidpunkten då det övergav sig själv, jag kände mig även själv övergiven, det är inte något sådant som kan uttryckas).

Hans tillvaro i Brasilien är hård men enkel och 1940 sker det otänkbara. I den moderna historiens kanske snabbaste anfallskrig fäller Wehrmacht ett militärt förberett Frankrike med en snabbhet som överaskar hela världen. I sin betydligt mer förberedda exil understödjer nu Bernanos intellektuellt general Charles de Gaulle och ”La France libre”-rörelsen som opererar från sitt högkvarter i London och många av hans antinazistiska pamfletter smugglas vida i Frankrike och blir standardlektyr inom motståndsrörelsen. Efter kriget återvänder han trots allt till sitt hemland, bland annat inbjuden av De Gaulle att ansluta sig till den provisoriska regeringen. Bernanos har dock inga politiska ambitioner och tvärtom blir hans ovilja mot det Frankrike han återvänt till allt starkare. Trots sin ålder är han sina emigrationskallelser trogen och likt ett djur som flyr innan den närmande stormen beger han sig till det franska Marocko. Det är dock denna gång, enligt Bernanos, inte ett världsligt nederlag Frankrike går mot utan ett andligt. I vad som blir hans sista stora icke skönlitterära verk ”La France contre les robots” fördjupar han sig i konflikten mellan humanismen och teknologin, mellan människan och maskinen. Det blir även i Marocko han slutar sitt liv 1948 och en pessimist var han, i alla sina dar, Georges Bernanos. På något sätt placerar han sig på detta sätt i samma tradition som långt tidigare författare från den latinska kultursfären som Tacitus – ständigt fruktandes den så högt älskade civilisationens närmast oundvikliga dekadens.

Bernanos är för den konservativt sinnade än idag intressant ur flera synvinklar; hans solklara roll i den moderna franska litteraturen, givetvis, men också mer än så. Med samma precision som han gestaltar den mänskliga själens tillstånd beskriver han hela den västerländska civilisationens krämpor och umbäranden. Likt hos Simone Weil finns det drag i hans tänkande som för de liberalt inriktade konservative kan te sig svårsmälta. Under hela sitt liv, likväl i Frankrike som i Sydamerika, ser Bernanos en konflikt mellan den anglosaxiska kulturen, som han upplever som alltför materialistisk och efemär, och den egna latinska kulturen han upplever som kulturell och inriktad på det eviga. Det är även här han ser de små ljusglimtarna bryta igenom. Det är genom en förnyad tilltro till den egna långsamt samlande skatten av visdom och skönhet Västerlandet kan rädda sig själv från nya totalitära farsoter och en människoförgörande mekanisering och antihumanism.

Det är kanske även i själva applicerandet av denna ståndpunkt vi finner Bernanos mest fascinerande karaktärsdrag. Han drar sig inte för att, när han ställs öga mot öga med vad han tagit ställning för i t.ex. Spanien, ta avstånd från det när han inser dess rätta natur. Hur en man som med moderna ögon klart började sin intellektuella bana på fel sida, bland extremnationalister, senare med precis samma utgångspunkt kunde vända sig radikalt mot dem hör inte till vanligheterna. Som tidigare nämnts finns klara likheter mellan Bernanos och Simone Weil samtidigt som deras utveckling även visar på markanta skillnader. I hennes fall är det inte helt tydligt om det handlar om ett övergivande av hennes politiska ståndpunkter, kanske talar man hellre om ett överskuggande. Hennes intresse för politik som hon tidigare förstått det har för att tala med Thomas av Aquino blivit ”såsom hö” efter vad hon kommit till insikt om. För Bernanos är det annorlunda. I hans fall handlar det om en övertygelse så stark att han placerar sin brinnande kärlek till den västerländska civilisationen, kristendomen och humanismen över varje system och politisk gruppering. En kärlek som i alla hans verk formulerar sig såsom ett försvarstal så starkt att det även bär i våra dagar.

Hugo Fiévet

Annonser

7 Responses to “Intellektuella fransmän, del 3 – Georges Bernanos”


  1. 1 Joakim Grönesjö december 15, 2010 kl. 21:44

    Väl tänkt och väl skrivet. I dessa kulturskymningens tider har Frankrike för många närmast blivit en svart fläck.

  2. 2 Dywik december 29, 2010 kl. 12:58

    Men inte är det helt korrekt att kalla Francos ”Nationalistsida” för fascistisk. Fascismens inflytande i Spanien rent ideologiskt var tämligen litet. På ”nationalistsidan” fanns ju människor av oerhört många olika politiska inriktningar.

    På den republikanska sidan fanns det ju förövrigt vissa som stod närmare fascismen rent ideologiskt. Och den spanske fascistledaren vid denna tiden, har ju tydligen uttryckt att man valde fel sida.

    Detta ska inte ses som ett försvar av fascismen, tvärtom. Men däremot som ett historiskt påpekande.

  3. 3 Dywik december 29, 2010 kl. 13:12

    Har även för mig att en av anledningarna till att Bernanos lämnade Action Francaise berodde på att Påven fördömde eller rent av förbjöd katoliker att var medlemmar där.

    Vilket i sin tur berodde på att Action Francaise, ansåg att katolisismen skulle vara statsreligion i Frankrike och att den rent kulturellt var viktig för Frankrike. Detta var av Påven fel anledning.

  4. 4 Patrik Magnusson december 29, 2010 kl. 13:19

    Dywik:

    Det kanske inte är helt korrekt att kalla spanska nationalistsidan för fascistisk, men helt fel är det inte heller.

    Förvisso har du helt rätt i att nationalisterna, precis som republikanerna, var en synnerligen heterogen skara. Falangistpartiet, som ändå spelade en central roll i nationalistlägret, hade dock klart fascistinfluerade drag, och nationalisterna fick starkt stöd av Hitler och Mussolini.

    Spanska inbördeskriget var en tragisk historia, naturligtvis för dess blodighet, men också för att man som anständig demokrat inte hade någon vettig sida att ty sig till när ena lägret dominerades av falangisterna och den andra av kommunisterna. Snacka om pest eller kolera.

  5. 5 Jon januari 7, 2011 kl. 13:37

    Dywik glömde påpeka att det var Pius XI som förbjöd medlemskap i AF. Och att Pius XII hävde detta förbud så snat han blev påve 1939.

    Fördömandet har naturligtvis ett historiskt sammanhang. Historiker har bl a visat vilket franskt politiskt rävspel från katolska liberaler som låg bakom Pius XI:s beslut. Fördömandet av AF orsakade ju också en situation, där endast liberala element kunde utnämnas till biskopar. Vilket fick förödande följder fr o m 1950-talet. Så t ex öppna sympatier med kommunismen och tabula rasa-ideologin i den franska kyrkan efter Andra vatikankonciliet.

    En sista punkt. Pius XI:s beslut hade inget att skaffa med statsreligionsfrågan (Pius XI delade AF:s idéer på denna liksom många andra punkter — på den tiden var det rentav officiell katolsk lära). Snarare den inveklade frågan om förhållandet mellan natur och nåd. Uppenbart är hur som helst att Pius XI inte kände till det franska politiska sammanhanget. Om AF inte alltid förstod katolsk lära, stödde den nämligen alltid kyrkan. Till skillnad från övriga partier, som samtliga förnekade den.

  6. 6 Dywik januari 7, 2011 kl. 22:27

    Magnusson: Jo jag skulle nog vilja påstå att det är fel.

    Det är högst problematiskt när man börjar blanda ihop termer och ordbetydelse. Att dessutom göra det när det gäller historia är att betydligt försvårar förståelsen för historiska skeenden och därmed också all saklig debatt. Vilket endast bäddar för ett upprepande av historiens alla misstag.

    Falangen var nationalsyndikalistisk och anti-klerikal och står därmed i många frågor närmare den så kallade autonoma vänstern. Men efter sin påtvingade (som jag har förstått det)sammanslagning med Carlisterna så ändrades ideologin omfattande. Det var troligtvis också detta som föranledde an annan vänsterradikal diktator vid namn Adolf Hitler att uttala att han valde att stödja fel sida i det spanska inbördeskriget.

    Men givetvis håller jag med dig om att det under spanska inbördeskriget i mångt och mycket var att välja mellan pest och kolera.

    Med vänliga hälsningar
    Christopher Dywik
    Kommunpolitiker (KD) Kalmar

  7. 7 Patrik Magnusson januari 8, 2011 kl. 0:57

    Dywik:

    Jag tror att grundproblemet är att det lätt uppstår förvirring när man försöker fånga ett så komplext skeende som spanska inbördeskriget och falangisterna med ett enda begrepp. På så sätt förstår jag och delar din invändning. Det är också därför jag vill undvika att säga att artikelförfattarens klassificering är vare sig rätt eller fel – den är en möjlig, men inte självklar, sådan.

    Vad gäller förhållandet mellan Nazityskland och den spanska nationalistregimen tror jag att den stora stötestenen inte var ideologisk (även om Franco ogillade Hitlers anti-klerikalism) utan en synnerligen olycklig personkemi mellan Hitler och Franco.

    Efter att de båda diktatorerna träffats i Hendaye 1940, och Franco ställt orimliga krav för att ansluta sig till axelmakterna, lär Hitler ha sagt att han hellre drog ut alla sina tänder än förhandlade med Franco igen.

    ”Falangen var nationalsyndikalistisk och anti-klerikal och står därmed i många frågor närmare den så kallade autonoma vänstern.”

    Jo, men just detta gör ju att det finns klara likheter med fascismen, som ju också var anti-klerikal och för statlig intervention i ekonomin (om än den falangistiska varianten på detta var lite unik). Autonom vänster och fascism har alltid haft många gemensamma drag, och det är ibland svårt att avgöra var det ena slutar och det andra börjar. Se bara på AFA.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 953,021 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar