Antifeminister, ”fäders rätt”-aktivisterna och maskulinister

Att Sverige tillhör en internationell kontext märks inte minst på den politiska arenan. En av dess uppenbara följder är att tillsynes utrikiska ideologiska och sociala strömningar på kortare tid än någonsin förs över till våra breddgrader via bloggar, tidskrifter etc. Ett av dessa fenomen är den framväxande antifeministiska debatten som visserligen inte hittat in till de svenska tidningarna, där den feministiska diskursens hegemoni alltjämt är kompakt, men som frodas i bloggosfär och forum. Några av de mer uppmärksammade namnen inom denna kategori kan sägas vara Tanja Bergkvist och Per Ström. Här skall försöka göras en ickeuttömmande konservativ analys av detta fenomens intåg i Sverige samt dess potential, eller hot, för ett rimligare svenskt debattklimat.

Ingen intressant antifeminism kan viga sin tid åt att kritisera Tiina Rosenbergs teorier eller Gudrun Schymans motioner för det finns ingen sansad människa som tar dem på allvar. Längre. Istället måste uppföljandet och analysen av feministiska stolligheter och deras klåfingriga förslag riktas mot relevanta mål. Schlingmanism; radikalfeministiskt tankegods förklätt till liberalism eller välmenad ”jämställdhet” utan självreflektion. Detta gör t.ex. Tanja Bergkvist fördelaktigt på sin blogg betitlat ”Tanja Bergkvists blogg” där hon, till stor del i form av tämligen otillgänglig studentikos humor, angriper genusprojektets högbord; den svenska högre utbildningen. Hon pekar där inte bara på de mest ruttna exempel på ”forskning” och metodologiskt vansinne utan även de enorma summor pengar som omsätts; anslag ingen annan humanistisk disciplin skulle kunna drömma om. Personer som tar emot pengar av sina vänner för att bevisa det de alla redan anser. Hennes ansats slutar dock här och det som ropas på är inte mer än ett universitet som inte slösar pengar på vansinne och där fri forskning och inte politiska beställningsjobb utförs. En liknande aktör i denna antifeminism var även Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson, innan hennes resa från journalistik till politik, som framförallt angrep byråkratiska falsarier uppkomna kring feministiska nonsensteorier såsom ”könsmaktsordningen”.

Maskulinisterna

Pär Ström

Någon som valt att gå klart längre är Pär Ström, mannen som med sin blogg ”Genusnytt”, kanske lyckats bli de svenska mediefeministernas röda skynke nummer ett. Här är perspektivet klart bredare och kanske har Ström etablerat sig som en av Sveriges ledande maskulinister. En rörelse som på sätt och viss bör ses som en manlig parallell till feminismen med frågor om ”mäns rättigheter” på agendan. En rörelse som i Sverige fortfarande är marginell men som sedan 1980-talet haft ett tämligen stort genomslag i debatten i anglosaxiska länder. Ur konservativ synvinkel är denna rörelse precis som feminismen kontroversiell. Tre tämligen olikartade politiska fält inringas här samtidigt. Det första är antifeminismen. Här finns inte mycket att invända. Det Friedman konstaterade om skattsänkningar kan i dagens Sverige utan problem skrivas om till att gälla feministkritik. Exemplen på stolliga eller direkta farliga forskningsprojekt, lagförslag och inlägg med feministiska förtecken har vid det här laget blivit så många att inte mycket mer finns att tillägga.

Nästa ämne som inringas är de frågor som berör familjerätt och fäders rätt till sina barn efter skilsmässa. Då undertecknad inte är juridiskt skolad i ämnet vill jag inte komma med några generella påståenden kring situationen även om en lång rad hjärtslitande livsberättelser ändå pekar åt ett visst håll. För att ta ett exempel från skribentens egen släktkrets kan nämnas en avlägsen manlig släkting vars fru lämnade honom och sonen för en älskare när sonen var ett år gammal och sex år senare återvände för att med en lagens goda minne utverka ensam vårdnad om barnet. Fadern fick trots långa vårdnadstvister aldrig tillbaka vårdnaden om den son han haft natt och dag under de mest hektiska småbarnsåren. Historien är så absurd att den är svår att greppa. Vad den visar på är dock oklart. En rigid syn på könsroller eller en feministisk övertygelse hos juristerna? Det första känns dock uteslutet; machomännen på socialen lyser i allt för hög grad med sin frånvaro. Mer sannolikt känns det som ett utslag för den mörka ironi som vilar över feministers önskning att män skall tillbringa mer tid med sina barn och delta ”på samma villkor” i familjelivet som kvinnor samtidigt som man med näbbar och klor försvarar kvinnans exklusiva rätt till barnen efter skilsmässa.

Lika rätt och vårdnad

Vad göra? Att fullfölja likhetsfeministernas logik och kräva exakt lika behandling av fadern och modern vid vårdnadstvist är likaså problematiskt. Det tordes inte vara alltför kontroversiellt att påstå att barn speciellt när de är mycket små har ett större behov av sin mor. Trots stollar som förslagit motsatsen ger till exempel inte män di. En klart mer rimlig åtgärd skulle istället vara att se över feminismens påverkan på svensk förvaltning. I Sverige av idag tordes ingen annat diskrimineringslegitimerande vara mer accepterad vare sig det gäller kvinnor på veterinärprogrammet eller män i försvarsmakten. Att helt enkelt tillgodose att tjänst tillsätts efter meriter och att människor bemöts som personer och inte fiender i ett tillhörighetskrig. På det sistnämnda följer givetvis också – stoppa allt offentligt stöd till extremistiska grupper förklädda till kvinnojourer. Eller för att börja i vårdnadstvistsproblematikens verkliga ända; acceptera skilsmässor för de sociala problem de faktiskt utgör för många barn. Den sista och mest problematiska aspekten hos skribenter som t.ex. Pär Ström är till sist maskulinismen. Rörelsen är fortfarande så ickeetablerad i Sverige att Word inte ens accepterar ordet; men redan de första trevande vestigia terrent. Är vad det svenska debattklimatet behöver för att bli sundare ytterligare en rörelse med smalt fokus på den egna gruppens speciella ”rättigheter”? Behöver vi ytterligare en grupp i samhället som skall kallas diskriminerad? Frågorna är givetvis högst retoriska.

Om män som grupp är diskriminerade är diskrimineringscirkeln sluten. Tillslut kommer inte en enda människa i vårt land finnas kvar som inte är diskriminerad. Och givetvis är platsen vid de diskrimineringsindustriella köttgrytorna lockande, det ger såväl intellektuella som ekonomiska fördelar, men två fel kan aldrig göra ett rätt. Istället för att kalla naturliga skillnader mellan människor, t.ex. könsskillnader eller vad det nu kan vara, för diskriminering bör vi rimligen försöka ta ned den diskussionen på den konkreta nivå där den hör hemma – att personer med likvärdiga meriter inte behandlas likvärdigt. För lika lite som det existerar något patriarkat (mer än närmast i Moskva) existerar det något matriarkat som sysslar med systematiskt mansförtryck. Att människor behandlas illa till följd av sin grupptillhörighet bör i dess alla former bekämpas men inte inom ramen för närmast konspiratoriska teoribyggen utan med utgångspunkt i den mänskliga unika värdigheten och personalismen. Att män och kvinnor är olika är inget problem – tvärtom. Skillnader berikar. Någonstans här blir även maskulinismens likhet med feminismen uppenbar. Det är en del av genusprojektet, det tvångsmässiga utrotandet av könsroller, fast drivet från mäns synvinkel. Visst kan man förstå någons frustration över att de snygga tjejerna dricker gratisdrinkar och att de coola grabbarna får hur många tjejer de vill – men sånt’ är livet.

Bara det bästa

För den snarstuckna finns ingen ände på vad som är potentiella oförrätter. Att överföra alla mänskliga tillkortakommanden på könsrollernas konto är allt för lätt. Åt tramsiga människor skall man bara slå dövörat till – vare sig det är män, rödhåriga eller örebroare. En oändligt mer framkomlig väg för män tordes istället vara att se till det bästa som producerats innan oss, odla goda och civiliserade könsroller, istället för att på ett feministiskt manér hänfalla åt att jämföra de lägsta och mest imbecilla urtyper av könsroller man kan komma på. Det är ingen tillfällighet att när det diskuteras manlighet talas de inte om Sokrates, George Washintgon, Gustav VI Adolf eller Sture Linnér utan det lägsta och sämsta. Låt oss inte tala om det sistnämnda, låt oss slå dövörat till – låt bara det bästa räcka som förebilder för vad manlighet bör och kan vara.

Hugo Fiévet