Antifeminister, ”fäders rätt”-aktivisterna och maskulinister

Att Sverige tillhör en internationell kontext märks inte minst på den politiska arenan. En av dess uppenbara följder är att tillsynes utrikiska ideologiska och sociala strömningar på kortare tid än någonsin förs över till våra breddgrader via bloggar, tidskrifter etc. Ett av dessa fenomen är den framväxande antifeministiska debatten som visserligen inte hittat in till de svenska tidningarna, där den feministiska diskursens hegemoni alltjämt är kompakt, men som frodas i bloggosfär och forum. Några av de mer uppmärksammade namnen inom denna kategori kan sägas vara Tanja Bergkvist och Per Ström. Här skall försöka göras en ickeuttömmande konservativ analys av detta fenomens intåg i Sverige samt dess potential, eller hot, för ett rimligare svenskt debattklimat.

Ingen intressant antifeminism kan viga sin tid åt att kritisera Tiina Rosenbergs teorier eller Gudrun Schymans motioner för det finns ingen sansad människa som tar dem på allvar. Längre. Istället måste uppföljandet och analysen av feministiska stolligheter och deras klåfingriga förslag riktas mot relevanta mål. Schlingmanism; radikalfeministiskt tankegods förklätt till liberalism eller välmenad ”jämställdhet” utan självreflektion. Detta gör t.ex. Tanja Bergkvist fördelaktigt på sin blogg betitlat ”Tanja Bergkvists blogg” där hon, till stor del i form av tämligen otillgänglig studentikos humor, angriper genusprojektets högbord; den svenska högre utbildningen. Hon pekar där inte bara på de mest ruttna exempel på ”forskning” och metodologiskt vansinne utan även de enorma summor pengar som omsätts; anslag ingen annan humanistisk disciplin skulle kunna drömma om. Personer som tar emot pengar av sina vänner för att bevisa det de alla redan anser. Hennes ansats slutar dock här och det som ropas på är inte mer än ett universitet som inte slösar pengar på vansinne och där fri forskning och inte politiska beställningsjobb utförs. En liknande aktör i denna antifeminism var även Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson, innan hennes resa från journalistik till politik, som framförallt angrep byråkratiska falsarier uppkomna kring feministiska nonsensteorier såsom ”könsmaktsordningen”.

Maskulinisterna

Pär Ström

Någon som valt att gå klart längre är Pär Ström, mannen som med sin blogg ”Genusnytt”, kanske lyckats bli de svenska mediefeministernas röda skynke nummer ett. Här är perspektivet klart bredare och kanske har Ström etablerat sig som en av Sveriges ledande maskulinister. En rörelse som på sätt och viss bör ses som en manlig parallell till feminismen med frågor om ”mäns rättigheter” på agendan. En rörelse som i Sverige fortfarande är marginell men som sedan 1980-talet haft ett tämligen stort genomslag i debatten i anglosaxiska länder. Ur konservativ synvinkel är denna rörelse precis som feminismen kontroversiell. Tre tämligen olikartade politiska fält inringas här samtidigt. Det första är antifeminismen. Här finns inte mycket att invända. Det Friedman konstaterade om skattsänkningar kan i dagens Sverige utan problem skrivas om till att gälla feministkritik. Exemplen på stolliga eller direkta farliga forskningsprojekt, lagförslag och inlägg med feministiska förtecken har vid det här laget blivit så många att inte mycket mer finns att tillägga.

Nästa ämne som inringas är de frågor som berör familjerätt och fäders rätt till sina barn efter skilsmässa. Då undertecknad inte är juridiskt skolad i ämnet vill jag inte komma med några generella påståenden kring situationen även om en lång rad hjärtslitande livsberättelser ändå pekar åt ett visst håll. För att ta ett exempel från skribentens egen släktkrets kan nämnas en avlägsen manlig släkting vars fru lämnade honom och sonen för en älskare när sonen var ett år gammal och sex år senare återvände för att med en lagens goda minne utverka ensam vårdnad om barnet. Fadern fick trots långa vårdnadstvister aldrig tillbaka vårdnaden om den son han haft natt och dag under de mest hektiska småbarnsåren. Historien är så absurd att den är svår att greppa. Vad den visar på är dock oklart. En rigid syn på könsroller eller en feministisk övertygelse hos juristerna? Det första känns dock uteslutet; machomännen på socialen lyser i allt för hög grad med sin frånvaro. Mer sannolikt känns det som ett utslag för den mörka ironi som vilar över feministers önskning att män skall tillbringa mer tid med sina barn och delta ”på samma villkor” i familjelivet som kvinnor samtidigt som man med näbbar och klor försvarar kvinnans exklusiva rätt till barnen efter skilsmässa.

Lika rätt och vårdnad

Vad göra? Att fullfölja likhetsfeministernas logik och kräva exakt lika behandling av fadern och modern vid vårdnadstvist är likaså problematiskt. Det tordes inte vara alltför kontroversiellt att påstå att barn speciellt när de är mycket små har ett större behov av sin mor. Trots stollar som förslagit motsatsen ger till exempel inte män di. En klart mer rimlig åtgärd skulle istället vara att se över feminismens påverkan på svensk förvaltning. I Sverige av idag tordes ingen annat diskrimineringslegitimerande vara mer accepterad vare sig det gäller kvinnor på veterinärprogrammet eller män i försvarsmakten. Att helt enkelt tillgodose att tjänst tillsätts efter meriter och att människor bemöts som personer och inte fiender i ett tillhörighetskrig. På det sistnämnda följer givetvis också – stoppa allt offentligt stöd till extremistiska grupper förklädda till kvinnojourer. Eller för att börja i vårdnadstvistsproblematikens verkliga ända; acceptera skilsmässor för de sociala problem de faktiskt utgör för många barn. Den sista och mest problematiska aspekten hos skribenter som t.ex. Pär Ström är till sist maskulinismen. Rörelsen är fortfarande så ickeetablerad i Sverige att Word inte ens accepterar ordet; men redan de första trevande vestigia terrent. Är vad det svenska debattklimatet behöver för att bli sundare ytterligare en rörelse med smalt fokus på den egna gruppens speciella ”rättigheter”? Behöver vi ytterligare en grupp i samhället som skall kallas diskriminerad? Frågorna är givetvis högst retoriska.

Om män som grupp är diskriminerade är diskrimineringscirkeln sluten. Tillslut kommer inte en enda människa i vårt land finnas kvar som inte är diskriminerad. Och givetvis är platsen vid de diskrimineringsindustriella köttgrytorna lockande, det ger såväl intellektuella som ekonomiska fördelar, men två fel kan aldrig göra ett rätt. Istället för att kalla naturliga skillnader mellan människor, t.ex. könsskillnader eller vad det nu kan vara, för diskriminering bör vi rimligen försöka ta ned den diskussionen på den konkreta nivå där den hör hemma – att personer med likvärdiga meriter inte behandlas likvärdigt. För lika lite som det existerar något patriarkat (mer än närmast i Moskva) existerar det något matriarkat som sysslar med systematiskt mansförtryck. Att människor behandlas illa till följd av sin grupptillhörighet bör i dess alla former bekämpas men inte inom ramen för närmast konspiratoriska teoribyggen utan med utgångspunkt i den mänskliga unika värdigheten och personalismen. Att män och kvinnor är olika är inget problem – tvärtom. Skillnader berikar. Någonstans här blir även maskulinismens likhet med feminismen uppenbar. Det är en del av genusprojektet, det tvångsmässiga utrotandet av könsroller, fast drivet från mäns synvinkel. Visst kan man förstå någons frustration över att de snygga tjejerna dricker gratisdrinkar och att de coola grabbarna får hur många tjejer de vill – men sånt’ är livet.

Bara det bästa

För den snarstuckna finns ingen ände på vad som är potentiella oförrätter. Att överföra alla mänskliga tillkortakommanden på könsrollernas konto är allt för lätt. Åt tramsiga människor skall man bara slå dövörat till – vare sig det är män, rödhåriga eller örebroare. En oändligt mer framkomlig väg för män tordes istället vara att se till det bästa som producerats innan oss, odla goda och civiliserade könsroller, istället för att på ett feministiskt manér hänfalla åt att jämföra de lägsta och mest imbecilla urtyper av könsroller man kan komma på. Det är ingen tillfällighet att när det diskuteras manlighet talas de inte om Sokrates, George Washintgon, Gustav VI Adolf eller Sture Linnér utan det lägsta och sämsta. Låt oss inte tala om det sistnämnda, låt oss slå dövörat till – låt bara det bästa räcka som förebilder för vad manlighet bör och kan vara.

Hugo Fiévet

23 Responses to “Antifeminister, ”fäders rätt”-aktivisterna och maskulinister”


  1. 1 Stoller januari 2, 2011 kl. 20:57

    H.F

    Din uppräkning av föredömliga män utgör onekligen en rad goda exempel. Omedelbart saknar jag dock ett namn. En man som är värd att lära känna om man letar förebilder – oavsett vad man tror och inte tror – Jesus Kristus. Den ultimata förebilden.

    Vi lever i en modern sekulär kultur med rötter i kristendomen. Andefattighet, långtgående individualism och materialism är förhärskande och uttrycks på ide’nivå inom liberalism och socialism. Kollektivism kan föras fram som argument, men endast om det på ett eller annat sätt gynnar den egna individen, det egna Egot.

    Dessvärre tror jag att den patetiska och egoistiska offermentaliteten är en perverterad rest av det kristna idearvet. Kristus utgjorde det slutgiltiga offret. Dessutom förespråkade han fattigdom (vad han lade i detta begrepp är en viktig fråga inom teologin vad jag förstår) och han tog utan tvekan parti för de svaga som orättfärdigt förtrycktes av de starkare.

    Idag vill många vara offer. Inte för att osjälviskt offra sig för andra, utan för att få makt över andra. Idag vill många ses som svaga och förfördelade, oftast trots priviligerade liv och många valmöjligheter, för att få mer makt över andra.

    Agressiv kränkthet, avund och offermentalitet är måhända det lägsta människan kan prestera. Vår tid svämmar över av det. Sedan undrar vi varför vi mår så (andligt, psykiskt) dåligt i ett av världens mest (materiellt) välbeställda länder.

  2. 2 Michaël Lehman januari 2, 2011 kl. 20:58

    Jag vill stämma i bäcken, innan ytterligare ett felaktigt begrepp sprider sig i svenska språket.

    Det heter alltså femin|ist och icke femin|in|ist. Av detta förstår man, att ordet härledes ur latinska språkets femina och icke ur dess adjektivavledning femin|in|us, -a, -um. Feminism handlar alltså om kvinnor och icke om det kvinnliga. En motsvarande ideologi om män (och alltså icke om det manliga) kan således icke heta maskul|in|ism, utan möjligen maskul|ism (av masculus, som är av mankön, till mas, som är av mankön, man).

  3. 3 Tanja Bergkvist januari 2, 2011 kl. 21:18

    Försöker ni provocera mig att uttala mer konservativa åsikter på bloggen?😉. Bloggen är faktiskt en uppsamlingsplattform för den rörelse som kommer att störta Genusväldet på min order, när tiden är mogen, och Genusrörelsens tentakler sträcker sig långt utanför universiteten. Det är dock där den unga generationen hjärntvättas och sedan med ett examensbevis i handen sätts på ledande positioner i samhället. Det tar faktiskt tid att ackumulera den kritiska massa som behövs, och vi ska inte stänga ute någon i onödan😉. Dessutom måste massan vara fanatisk och lojal (mot mig) och när tiden är mogen kommer den att internutbildas inför Kampen. Min mormor i Bulgarien (medlem och aktiv i kommunistpartiet, och särskilt aktiv i kvinnoförbundet) sa alltid: ”En kvinna som inte kan laga mat är inte en kvinna” – undrar vad Rosenberg och Schyman säger om det?

    Ni förstår väl att jag inte kan gå ut öppet på bloggen och hävda att män inte kan föda barn?🙂 Man kan inte bara leverera Sanningen så där till folk, då tror det, särskilt i detta fall, att man är en konspirationsteoretiker i maskopi med Patriarkatet. Det tar tid att bygga upp en folkrörelse, Sanningen måste levereras i små paket i ett kontinuerligt flöde tills den framstår som uppenbar och naturlig och inte kontroversiell, eller konservativ eller annat valfritt epitet. Ingen vill väl förresten konservera dagens tillstånd av Genusvansinne? Om jag istället för att doktorera hade fött 10 barn, vilket jag kanske borde ha gjort, så skulle jag ha en hel politisk aktivistkader till min hjälp, men nu får jag visst sköta allt själv… Nåja, ni är ju med mig, och våra flera tusen bloggläsare. Framtiden tillhör oss!🙂

  4. 4 Tanja Bergkvist januari 2, 2011 kl. 21:20

    På tal om könsroller:

    I Metro Stockholm kunde man den 1 november läsa på sid 12 under rubriken ”Kvinnor läser mest för barn” att en ny Sifo-undersökning visar att ”8 av 10 kvinnor svarar att det är de, och inte partnern, läser mest för sina barn” (undersökningen borde för övrigt anmälas till DO för att ha utelämnat samkönade relationer – jag överlämnar detta ärende till kommentatorn Info) och att ”Ungefär hälften av kvinnorna läser för barnen varje dag, medan bara en tredjedel av männen gör detsamma”. Fanny Armbjörnsson, genusforskare vid Stockholms universitet, tycker att detta är ”tråkigt, men inte förvånande”. Vi kan läsa att ”Det är trist för alla, för kvinnorna som får jobba dubbelt och hamnar efter lönemässigt, för barnen som får mindre möjligheter till en nära relation till sin förälder och – inte minst – för männen själva.”

    Detta är så typiskt! När kvinnor stannar hemma med barn är det en ”kvinnofälla”, när män gör detsamma är detta ”bra för barnen” (sedan när bryr sig genusvetarna om dem!?) och inte minst är det ”berikande” för männen och höjer deras livskvalitet. Varför är det som höjer livskvalitén för män en fälla för kvinnor? Jag är så trött på detta hyckleri!

  5. 5 Tanja Bergkvist januari 2, 2011 kl. 21:21

    Tjena Michael, long time no see! Allt väl med dig?🙂

  6. 6 Tanja Bergkvist januari 2, 2011 kl. 21:39

    Här har ni något intressant att utveckla på er utmärkta blogg: Moderatmännens artikel: http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/17/ge-lille-kalle-en-barbiedocka

    ”Krigsleksaker borde förvisso vara helt okej för små gossar att leka med, men tyvärr så anser vi att den bakomliggande strukturen – som reducerar män till något slags offerlamm som ska uppoffra sig för kung och fosterland och inte minst kvinnor – är lika skadlig som den är oacceptabel i ett jämställt samhälle. Ge därför inte krigsleksaker till era pojkar denna jul utan köp hellre en Barbiedocka eller en rosa prinsessklänning till dem… Gamla idéer om ridderlighet, gentlemannaskap och hur en ”riktig” man ska vara, har blivit mäns största fiender då de uppmuntrar till självuppoffring och försakelse. Här har män mycket att lära av feministers obstinata ovilja att låta sig reduceras till redskap för någon annans agenda.”

    Hade det inte varit för att radikalfeministerna provocerat fram denna extrema själviskhet hade jag nästan klandrat Moderatmännen.

  7. 7 Hugo Fiévet januari 2, 2011 kl. 22:04

    Stoller: Givetvis slog tanken mig men jag valde ändå att inte dra in Jesus i detta. Trots att t.ex. rollen som ”kung, präst och profet” i allra högsta grad berör hans manlighet kändes det i jämmerdalen rimligare att börja med det mänskliga och inte det gudomliga.

    Lehman: Latina casta videlicet optima esset sed venia necesse est cum tempore malos est.

    Bergkvist: Det glädjer att Du oförtrutet fortsätter din kamp med ord och humor mot genusväldet och vad artikeln påpekar är snarare vår förtjusning över att Du inte valt att dra in några fin fina idéer om matriarkatet i det hela🙂.

    H.F

  8. 8 Erik januari 3, 2011 kl. 5:08

    Hallå hallå kul inlägg. Om man skall definiera det så började jag en gång i tiden som antifeminist…. efter att ha kuskat runt på de politiska agitationsarenorna ett tag så insåg jag att det fanns en betydligt större fråga än den som diskuterades politiskt. Nämligen den evolutionsvetenskapliga frågan.Man kan säga att vid denna tidpunkt var det två rörelser som började arbeta med detta ämne samtidigt. Det var dels den mer handfasta rörelsen för tjejtjusning vars affischnamn var Neil Strauss i boken ”Spelet”. Det var dels den mer konservativa maskulistiska rörelsen som började undersöka ”vad är en människa?”

    Det intressanta är att flera böcker som började politiskt-filosofiskt är idag rent vetenskapligt baserade då författarna kom fram till att ämnet var för viktigt för att förminska med den mer politiska formen av argumentation.
    Good things will come

    Erik

  9. 9 Oskari januari 3, 2011 kl. 14:01

    Hugo, jag tycker att du misstolkar Ströms inställning när du hävdar att han skulle stå för någon slags omvänd feminism. Han lyfter fram diskriminering av män för att visa på det felaktiga i feminismens världsåskådning, inte för att han vill införa någon slags maskulism. Det handlar om att tydliggöra skillnaden mellan jämställdhet/rättvisa och feminism.

  10. 10 KI Martin januari 3, 2011 kl. 14:25

    Reagerade också på beskrivningen av Ström/Genusnytt. Ström vill genom Genusnytt belysa den obelysta halvan av så kallade jämställdhetsfrågan, vilken är den om män, och kallar sig ofta jämställdist.

  11. 11 Allianspartisten januari 3, 2011 kl. 17:15

    Dumfeminismen, med dess tillhörande kvasivetenskapliga genusteori där kön är en social konstruktion och där allt ont i världen utgår från elaksinnade män, ger mig klara associationer till sagan om Kejsarens nya kläder. Nästan alla inser hur stolligt det är men ingen vågar säga något.

  12. 12 Tanja Bergkvist januari 3, 2011 kl. 19:44

    Hugo, ok🙂 – jag håller just på att läsa en förfärlig DEJA-rapport som jag måste blogga om nu i dagarna, där flera nya yrkestitlar och annat intressant presenteras. DEJA är dock försenad med sin slutrapport med ”lämpliga åtgärder”, och jag har väntat med spänning på den i ett år nu, den kommer i januari. Under tiden ska jag avhandla ”Att bli medveten och förändra sitt förhållningssätt” – det är ju något vi alla måste lära oss, genuspedagoger ska utbilda hela folket. Hur ska vi bli av med allt det här eländet? Just det, det måste ju jag tänka ut, och presentera i ett kommande blogginlägg betitlat ”Lämpliga åtgärder. Folk mot hetsgrupp presenterar en statergi för att störta Genusväldet”. Eller vad tycker du, kanske en annat titel?

  13. 13 Hugo Fiévet januari 3, 2011 kl. 22:25

    Oskari och KI Martin: Att använda benämningen maskulism/maskulinism om hans blogg, som är en mer vedertagen benämning, var mitt eget påfund men tycker ändå att den är beskrivande. Samtidigt som jag på intet sätt vill förringa modet och ihärdigheten i hans spårande och kritik av feministtrams och att lyckas bli så förtalad av feminister kan väl inte ses som annat än en eloge kan jag inte komma ifrån den springande punkten. Män är inte en diskriminerad grupp i det svenska samhället av idag! Och att kalla hjältemod i krig för objektifiering eller ojämt fördelade googlesökningar för osynliggörande av lidande är helt enkelt inte hållbart. Nästan lika olyckligt som feminismen är den svenska überlättkränkthetskulturen…

    Bergkvist: Folk mot hetsgrupp är helt klart en mycket lyckad titel för ändamålet!

  14. 14 Laszlo Donat januari 4, 2011 kl. 20:33

    Jaa, maskulinister! En sak är liksom sanningen är, att män och kvinnor aldrig kommer vara sina jämlikar! Män kommer alltid vara underlägsna av kvinnor!
    Män föds och fostras av kvinnor! Det påverkar hela vår maskulinistika tillvaro! Det förändras inte av lite pappaledighet och diverse feministiska krav. Jämlikhet skulle kunna uppnås med mäns rätt att föda barn! Som det är idag det är bara godta att kvinnor har makten och män har sina vänner (om han får ha vänner). Feminister som Gudrun Schyman njuter av att strö salt i såret. Tydligaste exempel är i Almedalen där hon bränner männens pengar offentlig på en grill, som tändes av en man. Hundratusen som reklambyråkillarna satsade i PR syfte! Hon kanske brände färgkopior och köpte märkeskläder för pengarna?
    Vänligen Laszlo maskulinist

  15. 15 Matti januari 5, 2011 kl. 3:36

    Hugo: Frågan är väl om Per Ström är medveten om vad han gör – ett indirekt bevis/reductio ad absurdum. Genom att anta sina antagonisters utgångspunkt visar han att den logiska konsekvensen av deras resonemangen är att hela mänskligheten är kränkt. Men är han medveten om detta? Du har sannerligen rätt i att vi inte behöver mer av de kränkta människornas raseri.

    Tack för ett fint inlägg!

    Något off topic:

    Hugo: Jesus Kristus är sann människa. Att börja med honom skulle inte vara att lämna det mänskliga, snarare tvärtom. Han är den vi borde vara, givet att hans anspråk om sig själv håller.

    Stoller: Jesus Kristus kan inte sägas vara en förebild oberoende av hur man förhåller sig till hans sanningsanspråk. Hans påstående om sig själv är alltför provokativa. Antingen är han den han säger sig vara, eller så är han världshistoriens största bluff och knappast ett moraliskt föredöme. CS Lewis skriver: ”A man who said the sort of things Jesus said would not be a great moral teacher. He would either be a lunatic — on a level with the man who says he is a poached egg — or else he would be the Devil of Hell. You must make your choice. Either this man was, and is, the Son of God: or else a madman or something worse.”

  16. 16 Stoller januari 6, 2011 kl. 12:22

    Matti:

    Jag gillar verkligen C. S. Lewis och har läst merparten av hans skrifter om tro och det kristna livet. Han har en poäng med sitt resonemang (från ”Kan man vara kristen” tror jag). Men jag anser nog att mycket av det Jesus säger kan vara en ledstjärna till ett bättre liv oavsett tro. En ateist, agnostiker eller någon med rötter i en annan religion kan läsa NT och få ut något av det, i meningen att lära sig något om vad man bör sträva efter för att leva ett gott liv. Om vi låter människor närma sig Jesus som morallärare, kan det ju även ha med sig den goda effekten att de kommer till tro!

  17. 17 Urban januari 6, 2011 kl. 12:35

    Hej Tanja

    Och kul att du länkade till vår artikel om julklappar🙂

    Du skriver: ”Hade det inte varit för att radikalfeministerna provocerat fram denna extrema själviskhet hade jag nästan klandrat Moderatmännen.”

    Vi anser att roten till dagens jobbiga situation med en feminism som går bärsärkargång över liberala idéer om individualism och likabehandling bottnar i mäns självuppoffrande moral. Någon nämner Jesus längre upp i tråden; han som botade sjuka, var god och uppoffrade sig för sin näste, honom spikades de upp på ett kors. Det är just denna moral som är inbyggd i ridderligheten, gentlemammaskapet och idéer om ”en riktig man” och det här måste män få upp ögonen för. Enligt gamla borgerliga idéer om gentlemannen så ingick väl exempelvis att aldrig säga emot en kvinna – det svaga och täcka könet – då hon alltid har rätt (finns säkert i någon gammal etiketthandbok). Ni kan ju sjävla tänka er vilka förödande konsekvenser det har på hela debatten när män ska leka riddare och gentlemän i gapiga feministsammanhang; det kan bara sluta med att feminister utnyttjar dessa stora, starka och tysta riktiga män som aldrig skulle komma på tanken att käfta emot (för det gör ju bara kärringar!).

    Det är det som artikeln vill säga och här måste män vakna upp då dagens situation är helt urspårad. Och detta innebär inte någon ”extrem själviskhet” och att man beter sig ociviliserat utan finess; det handlar enbart om att män måste sluta göra sig till redskap för någon annans agenda, av vad slag den vara månde.

    Fö. så finns Moderatmännen på Facebook och vi är lätta att ”gilla”, bara att trycka på en knapp. Vi kommer att ha ett Aw i Stockholm i slutet av januari så bli medlem på vår sida så blir ni kontinuerligt uppdaterade om vad som är på G.

  18. 18 Matti januari 6, 2011 kl. 22:04

    Stoller: Ofta kan man se saker ur olika perspektiv. Du har helt rätt i att det gäller även detta fallet. Jag tackar för inlägget och vilar min penna.

  19. 19 Tanja januari 7, 2011 kl. 15:31

    Urban, jag kan mycket väl förstå att man inte vill uppoffra sig för en grupp som känner sig förtryckt och utsatt för härskartekniker vad man än gör, radikalfeministernas egoism smittar av sig på andra – till slut är alla kränkta och ingen vill göra något för någon annan, vad som än görs kan det ju tolkas som att bli utsatt för härskartekniker och dylikt.

    Du skriver ”Vi anser att roten till dagens jobbiga situation med en feminism som går bärsärkargång över liberala idéer om individualism och likabehandling bottnar i mäns självuppoffrande moral.” Nja, eller kanske den felaktiga tron på att män glider genom livet på en räkmacka, som Pär Ström brukar kalla det.

    I mitt senaste inlägg: http://tanjabergkvist.wordpress.com/2011/01/05/det-nya-yrket-forandringsagent/ så klagar man på ”konstruktionen av en Viagraman”. Varför resonerar genusvetarna här inte så som de brukar om fallet varit det omvända? Dvs: Kvinnors (förtryckande) FÖRVÄNTNINGAR är orsaken till Viagramännen. Istället undviker man att föra hela resonemanget som man brukar – nu handlar det istället dels om männens skuld givetvis (eftersom de vill vara heterosexuella Viagramän, kvinnans förväntningar som skapande av detsamma nämner man inte) men man tar även in sexuell läggning och vithet. I vilket fall är allt alltid någon annans fel, och vem som bär skulden till allt vet vi redan… Hade situationen varit den omvända, tex handlat om det förtryck det innebär att kvinnor smilkar sig, så hade ”mannens förväntningar” varit problemet. varför resonerar man inte så vad gäller Viagramän och sexuell prestation?

    För övrigt har kvinnor en nedärvd instinkt att uppoffra sig, vad gäller barnen, utan uppoffringar för andra får vi ett kallt och själviskt samhälle. Men om man får en väska i huvudet av en radikalfeminist man snällt håller upp dörren så förstår jag att man får nog.

  20. 20 Urban januari 7, 2011 kl. 21:04

    Hej Tanja

    Just i fallet med Viagramän så måste män sluta se sig själva som de som ensamt ska ansvara för det sköna knullet eller fantastiska sexet. Både han och hon har ett ansvar, eller för den delen han och han och han och de! Att ensamt ta på sig någon slags ansvar för allas väl och ve – tänk Jesus som tog på sig alla människors synd, till vilken nytta?! – går helt enkelt bort.

    Att de flesta människor inte skulle tveka att uppoffra sig för ett barn råder det knappast någon tvivel om; därifrån är steget långt till att vilja uppoffra sig för gnällande feminister med prinsessattityd som kräver att de ska få allt från styrelseposter i, av män surt ihopförvärvade företag, eller få notan betald för alla genussatsningar. Jag missunnar inte kvinnor vare sig styrelseposter eller olika ”satsningar”, men de får arbeta sig fram till detta själva, på samma sätt som män alltid (eller i alla fall oftast) fått göra.

    I grund och botten ser jag denna ”självuppoffrande” välfärdsstatsmodell som det grundläggande felet, där olika grupper med särintressen förväntar sig en massa ”service”, bokstavligen på någon annans bekostnad. Feminismen, som från början var klassiskt liberal med förkämpar som Olympe de Gouges (sån frihetlig och individualistisk feminism är alltid okej), har blivit en kollektivistisk vänsterrörelse (tänk statsfeminism) och i många stycken bara tagit 70-talsvänsterns, bottnande i marxist, koncept.

  21. 21 MG januari 15, 2011 kl. 13:23

    Intressant inlägg!

    Du skriver väldigt självsäkert att män inte diskrimineras i Sverige idag.

    Jag vet att diskriminering av manliga sökande sker vid den Högskola där jag var verksam. Jag har också sett på nära håll hur Familjerätter diskriminerar män i vårdnadsutredningar.

    Skolverket har ju dessutom fastställt att pojkar får sämre betyg än deras kunskapsnivå (är inte detta en form av diskriminering?).

    Nu är inte detta ”gnäll”. Bara ett torrt konstaterande.

    MG

  22. 22 Stig Persson februari 7, 2011 kl. 15:08

    Detta är ett intressant område men som har en viss tabu över sig. Män blir utsatta i all sin tysthet utan att de uppmärksammaas i någon större skala. Endast ett fåtal vågar säga sanningens ord. Ett exempel är Men’s Liberation Front, som vågar lyfta fram sannigen.

    http://www.youtube.com/user/MensLiberationFront


  1. 1 Oskorei » Blog Archive » Reflektioner kring mansrörelser Trackback vid januari 4, 2011 kl. 21:22

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar