Idé- eller partilojalitet?

PARTIVÄLDET | Så var debatten om partipiska och partidisciplin åter aktuellt. Vid en riksdagsomröstning strax före jul hölls den skånska regionalismen kort när Moderaterna tvångskvittade ut egna ledamöter som aviserat sin vilja att rösta mot förslaget om höjda banavgifter på Öresundsbron. Debatten om detta har för all del bedrivits ganska sparsamt. Med en borgerlig regering utan egen majoritet finns det inget större utrymme för borgerliga frifräsare. Den borgerliga kritiken mot den allt blodigare partipiskan har således, rätt naturligt kan man tycka, ebbat ut efter valet i höstas.

Kvittning, det vill säga en frivillig uppgörelse mellan partierna om att lika många ledamöter från varje block ska vara frånvarande under omröstningarna, är ett sätt att se till att majoriteten inte varierande beroende på vilket block som råkar ha flest personer frånvarande vid varje givet tillfälle. Det är i grunden ett perverterat och kollektivistiskt system, då det utgår ifrån att varje block röstar enhetligt, och fråntar ledamöterna sin individualitet. I fallet med banavgiften vid Öresundsbron väljer alltså Moderaterna att använda kvittningssystemet för att bli av med motsträviga ledamöter. Vilket formellt är mot det regelverk partierna satt upp för kvittning. Det är inte heller första gången det sker. Det mest uppmärksammade tillfället var kanske när den moderata riksdagsledamoten Karl Sigfrid blev utkvittad under horribla omständigheter inför FRA-omröstningen, midsommarveckan 2008. SVT:s Agenda sände ett avslöjande inslag om händelsen som fick väldigt många att känna ett stark obehag (se det själv här).

Men den hårda partidisciplinen brukar sällan försvaras av partiledningarna. Den bara finns och tas för given, och dess kritiker ignoreras eller förlöjligas. Men efter det att ett antal borgerliga ledamöter röstade mot sina partier när frågan om ett erkännande av folkmordet på armenier lades inför riksdagens bord i mars förra året, trädde den centerpartistiske riksdagsledamoten Staffan Danielsson fram som partipiskans försvarare. Och i senaste numret av Svensk Linje (nr 4 / 2010) är det något oväntat den annars kloka moderaten Gustav Blix som idkar försvar av partidisciplin under rubriken ”Låt partipiskan vina” (även om rubriken säkerligen inte är satt av Blix själv).

Oavsett de oantastliga argumenten om en stabil regeringsmakt så urholkar partipiskan folkstyret. Om enskilda riksdagsledamöters möjligheter att följa sitt politiska samvete begränsas, begränsas också folkets möjligheter att påverka de politiska besluten. Det redan sönderreglerade systemet med personkryss blir ännu mer irrelevant om de personer som blir inkryssade inte tillåts avvika från mängden. Hela den svenska parlamentarismen är för all del uppbyggt kring partiväsendets totala hegemoni, men man behöver ju inte göra saker värre än de redan är. Ta bara en sådan sak som att riksdagsledamöternas politiska sekreterare inte är anställda av ledamöterna själva, utan av partierna (förtjänstfullt uppmärksammat av Rolf K Nilsson förra vecka). Det gör att pol. sek:arnas lojalitet inte är med sin ledamot, utan med sitt parti. Vilket är – i vart fall borde vara – en väldigt stor skillnad.

Moderaternas nya attityd, ”partiet framför allt”, måste ses i ljuset av hela partiförnylsen. Detta är ett led i att göra sig av med gamla Moderaterna. Partiet har en lång och fin tradition av att stå upp mot partiväldet. Det startades till och med det uttalade syften att avveckla sig självt när väl partiväsendet var satt ur spel. Och kritiken mot partiväldet har följt med i historien; det är först nu när partiet gör anspråk på att vilja bli statsbärande som idealen sviktar. Man har smakat maktens sötma och vill inte veta av några egensinniga frifräsare i kammaren som kan äventyra den moderatledda regeringens allenarådande.

Man kan notera att denna debatt lyser med sin frånvaro hos socialdemokratin. Och det gjorde den även när SAP innehade regeringsmakten. Där är diskussionen om lojalitet mot parti eller mot idé för länge sedan passé. Partiet har vunnit och idéerna förlorat. Det får inte ske i borgerligheten. Enskilda motgångar är ett pris värt att betala för att långsiktigt skapa en levande demokratiprocess där lojaliteten ligger hos väljare och inte hos partier.

Dag Elfström

10 Responses to “Idé- eller partilojalitet?”


  1. 1 elundkvist januari 5, 2011 kl. 10:15

    Att vara riksdagsreporter måste vara det tråkigaste jobbet som finns, som en moderat EU-parlamentariker uttryckte det. Allt är ju redan förutbestämt. Intressant tycker jag då att jämföra med vårt andra parlament där mycket större frihet råder för parlamentarikerna och där det förväntas att de folkvalda ska peta i varenda detalj som kommer från kommissionen.
    Å andra sidan är ju EU betydligt trögare, och det är svårt att hålla koll på vad som egentligen händer eftersom allt ändras så mycket mellan institutionerna. Och inte bryr sig väljarna (eller media) särskilt mycket heller, trots att en enda svensk parlamentariker ibland lyckas åstadkomma väldigt stor skillnad.

    Jag tror att vi måste minska antalet riksdagsledamöter och sänka personvalsspärrarna för att förbättra riksdagsledamöternas inflytande. Sen finns det ju några som vågar höja rösten och ändå har stöd inom partiet (typ Maria Ab), som får visa vägen så att fler kan följa efter.
    Håller verkligen med om att vi måste göra vad vi kan för att inte bli som S där det är viktigare att lyssna på Rörelsen än på väljare och på sig själv. Moderaterna ska alltid sätta invididen före kollektivet. Tack för ett intressant inlägg i ett ämne som borde diskuteras mer.
    /Eleonore

  2. 2 Fredrik januari 5, 2011 kl. 11:07

    Hear, hear!

  3. 3 staffan danielsson januari 5, 2011 kl. 11:15

    debatten om fri röstning efter åsikter och samvete i alla lägen.., eller att kunna styra landet genom att hålla ihop i regering och riksdag är viktig och alltid principiellt intressant.

    jag landar ju i att vikten av en alliansregering som kan regera med stöd av en riksdagsmajoritet (nåja, nästan) gör att utrymmet för enskilda ledamöter i alliansen att frondera i var sina specialfrågor är mycket litet.

    Är det OK för Skåne att gå ihop med S om broavgifter kan ledamöter i andra län göra motsvarande (hux flux har vi både en Ostlänk, en Götalandsbana och en Norrbottnia
    bana t ex), med borgerlig splittring i frågan om signalspaning vinner den röda (gåtfulla) linjen osv osv. Och regeringen faller rätt snart och normaltillståndet är åter, en socialdemokratisk minoritetsregering..(eller kanske M i nuläget).

    Jag hänvisar till debatten om ”frifräsare” på Brännpunkt i våras, där jag utvecklat min analys och uppfattning.

  4. 4 Söderbaum januari 6, 2011 kl. 10:48

    Danielsson: ”med borgerlig splittring i frågan om signalspaning vinner den röda (gåtfulla) linjen osv osv.”

    Som det är nu har ju den röda linjen vunnit i signalspaningsfrågan – just p.g.a. att borgerlig splittring i frågan inte tilläts. Det var ju Thomas Bodström (S) som skrev propositionen under sin tid som justitieminister.

  5. 5 Allianspartisten januari 6, 2011 kl. 10:54

    Vi har, personvaletsmöjligheten till trots, i allt väsentligt ett valsystem som bygger på partival. De flesta väljer också främst parti och inte person. Vad jag förstår var det cirka en fjärdedel av väljarna som utnyttjar personvalsmöjligheten vid höstens riksdagsval.

    Att då utifrån detta perspektiv säga att kvittningssystemet är ett ”grunden ett perverterat och kollektivistiskt system” är orimligt. Vi kan inte ha ett valsystem, som de facto är ett partivalsystem, och sedan i riksdagen blunda för detta och här utgå ifrån att det skulle vara frågan om ett personvalsystem.

    Vår nuvarande konstitition är i många stycken ett hafsverk, som togs fram under nån sorts föreställning om att makten för evigt var socialdemokratins (…se bara på ”missen” att det inledningsvis stipulerades om 350 och inte 349 ledamöter i riksdagen). Att slopa kvittningssystemet skulle endast göra det hela än mer osammanhängande och inkonsistent. Skall något göras måste detta börja med en förändring av valsystemet som sådant.

    Att ”plåstra om” symptomen är sällan något som botar en sjukdom.

  6. 6 Populisten januari 8, 2011 kl. 13:56

    Man kan naturligtvis, med rätta, kritisera partledningarna för partipiska i allmänhet och missbruket av kvittningsinstitutet i synnerhet, men det är antagligen tämligen meningslöst. Det ligger ju så uppenbart i en partilednings intresse att dess ledamöter följer partilinjen att det är svårt att se den partiledare som klarar av att sätta den principiella åsiktsfriheten före egenintresset.

    Istället tycker jag strålkastarljuset ska riktas på de fegskitar som viker ned sig. Det står varje ledamöt fritt att följa partipiskan. Det står varje ledamot fritt att låta sig kvittas ut eller dyka upp och rösta. Det talas ibland väldigt fint om t.ex. Karl Sigfrid efter FRA-omröstningen. Själv är jag efteråt 100% ointresserad av den mannen. Han har ju visat att han inte var nåt att lita till i skarpt läge. Det omdömet gäller alla de som låter sig kvittas ut. Ingenting att ha.

    Problemet är naturligtvis att vi har parlamentariker som är tämligen odugliga utanför riksdagshuset och därför är i stort behov av att hålla sig väl med sina partiledningar för att säkra en fortsatt försörjning. Den som har en civil karriär att falla tillbaka på har inget att frukta.

  7. 7 Thomas januari 9, 2011 kl. 0:23

    Populisten m fl;

    ”… Problemet är naturligtvis att vi har parlamentariker som är tämligen odugliga utanför riksdagshuset och därför är i stort behov av att hålla sig väl med sina partiledningar för att säkra en fortsatt försörjning. Den som har en civil karriär att falla tillbaka på har inget att frukta.”

    Hammarhuvudet rakt på spiken.😉

    Mvh

  8. 8 Allianspartisten januari 9, 2011 kl. 12:00

    …”Problemet är naturligtvis att vi har parlamentariker som är tämligen odugliga utanför riksdagshuset”

    …”Hammarhuvudet rakt på spiken”

    Det är lite tråkigt att läsa denna typ av generella påståenden och tyckanden, då de inte är åtföljada av vare sig saklig kritik eller exempel. Det finns säkert både mer och mindre kompetenta riksdagsledamöter men kritisera då dessa utifrån sak och inte utifrån ”löst tyckande”.

    Det som kommer bort i denna diskussion, och som jag också berör i min föregående kommentar, är att detta främst är en konstitutionell fråga och inte primärt en fråga om enskilda riksdagsledamöters kvaliteter. Vår konstitution utgår till stor del från partiväsendet, där vi främst väljer parti och inte person, och det är detta och inget annat som medför den diskuterade problematiken.

  9. 9 Populisten januari 9, 2011 kl. 20:08

    Allianspartisten,

    Då tar vi ett exempel då. Efter 20 år i riksdagen klagade Henrik S. Järrel på svårigheten att få ett annat jobb. ””Det är inte lätt att få ett jobb när man som jag varit borta från den reguljära arbetsmarknaden i 20 år”. Hmm, borde inte två deceninnier i ett lands lagstiftande församling smälla rätt högt i ett CV?

    Det är kanhända dålig debatteknik att komma med svepande påståenden. Men det är likaledes larv att avfärda generella påståenden som vi alla vet är sanna bara för att de inte är underbyggda med vetenskapliga fakta just i detta fall.

  10. 10 Thomas januari 9, 2011 kl. 21:31

    Populisten m fl;

    ”… Då tar vi ett exempel då. Efter 20 år i riksdagen klagade Henrik S. Järrel på svårigheten att få ett annat jobb. ‘Det är inte lätt att få ett jobb när man som jag varit borta från den reguljära arbetsmarknaden i 20 år’…”.

    Till detta väl sägas, att denne Järrel innan riksdagsperioden bl a arbetade som programpresentatör på Svt. Varenda gång han var i tv-rutan fick jag ett mycket gott intryck av honom. Han framstod i det hela som en mycket bildad, förfinad, och sympatisk gentleman.

    Om en person som Järrel – till synes beläst, medveten, reflekterande, med stora insikter om det svenska samhällets funktionssätt – hade svårt att få jobb efter riksdagsåren, hur ska det då inte vara för en massa andra i samma situation?

    Långt ifrån alla f d riksdagsledamöter torde kunna uppvisa de kapaciteter som den gode Järrel, och dessa individer är nog smärtsamt medvetna om detta faktum. Vad blir då en naturlig strategi från deras sida för att klara den egna försörjningen?
    Naturligtvis att agera så strömlinjeformat som möjligt, och att absolut inte gå emot partilinjen.
    Inte gå emot, i en enda fråga.

    Mvh


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar