Papst und Sultan

Gud - inte längre tabu, menar artikelförfattaren.

SAMHÄLLE OCH RELIGION |  I den klassiska tyska dryckessången ”Papst und Sultan”  besjungs i stiliserad form relationen mellan det andliga och världsliga, samt det bästa och sämsta av två världar. Påven som dricker världens bästa vin men inte har en enda fru och sultanen som har fler fruar än han kan räkna men inte dricker en enda droppe vin. Inte nog med att detta är en fantastisk studentsång, den förmedlar något till oss. Någon djupsinnig figur skulle säkert kunna få detta till nått paleopostkolonialt metanarrativ angående relationen mellan öster- och västerlandet – eftersom sådant av flera anledningar är på tapeten nu.

Undertecknad skulle dock, med studenternas kurser som snart börjar igen i huvudet och denna sång i åtanke, vilja ta sin utgångspunkt i en än mindre efemär diskussion – nämligen den om relationen mellan politik, stat och religion. Få frågor tordes vara ett lika seglivat samtalsämne i både tidningar, debattsammanhang och bloggar, trots att statsmakt och kyrka formellt är åtskilda och att ett sekulärt etos verkar förhärskande i svenska samhället. Hur kommer det sig? Svaret är tämligen enkelt. Gud är inte längre död! Tvärtom är det han som dödförklarat Nietzsche och till på köpet gjort comeback. Att diskutera Gud, religion och teologi är inte längre några tabubelagda ämnen utan är något som återigen kan ske öppet i tv-soffor, runt middagsbord etc. Inte bara torra professorer kan. Gardell kan också. Greider med. Alla kan! Att allmänkunskapen i ämnet tyvärr ofta är begränsad må vara ett problem. Huruvida Nationalencyklopedin eller Stora Katekesen är den bästa källan till kunskap om kristendomen kan diskuteras, men att Dan Brown inte är det kan hållas för avgjort. Tematikens roll som självklart samtalsämne har dock kommit för att stanna.

En grundläggande distinktion som jag vill började med att göra i denna diskussion om religions roll i det moderna samhället är skillnaden mellan den sekulära staten och det sekulära samhället. Där det första berör lagar och offentliga institutioner, det andra berör det andra civilsamhället. Där den första är en viktig västerländsk princip, är den andra snarare ett kulturellt fattigdomsbevis. Huruvida denna enkla åtskillnad oftast bryts ned som ett retoriskt knep av ”sekulärister” med paranoia eller till följd av att vissa gruppers ideologiska förtecken gör att de har svårt att se något existera utanför staten, vill jag inte uttala mig om. Faktum kvarstår dock. Religion är inte politik och inte heller är politik religion. De två måste dock förhålla sig till varandra på ett konstruktivt eller i alla fall fungerande sätt. Ingen av de två kan ignorera varandra.

Vi börjar med religionens roll till statsmakten. Här finns några påpekanden att göra. Även om tesen må irritera vissa är det ett historiskt faktum att den sekulära staten såsom idé har sina tydliga rötter just i Kristendomen; och inte i t.ex. det grekisk-romerska arvet. Då en stor del av våra schablonbilder av Antiken kommer från just upplysningen, där man kategoriskt idealiserade denna tidsålder, har de klassiska periodernas religiösa fanatism ofta diskret förpassats till glömska. Men ändå; vem kommer inte ihåg att Atenarna förgiftade filosofer för villfarelse och romarna lät de som inte offrade åt kejsaren ätas av lejon? Det är Jesus och inte Cicero som säger ”Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Samma tes kan för den som är vidare intresserad ses försvaras av den namnkunnige filosofen Rodger Scruton i en intervju i Axess, där fokuset visserligen snarare ligger på Kristendomens och Islams olika förmåga att handskas med detta förhållande, men där samma tes står i centrum. Kristna teokratier som Savonarolas Florence, Calvins Genève och varför inte Karl XII:s Sverige är undantagen och inte regeln. Föreställningar om att kristendomen på ett fundamentalt sätt skulle alternera t.ex. Sveriges politiska utformning om dess inflytande ökade är således inget annat än en ren och skär myt. Någon kristen Sharia finns helt enkelt inte. Tvärtom är istället Kristendomens insisterande på att skilja på kejsare och Gud något som alla oavsett religiös- eller politisk hemvist kan ta lärdom av. Att acceptera att världsåskådningars giltighet inte är något som kan avgöras i plenisalar blir allt viktigare i en tid då t.ex. idealistiska ekologister skördar stora framgångar. Att acceptera att politik inte är en gudomlig utan mänsklig sysselsättning när kraven på vad Staten skall leverera verkar oförändrade trots högerförskjutning i valurnorna.

Låt oss gå vidare till det mer konkreta; statens roll till religionen. År 2000 var på många sätt ett viktigt år. Till exempel ur teologisk synvinkel. Jesus och Kristendomen firade sin 2000: ende födelsedag. I Sverige skildes Svenska Kyrkan från staten. Men var det egentligen en stolt myndighetsdag eller en tvångsseparation där barnet sattes på bar backe? Nu elva år efter separationen är frågetecknen fortfarande många. Departementsstyrningen har ersatts med en stel och starkt politiserad kyrkostruktur. I de övriga nordiska länderna Danmark, Norge och Island kvarstår statskyrkostruken emellertid. Trots att det där alltså fortfarande formellt är parlamentet som stiftar kyrkolag verkar den religiösa autonomin vara större. I Danmark avgörs t.ex. de viktigaste frågorna av ett prästråd och inte som i Sverige av ett lekmannadominerat kyrkomöte.

Samtidigt som det är förståligt att nationalkyrkan ur rent konservativ synvinkel kan locka, den står för nationell enighet, ceremonier att enas kring och vårdar ett rikt kulturarv, men är samtidigt mycket problematisk. Vad som skiljer de ovannämnda visserligen trevliga företeelserna från t.ex. Skansen är inte tydligt. Det är helt enkelt tydligt att nationalkyrkan som inramning inte fungerat. Den europeiska demografin talar sitt tydliga språk. Med enda undantaget Grekland; har statskyrkoländerna avgjort lägst kyrkonärvaro. Den konfessionella staten är inte samma sak som det konfessionella samhället. Tvärtom verkar den konfessionaliserade staten få medborgarna att vända sig bort från religionen. Den blir ett tomt cermoniale, en plikt utan förankring i verkligheten.

Vad finns det för hoppfulla exempel? Landet där den som stått på scen hela tiden inte ens behöver göra comeback! USA har, precis som den flera gånger på ToF behandlade Alexis de Toqueville noterade, blivigt ett exempel på den goda separationen av kyrka och statsmakt. En stat fjärran från våldet och hatets sekularism som framförallt fick sitt utlopp i 17-, 18- och 1900-talet Frankrike. För den mer europeiskt lagde finns även exempel på relationer mellan stat och samfund som varken går åt det amerikanska totalseparerandet, de nordisk ihjälkramandet eller den tvångsmässiga laïcismens håll.

I Finland erkänns både lutherdom och ortodoxism som statsreligion, vilka ger vissa särrättigheter vid statsceremonier och dylikt, men annars inte vidare trasslar in respektive institution i varandra. Även Skottlands presbyterianska statskyrka ”The Kirk” har en liknande relation till den brittiska staten. Ett ytterligare intressant exempel innebär de två franska landskapen Lorraine och Alsace, där undertecknad för tillfället befinner sig, vilka under tiden för den tämligen våldsamma franska separeringen av stat och kyrka 1905 inte tillhörde Frankrike utan det kejserliga Tyskland. Vid återföreningen med Frankrike vid Versaillesfreden ändrades inte heller detta förhållande och således gäller här fortfarande de äldre förhållandena och som regionens tre samfund erkänns katolicismen, lutherdomen och judendomen.

I mångt och mycket är och förblir den svenska situationen en paradox. Socialt och ekonomiskt har vårt land börjat resan från vad som lite elakt kan kallas en västlig öststat med enda undantaget att våra socialister verkligen lyckades pressa sönder religionen och civilsamhället; till skillnad från i östblockets satellitstater. En stat som formellt infört sekularismen men vars största samfund är en av de mest politiserade samfund som någonsin skådats. Vilken part som tar första steget till en mer normalt västerländsk relation mellan papst und sultan, stat och majoritetsreligion, är osäkert. Låt oss sjunga den morska dryckessången för dem bägge så högt vi kan! Låt oss hoppas att den svenska sonderweg:en inte får fortsätta inom den svenska politiken utan att man tar tillvara de lärdomar som finns att dra från hur man skött balansgången på kontinenten eller om man vill; bortom havet.

Hugo Fiévet

6 Responses to “Papst und Sultan”


  1. 1 sven januari 12, 2011 kl. 18:13

    Det stora felet Hugo fievet och andra i media som debaterar kristenheten i Sverige är att dom är så järnhårt fixerade vid statskyrkan.Sverige har haft och har ju många frikyrkor också.

  2. 2 sven januari 12, 2011 kl. 18:39

    Att det bildades många frikyrkor i Sverige på !800-talet var mycket beroende på att dom troendekristna tyckte att statskyrkan var för världslig och politisk.
    En riktig kristen skulle undvika staten och politiken för det var syndigt.Det var långt ifrån det enda som dom tyckte var syndigt däras syndakatalog var lång.
    Bland annat tyckte dom frikyrkliga att riktiga kristna inte skulle gå vidare till högre utbildning.Högre utbildning är fortfarande ett känsligt ämne hos en del frikyrkliga.
    Tiden från 1800-talet fram till 1960-talet påminner mycket om dagens situation.I dag majoriten av befolkningen mycket sekulariserad även frikyrkligheten har i mångt och mycket lagt undan syndakatalogen.Samtidigt som vi har muslimer med många starka religösa förbud.
    Alltså innan 1960-talet var vi också mycket polariserade i Sverige.Dels hade vi en befolkning som söp och dansade och gick på bio och kunna gå vidare till högre utbildning var något jättefint.
    Samtigt inom den stora frikyrkligheten var all alkohol dans
    bio och högre utbildning något väldigt syndigt och förbjudet.

  3. 3 Hugo Fiévet januari 12, 2011 kl. 18:45

    Sven: När artikeln behandlar förhållandet religion och politik i Sverige är det väl inte underligt att man lägger fokus vid det samfund som mer än 3/4 av svenskarna tillhör och som i nästan 500 år varit en del av statsmakten?

  4. 4 sven januari 23, 2011 kl. 10:15

    Jag hörde idag Ulrika Knutsson prata i radion om Gud i Sverige och som alltid när interlektuella och journalister skall prata om det en järnhård fixering vid statskyrkan.

  5. 5 Erik mars 24, 2011 kl. 13:33

    Jag älskar den sången, Papst und Sultan. Jag satt nyss och sjöng den, med basstämma.

  6. 6 A.D september 26, 2011 kl. 19:25

    Offtopic: Länken till Konservatism vs. och fascism och nazism leder till den här sidan. Någon bakom sidan får fixa detta.

    Bra artikel annars!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar