Beowulf och Sveriges äldsta historia

HISTORIA | Slottet Tre Kronors brand 1697 i kombination med weibullianismen inom historieforskningen har tillsammans berövat Sverige ca 1000 år av sin historia. I och med detta är det inte särskilt mycket innan Gustav Vasas dagar (1500-talet) som vi kan veta med säkerhet, fastän exempelvis kungshögarna i Gamla Uppsala minner om fornstora dagar i Sverige och Norden långt innan dess – och överhuvudtaget långt innan Sverige hade enats. De spår som finns kvar av denna historia är torftiga, glesa och betraktas till största delen som myter. Den politiskt drivna historieförnekelsen har också medfört att de flesta svenskar idag verkligen tror att det inte finns någonting att säga om ”fornstora dagar”. Men det gör det. Och jag tänkte i ett par artiklar bidra till att öka intresset kring dessa delar av Sveriges historia, särskilt de allra äldsta som det nästan är politiskt inkorrekt bara att uppmärksamma.

Jag börjar med: Beowulf. För tre år sedan kom en datoranimerad filmatisering som faktiskt är riktigt sevärd (den har också ett fantastiskt bra soundtrack, lyssna här på ledmotivet). Denna binder på ett sinnrikt sätt ihop de osammanhängande beståndsdelar som finns bevarade av Beowulf-kvädet, ett forntida hjälteepos som nedtecknades i England på 1000-talet men som majoritetsuppfattningen inom forskningen anser vara betydligt äldre än så. Det skildrar också relativt detaljerat händelser som ägde rum omkring 500-talet. Precis som någon av filmmakarna säger i en ”bakom kulisserna”-intervju består Beowulf-kvädets stora värde inte så mycket i dess litterära kvalitet (som dock för litteraturvetare på akademisk nivå har flera imponerande sidor), som i att det faktiskt tilläts att föras vidare också i den nya kristna eran. Även om kvädet i samband med att det nedtecknades under medeltiden uppenbarligen blev censurerat av kyrkan.

Englands eller Sveriges nationalepos?

Beowulf-kvädet betraktas som Englands nationalepos. Men i själva verket borde det betraktas som Sveriges ursaga. Beowulf var av sveaätt på fädernet och av götaätt (eller möjligen gutaätt, d.v.s. från Gotland enligt en minoritet forskare) på mödernet. Man vet inte om Beowulf är en historisk person, men de detaljer som i kvädet framgår om Sverige anses internationellt vara korrekta liksom det är belagt att det på 500-talet verkligen byggdes ett kungligt herresäte på den plats som kvädets kung Hrothgar byggde sitt hemsökta herresäte.

Ecgtheow som i kvädet anges som Beowulfs far betraktas som en historisk person och härleds i kvädet korrekt till en gren av den sveonska Ynglingaätten. Ynglingaättens stormän är de som ligger begravda i kungshögarna i Gamla Uppsala. Ecgtheow hade tidigare dödat Heatholaf som var av östgötsk kungaätt och därvid tvingats i landsflykt till Gotland. Danmarks kung Hrothgar hjälpte honom att betala den höga gälden att åter få fri lejd. Sonen Beowulf gjorde sig känd för sina många hjältedåd, gifte sig med den gotländske kungens dotter och kom så småningom för att undsätta kung Hrothgar med att döda ett stort odjur som hemsökte kung Hrothgars herresäte och höll på att ta kål på alla hans män – och detta är en av kvädets huvudepisoder. Beowulf beslutar sig för att kämpa naken mot det farliga odjuret som kallas Grendel, eftersom han fått veta att detta inte har några vapen – och efter en hård kamp segrar hjälten.

Det sammanhang som Beowulfs hjältedåd utspelar sig i skildrar striderna mellan svear och götar (båda folkslagen nämns också vid namn) i början av den verkliga historiska utveckling som ledde till att Svealand, Östergötland och Västergötland slogs samman till ett rike med Gotland som provins. Detta ägde rum någon gång under åren 500-1000. Beowulf-kvädet utspelar sig på 500-talet, och vi vet att när Olof Skötkonung år 1007 befäste ordningen att en enda kung styr över Sverige hade Sverige under lång tid styrts av en enda kung, ömsom sveon och ömsom göte.

Historiska kopplingar och spår

Kungshögarna i Gamla Uppsala.

Svearnas land liksom flera svenska kungar nämns i Beowulf-kvädet, t.ex. Ottar (Vendelkråka), Ale och Adils. Adils är begraven i en av kungshögarna i Gamla Uppsala. Denna hög öppnades 1874 och bekräftade att en man som med största sannolikhet var kung låg där, och de fakta man fick ut av utgrävningen ansågs internationellt ge stöd åt dessa delar av Beowulf-kvädet. I likhet med Adils begravs enligt kvädet även Beowulf i en storhög, fast i Götaland där han halvvägs genom kvädet har blivit kung.

Del av runsten från Garda, 500-tal med till synes naken man som slåss med odjur.

Ett annat historiskt spår vi har är en runsten i Garda på Gotland från 500-talet. Denna visar en till synes naken man som slåss mot ett odjur. Visserligen är Grendel i Beowulf-kvädet ett troll, men detta är forskarna överens om är en kristen omtolkning. Det är tydligt att kyrkan har gjort om denna del av berättelsen till att handla om en hjälte som strider med den kristne guden på sin sida, och troll var kyrkans sätt att porträttera okristna under medeltiden. Senare i eposet strider Beowulf också mot en drake. Av vilket skäl det än kan ha varit medgav alltså kyrkan tron på drakar, vilket under medeltiden ytterligare kom till uttryck genom att drakar blev en del av den europeiska heraldiken (t.ex. på adelsmäns vapensköldar).

Borde bli mer känt i Sverige

Karta över geografisk hemvist för de folkslag som omtalas i Beowulf-kvädet.

Engelsmännen anser att Beowulf-kvädet behandlar folkslag som har haft en enastående inverkan på Englands historia, och det är därför känt över hela den engelskspråkiga världen. Säkerligen med rätta. Men Beowulf-kvädet ÄR Sveriges nationalepos, hur mycket engelsmännen än vill att det ska vara deras. Ett äventyrsepos om stora hjältedåd med svear och götar i huvudrollen som skildrar politiska händelser som vi vet har ägt rum 1000 år innan Gustav Vasa, och som var en levande legend i hela 500 år innan det kunde nedtecknas i den ”kristnade” version som vi idag känner till från 1000-talet. Detta sällsynt omfattande äventyrsepos var alltså så omhuldat att det levde kvar fortfarande 500 år senare hos ett helt ANNAT folk – anglosaxarna – och det var t.o.m. så omhuldat när kristendomen nådde Nordeuropa omkring 1000-talet att kyrkan lät det nedtecknas och förevigas. Låt det nu även bli allmänt känt i Sverige!

Att Beowulf-kvädet inte alls är vidare känt i vårt land, när de händelser det beskriver så uppenbart rör vår egen allra äldsta historia, kan bero på rätt många saker där den socialdemokratiska historieförnekelsen bara är en del. Det var t.ex. inte förrän 1815 som det blev allmänt känt i England, efter att ha översatts från det gamla manuskript som 1753 också hade blivit skadat av en eldsvåda. Huruvida det kan ha funnits en ”svensk version” kan vi inte veta, eftersom i stort sett allt historiskt källmaterial gick upp i lågor när slottet Tre kronor brann. Men den sortens gamla texter hade i alla fall arkiverats där. Det är en kittlande tanke att det i slottet Tre kronor rentutav kan ha funnits en ocensurerad version, som den text man nedtecknade i England på 1000-talet speglar – men i detta är vi inne på vad man kan kalla för ren spekulation. På samma sätt får vi nog aldrig heller veta vad som en gång i tiden låg bakom berättelsen om hjälten Beowulf.

Men vad Beowulf än var för gestalt – om just han faktiskt har existerat – och vad han än gjorde, så är detta ofrånkomligen en superhjälteberättelse i forntidens Norden. En berättelse som inte bara var en tillfällig fluga – utan som hade en sådan kraft att den levde i 500 år till att kunna bli nedtecknad av ett annat folk en bra bit från där händelserna utspelat sig. För att ge detta något slags perspektiv kan man jämföra med legenden om Gustav Vasas skidflykt undan danskarna, som ju vid det här laget är en 500-år gammal svensk legend som än idag hålls vid liv. Vasa-legenden hade otvivelaktigt en klar politisk funktion, nämligen att göra landsfadern till hjälte och spä på ett för sin tid politiskt nödvändigt förakt mot danskarna i syfte att legitimera den nye kungen.

Eventuella forntida politiska implikationer

Ållebergskragen, guldsmide från Västra Götaland, 500-tal.

Även Beowulf-kvädet är historien om en hjälte som blir kung – i Götaland. Och det är inte utan att man anar någon form av politiska undertoner ifråga om relationerna mellan svear, götar och gutar å ena sidan, och i relationen mellan dessa och danerna å den andra. Väl att märka behövdes alltså – enligt Beowulf-kvädet – en superhjälte som var sveon på fädernet och göte på mödernet för att rädda den danske kungen undan undergång. Om inte kvädet rakt av speglar verkliga politiska händelser och relationer, var då kanske detta ett sätt för en utomstående berättare att vilja smickra svear och götar? Eller var det ett sätt att iscensätta hur bra det vore om svearna och götarna gick samman? Eller var det en provokation från ett alltmera kaxigt sveonskt-götiskt samarbete mot danerna?

Vi vet i alla fall att följande är säkert ifråga om dessa spörsmål: det fanns tillräckligt tunga bakomliggande skäl för legenden att den levde vidare som muntlig tradition i 500 år, och därefter förevigades i textform – om än motvilligt från kyrkans sida. Och det enande mellan Svealand, Götaland och Gotland som verkar påbörjas i Beowulf-kvädet ägde verkligen rum historiskt under perioden mellan legendens uppkomst och det att den slutligen nedtecknades på 1000-talet. Det är definitivt ingen tillfällighet att fingervisningar om allt det som lade grunden för medeltidens Sverige finns med i Beowulf-kvädet från 500-talet. Tillsammans med beskrivningar av verkliga händelser och personer i Sveriges äldsta historia som även var kända för den isländske historikern Snorre Sturlasson, vars verk anses till största delen tillförlitligt som historiskt källmaterial.

Fundera på detta, och har du inte sett 2007 års datoranimerade filmatisering med bl.a. Anthony Hopkins och Angelina Jolie så tycker jag Du ska göra det! Vill Du sedan veta mer föreslår jag dels den information som finns om Beowulf på engelska respektive svenska Wikipedia. Dels en dokumentär som finns på Youtube om hur engelsmännen betraktar händelserna i Beowulf-kvädet som början på den anglosaxiska civilisationen – vilket säkerligen är korrekt, men likväl ganska uppenbart mera långsökt än Beowulf-kvädet som urberättelsen om Sveriges grundläggande som nation. Dokumentären följer historien vidare in på normanderna och deras ockupation av England på 1000-talet. Det tänkte även jag göra i nästa del av denna artikelserie, fast ur ett helt annat perspektiv – ett nordiskt och svenskt perspektiv.

Jakob E:son Söderbaum

21 Responses to “Beowulf och Sveriges äldsta historia”


  1. 1 Carl-Mikael A. Teglund januari 13, 2011 kl. 14:53

    Underbart Jakob. Jag önskar jag också vore konservativ när jag läser T&F!🙂 Well, det kanske kommer med åren?

  2. 2 Hugo Fiévet januari 13, 2011 kl. 15:37

    Hallå Jakob!
    Att återpopularisera den äldre svenska historien och litteraturen är ett mycket angeläget projekt. Kör hårt! Så mycket det finns där som bara väntar!
    Några reflektioner också:

    – Mycket av den charm som finns över verk som t.ex. Beowulf eller de isländska sagorna är väl just svårigheten att ofta skilja mellan litteratur och historia. Det är fantastiska berättelser med arketyper vi alla kan ta till oss, skrivna på ett fascinerande föregångarspråk till vårt eget och utspelar sig på platser som både är våra egna och inte. Att just försöka skilja aspekterna åt; däri ligger väl iof den historiska utmaningen men också tyvärr det unika i verkets förminskande. De utgör på något sätt en helt unik genre!

    – Weibullianismens ställning inom den svenska historieforskningen är mig veterligen ganska svag idag. Trots sin ansats om vetenskaplighet blev den på något sätt snabbt en parodi på sig själv. En doktrin som gjorde vidare studium överflödigt eftersom svaret på alla frågor angående alla verk var att de inte sade någonting och var ”traderade och bearbetade av en stor mängd författare under längre tid” och således inte kunde ha en upphovsman. Jag tror väl idag att man har övergivit alla sådanna idéer om Homeros och Snorre Sturlasson? Idag får de återigen vara sig själva!

    Glada hälsningar
    Hugo!

  3. 3 sven januari 13, 2011 kl. 19:24

    Den stora tvistefrågan har väl inte varit om Beowulf varit göte
    eller gotlänning?
    Snarare har väl den stora tvisten varit om grundtextens getae
    betyder göte eller jute(jylländare).Danskarna har alltid hävdat
    danskheten i kvädet.

  4. 4 sven januari 13, 2011 kl. 22:06

    Med göte menade jag götar(gautar)inte göter, goter.

  5. 5 Söderbaum januari 14, 2011 kl. 1:21

    Sven: Jag har ikväll varit på Wikipedias 10-årsfest på Strand i Stockholm. Wikipedia anses ju i allmänhet inte vara direkt hundra tillförlitligt, men där fick jag iaf veta att engelska Wikipedia idag inte bara är tio ggr större än svenska utan dessutom så överarbetat i sina djuplodande detaljer att det knappast fyller sin funktion som enkel faktaöversikt längre. Sidan om ”Geats” är också rätt faktaspäckad. Där konstateras att de är hemmahöriga i svenska Västergötland och Östergötland, och ges en inblick i den prövade men förkastade tesen att geaterna i Beowulf-kvädet skulle vara jutar:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Geat

    Se även den ovan rekommenderade dokumentären i åtta Youtube-klipp.

    Att danskarna hävdar danskheten i kvädet är väl självklart, eftersom kung Hrothgar både i kvädet och historiskt anses ha varit en danakung.

  6. 6 Allianspartisten januari 15, 2011 kl. 11:44

    ”Slottet Tre Kronors brand 1697 i kombination med weibullianismen inom historieforskningen har tillsammans berövat Sverige ca 1000 år av sin historia. I och med detta är det inte särskilt mycket innan Gustav Vasas dagar (1500-talet) som vi kan veta med säkerhet, fastän exempelvis kungshögarna i Gamla Uppsala …”

    Ett lite märkligt konstaterande som inte riktigt överenstämmer med det faktiska källäge som faktiskt föreligger. Från medeltiden och senmedeltiden finns exempelvis mer än 40000 brev (…varav 20000 i orginal) kända till innehållet. Äldsta svenska brevet är sedan 1160-talet. Titta gärna vidare på http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=18005&refid=4045. Även om det medeltida materialet inte är heltäckande har det ändå givit forskare hyfsade möjligheter att skapa en bild av vårt lands historia även före Gustav Vasa.

    I slottsbranden var det givetvis så att oersättliga källor försvann för alltid. Om dessa källor hade kastats så mycket ljus över förhållandena före vårt lands mer nutida tillblivelse, i dess mer sentida former, under 1100-tal och tidigt 1200-tal, är dock alls inte säkert.

    Även kritiken mot bröderna Weibull (”weibullianismen”) tycker jag är djupt orättvis. Det bröderna förde in var en källkritik värd namnet i en vetenskap som under 1800-talet präglats av nationalromantik, storsvenskhet och götisism, drivna utifrån utopiska ideologiska motiv. För den som vill lära sig något av historien är just källkritiken något av det absolut viktigaste. Här har vi, som tror att historien är en av de bästa källorna till kunskapen om samhällsutvecklingen, mycket att tacka bröderna Weibull för.

    Med detta inte sagt att ”weibullianismen” inte kan gå till överdrift. Visst kan det finnas en del substans i kväden och krönikor som Beowulf och annat men någon absolut och exakt sanning innehåller de inte. Vi måste nog tvingas att inse att vetskapen om vårt samhälles organisation och historia före 1000-talet alltid kommer att vara höljd i dunkel. Arkeologin kan visserligen ge värdefull kunskap om hur människor levde och även sådant som t.ex. handelsmönster men inte om de enskilda personerna bakom eller gräns och organisation för de samhällsbildningar som säkerligen fanns vid denna tid.

    När det gäller muntliga traditioner skall vi ha fullt klart för oss att de förändras över tiden. Själv har jag, som intresserad fritidshistoriker, studerat några mer sentida muntliga tradtioner som funnits dokumenterade i topografisk litteratur från 1900-talets början. I några fall har jag kunnat spåra dessa händelser till domstolsprotokoll från 1600-talets första hälft. Dels förundras man över att traditionen (…i dessa fall muntligt överförd under 6-7 generationer) lyckats bevara en kärna av substans. Det som däremot inte stämmer kan vara de inblandades namn och den mer exakta kronologiska händelsekedjan. Vidare förstärks händelser av mer spektakulär natur medan andra delar av händelseförloppet, nog så intressanta, försvunnit helt.

    Min slutsats är därför att muntliga tradtioner inte får avfärdas men de måste betraktas utifrån en källkritisk synvinkel och med vetskapen om att de innehåller sådant som nödvändigtvis inte överensstämmer med det faktiska skeendet.

  7. 7 sven januari 16, 2011 kl. 0:17

    Som tur var hade flera historiker och antikvarier gjort avskrifter av många av dokumenten som försvann i branden.

  8. 8 gautic01 januari 16, 2011 kl. 13:44

    Blev glatt överraskad över Jakob Söderbaums artikel om Beowulf och den svenska historien. Självklart är det så att Beowulf skulle kunna ses som en svensk-götisk ursaga. Här finns då många tolkningar och skiftande åsikter. Själv ansluter jag mig till tolkningen i 1954 års Beowulfsutgåva (Natur och Kultur. Översättning: Björn Collinder och illustrerad med linoleimsnitt av konstnären Per Engström). Inledningen till utgåvan ger översättarens syn på bakgrunden:

    Svearna torde ha underkuvat götarna kring mitten av första årtusendet. Götarna som stam (folk anm.) är väl bekant. Det är sämre källor om Göta rike. I princip ingenting. I norska källor blandas ofta götar samman med danerna.

    I den engelska Liber monstrorum kallas danakonungen Chlocilaicus ”rex Getarum”. Geterna var egentligen ett folk som vid tidig romersk kejsartid bodde vid floden Donaus mynning. Av misstag kom folknamnet Getae att fastna för goterna. Men i den frisisk-frankiska traditionen kan det knappast ha varit fråga om något annat än götar (fornnordiska gautar) och historiens förste göt torde med andra ord vara kung Hugilaik(r). Beowulfskvädet ger en hel del upplysningar om Hugilaik, kungen över geatas och samtida med den mytiske sveakungen Angantyr (Egil?) och efterträdaren Ottar (Vendelkråka).

    Den senare delen av kvädet (som börjar med vers 2 200) talar också om en strid mellan götar och svear (på 510-talet?) och den strid skildras i vilken kung Angantyr blev dödad.

    En spådom, också i kvädets slut, nämner en ofärd som skulle gå ut över götarnas folk. Det leder till tolkningen att götariket gick under i senare hälften av 500-talet. Om Hygelaik kan ses som en historisk person skulle samma gälla för Beowulf. Hade han levat hade han kanske hetat Älfhere (Alvar)? Han bör ha varit götarnas sista eller näst siste kung. Han var dotterson till götakungen Hredel (Hygelaiks far, Beowulfs morfar), men kan på fädernet ha varit av sveaätt.

    Man får naturligtvis ha klart för sig att Beowulf är ett epos, inte en krönika. Men flera folkstammar omnämns i kvädet. Först naturligtvis götar (eller gautar), sedan gifdar som torde vara gepider, en goterna närstående folkstam. Hugar är enligt 1954 års utgåva franker. En anna beteckning på gauter finns med i eposet nämligen vädergaut = vädermarksbo = gaut. Vädermark är gautarnas land.

    Men Beowulf har en vidare betydelse, alltså inte enbart för svensk historia (eller engelsk och dansk historia). Kvädet ingår i en rad indoeuropeiska episka verk, som har standardiserade poetiska uttryck. Beowulf har därför intresse då det gäller Västerlandets ursprung och kan tolkas tillsammans med det äldsta indoeuropeiska diktverket, Vedatexterna och de homeriska eposen.
    De poetiska uttrycken eller vändningarna har etymologiska överensstämmelser. Viktiga i detta sammanhang är ord som ”berömmelse” eller ”ära” (grekiska kleos och sanskrit sravas.
    En vändning av stort intresse är vad som på klassisk grekiska hette aphthiton kleos (oförgänglig ära) och i forna Indien aksitan sravas. ”Oförgänglig ära” var något som besjöngs i en rad indoeuropeiska episka, poetiska berättelser. Drakdödarmotivet, som det förekommer i Beowulf finns i de germanska kulturerna (Beowulfs kamp mot Grendel, Tors kamp mot Jörmundgandr och Sigurds mot monstret Fafner; i Grekland Zeus’ kamp mot Typhon och Kronos kamp mot Ophion; i Indien guden Indras kamp mot jätteormen Vrtra; hos de indoeuropeiska hettiterna var det stormguden Tarhunnas strid mot den stora ormen Iluyankas).

    Beowulf ville gå till eftervärlden som hjälte men inte till vilket pris som helst. Eftermälet var inte värt något om det inte var gott. Ett gott eftermäle kunde endast vinnas genom lovvärda gärningar, gjorda med livet som insats. Så tolkad får äregirigheten ett etiskt värde som går igen i de klassiska indoeuropeiska diktverken i Västerlandets äldsta historia.
    Detta anknyter i sin tur till frågan om den västerländska civilisationens ursprung. Den frågan har nyligen behandlats av professor Ricardo Duchesne (Kanada) i två längre artiklar med titeln ”The Aristocratic Military Ethos of Indo-Europeans and the Primordial Origins of Western Civilization” (Comparative Civilizations Review; No. 60, Spring 2009 och No. 61, Fall 2009). Enligt professor Duchesne (som utvecklar temat närmare i en kommande bok) låg den västerländska kulturens ursprung i en i huvudsak aristokratisk krigarkultur. Denna representerades i det gryende Västerlandet främst av Mykene (”The Mycenaeans who came into Greece…managed to Indo-Europeanize Greece”)

    Indoeuropeerna var en ”ny typ” av krigarkultur som kämpade för individuellt erkännande (“They were, moreover, horse-riders in possession of a more dynamic economy which included ox-drawn wheeled wagons, cattle rearing, and ploughs, combined with a healthier diet of meat, bone marrow, and dairy products which gave Indo-Europeans a more robust physical anthropology”).

    Det finns kanske anledning att söka Västerlandets ursprung mer i de första indoeuropéernas hjältanda än i de historiska grekernas rationella tänkande. Det hindrar inte att bägge bör finnas med när vi studerar Västerlandets ursprung. Den demokratiska kulturen i Perikles Aten var kanske slutprodukten i en långt utdragen förvandling och utveckling av den tidiga aristokratiska traditionen. Det finns, som den danske konservative forskaren och författaren David Gress uttryckt det, ett behov av en mer realistisk historia där Västerlandets tro på frihet ses som ”ett verktyg och en biprodukt” av härskare som sökt makt inom de geopolitiska ramar som funnits i Europa där olika stater tävlat med varandra (David Gress, From Plato to NATO: The Idea of the West and Its Opponents (1998). Vad han menar är att det behövs något annat än de grova beskyllningar som en rad forskare under senare år riktat mot den västerländska civilisationen och dess idévärld.

    gautic01

  9. 9 svensson februari 14, 2011 kl. 16:21

    Jag har alltid gillat Beowulf för dess konsistens, dess långa sammanhållna narrativ. Det är ingen sedvanlig kortdrapa som de forngermanska versberättelserna tenderar vara. Mer här:

    http://princip.motpol.nu/beowulf-berattar-om-de-gamla-goters-mannamod/

  10. 10 Linda februari 14, 2011 kl. 18:22

    ”Den äldsta svenska historien är nästan politiskt inkorrekt att bara uppmärksamma” ???

    Nu tar du väl ändå i lite. Att tiden före 1000-talet inte uppmärksammas mer, beror väl snarare på den påtagliga bristen på säkra fakta. Men visst uppmärksammas det som finns. Läste du aldrig om stenåldern, bronsåldern eller järnåldern i skolan?

    Däremot håller jag med dig om att det är synd och skam att Beowulf som epos (och ”svenskt” kulturarv) inte uppmärksammas mer i Sverige. Att många svenskar känner till mer om Arthurlegenden, än om Beowulf. Om det är Hollywoods eller politikens fel, får var och en bedöma.

    Lite komiskt i sammanhanget, är för övrigt att Beowulf och kung Arthur, påstås ha varit ungefär samtida. Kände de till varandra månne?🙂

  11. 11 Söderbaum februari 14, 2011 kl. 18:39

    Linda:

    ”Men visst uppmärksammas det som finns. Läste du aldrig om stenåldern, bronsåldern eller järnåldern i skolan?”

    Visst har jag fått läsa i skolan om stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Men när jag talar om ”Sveriges historia” avser jag just det som rör rikets historia, hur Sverige blev till Sverige och de politiska skeenden som lett fram till idag. Det var på lågstadiet som vi förhållandevis snabbt passerade förbi både Nordisk mytologi, vikingatid och svensk stormaktstid. Och jag tror faktiskt att det är av politiskt korrekta skäl – hade det tagits upp när man är i tonåren hade nog desto fler svenskar haft varma, stolta tankar om fornstora dagar. Och att politikerna inte vill det är inte något uppseendeväckande påstående direkt, tvärtom är det en underdrift av närmast bottenlösa mått.

    Din iakttagelse om kung Arthur är tankeväckande. Ja, varför är inte Beowulf minst lika känt i Sverige som sagan om ”svärdet i stenen”? Och vad gäller detta att de levde samtidigt kan man väl säga att om de INTE kände till varandra så torde det ha berott på att händelserna rörande kung Arthur ägde rum i England medan händelserna rörande Beowulf ägde rum i södra Skandinavien. Det är ett ganska relevant perspektiv att England vid denna tidpunkt hörde till den romerska kultursfären – och göter, daner etc gjorde det INTE. Så Beowulf-kvädet borde verkligen inte heller av det skälet betraktas som Englands nationalepos. Så det är på det viset fullt möjligt att kung Arthur inte hörde talas om Beowulf, eftersom de historierna rörde en barbar utanför den yttersta periferin av det romerska imperiet som kung Arthurs England utgjorde. Vad som talar för att de skulle ha känt till varandra är dock, förstås, att de var kungar samtidigt – och som den romerske historieskrivaren Tacitus skrev redan år 98 e.kr. var ju svearna ”vitt berömda för sin segelkonst”.

    Vem vet, kanske handlar legenden om Beowulfs kamp mot ett stort monster egentligen om en barbarhövdings framgångsrika kamp mot Romarriket. Som ju föll samman under denna tid, nedkämpat av våra barbariska förfäder. Till kyrkans förtret, varför de gjorde vissa justeringar ifråga om vad det var för ett monster som Beowulf slogs mot…😉 Det är i alla fall roligt och inspirerande att fantisera runt dessa historiska iakttagelser.

  12. 12 Linda april 8, 2011 kl. 18:28

    Nu är ju både Beowulf och Arthur, mytiska eller halvmytiska kungar. Men OM de existerade under den tid de påstås ha existerat, hörde de säkert talas om varandra.

    Enligt osäkra källor, ska Arthur ha dött senast 542. (Men allt mellan 516 och 542 förekommer). Han var alltså verksam i slutet av 400-talet och början av 500-talet. Under denna tid, låg delar av södra och östra England, redan under germanskt styre. Angler, saxare och jutar hade redan på 300-talet, rekryterats som legosoldater för att skydda de romaniserade kelterna mot krigiska pikter och skoter från norr. Någon gång under 400-talet – när den siste romerske ståthållaren hade lämnat de brittiska öarna – vände sig dessa germanska legotrupper mot sitt värdfolk och grundade egna riken, samt erövrade och koloniserade. Fler lär dessutom ha kommit över haven.

    Först då, uppstod konflikten. Det som eftervärlden känner som Kung Arthurs (och tidigare kungars) ”strider mot saxarna”.

    Germanerna var inte enbart ”vilda barbarer” – som de ofta framställs som på film. De var som sagt inbjudna från början. Och det som skedde, var en gradvis kolonisering, snarare än hämningslös slakt (även om det senare säkert också förekom).

    Om Beowulf existerade och levde vid samma tid, hade han alltså redan broderfolk på de brittiska öarna. Folk som kan ha upplevt kelternas motstånd som ett problem (särskilt om Arthur var så framgångsrik som legenden påstår) och eventuellt efterfrågat förstärkningar hemifrån (Dvs från b la nuvarande Danmark). Det är snarare osannolikt att norra Europas viktigaste militära ledare och personer vid denna tid, INTE skulle ha hört talas om varandra. De flesta samhällen var självklart lokala, men handel hade ju alltid förekommit, särskilt vattenvägarna och mellan olika kustsamhällen. Liksom erövringar, militära rekryteringar etc.

    Bara en tankeväckande reflektion🙂

  13. 13 Nilla september 19, 2011 kl. 8:27

    Jag vet inte om jag håller med om att just Beowulfkvädet är ”Sveriges ursaga”. Det är ju definitivt mer en skandinavisk saga än en anglosaxisk, men Sveriges ursaga, skulle jag snarare tillskriva Ynglingasagan, som skildrar (påstås skildra) hur det gamla Sveariket uppstod, de forna (mytiska eller halvmytiska) Uppsalakungarna etc. Sedan att flera av dessa, figurerar eller nämns i både Beowulfkvädet och flera andra källor, är en annan femma. Möjligen kan den senare halvan av dikten ses som götarnas ursaga, men i så fall är den första (mer kända) halvan, Danmarks ursaga, snarare än Sveriges.

    Då finner jag det betydligt intressantare att fundera och spekulera kring, hur en berättelse som uteslutande berör skandinaviska personer och händelser, kom att bli ett anglosaxiskt epos. Ja, i modern tid t om upphöjas till ”Englands nationalepos”. Här funderar jag i samma banor som Söderbaum – har det möjligen funnits ett annat exemplar av dikten i något av de skandinaviska länderna? Och var uppstod egentligen berättelsen?
    I England eller i Skandinavien?

  14. 14 BirkaViking september 24, 2011 kl. 18:05

    Beowulf sagan är verkligen legendarisk i England. Och det beror på att Anglerna, Jutarna och Saxerna själva kommer ifrån nord Tyskland och Danmark i slutet av 400 talet. Så Sagan i sig är skriven för att komma ihåg deras egna ursprung och legender.
    Pga dessa stammar så är också Engelskan i dag ett väst Germanskt språk.

  15. 15 Bo Nilsson januari 10, 2012 kl. 20:14

    Beowulf´s hemvist.
    Beowulf hade ingenting med Gotland att göra. Detta är den gamla ihopblandningenmellan Goter (gutar) och göter som orsakar den missuppfattningen.
    1) Beowulf´s färd till Leire tog ca ett dygn (se rad 219) (Åkte ena dagen och
    var där dagen efter)
    2) Vid återfärden såg man ”Kända klippor”, alltså en klart klippig kust
    (se rad 1911), med en utpräglad arkipelag eftersom ”Götaskären”
    nämns ett antal gånger i dikten.
    3) Han beteknas som ”Alv-kung”, alltså en älv-kung, alltså kung över ett
    område där det rinner en älv ut till Göta-skären. (se rad 1314)
    4) Beowulfs folk, göterna, hade mycket ingående bekantskap med folket i
    Leire, vilket antyder att de inte kom ända bortifrån Östersjöområdet.
    5) De var på härnad västerut på Frisiska öarna. Detta sysslade folk med
    på 500-talet som kom från Nordsjö-Kattegatt-Skagerack-området.
    6) Kungen Hugelac (Hugleik) som stupade bortåt Holland till ca 512
    får inte förväxlas med Hugleik i Ynglingasagan. Denne dog nämligen på
    hemmaplan och ej på Frisiska öarna, och dessutom ca 100 år tidigare.

    Alltså, KLIPPIG KUST, MED EN Ö-VÄRLD, PÅ EN DAGSRESA FRÅN LEIRE, EN ÄLV SOM MYNNAR DÄR etc gör det ganska klart att Beowulf kom från Göta älvs mynning, antingen nuvarande Göteborg eller möjligen från skärgården utanför.
    där utanför.
    Bo Nilsson

  16. 16 Söderbaum januari 12, 2012 kl. 17:47

    Bo NIlsson:

    Tack för din utvikning.

    Enligt en teori som publicerades i Göteborgs-Posten nu i somras begravdes Beowulf i det som idag är Ale kommun norr om Göteborg. Ortsnamnen där stämmer genomgående häpnadsväckande väl överens med Beowulf-kvädet, och det finns också i verkligheten en kulle på motsvarande plats som i kvädet pekas ut som Beowulfs gravplats. Dessvärre har man nyligen sprängt en tågtunnel genom den kullen utan att först ha förrättat några arkeologiska utgrävningar.

  17. 17 BirkaViking januari 12, 2012 kl. 20:19

    Jag har klippt ihop en video angående slaget på Vänern som enligt Beowulf kvädet plus de Nordiska Sagorna utspelat sig 500-600 talet.

  18. 18 Bo Nilsson januari 17, 2012 kl. 10:56

    Hej Söderbaum.
    Tack för ditt uppmärksammande av mitt lilla inlägg.
    Tyvärr missade jag artikeln i GP i somras, men du kanske kan lämna en intressant redogörelse för överensstämmelserna??
    Själv har jag väl emellertid alltid varit lite tveksam när man vill dra Beowulf ”längre uppåt älven”, eller till och med in i Vänern, vilket ju förekommit.
    Anledningen till detta är, att då faller
    a) den relativt korta restiden till Leire.
    b) den hemkänsla som uppenbarligen Beowulf får när han ser sina ”kända klippor” och sina ”Göta.skär”. Han är ju då uppenbarligen hemma igen.
    Lite små funderingar bara. Mvh, Bo Nilsson

  19. 19 Bo Nilsson januari 20, 2012 kl. 16:33

    Reidgotaland

    Reidgotaland stöter man på i flera gamla isländska sagor som beskriver tiden
    ungefär 4-600-tal i Skandinaviska farvatten. En av dessa berättelser är
    Hervorasagan.
    Många har försökt tolka fram vad Reidgotaland innebär, vilka som bodde där
    och vad ”reid” står för, men misslyckats. Så här bör man se på hur det förhåller sig:

    Reidgotaland beboddes då naturligtvis av goter, som alltså inte skall samman-
    blandas med göter. Skribenter (Beowulf, Widsith mfl) som vill ange göter, gör detta
    med andra sätt (ea, au, etc) för att försöka uttrycka detta.

    I den isländska sagan om Auðon som förde med sig en isbjörn från Grönlad till
    Norge beskrivs hans överfart så här:
    ”Ok nú of somaret epter, Þá fara Þeir aptir till Nóregs ok verða vel reið-fara ”.

    ”Verða vel reiðfara” översätts mycket riktigt med att ”överfarten förlöpte väl”.
    En reið-fara är alltså en över-fart, transfer om man så vill.

    Reiðgoter är alltså en beteckning på goter som har gjort en sådan överfart för att
    komma dit dom senare är. De goter som har gjort en sådan färd, är de goter, som
    enligt Gutasagan fick ge sig av från Gotland, kanske ungefär runt Kristi födelse.
    Dessa goter hamnade då sannolikt i nuvarande norra Polen, vilket bekräftas av
    Widsith, där han (på 4-500-talet) skriver (rad 113 etc):

    ”I visited Wulfhere and Wyrmhere; there battle often raged
    in the Vistula woods, when te Gothic army
    with their sharp swords had to defend
    their ancestral seat against Attila´s host”

    Goter som befinner sig vid Vistula på 400-talet, måste ju ha gjort en överfart
    dit ett bra tag tidigare, dom hade ju hunnit etablera sig där (ancestral seat).
    Hit till ”Vistula”, norra Polen kom alltså de goter som gjort en överfart
    för att komma dit där dom senare är, alltså Reidgoter.

    Härifrån Reidgotaland spred dom sig sedan successivt ner på kontinenten
    under de första århundraderna e. Kr. och gjorde sig så småningom kända
    som det folkvandringsfolk som väl beskrivits i historien.

  20. 20 harpolekaren september 10, 2013 kl. 9:46

    Varför inte läsa Beowulf själva på svenska; den finns ute nu både som pappers- och e-bok. Kvädet har mycket höga litterära kvaliteter, det är ej endast som historia det är intressant och bör läsas. Så läs boken först, så filmen i andra hand.

  21. 21 daniel oktober 25, 2015 kl. 20:11

    Beowulf kommer antagligen från den plats i Ale som idag heter ”alvhem”

    Klipporna hittar vi i både nodre älv och Göta älv.

    Om slagen i och kring Vänern så är det omkring 8 mil och vissa sträckor gick det antagligen att färdas med båt från trollhättan/Vänersborg och då är varken Lidköping eller kinnekulle långt bort. Där ”götene” ligger.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,284 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar