Alliansens flathet kan bli dess fall

Reformtakten under den nya regeringen Reinfeldts första 100 dagar vid makten är så pass mycket lägre än under den första regeringen Reinfeldts (2006-2010) första hundra dagar, att SvD (15/1) talar om det hela som att regeringspolitiken ”går på tomgång”. Det är naturligtvis mycket oroväckande. Borgerlig politik är inte enbart – och ska inte heller jämställas med – ordning och reda i statsfinanserna. Detta är också någonting som efter valet börjat debatteras i rätt stor omfattning, SvD:s insatser härvidlag har varit lika stora som lovvärda.

Jag instämmer fullständigt i det stora behovet av en förnyad, fördjupad och breddad borgerlig idédebatt. Det är huvudskälet till att jag engagerade mig i det politiska livet för 12 år sedan, och till den lika starka som oupphörliga drivkraften i mitt politiska engagemang alltsedan dess. Att få se den svenska borgerligheten både väljas in i regeringsställning och dessutom väljas om från år 2006 och framåt är givetvis en stor fröjd. Men när vi nu är inne på Alliansens andra mandatperiod är det verkligen på tiden att vi får se lite tydligt borgerlig politik. Gärna presenterad i en retorisk skrud som klingar väl av klassiska borgerliga idéer som frihet, civilsamhälle och ett blommande näringsliv.

Hoppet om en borgerlig regeringspolitik

Men regeringen Reinfeldt II kör vidare i gamla spår, som går tillbaka långt innan regeringen Reinfeldt I. Skillnaden mellan socialdemokraternas politik och den som Alliansregeringen genomför är att Reinfeldt & C:o gör det bättre. Därmed bryter han förvisso framgångsrikt fördomarna om Moderaterna som ”samma gamla högern som alltid” och sänker tröskeln för gamla inbitna sossar att rösta på Nya Moderaterna i regeringsställning. Det är väl inget fel i sig – så länge som hoppet om en borgerlig politik i ordets egentliga bemärkelse fortfarande lever. Tyvärr är det till allra största delen än så länge bara ett hopp, såväl för oss konservativa som för liberalerna – ett hopp som alltjämt börjar likna ett oroligt frågetecken. Det är verkligen inte tillräckligt ens att skattetrycket idag har sänkts till rätt nära vad Reinfeldts företrädare på Moderaternas partiledarpost Bo Lundgren ville, när skattetrycket alltjämt är högre än det var under förr-förre socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson (1986-1991).

Så tummen upp för kritiken mot den alltför låga reformtakten hos Alliansregeringen! Den borde verkligen skruvas upp. Det socialdemokratiska betongvälde som vårt sargade samhälle har utvecklats till sedan socialdemokratin först kom till makten 1921 måste brytas ner, inte förvaltas av en till oigenkännlighet utslätad svensk borgerlighet som är nöjda bara de får regera. Borgerliga väljare vill ha borgerlig politik, och det är definitivt fler borgerliga väljare som stödjer Alliansen än de s.k. ”swing-voters” som ser utslätad mittenpolitik som viktigare än partibeteckningarna bakom regeringsbildningen. En urgammal statsmannasanning är att man aldrig kan bygga stabilitet på illojalitet. Detta är minst lika viktigt som det ena av två huvudperspektiv som SvD lyfter fram i sitt uppslag den 15/1 – att reformvänliga regeringar oftare blir omvalda.

SvD:s andra huvudperspektiv är att den låga reformtakten både går ut över de borgerliga småpartiernas (idag alla center-högerpartier förutom Nya Moderaterna) behov att synas med sina politiska profilfrågor och skapar en intern frustration som knappast är gynnsam för Allianssamarbetet som sådant. Det finns således risk för att Alliansen drabbas av en självpåtagen kris i den inbitna sosse-light-politikens kölvatten.

Den viktiga kritiken från höger

Med dessa vidgade perspektiv på det problem som SvD adresserar på ett helt uppslag den 15/1, är det faktiskt väldigt anmärkningsvärt att en stående politisk analytiker – Göran Eriksson – på detta dagstidningarnas liberalkonservativa flaggskepp samtidigt kan publicera formuleringen ”Då [under Alliansens första mandatperiod] betalades mycket stora skattesänkningar med nedskärningar i a-kassan och sjukförsäkringen, och allt motiverades med att det skulle skapa nya jobb.” (Inlägget på s. 9 i pappersupplagan finns inte på nätet.) Såvitt jag för min del har förstått det har Alliansen genomfört dessa förändringar i a-kassa och sjukförsäkring i uttalat syfte att det ska löna sig att arbeta framför att gå arbetslös eller sjukskriva sig. Detta är viktigt, och framför allt är det bra politik – så långt.

Sedan kan och bör man givetvis kritisera Alliansens politik i dessa hänseenden t.ex. utifrån att nyutexaminerade akademiker som i flera år har tvingats leva under existensminimum på lånade pengar inte får någon arbetslöshetsersättning medan de söker jobb. Och att Försäkringskassans tjänstemän har rätt att sätta sig över läkares yrkeskunniga bedömningar ifråga om förutsättningarna att gå tillbaka till arbete för dem som blivit sjukskrivna för utbrändhet. För så förhåller det sig med Alliansens politik, det är i allra högsta grad klandervärt och lätt att kritisera också från höger. Åtminstone på konservativ grund.

Rätt ska vara rätt, och fel ska alltid vara fel. Socialdemokratisk politik borde alltid vara fel ur borgerlig synvinkel, och att Alliansens reformtempo bort från det socialdemokratiska betongväldet är alltför lågt är absolut ingen nyhet såhär en bit in på andra mandatperioden. Om det ska till att folkpartiledaren tillika vice statsminister Jan Björklund blir statsminister innan vi får se en borgerlig politik värdig namnet – må då så ske i valet 2014. Björklund kan idag betraktas som Alliansens borgerliga samvete, med sina långa rader av klingande konservativa förslag och synpunkter riktade både mot den egentliga socialdemokratin och mot Alliansregeringens huvudlinje.

Lyssna på Björklund medan tid är

Jan Björklund (FP) borde lyftas fram mycket mer inom Allianssamarbetet, anser artikelförfattaren.

Om det idag är djupt problematiskt att Alliansen håller på att tappa inte bara den borgerliga politiken utan helt och hållet sin politiska idégrund, så är det likväl ingenting mot hur det kommer att bli den dag den ultrasocialliberala Birgitta Olsson, idag EU-minister, tar över efter Björklund som FP:s partiledare. För det förväntas hon tyvärr göra enligt både interna och externa bedömare. Därför står en mycket stor del av hoppet på en borgerlig framtid för Sverige till Jan Björklund. Och fler – både borgerliga väljare och i synnerhet nyckelpersoner inom Alliansen – borde ansluta sig till hans politiska linje medan det ännu är en linje som går att sluta upp bakom inom ramen för ett svenskt regeringssamarbete.

Den dag som denna möjlighet försvinner från Allianssamarbetet finns det en mycket påtaglig risk att Sverigedemokraterna lyckas göra sig till representanter för en stark, bred och anrik politisk tradition som de inte har sina rötter i. Det känns verkligen som att den svenska borgerligheten har börjat såga av den gren som den själv sitter på, i sin strävan efter att framstå som det enda pålitliga regeringsalternativet och i sin beröringsskräck med till synes alla frågor som SD en gång har bestämt sig för att driva. Den inslagna väg av pragmatism och sosse-light-politik som blivit Alliansens signum innebär en mycket allvarlig risk för att legitimiteten för all traditionell borgerlig politik snabbt faller platt till marken – eller leder SD vidare mot ännu större segrar.

Jakob E:son Söderbaum

10 Responses to “Alliansens flathet kan bli dess fall”


  1. 1 Populisten januari 18, 2011 kl. 22:48

    Tack för en utmärkt artikel!

    Jag skulle vilja påstå att ” Tyvärr är det [dvs borgerlig politik] till allra största delen än så länge bara ett hopp, såväl för oss konservativa som för liberalerna – ett hopp som alltjämt börjar likna ett oroligt frågetecken.” är en nyckelmening. Idag regerar den råa nihilismen och jag tror på fullt allvar att det kan sluta illa på riktigt. Dvs inte bara lite fel utan riktigt illa. Då är det inte läge att fokusera på skillnaden mellan liberaler och konservativa utan alla sant borgerliga krafter behöver nu samlas.

    Någon inomparlamentarisk (eller inomregerinsk) samlande kraft lär vi väl knappast kunna hoppas på förutom Björklund. Hägglund är ju lika osynlig som Sahlin just nu. Men kan vi lita på en partiledare som har gott om Ohlsonar i partiet?

  2. 2 essenonvideri januari 18, 2011 kl. 23:18

    Under sin första mandatperiod åstadkom regeringen Reinfeldt tre bra saker:

    1. De bröt ett långvarigt socialdemokratiskt maktmonopol
    2. De reformerade den svenska ekonomin flera steg i rätt riktning
    3. De lyckades bli omvalda.

    Sedan gjorde man mycket som var mindre bra, men i ljuset av dessa tre prestationer må detta vara förlåtet. För att denna nya ministär Reinfeldt skall få godkänt kommer det att krävas mycket mer.

    Det fanns ett värde i sig att tvinga bort s från makten. Skall det dock på sikt vara någon mening med att ha en borgerlig regering måste det också märkas i konkret politik, även bortom skattefrågor. Regeringen skulle därför behöva öka reformtakten, och framförallt sprida den till fler områden än ekonomin. Just nu ser det inte särskilt lovande ut.

  3. 3 Söderbaum januari 19, 2011 kl. 0:00

    Populisten: ”Då är det inte läge att fokusera på skillnaden mellan liberaler och konservativa utan alla sant borgerliga krafter behöver nu samlas.”

    Mja. Till att börja med kommer konservatismen att glömmas bort igen (på samma sätt som det varit i 40-50 år) om vi konservativa inte fokuserar på skillnaden gentemot liberalismen. Särskilt viktigt är detta i ett läge när borgerligheten behöver hitta tillbaks till sina idérötter. Detta intryck förstärks av att de flesta har tröttnat på konfliktlinjen mellan liberalism och socialism. Dessutom skjuter man sig genast i båda fötterna i den borgerliga interndebatten om man tror att diversitet i idéer är ett problem – de är själva förutsättningen för debatten. I en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt.

    Sedan är det politikernas uppgift att hitta lämpliga kompromisser mellan de olika idéerna. Men utan blomstrande idéer uteblir helt enkelt förnyelsen både i politik och argument. Moderaternas avvisande av Timbro är lika bekymmersamt som Timbros avvisande av konservativa publikationer.

    Borgerlighetens framtid kan aldrig vara socialdemokratisk.

  4. 4 Populisten januari 19, 2011 kl. 11:26

    @Söderbaum

    I princip håller jag helt med. Dock är jag så pass allvarligt bekymrad över vad ministären Reinfeldt håller på att skapa för ett samhälle att jag menar att det är dags att tubba på principerna.

    Både föräldrars rätt att uppfostra sina barn och religionsfriheten är undre attack även om det döljs i eleganta formuleringar. Och när kommer den första ynglingen hem i en kista från Afghanistan efter att ha tvingats söka anställning i försvaret för att inte bli av med a-kassan? Nej det är inte ett trevligt samhälle jag ser runt hörnet.

  5. 5 essenonvideri januari 19, 2011 kl. 19:31

    Populisten:

    ”Både föräldrars rätt att uppfostra sina barn och religionsfriheten är undre attack även om det döljs i eleganta formuleringar”

    Jo, detta får nog sägas vara en av regeringen Reinfeldts två stora misslyckanden (försvaret är det andra)

    ”Och när kommer den första ynglingen hem i en kista från Afghanistan efter att ha tvingats söka anställning i försvaret för att inte bli av med a-kassan?”

    Där tror jag dock att du är snett ute. Jag tycks minnas att det bara var några dagar sedan som jag läste om ett samarbete mellan Försvarsmakten och Arbetsförmedlingen som gick ut på att AF skule hjälpa till med rekryteringen, men att ingen skulle tvingas ta anställning i försvaret för att få behålla a-kassan.

    Detta kan förvisso ändras, men jag tror inte att regeringen skulle vara villig att riskera just det scenario du beskriver, om inte av godheten i deras hjärtan, så av rent PR-mässig skäl.

    Jag tror som du att liberaler och konservativa i vissa fall måste göra gemensam sak för att sätta lite blåslampa på regeringen, men jag tror också att vi inte får vara rädda för att i andra fall, där liberaler och konservativa är djupt oeniga, gå våra egna vägar och ta debatten.

    Om vi till exempel tar familjepolitiken har jag svårt att se liberaler och konservativa enas, fast det beror ju lite på hur man definierar liberalism. En ”riktig” liberal skulle i mina ögon aldrig acceptera kvoteringar, men det är ju just vad de som idag kallar sig liberaler omfamnar entusiastiskt.

  6. 6 Populisten januari 19, 2011 kl. 20:16

    @essenonvideri

    Hanteringen av försvarsfrågan ser jag som snudd på landsföräderi. Vi står ju helt öppna för agressioner.

    Med tanke på att det finns folk som fått problem med a-kassan för att de inte sökt jobb som telefonhäxor så känner jag mig inte lika säker som dig vad gäller soldatrekryteringen. Ge det några år så ska vi se hur det utvecklar sig.

    Jag syftar naturligtvis på riktiga liberaler och inte kvotfeminister och andra socialister som ägnar sig åt entryism i borgerligheten.

  7. 7 Allianspartisten januari 20, 2011 kl. 21:51

    ”Under sin första mandatperiod åstadkom regeringen Reinfeldt tre bra saker:

    1. De bröt ett långvarigt socialdemokratiskt maktmonopol
    2. De reformerade den svenska ekonomin flera steg i rätt riktning
    3. De lyckades bli omvalda.”

    Det är oerhört viktigt att inte underskatta de punkter som nämns i listan. Vad det är frågan om är inget annat än ett paradigmskifte. För första gången sedan den socialdemokratiska hegemonins inledning har förutsättningar för en verklig och varaktig förändring och varaktig förändring skapats.

    Det som nu gäller är att ta vara på dessa förutsättningar. Här tillhör jag dem som tror att förändringar ska ske stegvis och utan allt för stora risker. Principen att ha fast mark under fötterna innan man tar nästa steg är i högsta grad tillämpbart även här. För den otålige kan detta givetvis vara frusteranade.

    ”Såvitt jag för min del har förstått det har Alliansen genomfört dessa förändringar i a-kassa och sjukförsäkring i uttalat syfte att det ska löna sig att arbeta framför att gå arbetslös eller sjukskriva sig. Detta är viktigt, och framför allt är det bra politik – så långt.”

    Precis, och det leder därför i mitt tycke fel att anklaga Alliansen för att föra en socialdemokratisk politik. Vad det är frågan om är här att bryta emot en av socialismens grundsatser som säger ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, d.v.s. att den enskilde förnekas möjligheten att påverka sin situation utan helt har att anpassa sig till ett grått kollektiv.

    Jobbpolitiken, med skattesänkningar och förändringar av ersättningssystem (…vilka senare förvisso gett problem av teknisk natur, delvis orsakade av byråkratins oförmåga att förhålla sig till ”sunt förnuft”), i syfte att det bättre skall löna sig att arbeta, är en djupt ideologisk fråga vars betydelse inte nog kan framhållas.

    I en annan artikel på detta forum ”Mer makt åt de folkvalda” (https://traditionochfason.wordpress.com/2010/12/31/mer-makt-till-de-folkvalda/) citeras bl.a. Allmänna Valmansförbundets program från 1919. Här finner vi följande avsnitt:

    ”Den svenska högern ser i arbetet det enda säkra medlet att åstadkomma varaktigt enskilt och allmänt välstånd. Den enskilde måste lära att lita på sig själv. Det allmänna bör stödja honom i hans strävanden att genom eget arbete skapa sig en tryggad ställning.”

    Alltså, arbetslinjen klart uttryckt redan 1919.

    Visst behövs en borgerlig debatt om hur vi ska komma vidare men denna bör utgå ifrån de möjligheter som finns och inte utifrån en otålighet att allt går för långsamt och att det hänt för lite.

    Sköter Alliansen sin kort väl finns alla möjligheter till ett förnyat förtroende även 2014. Med tanke på oppositionens problem i allmänhet och det socialdemokratiska partiets fullständiga haveri i synnerhet är det, som det ser ut i dagläget, inte en handlingskraftig och enad opposition som är hotet 2014. Hotet finns istället i att Alliansen ger sig ut i äventyrligheter och försöker gapa över för mycket i ett steg och därigenom skapar en oro. Om riktningen ligger fast och den fortsatta förändringen sker i måttfulla steg finns all anledning att se framtiden an med tillförsikt.

  8. 8 essenonvideri januari 20, 2011 kl. 23:26

    Allianspartisten:

    Det känns som vi diskuterat ungefär detta vid flera tillfällen tidigare, så det är nog inte meningsfullt att bli långrandig. Jag har inget att invända mot din kloka grundinställning att det är klokt att ta många små steg i rätt riktning.

    Det jag skulle önska mig är att dessa små steg kunde tas på fler områden än vad som varit fallet. Främst på familjepolitikens och försvarspolitikens områden vill jag se sådana steg, men även t.ex. brottsbekämpning och skola behöver reformering.

  9. 9 Allianspartisten januari 21, 2011 kl. 17:40

    essenonvideri:
    ”Det jag skulle önska mig är att dessa små steg kunde tas på fler områden än vad som varit fallet. Främst på familjepolitikens och försvarspolitikens områden vill jag se sådana steg, men även t.ex. brottsbekämpning och skola behöver reformering.”

    Absolut och det vi inte ska sticka under stol med är att försvarspolitiken är Alliansregeringens stora sorgebarn.

    På andra områden, t.ex. skolan, händer det dock helt klart sådant som är positivt. Till detta hör sådant som syftar till att återupprätta läraryrkets status, något som är ett fokusområde för Jan Björklund. Frågan är om inte en av de värsta skadorna som socialdemokraterna ställt till med är det man skulle kunna kalla för läraryrkets ”proletarisering”.

    Inte nog med att lärarutbildningen som sådan urholkats utan till detta kommer att lärarlönerna drivits till en nivå som närmar sig oanständighetens gräns. Ett land där en grundskolelärare har en medianlön på 24 500 kr och gymnasielärare har en medianlön på omkring 26 000 kr kan knappast förvänta sig att kunna upprätthålla en överlag hög kvalitet på lärarkåren.

    Visst finns det fortfarande många duktiga och kompetenta lärare som brinner för sin sak. Dessvärre har jag nära håll sett exempel på avhoppat där kompetenta lärare gått till mera välbetalda yrken där deras skicklighet värdesätts även lönemässigt.

  10. 10 essenonvideri januari 22, 2011 kl. 1:16

    Allianspartisten:

    Jag håller med om att skolan är ett område där det går åt rätt håll. Tyvärr är skolan så djupt sjunken i det socialistiska flumträsket, och tar så lång tid att reformera, att vi troligen har ganska långt kvar ens till resultaten börjar vända uppåt, för att inte tala om till vi är åter på en rimlig nivå. Därmed inte sagt att det inte är värt att försöka, tvärtom är det akut.

    Läraryrkets låga status är definitivt ett problem som behöver åtgärdas. Nu är det i princip bara de riktiga självplågarna, och vi som inte duger till något annat som är kvar i branschen. Jag känner hur många duktiga lärare som helst som tackat för sig och sökt sin lycka på annat håll, med både drägligare arbetsmiljö och arbetsbelastning och högre lön som följd.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar