Schack som social institution

KULTUR | Ett bräde med sextiofyra rutor och trettiotvå pjäser uppdelade på två färger. Ett spel man spelade som barn med morfar, en besynnerlig livsstil eller någonting som säger en del om den mänskliga naturen?

Schackspelets ursprung är som mycket höljt i dunkel. Att spel spelades redan i förhistorisk tid är högst sannolikt speciellt med tanke på hur lite det kräver av tekniska hjälpmedel. Redan i högkulturerna finns sofistikerade spel, egyptiernas Senet och mesopotamernas ”Kungliga Spelet från Ur” vilka bägge två är mer än fyra tusen år gamla vittnar om detta. Speciellt det sistnämnda har föreslagits som en urförlaga till schacket. Andra mer moderna kandidater är Indien och Kina. Det land som dock kan anses som avgörande är den sasanidiska dynastin i Persien (200-600 e.kr.) därifrån t.ex. släktskapet mellan spelets namn och titeln ”Shah” kan härledas.

Till Europa kommer spelet via morerna och förs sedan via den iberiska halvön till övriga Europa. På något sätt är detta faktum paradoxalt. De europeiska riddarna klarar vid Poitiers av att hålla stånd mot sina motståndares vapen men för deras leksaker faller man pladask. I den kastilianska konungen Alfons X spelbok, Libro de los juegos, från 1200-talet finns schackspelet noggrant beskrivit vid sidan av bland annat Backgammon. Att spelet är mer än bara ett tidsfördriv visar sig snabbt. Renässanshovens stilguru, Baldassare Castiglione, rekommenderar i sitt verk ”Il Courtegiano” varmt schackspelandet; inte bara som ett komplement till det vanliga stridandet utan som något som bör ingå i varje bildad mans repertoar. Lika mycket som den av Castiglione införda termen ”sprezzatura” , förmågan att få det svåra att verka enkelt, gäller för konst och musik gäller den även för schack. Mästarens år av träning att föra penseln eller analysera dragen döljs bakom den skenbara lekfullheten.

Döden spelar schack med den tappre riddaren i en oerhört klassisk scen i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet (1957).

Kanske är det också här vi börjar nalkas hur ett enda spel kan ha fängslat så många människor århundrade ut och århundrade in. På något sätt står spelplanen som en sinnesbild för en annan, en bättre värld. En värld där kriget är så gentlemannamässigt det bara kan bli. Fritt från förräderier; det finns bara två sidor, fritt från pinor; ett slag och sedan döden. Och mest gentlemannamässigt av allt; den bästa krigaren på slagfältet är en dam. Schacket blir såsom en relik bland den moderna erans teknologiska, raska och ovärdiga krig. I schack finns inga skyttegravar, inga minor, inga civila. Spelet har i det närmaste dragit på sig utopiska visioner. Tänk om alla världens konflikter kunde lösas genom ett schackslag istället för ett verkligt! Somliga har velat få spelets upphovsmän till indiska buddhister som velat finna ett substitut till krig. Anledningen till spelets popularitet bär nog snarare sökas i dess motsats. I avskalad och stiliserad form visar planen en arketyp, en symbol för de mänskliga villkoren med dess olika funktioner, sammandrabbningar och öden. Inte är det förvånande att döden spelar just schack med sina offer.

Samtidigt är spelet något mer än bara pjäser, regler och drag. Det har sina utövare och sina sammanhang. Sinnesbilderna för de typiske schackspelarna är många; de ungerska farbröderna på badhuset med ett flytande bräde mellan sig, män med stora skägg och förryckta uppsyner eller nörden bortom all räddning. Något förenar dock alla dessa människor. Rent sociologiskt är det kanske motsatsen till det den amerikanske forskaren Robert D. Putnam syftar på med sin bok ”Bowling Alone”. Man kan helt enkelt inte spela schack ensam. Spelet är till sin natur socialt något som också gör att man måste interagera. Egentligen är det ovidkommande om spelet kräver två spelare eller som t.ex. bridgen fyra. Bara genom att ta sig tid att söka upp någon annan, organisera sig, gruppera sig har man tagit del av nått större. För radikalen är det ett första trevande steg mot en eventuell eskalering, för den konservative ett stilla men viktigt höjande av det sociala kapitalet. För den maniske individualisten ligger det givetvis något obehagligt över det. Över hela verksamheten vilar hela den tyngd som kan inneslutas i det träffande nyordet ”folkrörelsedoft”; lukten av insutten lokal, gamla böcker, burkar, svett och människor som gör saker tillsammans utan ekonomisk vinning. Om det är häftigt kan diskuteras, om det är roligt är högst personligt – men som byggare av civilsamhälle finns knappast något enklare. Man behöver inga stora planer, ingen dyr utrustning och inte ens duscha efteråt.

Där de flesta andra sporter, ja varför inte hela samhällsstrukturer, bejakar de höga hastigheterna, det spontana och det explicita är schacket precis som goda böcker, konst, musik, så mycket annat en uppmaning att vända sig inåt, till det långsamma, det introspektiva ja varför inte det rent mänskliga. I generation efter generation har det levt kvar och förts vidare; en klassiker av sällan skådat slag. En påminnelse om det som är nobelt och utvecklande i människolivet? Ett nöje bortom varje vinstmaximering eller revolution. Ett sätt att för en liten stund få vara härförare i en bättre värld. Kanske är just tiden vi ger vid ett schackbräde, en av många stunder, då vi bygger en lite bättre värld?

Låt oss spela schack!

Hugo Fiévet

6 Responses to “Schack som social institution”


  1. 1 Glenn januari 23, 2011 kl. 14:04

    ”Rent sociologiskt är det kanske motsatsen till det den amerikanske forskaren Robert D. Putnam syftar på med sin bok ”Bowling Alone”. Man kan helt enkelt inte spela schack ensam.”

    Intressant artikel Hugo. Läser för tillfället ”Making Democracy Work: Civic Traditions in Modern Italy” ska se om Putnam där lyfter fram fördelen med sällskapsspel.

  2. 2 Carl Henrik januari 23, 2011 kl. 23:39

    Intressant artikel! Men är det inte litet nesligt att reducera Baldessare Castiglione till ”stilguru” som en annan modebloggare?

  3. 3 Jonatanh januari 24, 2011 kl. 10:28

    Tankvärt!

  4. 4 Erik Rune januari 29, 2011 kl. 21:55

    Nej, schack är även ett ensamt spel. Man kan sitta med teorin och problemen i ändlös avskildhet.


  1. 1 laser hair Growth treatment houston tx Trackback vid februari 18, 2016 kl. 7:11
  2. 2 hushållsnära tjänster Trackback vid mars 10, 2016 kl. 8:55

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar