En grundlig och välbehövlig sågning

Professor Wilhelm Agrell

För en tid sedan avhölls den årliga Folk och Försvar konferensen i sälen. Politiker, militärer och akademiker var på plats för att diskutera säkerhetspolitik och det svenska försvaret. Konferensens mest lysande föredrag var det som hölls av professor Wilhelm Agrell, författare till boken ”fredens illusioner” som avhandlar den svenska försvarsmaktens sammanbrott sedan slutet av 80-talet.

I en saklig och resonerande ton levererar han något som inte kan betraktas som annat än en total sågning av 20 års svensk försvarspolitik. Föredraget är väl värt att se i sin helhet. Agrell beskriver en total nedmontering av det nationella försvaret, en nedmontering som skett utan debatt och utan att de centrala beslutsfattarna egentligen varit medvetna om vad de ställt till med. Den följande analysen är min egen, men jag tror Agrell skulle instämma i det mesta.

Det som började med en allmän eufori över den tillfälligt förbättrade strategiska situationen för Sverige, och en i grunden riktig insikt om behovet att reformera det ålderstigna och sedan länge underfinansierade svenska försvaret utmynnade i en total slakt på allt vad försvarsförmåga heter. Lärdomarna från Gulfkriget 1991 visade med all tydlighet att en stor teknologiskt underlägsen värnpliktsarmé hade mycket lite att sätta emot när en välutrustad stormakt svingade sin sabel.

Att Sveriges väpnade styrkor i början av 90-talet behövde skäras ned i omfattning för att kunna finansiera en kvalitativ uppryckning torde ha rått stor enighet kring bland både militärer och politiker. Under andra halvan av 90-talet började det dock spåra snett. I ett land som just genomlidit en svår ekonomisk kris, och där politikerna hellre flörtar med väljarna genom att sänka skatter eller, som i Sveriges fall, höja olika bidrag, än tar långsiktigt ansvar för rikets säkerhet blev frestelsen att göra stora besparingar på försvaret alltför stor när det visade sig att förfallet hos stormakten på andra sidan Östersjön fortsatte.

Redan här borde man ha insett vartåt det hela var på väg. Att reparera decennier av försvarspolitiska försummelser (grunden till haveriet lades egentligen på 60-talet när klyftan mellan resurser och uppgifter tilläts börja öka konstant) och att genomföra en genomgripande reform för att göra försvaret ”smalare men vassare”, samtidigt som man genomförde stora besparingar, kan bara inte för den någorlunda nyktre betraktaren ha tett sig som realistiskt.

Inte blev läget bättre av att försvarets medel till stor del var bundna i gamla materielbeställningar (militär verksamhet arbetar med enormt långa planeringshorisonter), vilket gjorde att neddragningarna föll ut med full kraft på övriga utgiftsposter, vilket innebar förbandsnedläggningar och indragna övningar. Nedläggningarna av förband och anläggningar i krigsorganisationen medförde i sin tur stora kostnader, både för att riva och sanera, men också för att flytta, bygga om, och bygga nytt. Detta i sin tur gjorde att ytterligare neddragningar krävdes för att få det hela att gå ihop. Av industripolitiska hänsyn gjordes också en del fortsatta materielbeställningar som inte var befogade ur försvarets synpunkt.

Till och med "Bagdad Bob" skulle ha svårt att säga något positivt om sveriges försvar

I detta läge protesterade många experter, och även glada amatörer som jag själv, högljutt. Neddragningarna var redan då så omfattande att invasionsförsvaret i praktiken upphört att existera annat än på papperet. Den politiska reaktionen på de protester som hördes försökte vara lugnande. Det är ingen fara. Vi skall bibehålla alla grundförmågor, och om situationen förvärras kan vi alltid återupprusta, lät det då. De riktiga olyckskorparna (dit jag återigen får räkna mig) svarade då att detta nog låter bra i teorin, men att i praktiken skulle aldrig politikerna ta sig samman och fatta ett sådant beslut hur tydliga signaler de än får. Dessa farhågor har ju tyvärr besannats under de senaste åren. Precis de varningssignaler som man då angav som grund för ett återtagande av svensk försvarsförmåga har på punkt efter punkt kommit, men inget har gjorts.

Vad som sedan skedde i början av 2000-talet (för övrigt ganska exakt som de ryska militärutgifterna åter började öka) var att de sista resterna av invasionsförsvaret i tysthet försvann in i glömskan. Utan något formellt politiskt beslut upphörde hela mobiliseringssystemet att existera. Att detta skett konstaterades i förbigående i en bilaga till en skrivelse från försvaret. Förband som under en tid bara existerat på papper försvann nu även i teorin. Samtidigt firade nyspråket nya triumfer i takt med att förskönande omskrivningar av vad som skedde presenterades.

Vid det här laget hade fokus helt skiftat till operationer i utlandet. All försvarspolitisk energi lades på att säkerställa förmågan att hålla trupp i Afghanistan. I det läget kom värnplikten, den sista påminnelsen om det nationella försvaret, i skottgluggen. För att hålla stora trupper utomlands måste man kunna kontraktsanställa soldater.

Här kliver så den borgerliga regeringen in och fullföljer den nedmontering som socialdemokraterna påbörjat. Av alla möjliga kombinationer av personalförsörjning väljer man en av de mest radikala. Värnplikten skrotas helt, och försvaret skall framöver helt utgöras av yrkessoldater. Man tillskapar tjänster med villkor som nog enklast kan beskrivas som usla, och sedan blir man förvånade när man har svårt att fylla rekryteringskvoterna.

Ett annat hinder för försvarets internationalisering är anställningskontrakten. Officerare har tidigare frivilligt kunna tjänstgöra internationellt, och även gjort så i allt ökande omfattning, men det har inte varit ett tvång och i ett krympande försvar blir det allt svårare att bemanna nyckelbefattningar utomlands på frivillig väg. Alltså inför man ett obligatorium att tjänstgöra utomlands. Detta görs med en sådan finkänslighet och finess att hundratals anställda vägrar skriva på och får sparken.

Även bland de som skriver på råder allt ökande grad av förstämning i takt med att försvarsledningen fortsätter att skämma ut sig som arbetsgivare, och går lös även på anställda som ställer upp på utlandstjänst, men har fräckheten att kräva att förändringarna skall genomföras på ett städat och civiliserat sätt. Överlag har försvarsledningen ofta, vid sidan av politikerna, spelat en nyckelroll i att rasera försvaret.

Idag står vi alltså med en beväpnad biståndsorganisation vars uppgifter är i Långtbortistan, med en till stora delar modfälld personal som saknar förtroende för sin ledning, och med gapande vakanser i organisationen. Något försvar, i betydelsen organisation vars syfte är att med vapenmakt försvara rikets suveränitet och territoriella integritet, existerar inte längre. Visst finns på papperet ett fåtal bataljoner vikta för nationellt försvar, men inte ens dessa är i praktiken gripbara under överskådlig tid, och någon försvarsplanering vare sig för att försvara Sverige på egen hand eller tillsammans med andra finns inte.

Leni Björklund (s) - En av försvarets ivrigaste dödgrävare

För den som vill ägna sig åt att leta skyldiga till den soppa vi hamnat i finns många att välja på. Det råder ingen tvekan om att socialdemokraterna får ta på sig huvudansvaret för skeendet. Det var sossarna som från 60-talet lät underfinansiera försvaret på ett sådant sätt att det i slutet av 80-talet var en koloss på lerfötter. Det var sossarna som i 1995/96 års försvarsbeslut genom sin spariver rationaliserade bort ”vassare” i den ursprungliga försvarsreformens slogan ”smalare men vassare”. Det var socialdemokraterna som under de kommande tio åren ansvarade för den totala nedmonteringen av det svenska försvaret, och det är sossarna som idag, samtidigt som man kritiserar regeringen för slapphet i försvarsfrågan, vill drämma till försvaret med ytterligare nedskärningar.

Men inte heller de borgerliga kan svära sig fria. Förvisso har man tidvis protesterat mot neddragningarna och efterlyst en djupare säkerhetspolitisk analys, men när man väl fick makten så gjorde man ingenting för att rätta till problemen. Endast det ryska anfallet på Georgien räddade försvaret undan ytterligare neddragningar, men några förstärkningar att tala om blev det inte. Sedan genomför Tolgfors & co en sällsynt dåligt underbyggd och dåligt förankrad reform av personalsystemet som raderar ut det sista av folkförankring som fanns och som verkar bli både mycket kostsamt och samtidigt oförmöget att leverera de blygsamma personalnumerärer som behövs.

En tredje bov i dramat är försvarsledningen. Med facit i hand tycks det som herrarna med eklöv på kragen visat sig vara synnerligen inkompetenta organisatörer, och mera mån om att säga vad deras politiska chefer vill höra än att säga vad de hade behövt höra. Förmodligen handlar det i deras fall, liksom i politikernas, om en kombination av önsketänkande och opportunism som styrt handlandet. För militärerna tillkommer sannolikt en dos desperation, och för politikerna ett genuint ointresse av försvarsfrågor. Däri ligger förklaringen att detta kunde ske, snarare än att någon egentligen ville att vi skulle hamna där vi nu är. Inte ens socialdemokraterna, med de gängse undantagen i dess vänsterflygel, hade nog tänkt sig att avskaffa försvaret.

Det är ofta av vikt att blicka tillbaka för att förstå varför något gått snett. Visst kan man även ägna sig åt att peka ut skyldiga och ställa dem till ansvar, och det har jag i detta fall faktiskt delvis gjort, men framförallt handlar det om att dra lärdomar, göra om, och göra rätt. Vi är där vi är nu. Den viktiga frågan är: Hur kommer vi ur denna soppa? Hur kan vi åter bygga upp en realistisk säkerhetspolitik, och ett försvar som förmår hantera de uppgifter denna säkerhetspolitik ålägger det? Åt detta tänkte jag ägna min nästa artikel.

Patrik Magnusson

Annonser

12 Responses to “En grundlig och välbehövlig sågning”


  1. 1 Allianspartisten januari 28, 2011 kl. 21:12

    ”Ett annat hinder för försvarets internationalisering är anställningskontrakten. Officerare har tidigare frivilligt kunna tjänstgöra internationellt, och även gjort så i allt ökande omfattning, men det har inte varit ett tvång och i ett krympande försvar blir det allt svårare att bemanna nyckelbefattningar utomlands på frivillig väg. Alltså inför man ett obligatorium att tjänstgöra utomlands. Detta görs med en sådan finkänslighet och finess att hundratals anställda vägrar skriva på och får sparken.”

    Även om försvarets huvuduppgift aldrig kan vara insatser i ”Långtbortistan” har försvarets internationella insatser en viktig uppgift att fylla, vid sidan av det utrikespolitiska perspektivet. Genom de internationella insatserna övas samverkan med andra, något som hur vi än vänder och vrider på det, kommer att vara en fundamental komponent i det framtida försvaret.

    Insatserna ger också, även om det kan tyckas syniskt, erfarenhet från skarpa lägen vilket också det är en viktig del i vidmakthållandet av någon sorts grundkompetens. Ur detta perspektiv tycker jag nog att kravet på deltagande i internationella insatser är rimligt. Det orimliga består i att ändra villkoren för redan anställda, här borde istället någon form av övergångsregler ha tillämpats.

  2. 2 essenonvideri januari 28, 2011 kl. 23:50

    Allianspartisten:

    Jag delar helt din uppfattning att de internationella insatserna är viktiga, både för vårt försvars professionalitet och för den insats man faktiskt gör i ”Långtbortistan”.

    Det jag framförallt vänder mig mot är den klumpighet med vilket obligatoriet genomdrivits. Sedan är jag inte helt säker på att ett obligatorium hade varit nödvändigt, och att det i så fall hade behövt omfatta alla.

    Med ett försvar som hade haft lite större numerär borde det hela ha kunnat lösas på mera frivillig grund. Trots allt får man förmoda att en stor andel av militärerna faktiskt vill tjänstgöra utomlands, inte minst som att det är en viktig merit för befordran.

    Men som sagt, min artikel skall inte tolkas som en invändning mot att vi deltar i internationell ainsatser. Det tycker jag tvärtom är bra. Däremot ställer jag inte upp på att det är det enda försvaret behövs till, eller ens att det kan var adess huvuduppgift. Det måste alltid vara att försvara vårt land.

  3. 3 Populisten januari 29, 2011 kl. 0:08

    Försvarsfrågan visar med all önskvärd tydlighet att den form av demokrati som vi praktiserar i Sverige inte bara är ineffektiv utan direkt samhällsfarlig. Man kan spekulera i små och stora förändringar i statsskicket för att förbättra situationen, men hade vi hamnat där vi är om det funnits grundlagskrav på att försvarsministern skulle ha militär bakgrund (general eller amiral lämpligen, men det finns väl inga utom HMK längre). Liknande krav vore f.ö. rimliga på finans- och justitieminister också.

    Visserligen är det dårskap att bygga säkerhetspolitiken på förhoppningen att man inte blir attackerad, men risken är (trots att den växer) nog ändå mycket liten. Därför är det som verkligen skrämmer mig de skäl som kan finna för att vi ska ha ett yrkesförsvar som härdas i strid utomlands, trots att det fyller liten funktion i försvaret av Sverige.

  4. 4 essenonvideri januari 29, 2011 kl. 18:46

    Populisten:

    Jag är rädd att din tanke att försvarsministern bör ha militär bakgrund inte skulle vara så effektfullt som man kan tro. Förvisso är Tolgfors ett bra exempel på att man inte kan lita till gamla vapenvägrare som försvarsminister, men tittar vi på det nu havererade försvaret är det otaliga generaler med varierande antal stjärnor som spelat nyckelroller.

    Skall man ha en försvarsminister med både kompetens och lite stake skall man nog leta lite lägre i dagens hierarki, bland regementsofficerarna, och då helst en sådan som nått slutet på sin karriär. Pension brukar vara ett tillstånd som för militärer frigör tänkande och frispråkighet.

  5. 5 Thomas januari 29, 2011 kl. 22:23

    essenonvideri m fl;

    ”… Skall man ha en försvarsminister med både kompetens och lite stake skall man nog leta lite lägre i dagens hierarki, bland regementsofficerarna, och då helst en sådan som nått slutet på sin karriär. Pension brukar vara ett tillstånd som för militärer frigör tänkande och frispråkighet.”

    Det sistnämnda förhållandet kan väl i och för sig gälla de flesta yrkesgrupper, men okay, jag förstår din tanke och poäng i just detta sammanhang. 🙂

    Mvh

  6. 6 Populisten januari 29, 2011 kl. 22:55

    @essenonvideri

    Måhända finns det för många fyrstjärninga stollar för att det mitt förslag skulle fungera, men min grundpoäng är att det borde finnas ett kompetenskrav. Kanske ett mer lämpligt krav helt enkelt vore officiersutbildning.

  7. 7 essenonvideri januari 29, 2011 kl. 23:50

    ”Kanske ett mer lämpligt krav helt enkelt vore officiersutbildning.”

    Ja, nu börjar det likna nå’t. Då är ju jag behörig 🙂

  8. 8 Allianspartisten januari 30, 2011 kl. 12:44

    ”Kanske ett mer lämpligt krav helt enkelt vore officiersutbildning.”

    Egentligen borde jag väl inte yttra mig då jag endast är en avdankad furir (…en grad som efter vad jag förstår nu skattat åt förgängelsen) från ett numera nedlagt regemente. Med tydliggörande av denna begränsning vill jag ändå framföra att jag inte är alldeles övertygad om att yrkesofficerare alltid skulle vara det bästa alternativet att när det gäller att besätta försvarsministerposten.

    Att sakkunskap är viktig ifrågasätter jag inte och vad jag kan påminna mig har det bland efterkrigstidens innehavare av försvarsministerposten åtminstone funnits tre reservofficerare (Eric krönmark, Björn von Sydow och Mikael Odenberg).

    Det man dock inte får glömma är att det aldrig får bli så att försvarsministern är den som skall utöva den operativa ledningen av försvaret. Inte heller på försvarsaområdet är ministersyre något eftersträvansvärt.

    Försvarsministern skall istället skapa förutsättningar för försvarets förmåga att verka. I detta ingår att kunna hantera den politiska omgivningen men också säkerställandet av att försvaret drivs på ett sådant sätt att ekonomi och materialanskaffningar sköts på ett rationellt och ansvarsfullt sätt. Att sistnämnda områden skulle vara något som definitionsmässigt yrkesofficerare skulle vara bäst skickade att hantera är alls ingen självklarhet.

  9. 9 Carolina januari 31, 2011 kl. 10:30

    Aha, lite av det rytande jag efterfrågar efter senare artikel! Bra där! Men fler behöver läsa det där!

  10. 10 Carolina januari 31, 2011 kl. 11:08

    Men vänta nu, hur kan ”Idag står vi alltså med en beväpnad biståndsorganisation vars uppgifter är i Långtbortistan, med en till stora delar modfälld personal som saknar förtroende för sin ledning, och med gapande vakanser i organisationen.” vara något bra?! Jag missuppfattar tydligen din artikel. Är inte den analysen motsägelsefull till påståendet att ett svenskt deltagande i internationella insatser skulle vara bra?!

    Hur kan en sådan organisation bli något annat än en beväpnad biståndsorganisation? Och vad har vi lärt av bistånd? Jo, att det inte hjälper ett skvatt, det berikar enbart maktgalna ledare och sinkar den utveckling och den brytpunkt som måste komma till för att en nation ska komma ifrån sina ev. problem. Bistånd och insatser ska ske med stor eftertanke och inte ses som ”ett gott syfte” och dämpa någon typ av världssamvete. Tyvärr är det är enbart på de grunderna vi har ett insatsförsvar idag.

  11. 11 essenonvideri januari 31, 2011 kl. 20:01

    Carolina,

    Uppenbarligen har du en mera svart-vit bild av försvarets verksamhet än vad jag har. Till viss del kan jag hålla med om att internationella insatser och nationellt försvar konkurrerar om skattekronorna, och på så sätt innebär ett val dem emellan.

    Verkligheten är dock inte riktigt så enkel. De båda rollerna kompletterar också varandra. Den kompetens som våra soldater samlar på sig i fjärran land är värdefull även i deras roll som rikets försvarare, liksom det fördjupade samarbetet med våra vänner i Europa gynnar Sverige.

    Det jag kritiserar är den ensidiga fokuseringen på internationella uppdrag. Försvar av Sverige måste vara försvarets allt överskuggande uppgift. Internationella insatser är viktiga, men kan aldrig bli viktigare än rikets säkerhet. Jag vill se en tyngdpunktsförskjutning, men inte ett totalt omslag. Man måste faktiskt inte ha antingen-eller.

    Tittar man historiskt förmådde det svenska invasionsförsvaret under kalla kriget sätta upp åtskillig FN-trupp utan nämnvärd ansträngning. Dagens Finland, som fortfarande har ett försvar, håller också trupp i Afghanistan. Jag menar att om man har en rejäl nationell försvarsorganisation, så får man praktiskt taget viss internationell förmåga ”på köpet”.

  12. 12 Thomas februari 1, 2011 kl. 10:39

    essenonvideri m fl;

    ”… Tittar man historiskt förmådde det svenska invasionsförsvaret under kalla kriget sätta upp åtskillig FN-trupp utan nämnvärd ansträngning. Dagens Finland, som fortfarande har ett försvar, håller också trupp i Afghanistan. Jag menar att om man har en rejäl nationell försvarsorganisation, så får man praktiskt taget viss internationell förmåga ‘på köpet’.”

    Hm. Intressant. Synd att inte den borgerliga – förmodat försvarsvänliga – regeringen har samma syn på försvaret.
    Synd.

    Mvh


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,743 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar