Försvaret måste få kosta mer

Den traditionella Folk & Försvar-konferensen i Sälen i början av januari lämnade inget direkt lugn efter sig. Snarare har oron för det svenska försvaret förstärkts.

Det finns två bilder av det svenska försvaret idag. En som säger att vi inte har något försvar värt namnet och en annan som försvarsminister Tolgfors förmedlar ständigt, ständigt, ständigt och det är att vi har ett försvar som är bättre än vad det någonsin varit. Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. De reformer som har gjort har varit nödvändiga. Men det är bara ett första steg. Det svenska försvaret behöver efter 2014 mer pengar. Fler miljarder till försvarsbudgeten. Det går inte att använda försvarskostnaderna som budgetregulatorer längre.

ÖB – befriande tydlig

ÖB Sverker Göransson var i Sälen tydlig och mycket rak i sitt anförande. Försvaret kostar pengar – försvaret behöver pengar. Pengar för ny utrustning, utrustning som ska underhållas och utrustning som ska bytas ut. Och detta bara för att underhålla den nuvarande storleken på försvaret. Det svenska nationella försvaret har försummats. Det går inte att säga på något annat sätt. Nu håller det på att återhämta sig. Det är bra och det är nödvändigt. Men vad vi har i kvalité saknar vi i kvantitet. Att det militära försvaret endast har precis vad som behövs i material, flygplan, fartyg, fordon med mera räcker inte. Och jag ställer mig synnerligen tvivlande till att det antal som anses vara tillräckligt för behoven verkligen är tillräckligt. Vi behöver mer av allt och vi behöver reserver.

Något som borde var uppenbart och som man måste räkna med är att en eventuell militär motståndare lyckas förstöra, skjuta sönder eller på annat sätt skada den materiel vi har. Och plötsligt har vi då mindre av ”vad som behövs”. Jag har aldrig hört någon beslutsfattare som försvarar den minimalistiska linjen ta upp denna uppenbara risk och sanningen att också vi svenskar skulle kunna drabbas av förluster. Att det som vi saknar i kvantitet vägs upp av kvalitet är en sanning med kraftfull modifikation. Antal soldater, antal flygplan, antal fartyg, antal stridsvagnar har en avgörande betydelse. Och givetvis har det betydelse var i landet militär finns stationerad. Att Gotland inte längre är garnisonsort är ansvarslöst, att Skåne riskerar bli av med P7 i Revinge är både militärt och politiskt fel.

Vi behöver svensk försvarsindustri

Varför vi inte har en diskussion om – eller ens en plan för – reserver, påfyllnad, nybyggnad eller nyutbildning är för mig obegripligt. Om vårt försvar behöver x antal flygplan, y antal fartyg och z antal stridsvagnar för att klara sina uppgifter är det väl bra att vi räknat ut detta. Men om sedan en okänd faktor kommer in och gör flygplan, fartyg och stridsvagnar obrukbara så står vi där utan tillgång till ersättningsresurser.
Tankarna att svensk försvarsindustri ska konkurrera med andra länders försvarsindustrier är i grunden en bra tanke. Men den saknar förankring i dagens verklighet. Men vad ligger bakom dessa tankegångar? Det kan vara en olycklig blandning av en nästan religiös övertro till marknadsekonomin och ett typiskt svenskt behov att vara bäst i klassen.
”Att köpa från hyllan” talades det mycket om för ett par år sedan. Att vi i Sverige skulle bortse från att militär utrustning tillverkades i vårt land, nu skulle vi istället köpa färdigt från utlandet. Nu skulle det vara slut med kostsamma utvecklingskostnader i Sverige. ”Vi kan köpa det vi behöver billigare” var slagordet för dagen.

Jo, vi kan köpa om det är lugna tider, om freden är stark och inga konflikter ser ut att blossa upp någonstans. Men i händelse av oro, krig, ofred – då är varje land sig själv närmast. Militär utrustning, vilken den än må vara, går till det egna landet i första hand. I andra hand där den kan vara till nytta för det egna landet och i tredje och sista hand till en köpare som man inte har någon nytta av.
Alla länder, även det stora landet i väster som tror på och prioriterar konkurrens och marknadens krafter gynnar den egna inhemska industrin när det gäller försvarsmateriel. Varför ska Sverige vara ett undantag? Det enda utlandet tackar oss för är för att vi är korkade och lägger ner tillverkning som kanske är främst i världen och överlåter åt andra att tjäna pengar och erövra våra marknadspositioner. Något som helt tycks ha glömts bort är försvarsindustrin som en del av försvarsförmågan. En egen försvarsindustri är värt så mycket i så många olika sammanhang. Vi ska inte inbilla oss att det politiska hänsyn som till viss del fortfarande tas till Sverige inte hänger samman med vår försvarsindustri. Försvarsindustrin ger Sverige politisk styrka.

”Det stora onämnbara”

Bland många av våra politiska beslutsfattare fortsätter Ryssland vara det stora onämnbara. Den ryska nu pågående militära upprustningen ska uppenbarligen tigas ihjäl. Tror man den upphör då?
Fakta som ingen kan komma ifrån, vare sig vi tiger, blundar eller håller för öronen är att Ryssland har ökat sin försvarsbudget med mellan 50 och 60 procent fram till år 2015. Och fram till år 2020 ska 75 procent av de militära styrkorna ha fått nya moderna vapen. Vi har Iskandersystemet som byggs ut, vi har köp och bygge av Mistralfartyg. Vi har en enorm rysk militär satsning på Arktis. Tyskland och Italien förhandlar om försäljning av avancerad militär utrustning till Ryssland. Den ryska kilen rakt in i EU fungerar. Tyskland vågar inte annat än spela med Ryssland i skuggan av sitt energibehov och Berlusconi ser i Putin en vän. Grattis Ryssland! Strategin fungerar!

Det sker en rysk militär upprustning och modernisering över hela linjen. Det krävs ansträngning för att inte kunna se den. Det inte Ryssland klara med politisk övertalning eller militär överlägsenhet ordnas med omvärldens energibehov och ryska energileveranser. Snart är den ryska gasledningen i Östersjön färdig. Ytterligare ett ryskt grepp om Europa och påverkansmöjligheter rakt in i EU:s hjärta. Ryssland knyter allt fler länder till sig genom vapenexport och byteshandel – vapen mot råvaror. Den ryska vapenexporten är idag lika stor som när den var som mest från det gamla Sovjet. De ryska ledarna har lärt sig mycket av Sovjetunionens misstag. Idag blandas politik, militära hot och ekonomiska transaktioner i ett gemensamt syfte: ökat ryskt inflytande i omvärlden. Och just nu ser det ut att fungera alldeles utmärkt.

Splittra EU, bryta transatlantiska länken

Följer man rysk media någorlunda kontinuerligt är det inte svårt att upptäcka hur man från rysk sida gör vad man kan för att få till en splittring inom EU, undergräva den transatlantiska länken och erbjuda sig själv som Europas frälsare. I ett otal artiklar i rysk media kan vi ta del av budskapet hur USA och Kina ser på varandra som framtida samarbetspartners på Europas bekostnad. Från ryska sida pumpas budskapet att det endast är en tidsfråga innan USA helt ignorerar Europa och satsar sitt samarbete på Kina. Den ”logiska” slutsatsen i flertalet av dessa artiklar är att Ryssland finns där som en stark europeisk allierad – om bara EU vill. Ryssland är hungrigt.

Vi måste få igång en försvars- och säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Strutspolitik och självgoda uttalanden förändrar inte verkligheten runt omkring oss.

Rolf K Nilsson


Annonser

6 Responses to “Försvaret måste få kosta mer”


  1. 1 Thomas januari 30, 2011 kl. 8:45

    Rolf K Nilsson m fl;

    ”… Vi måste få igång en försvars- och säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Strutspolitik och självgoda uttalanden förändrar inte verkligheten runt omkring oss.”

    Det är riktigt, men det går att undra vad som reellt fordras för att detta ska inträffa?

    – Förmodligen en ny slags, verkligt värdekonservativa politiker i riksdagen. Hur ska då dessa fås fram?

    – Vissa av oss brukar emellanåt föreslå ett nytt, konservativt parti till Sveriges riksdag, men förslaget verkar ej vara så populärt på T&F, eftersom många skribenter här verkar vara rätt känslomässigt bundna vid M resp KD, och just den nuvarande gruppering som går under namnet Alliansen.

    Eftersom många av de som har den erfarenhet och politiska tyngd som behövs för att bilda ett nytt försvarsvänligt parti, som kommer in i riksdagen rätt snabbt, redan är knutna till befintliga partier, är det nog inte ett alltför vågat antagande att det inte uppstår ett nytt sådant parti i första taget.

    Därtill tycks inte så få flesta svenskar närmast ignorera försvarsfrågor. I vårt land tycks de flesta istället vara inriktade på att diskutera tv-program, sina sociala liv, och sina relationer. Dessa intressen och fokuseringar har ju svenskarna all rätt till, tvivelsutan så, men inte tusan kan vi få en anfallande fiende på ett annat och bättre humör genom att inbjuda till samtal där vi ex utreder om vederbörandes synbara aggressivitet möjligen härstammar från trauman i barndomen etc.

    Hur gör då försvarsvännerna i Sveriges riksdag för att påminna om att omvärlden sannolikt aldrig blir så fredlig, att civilbefolkningen kan skyddas även utan ett kraftfullt försvar?

    – Uppror på jobbet. Dessa ledamöter måste mana fram tillräckligt mycket mod för att driva en självständig, försvarsvänlig linje i riksdagsarbetet i allmänhet, och i allt röstande ang säkerhets- och försvarspolitik i synnerhet.

    Vilka konsekvenser skulle en sådan riksdags-”revolt” få?

    – Att säkerhets- och försvarspolitiska frågor äntligen lyftes fram ur mörkret, och förmodligen att aktuella försvarsvänliga riksdagsledamöter kickades ur riksdagen efter mandatperioden.
    Den ena försvarsvänliga ledamoten efter den andra, från det ena partiet efter det andra. Kicken.

    Är det troligt att de riskerar en anställning med ung 55 000 kr i månaden för att principfast kämpa för bättre försvar, när inga garantier ges om någon ny anställning överhuvudtaget?

    – Nej.

    Kommer det att bildas ett nytt, värde- och nationalkonservativt parti som är distinkt försvarsvänligt till 2014 års val?

    – Sannolikt inte.

    Vad händer då?

    – Förmodligen inte mycket. Åtminstone inte beträffande arbetet med att åter skapa ett modernt, kraftfullt, svenskt försvar.

    Allt detta torde Sverige förlora på, och vi kan ju försiktigt fundera på vilka som kan tänkas dra fördel av denna svenska, svårförståeliga, försvarspassivitet?

    – Det torde vara a) länder som Ryssland, som väl alltid kommer att hysa stormaktsambitioner, b) utländsk vapenindustri i massor av länder, samt, ej att förglömma, c) alla terroristnätverk som ev planerar terrordåd mot Sverige.

    Terrordåd kan ju som bekant vara av en omfattning, och med en styrka, som avsevärt övergår det SÄPO och vanlig ordningspolis i vårt land kan hantera.
    Den nationella insatsstyrkan lär näppeligen kunna hantera en situation där något kraftfullt muslimskt nätverk, kanske som straff för den svenska militära hjälpen åt USA, gör en samlad attack mot flera svenska städer samtidigt osv.

    Allt detta tycks vara bagateller för flertalet svenskar. Istället riktas uppmärksamheten förstrött åt den senaste reality-showen av tveksam moralisk natur, där relationsdraman och allehanda konflikter spela upp, allt uppenbarligen mer lockande än alla tankar på en större militär konflikt i verkliga livet. Sådana tycks vi tyvärr vara, vi ignoranta, naiva svenskar av idag.

    Mvh

  2. 2 Patrik Magnusson januari 30, 2011 kl. 10:10

    Rolf,

    Tack för en bra artikel. Kan inte annat än instämma. Uppskattar särskilt att du punkterar myten om det lämpliga i att köpa försvarsmateriel från hyllan.

    Thomas:

    ”- Vissa av oss brukar emellanåt föreslå ett nytt, konservativt parti till Sveriges riksdag, men förslaget verkar ej vara så populärt på T&F, eftersom många skribenter här verkar vara rätt känslomässigt bundna vid M resp KD, och just den nuvarande gruppering som går under namnet Alliansen.”

    Om jag skall tala för mig själv så är min känslomässig koppling till m och kd respektive alliansen tämligen svag. De har svikit i denna så viktiga fråga. Att jag ställer mig kallsinnig till ett nytt konservativt parti har mera praktiska orsaker. Att starta ett nytt parti, och få in det i riksdagen är minsann ingen dans på rosor.

    Väl där infaller problemet att ett parti på 5-6% har tämligen lite att säga till om. Det hjälper ju knappast att ett sådant litet parti brinner för försvarsfrågan, om övriga är ointresserade. Som du själv noterar är ju också försvaret en fråga som man inte vinner stora skaror väljare på.

    Som jag ser det så är bästa chansen att åstadkomma en tillnyktring i försvarsfrågan att bearbeta de befintliga partierna och ledamöterna, och där är ju allianspartierna betydligt mera mottagliga än de röda och de gröna. Detta bearbetande gör man bäst inifrån, men jag får nog tillstå att min optimism är begränsad. Politiker brukar ha en tendens att vakna upp över försvarets behov när det redan är på tok för sent.

  3. 3 Thomas januari 30, 2011 kl. 19:29

    Patrik Magnusson m fl;

    Även jag vill tacka den gode Rolf för en god artikel, och hoppas att många läser den, och försöker ta till sig innehållet.

    ”… Om jag skall tala för mig själv så är min känslomässig koppling till m och kd respektive alliansen tämligen svag. De har svikit i denna så viktiga fråga. Att jag ställer mig kallsinnig till ett nytt konservativt parti har mera praktiska orsaker. Att starta ett nytt parti, och få in det i riksdagen är minsann ingen dans på rosor…”

    Jag har full förståelse för detta, men i och med att jag har ytterst svårt att så ett någon av de fyra Allians-partierna någonsin ska bli verkligt konservativa, har jag gång efter annan återvänt till denna möjlighet i mina inlägg här på T&F. Detta kommer sig inte minst av en slags uppgivenhet om huruvida jag överhuvudtaget ska få se ett djupare konservativt parti i Sveriges riksdag under min levnad. Tecknen är knappast gynnsamma.

    ”… Väl där infaller problemet att ett parti på 5-6% har tämligen lite att säga till om. Det hjälper ju knappast att ett sådant litet parti brinner för försvarsfrågan, om övriga är ointresserade. Som du själv noterar är ju också försvaret en fråga som man inte vinner stora skaror väljare på…”

    Allt detta stämmer, men när jag emellanåt blir överoptimistisk drömmer jag om att ett nytt konservativt parti, som gör det mesta rätt från dag 1, skulle kunna få betydligt mer än blott fem-sex procent av den totala väljarkåren.

    Om samtliga mer genuint konservativa som ex i det senaste valet röstade på KD, M, C samt SD – åtminstone några högskoleutbildade såväl som allmänt bildade traditionalister lär ha givit SD sin röst, om inte annat som en protest mot att det i övrigt mest bara finns socialliberala alternativ – skulle det nog kunna handla om, tja, måhända en 15-20 procent av väljarkåren..?

    ”… Som jag ser det så är bästa chansen att åstadkomma en tillnyktring i försvarsfrågan att bearbeta de befintliga partierna och ledamöterna, och där är ju allianspartierna betydligt mera mottagliga än de röda och de gröna. Detta bearbetande gör man bäst inifrån, men jag får nog tillstå att min optimism är begränsad. Politiker brukar ha en tendens att vakna upp över försvarets behov när det redan är på tok för sent.”

    Denna begränsade optimism delas sannolikt av många försvarsvänner, och t o m om det sker en tillnyktring hos befintliga borgerliga partier lär de aldrig ge försvarsfrågan samma tyngd som ett nytt konservativt parti som på ett självklart konservativt vis, från start, signalerar hur viktigt partiet anser att landets säkerhet är.
    Ungefär så tänker jag.

    Det är hur som helst kul och intressant att det finns åtminstone ett svenskt nätforum där försvarsfrågan och liknande samhällsfrågor kan diskuteras från en mer traditionell synvinkel. I övrigt verkar det mest finnas Internet-forum där folk tävlar om att vara den bästa liberalen, och inte minst den mest politiskt korrekta skribenten. 🙂

    Mvh

  4. 4 Oskar januari 30, 2011 kl. 22:21

    Lösningen här är ju ett ökat militärt samarbete med nordiska grannländer, Europa och USA. Det vill säga t.ex. NATO. NATO-ländernas gemensamma stridsstyrka måste ju vara flerfaldigt mycket större än Rysslands vilket ju är vårt största grannland och därmed största militära hot. Frågan är om detta inte är en situation där vi såväl kan äta kakan som behålla den.

  5. 5 Carolina januari 31, 2011 kl. 10:07

    Går det verkligen att diskutera frågan om en återuppståndelse av ett svenskt FÖRSVAR när ingen riktigt ryter till om huruvida vi överhuvudtaget ska syssla med det socialarbete som nu pågår, och som politikerna och vissa pissnödiga, och på flottan och flygvapnet avundsjuka, knektar samt äventyrslystna ungdomar med det ”goda syftets” förkläde kallar insatsförsvar?!

    Går det verkligen att ha både och? Nej. Ska vi ha både och? Nej. USA och UK vill egentligen inte ha oss med, så vi gör bäst i att hålla oss hemma. Legoknektar har aldrig varit väl ansedda, jag vet inte varför svenskar vill leka krig när de inte behöver? Det är att dra ut på lidandet hos folk. Nej, låt medeltida samhällen göra upp bäst de kan, såsom svenskar och danskar gjorde här för länge sedan. Amerikanarna skulle stanna hemma om de kunde.

  6. 6 svensson februari 14, 2011 kl. 16:19

    Det finns många idéer i bloggosfären och på diskussionsforum för hur försvaret borde se ut. Problemet är bara att ingen enda politiker har något som helst intresse för detta. Med doktrinen ALLT FÖR UTLANDSSTYRKAN har man löst problemet med att behöva bekymra sig om Sveriges försvar och allt vad därtill hör. Att ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” är för sin del ett svar rakt ut i luften, så horribelt galet att det inte ens behöver kommenteras.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 950,446 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar