Konservatismen, SD och Jan Olof Bengtsson

Jan Olof Bengtsson, här under sitt föredrag på Konservativt Forums sommarkonferens 2005.

DEBATT | Jan Olof Bengtsson skriver i ett längre inlägg på sin blogg om undertecknad, Sverigedemokraternas förflutna och min ofta framförda uppfattning att det stora hotet mot konservatismen är att bli sammankopplad med rasismen. Bengtssons förhållningssätt är rent intellektuellt och sakligt, han tar ställning för intellektuell hederlighet och kritiserar på detta vis min analys. Det är både välkommet och inspirerande. Bengtsson, som är en mycket framstående konservativ intellektuell och expert på personalismen, har den senaste tiden vigt en lång rad av minst sagt omfattande artiklar om T&F:s allmänna inställning och framförda ståndpunkter i dessa frågor. Med risk för att skrämma bort läsarna genom att länka till alla dessa, när redan det förevarande inlägget och svaret av undertecknad innebär väldigt mycket läsning, så får jag istället hänvisa till kommande svar till Jan Olof Bengtsson. En sak i taget, åtminstone nu till en början.

Bengtssons startfråga i diskussionen är vad jag menar med rasism. För mig är det fel ände att börja resonemanget i. Jag tycker det är viktigare att se till vad SD är för ett parti ur konservativ synvinkel än vad andra anser att de är, eller om det är liktydigt med att vara en ”rasistisk organisation” när det då och då framträder verkliga rasister i de egna leden – som SD såvitt jag förstår under Jimmie Åkessons tid har sparkat ut på löpande band (senaste exemplet är nu från den 2/2). Det är ju också, såvitt jag förstår det, detta som är Bengtssons huvudsyfte att diskutera. Jag börjar därför min argumentation i en annan ände, för att utifrån det jag anser relevant ifråga om SD och rasismen ge min syn på SD:s relation till konservatismen såväl som till rasismen.

Rasismfrågan och dess relevans

Precis som Bengtsson är inne på är för den mediadominerande vänstern det mesta till höger om socialdemokraterna mer eller mindre ”rasistiskt”. Jag behöver knappast gå in på hur intellektuellt ohederligt rasismstämpeln används i dagens samhällsdebatt – just för att den är ett effektivt sätt att skada andra människor genom smutskastning och kväva debatten kring viktiga samhällsfrågor som vänstern av ett eller annat skäl helt enkelt inte vill debattera. Ur konservativ synpunkt finns dock oändligt många andra frågor som är angelägna att debattera än just invandringsfrågan. Jag tycker verkligen inte heller att invandringsfrågan förtjänar att överskugga allting inom konservatismen. Det vore mycket olyckligt om det blev så, och detta är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika SD.

På samma gång ser jag det lite som SD:s politiska uppgift att nyansera bilden i svensk samhällsdebatt av vad som är rasism. De har själva tagit på sig den rollen genom den bakgrund de har och den politiska väg de vandrar. Så länge de sammankopplas med rasism uppfattar jag entydigt detta som ett hot mot konservatismens ställning i svensk samhällsdebatt. På detta bygger jag mitt relativa ointresse för SD, liksom de synpunkter jag genom åren framfört ifråga om detta parti. De inlägg om SD ur konservativ synvinkel som jag och andra på T&F har skrivit genom åren listar jag i slutet av detta inlägg. För min syn på konservatismens relation till rasismen rekommenderas denna artikel i Captus Tidning. Det handlar inte om att jag godtar vänsterns sätt att stämpla vad som helst som rasism – det handlar för mig om att slå vakt om den intellektuella hederligheten kring begreppet konservatism. En relaterad fråga är om konservatismen är intolerant. Inte mer intolerant än andra ideologier, menar jag. Det har jag också skrivit om tidigare.

I SvD den 30/1 skriver Sanna Rayman om det besmittade begreppet ”assimilation”, som anses rasistiskt därför att illa sedda partier som SD och Skånepartiet använder det som lösning på det ”invandrarproblem” som de bygger sin politik på. Låt mig ytterligare belysa Raymans poänger genom att också ge min analys på SD i förhållande till rasismen. Rayman har förstås rätt i att alla vettiga västerlänningar är för åtminstone en viss grad av assimilation – det finns absolut inget rimligt skäl att acceptera s.k. hedersvåld (t.ex. att dottern misshandlas eller mördas för att hon har ”fel” pojkvän) i vårt samhälle. Att ta seden dit man kommer är både ett gammalt ordspråk för hur man beter sig respektfullt och någonting som de flesta svenskar uppfattar som ett eftersträvansvärt beteende. Givetvis är detta också det bästa sättet att undvika att ”vi och dom” blir en problematisk polarisering i samhället – något som de flesta svenska samhällsdebattörer idag uttrycker stark oro för. Om man tänker på det, utan att låta sig hunsas av skandallystna medier, så är det faktiskt inte speciellt rasistiskt att förespråka assimilation av våra invandrare. Den rasistiska lösningen hade varit att förespråka ghetton, och ju värre man gör det för människorna där desto mer rasistiskt. Så långt är det alltså inte en rasistisk invandringspolitik som SD förespråkar, och såvitt jag förstått har SD också fått utstå en hel del spott och spe från verkligt rasistiska led som för sin del inte tycker att ”invandrarproblemet” blir mindre genom assimilation – inom dessa led kan en icke-vit helt enkelt aldrig vara svensk. Av allt att döma anser SD att man visst kan bli svensk utan att förut ha varit det.

SD och konservatismen

En gammal högeraffisch på tydligt konservativ idégrund.

Men konservatism handlar till skillnad från SD:s politik definitivt inte i första hand om en lösning på ”invandrarproblemet” genom assimilation. Eller för den delen om att ”bevara Sverige svenskt, att bevara det svenska folket, den svenska kulturen, den svenska historiska identiteten, såväl som de europeiska folken, den europeiska kulturen, den europeiska historiska identiteten” som Bengtsson skriver, med följdfrågan ”Vilken konservatism återstår om man inte vill bevara detta?” Att försvara svensk och västerländsk kultur i Sverige är självklart för en konservativ. Men jag är inte säker på att det är detsamma som att ”bevara Sverige svenskt”. I mina öron låter detta som att man motsätter sig all form av annat kulturellt inflytande, och det är en formulering som åtminstone öppnar en dörr mot rasismen. Vilket också organisationen med det namnet – som sedermera blev till SD – såvitt jag förstått gjorde reservationslöst. Och denna partibakgrund hos SD ligger betydligt närmare i tiden än både högerns brytande av samarbetet med de allt brunare ungdomsförbundet (SNU) på 30-talet, och socialdemokraternas vurm för makarna Myrdals bruna tänkande under samma tid (och för den delen den förste socialdemokratiske statsministern Hjalmar Brantings stora hobby rasbiologi på 20-talet). Det gör att SD:s ”rasistiska problem” kan förmodas dröja sig kvar ett bra tag, även om de såvitt jag förstått i flera år har rensat ut rasister ur partiorganisationen. Något som jag för all del tycker är värt att betona som någonting positivt! Men det visar också på att rasistproblemet fortfarande idag är ett stående problem inom SD – och det tycker jag framför allt visar att SD befinner sig i en dynamisk och osäker utvecklingsfas som har potential att sticka iväg i oförutsägbara riktningar. På Bengtssons fråga om vilken konservatism som återstår om man inte ska ”bevara Sverige svenskt”, hänvisar jag gärna till min text om konservatismen på portalen Konservatism.se och till den stora mängd idéburna artiklar jag skrivit och som återfinns här i arkivet under fliken Konservatism.

Även om konservativa argument förekommer på många håll i SD:s officiella texter ser jag faktiskt inte särskilt mycket konservativt tänkande i deras idégrund. Hur ett argument låter och vilka idéer som utgör dess grund är en mycket stor skillnad. Låt mig ge ett par belysande perspektiv på detta. Av mycket fruktansvärd förödelse som Andra världskriget förde med sig, förstördes det kanske främsta konservativa politiska idealet: det småskaliga civilsamhället ersattes av ett konformistiskt massamhälle. Folkhemstanken är i allra högsta grad en svensk variant av det konformistiska massamhället – och SD är uppenbarligen genuina folkhemsromantiker. SD:s ekonomiska politik ter sig klassiskt socialdemokratisk. Jag tycker att PJ Anders Linder i SvD den 6/1 mycket väl sammanfattade essensen av den klassiska borgerliga idégrunden (läs min kommentar till detta här), och såvitt jag kan se finns det ingenting som tyder på att SD bygger på denna idégrund?

Karl XII:s likfärd, en av Gustaf Cederströms mest kända målningar.

Jag tror faktiskt också att det ligger närmare dagens SD att vilja återupprätta Karl XII-firandet som ett acceptabelt firande, än att vilja anpassa sig själva till en genuint konservativ samhällssyn där Karl XII svårligen passar in som förgrundsgestalt. Detta vet jag i och för sig inte säkert, men jag tycker det är en kvalificerad gissning utifrån den bild jag fått av rörelsen och jag tror uppriktigt sagt inte att någon Sverigedemokrat skulle ta illa vid sig av det påståendet. Jag måste också säga att mycket av det ”rent svenska” är beteende och umgängesmönster som jag – förmodligen i motsats till SD – inte uppskattar. Däribland Jante, oförmågan att kunna skilja på person och sak, sättet att i stort sett aldrig vilja ta personligt ansvar, oskicket att tala med främlingar om djupt privata angelägenheter, och den näst intill obefintliga sexualmoralen. Hur konservativa är dessa företeelser? Hur värda är de att bevara ur konservativ synpunkt?

SD är onekligen ett parti för 2000-talet – det är uppenbart eftersom det knappast är varje valår som ett nytt parti tar sig in i riksdagen, och de är det första partiet på den här sidan om millennieskiftet som lyckas. De är också ett genuint oppositionsparti i en tid där alla andra partier (i stort sett också vänsterpartiet) tycker rätt lika i de flesta politiska frågor. Men är SD en ny höger för 2000-talet? Eller är de en ny socialdemokrati? Svaret på den frågan är lika uppenbart inte alls självklart, och frågan är ens om ”de fyras gäng” (Jimmie Åkesson och hans närmaste som anses ha tagit över och omformat SD) själva vet svaret. Det är uppenbart att SD försöker plocka poäng på det växande intresset för konservatismen i svensk samhällsdebatt. Men jag är inte säker på att det kommer att se ut på det viset när ”de fyras gäng” tagit vederbörliga hänsyn till att en så stor andel av deras väljare är gamla sossar.

Högerextremism och populism

Bengtsson har givetvis rätt när han kritiserar mig för att använda begreppet ”högerextremism” som beteckning på fascistoida och rasistiska organisationer. Det är, precis som han påpekar, sakligt felaktigt – och samtidigt är det ju denna koppling jag själv vänder mig emot i resonemanget om att konservatism och rasism på intet sätt hör ihop. Men även om det hade varit lovvärt har jag inga ambitioner att försöka ändra på innebörden av ett så etablerat begrepp som ”högerextremism”. Den ambition jag har, och har haft nu i elva år av nätverkande och skrivande, är att försöka ändra på folks fördomar om vad konservativt tänkande är och innebär. Jag menar inte att det skulle vara omöjligt att hitta både tänkare och organisationer som förenar konservatism med både fascism och rasism, men för egen del är jag betydligt mer intresserad av att visa på de oändligt många fler nyanser som den regelrätta konservatismen har än dessa avarter som i de flesta fall sedan länge förpassats till historiens sophög. Likväl inser jag att det förmodligen är mer fruktbart att istället för ”högerextremismen” tala om ”vit makt-rörelsen”. Ett grepp som även SvD numera använder sig av.

Den s.k. engelbrektsbågen. Det räcker inte att SD:s ungdomsförbund olagligt använder denna sedan äldsta tid väl inarbetade symbol för konservativa MUF:are för att de förra ska vara att beteckna som konservativa i egentlig mening, menar artikelförfattaren.

Bengtsson kommenterar också min syn på att populismen är det stora politiska hotet idag. I detta skruvar han till det på ett sätt som han själv verkar inse landar märkligt. Politik har givetvis alltid mer än en idépolitisk sida – två andra mycket framstående sidor är den sakpolitiska respektive demokratins grundläggande förutsättningar. Samtidigt behöver sakpolitiken en idégrund, och demokratin behöver en seriös idédebatt. Min ståndpunkt ifråga om det populistiska hotet avser framför allt populismen som ett hot mot den välbehövliga seriösa idédebatten, samtidigt som den har potential att kortsluta det demokratiska systemet – som för all del redan är ganska kortslutet i Sverige. Idag är enligt min mening alla partier populistpartier – alla har enkla lösningar på svåra problem och gör allt de kan för att fiska röster. När hörde Du senast en sofistikerad problembeskrivning följt av en lika sofistikerad analys och tydligt kopplade slutsatser av en svensk rikspolitiker? Tankesmedjorna producerar lyckligtvis den sortens texter, men frågan är om våra politiska ledare ens läser sådant.

Konservatismen och KD

Vidare skriver Bengtsson att jag, i likhet med T&F:s Dag Elfström, ser konservatismens hopp i dagens Sverige hos Kristdemokraterna. ”Åtminstone är det dem Söderbaum försvarar, arbetar för, är medlem i, röstar på.” I senare inlägg än det jag nu besvarar tillskriver Bengtsson inte längre mig denna syn, förmodligen med anledning av att han noterat att jag både riktat betydande kritik mot KD:s oförmåga att realisera sitt konservativa potential i kombination med mitt vurmande för FP:s Jan Björklund. Jag vill också passa på att påpeka att jag inte längre är medlem i KD, det är fyra år sedan jag gjorde någonting som ens kan kallas för ”arbete” för dem och i senaste riksdagsvalet röstade jag på FP till riksdagen och M till kommun och landsting (i Göteborgsområdet är M riktigt bra ur konservativ synpunkt).

Bengtsson igen: ”Ja, den flyktigaste blick på Kristdemokraterna av idag får det att framstå som nästan absurt. Hur resonerar Söderbaum här?” Vad gäller KD resonerar jag som så att deras principprogram är konservativt (se min artikel om detta här), och deras ungdomsförbund KDU är så konservativt som i alla fall jag kan drömma om att en politisk organisation borde vara. Jag både tror och hoppas alltjämt att Kristdemokratiska Ungdomsförbundet ska kunna medverka till att konservativt sinnade ungdomar bevaras som Alliansväljare. Däremot är det uppenbart att KD:s principprogram har ytterst lite resonansbotten inom partiorganisationen, liksom att partiorganisationen inte direkt betraktar dagens KDU som partiets framtid.

Vikten av ett helikopterperspektiv på dessa frågor

Bengtsson skriver avslutningsvis att min analys kanske beror på att jag inte fullt har tillägnat mig den svenska konservatismens tradition. Jag uppskattade förstås hans föredrag om konservatismens historia i Sverige under Konservativt Forums första sommarkonferens 2005. Detta har varit en av flera inspirationskällor till den artikel om saken som jag arbetat på i flera år och som nyligen publicerades på T&F, förvisso efter det att Bengtsson skrev sin ovannämnda synpunkt. Jag har också tillägnat mig en god portion av europeisk konservativ tradition genom det paneuropeiska nätverket för intellektuella konservativa Vanenburg Society som jag varit med och grundat (läs mina två artiklar i Barometern om detta nätverk och dess tankesmedja Center for European Renewal här och här).

Jag kommer aldrig att ändra uppfattning ifråga om att det värsta för konservatismen är att bli förknippad med rasism. Jag ser också SD:s satsningar i riktning mot att bli ett konservativt parti som ett hot mot konservatismen, inte minst för att SD alltjämt har problem med rasister i partiet. Det är absolut inte ett problem som ett renodlat konservativt parti behöver dras med. Om SD satsar i konservativ riktning riskerar det att dra ner konservatismen i ett träsk där den inte hör hemma. Ett träsk som är väldigt mycket mindre än konservatismens politiska potential i Sverige. Men jag uppfattar det inte som att SD utgår från en konservativ idégrund, och deras sakpolitik är inte heller enhetligt konservativ (vare sig i liberalkonservativ eller socialkonservativ bemärkelse). Därför betraktar jag SD som politiskt opålitliga förutom i invandringsfrågan och i nationalistiska frågor – vilka inte attraherar mig och inte heller intresserar mig i någon större utsträckning.

Jakob E:son Söderbaum

49 Responses to “Konservatismen, SD och Jan Olof Bengtsson”


  1. 1 Oskar februari 8, 2011 kl. 10:12

    Anser du att Merkel och Cameron är rasister också? De förespråkar samma assimilationspolitik som SD, även om svensk press knappt skriver om detta.

    Angående invandringen är det inte den viktigaste frågan inom svensk politik, det håller jag med om. Däremot utgör den tillsammans med utlandsbiståndet och europeiskt jordbruksstöd statliga utgifter på drygt hundra miljarder kronor per år. Det är inte omöjligt att Sverige och Europa hade varit betydligt rikare idag om vi hade tänkt annorlunda när det hela begav sig under 90-talet. Räknar vi ihop dessa utgifter år för år måste summan närma sig en biljon kronor vart tionde år (ränta inräknat), vilket är alldeles för stora siffror.

    Just budgetdisciplin har inte varit borgerliga regeringars starka sida och fortsätter vara en svaghet. Jag skulle tro att budgetdisciplin är en svaghet även hos SD men det är tacksamt att ha ett parti som nu är beredda att kraftigt skära i budgeten där den ska skäras ned (istället för försvarsbudgeten t.ex. som är populärt hos Reinfeldt). Politiskt sett borde det vara möjligt att genomföra reformer på dessa områden om väljarstödet fortsätter öka för SD.

    Begreppet rasism är förövrigt myntat av Trotskij. Jag har då aldrig förstått varför man ska vara rädd för att bli kallad för något som har skapats av psykopatisk massmördare. Konservativa stora problem är inte heller rasism utan snarare occidental chauvinism vilket ofta förväxlas med rasism. Trots att det är två olika begrepp som är viktiga att skilja åt. Framförallt för att väst på många sätt är överlägset omvärlden.

    Det finns även en risk att låta sig mästras av vänsterns mångkulturella fetischism. Det säger sig självt att organiserad massinvandring av en främmande kultur är skadligt för den inhemska kulturen. Om konservativa ständigt viker sig för vänsterns ideologi och anpassar sig efter denna får vi en KASTRERAD konservatism som aldrig kommer att bli relevant politiskt. Vi har redan en vänster i landet. En vänster räcker.

    Vill man sedan inte stöda SD ideologiskt är det en annan fråga. Man behöver kanske inte ens diskutera SD-frågan eftersom partiet lever av sig självt och inte behöver stöd eller påverkas nämnvärt av kritik från intellektuella skribenter på internet. Tror någon att Petzell-affären påverkar väljarstödet? Nej det gör den inte, det är SD-frågan som göder partiet och kommer så att fortsätta göra tills det blir politiskt ohållbart att uppföra sig som en fet arrogant och infertil gammal tant, som Reinfeldt t.ex.

  2. 2 Oskari februari 8, 2011 kl. 14:20

    Instämmer att SD inte är ett helt konservativt parti i och med deras vurm för folkhemmet, vilket i svensk tradition förutsätter ett högskattesamhälle och överstatlighet.

    Jag instämmer också med att ett mer konservativt SD (eller i alla fall ett SD som attraherar konservativa väljare) är ett hot mot en ‘sann’ konservativ politik i Sverige.

    Men, givet oviljan hos de borgerliga partierna att röra sig i konservativ riktning (snarare rör de sig i motsatt riktning) så tycker jag att ett mer konservativt SD är det bästa alternativet. Moderaterna och KD har allt för länge kunnat räkna med konservativa röster utan att erbjuda en konservativ politik. Ett konservativt SD sätter press på högerflanken. Det är bra.

    Dessutom börjar jag undra om inte SD är det parti som har störst potential till att bli ett svenskt CSU. Eftersom svenska kyrkan kontrolleras av den politiska eliten (vilket den alltid varit) är nationalism snarare än kristendom den naturliga basen.

    Slutligen förtjänar den borgerliga att förlora konservativa röster så länge som de envisas med att nedvärdera Sverige, svensk kultur och svenskarna (senaste ute var Maud Olofsson på Centerns kommundagar).

  3. 3 Dag Elfström februari 8, 2011 kl. 15:27

    Anser du att Merkel och Cameron är rasister också? De förespråkar samma assimilationspolitik som SD, även om svensk press knappt skriver om detta

    Skitsnack. Att man kritiserar den mångkulturella staten, som Cameron gjorde senast, är inte samma sak som att anamma SD:s syn på saker och tings tillstånd.

    Tycker den här artikeln säger det ganska bra:

    Om Sverigedemokraterna vill göra Cameron till en bundsförvant i kampen mot multikulturalismen har man nog mycket att se över i sin egen politik först. För Cameron är exempelvis närvaron av islam i det brittiska samhället en självklarhet och strävan efter att förstärka brittisk identitet i praktiken väldigt väsenskild från den svenska nationalism som Sverigedemokraterna representerar.

  4. 4 Oskar februari 8, 2011 kl. 22:51

    Vad är det som artikeln säger ”ganska bra”? Storbritannien kommer att begränsa sin invandring till i stort arbetskraftsinvandring, islamism kommer att bekämpas. Det är mer eller mindre en kopia av SD:s valprogram (som vi kan läsa på partiets hemsida). De kosmetiska skillnader som existerar rent retoriskt är i det här fallet fullständigt irrelevanta när vi ser till dess konsekvenser (det är även detta som är intressant ur ett politiskt och etiskt perspektiv). Det är bara att konstatera att Storbritannien nu efter årtionden av integrationspolitik vänder denne ryggen till fördel för assimilation. Det innebär också att islam underställs den brittiska och västerländska kulturen och det är ett fundamentalt skifte från den destruktiva period då sann barbari har jämställts med västs demokrati och kultur och till och med framställts som den överlägsen (inte minst här i Sverige). Det är en stor och avgörande förändring.

    Islam hör enbart hemma i Storbritannien om den rättar sig efter de brittiska konventionerna. Detta är en fullständig attitydförändring från tiden då de värsta problemmakarna (symptomen) flögs till Guantanamo medan urkällan ignorerades.

    Så nej, artikeln är inte ”ganska bra” utan den sorts slentrianmässiga smörja vi förväntar oss från TIMBRO. En organisation som framförallt styrs av kortsiktiga kapitalistiska intressen, idébildningen där är enbart opportunistiskt. En konsekvens av dess finansiärers styrning.

    Däremot säljer de böcker till väldigt bra pris.

  5. 5 Johan februari 8, 2011 kl. 23:04

    Det finns en oroväckande tendens bland konservativa i Sverige (bland annat vissa skribenter på denna blogg) att vilja närma sig liberalismen och anamma deras synsätt. På något sätt verkar man vilja bilda någon gemensam front mot socialismen, men problemet är att liberalismen är en lika stor fiende till konservatismen. De står för samma hat mot traditioner, kultur och värderingar som konservativa förespråkar. Denna kommentar kan tyckas vara något OT men jag tycker att ovanstående artikel genomsyras av detta synsätt och denna vilja att ”ta avstånd från Sverigedemokraternas vurm för folkhemmet och deras syn på statens roll.” Undertecknad tycker att SD lätt kan sorteras in i det socialkonservativa facket och deras syn på invandring är relativt korrekt ur en konservativ synpunkt. Så mitt råd till konservativa är att sluta försöka ”bli kompis” med liberalismens förespråkare för de föraktar allt som sanna konservativa står för. Den kulturella nationalismen ligger för mig betydligt närmre med konservatism än någon form av liberalism, oavsett om det rör sig om flummig socialliberalism eller konsumtionskåt nyliberalism.

  6. 6 Simon februari 8, 2011 kl. 23:44

    Men Pat Buchanan då? Han företräder en väldigt rak och tydlig konservatism. Det går inte att vara sant konservativ och samtidigt blunda för allt vad etnicitet och identitetspolitik heter.

    Men visst blir SD:s folkhemsnostalgi tröttsam. Men då det mesta är underställt invandringsfrågan så blir det trots allt SD i slutändan. Det finns inget annat parti man kan rösta å med gott samvete idag.

    Ute i Europa skrattar man åt oss. De flesta som kallar sig konservativa i det här landet har en tydlig dragning mot liberalism. Dock så uppskattar jag många av T&F:s skribenter, trots att de så envist håller fast vid det sjunkande PK-skeppet Kristdemokraterna.

  7. 7 Söderbaum februari 9, 2011 kl. 0:44

    Johan:

    Jag har under mina elva aktiva år i detta gebit genomgående framhållit liberalismen som en lika stor fiende till konservatismen som socialismen är.

    Följande torde också ge ett viktigt perspektiv på vad du skriver: nationalismen är idéhistoriskt sprungen ur liberalismen. Och det är detta som fick konservativa att börja se liberaler som bundsförvanter när socialismen blev alltmera politiskt slagkraftig.

  8. 8 robert Stenkvist februari 9, 2011 kl. 6:03

    ”Jag tror faktiskt också att det ligger närmare dagens SD att vilja återupprätta Karl XII-firandet som ett acceptabelt firande, än att vilja anpassa sig själva till en genuint konservativ samhällssyn där Karl XII svårligen passar in som förgrundsgestalt. Detta vet jag i och för sig inte säkert, men jag tycker det är en kvalificerad gissning utifrån den bild jag fått av rörelsen och jag tror uppriktigt sagt inte att någon Sverigedemokrat skulle ta illa vid sig av det påståendet.”

    Jo faktiskt. Både jag och många SDare jag pratat med föredrar karl XI, som ju säkert passar mer in i en konservativ syn. Så inte ens detta stämde.

  9. 9 Söderbaum februari 9, 2011 kl. 12:55

    Robert Stenkvist: ”Både jag och många SDare jag pratat med föredrar karl XI, som ju säkert passar mer in i en konservativ syn. Så inte ens detta stämde.”

    Det låter som att det finns en rätt omfattande diskussion inom SD om vilka gamla kungar som var bäst? Men du hör i alla fall till dem som tycker att Karl XII inte är speciellt värd att hylla… Med tanke på att även ”de fyras gäng” (åtminstone enligt boken ”Jag är inte rabiat, jag äter pizza”) ägnat sig åt Karl XII-firanden (som jag förstår det på ett sätt där de samtidigt tagit avstånd från skinnskallehyllandet) – känner du inte något motstånd alls inom partiet ifråga om att uttrycka kritik mot Karl XII?

  10. 10 Populisten februari 9, 2011 kl. 14:32

    Ligger inte mycket av problemet i den svenska konservatismens relativa identitetslöshet; att man i debatten inte riktigt vet vad konservatism kan tänkas vara? Antingen blir konservativ ett skällsord liktydigt med högerspöke eller så förstår man ordet rent etymologiskt och tar konservatismen för att förespråka status quo. Nu ska man förvisso inte förneka att en konservativ attityd alltid är bevarande, man vet vad man har men inte vad man får, och alltid kommer att vara motståndare till radikala reformer som inte är evidensbaserade, men detta är ju inte att motsätta sig framsteg utan bara att låta sunt förnuft råda i viktiga frågor.

    Det är svårt att inte se SD som en kraft som vill stoppa utvecklingen eller t.o.m. vrida klockan tillbaka. Detta är dock inte konservatism; detta är reaktion.

    Ytterst är det väl heller inte en viss samhällsform, eller vissa institutioner, som konservatismen vill bevara utan vissa värden. Där värde ju också måste förstås i en djupare mening en simpel moralism.

  11. 11 Allianspartisten februari 9, 2011 kl. 21:40

    ”Att försvara svensk och västerländsk kultur i Sverige är självklart för en konservativ. Men jag är inte säker på att det är detsamma som att ”bevara Sverige svenskt”. I mina öron låter detta som att man motsätter sig all form av annat kulturellt inflytande…”.

    Detta tycker jag ganska bra sammanfattar varför Sverigedemokraterna inte kan betraktas som ett konservativt parti. För den som har ett konservativt förhållningssätt är förvisso bevarandet av de lösningar som fungerar viktigt, men lika viktigt är att förkasta det som inte fungerar.

    Sverigedemokraterna har inte alls detta förhållningssätt utan utgår istället från postulatet ”bevara Sverige svenskt” utan att egentligen motivera varför. Det ”icke-svenska” och ”mångkulturella” förkastas reflexmässigt utan någon djupare analys. För mig är Sverigedemokraternas förenklade samhällsanalys mycket långt ifrån ett ödmjukt konservativt förhållningssätt.

    En förutsättning för samhällsutvecklingen har, under hela vår historia, varit att vi haft ett utbyte, på alla områden, med vår omgivning. Länge var vår omgivning kraftigt begränsad av bristfälliga kommunikationsmedel. Omgivningen var i huvudsak närområdet men även långt tillbaka i tiden, t.ex. folkvandringstid och vikingatid, fanns ett utbyte med en omgivning som var mer ”fjärran”.

    Sedan introducerandet av moderna kommunikationssätt, där genombrottet för järnväg och ångbåtar för 150 år sedan utgjorde startpunkten, har utvecklingen gått allt snabbare. Idag har vi nått ett stadium där vi blixtsnabbt kan kommunicera med varandra i princip oberoende av var någonstans på jorden vi befinner oss.

    Hela denna utveckling har lett till att den omgivning vi har ett utbyte med inte längre är geografiskt begränsad även om det självklart fortfarande finns kulturella avstånd. Detta är den faktiska historiska utvecklingen och det är till denna vi måste förhålla oss.

    För sverigedemokraten är denna utveckling – mer-utbyte-med-en-fjärran-omgivning – ett problem och inte en möjlighet. Jag menar inte att vi okritiskt ska ta åt oss allt utan tillämpa ett sunt konservativt förhållningssätt där vi bygger vidare på de lösningar som fungerar med de möjligheter som alla nya influenser faktiskt innebär.

  12. 12 Oskar februari 10, 2011 kl. 8:30

    ”För sverigedemokraten är denna utveckling – mer-utbyte-med-en-fjärran-omgivning – ett problem och inte en möjlighet.”

    Det här är kritik som saknar bäring utanför DN:s (som jag antar att du läser såvida du inte är ironisk) redaktioner. Visserligen kan vi diskutera huruvida det existerar en ren kultur eller om alla kulturer egentligen är sammanhängande kultursfärer med något mer lokalt inflytande från en viss sfär än en annan, men då för vi in det hela till en pietistisk diskussion och det är inte Sverigedemokraternas syn på kultur överhuvudtaget.

    Sverigedemokraternas kultursyn bygger inte på vad som grundläggande är svenskt utan på antagandet att en GEMENSAM kultur skapar GEMENSKAP. Rent etymologiskt ser vi att detta har varit en sådan självklarhet att de två olika begreppen därför delar stam. Det är först och främst detta grundläggande faktum som motiverar partiets syn på invandring. Inte ett patriotiskt bedjande till det som är ursvenskt. Då har vi fullständigt missförstått SD:s grundläggande ställningstagandet bakom assimilation-, integration- och kulturdebatten.

    Frågan är inte huruvida Sverige ska isolera sig från utländsk kultur eller inte. Frågan är ju huruvida det ska finnas ett folk i Sverige, en kultur, som känner gemenskap med varandra och som gemensamt tar in utländska influenser, eller om det ska finnas flera segregerade kulturer som idag som dessutom tar in influenser från två vitt skilda områden eftersom de har två totalt olika kulturella utgångspunkter till att börja med.

    Nu kan du i och för sig påstå att ett folk i gemenskap blir för ortodoxt och därför isolationistiskt, men att förutsätta att en nation i gemenskap inte skulle vara mottagligt för ”utländska” kulturer är ett allvarligt logiskt felslut. Detta är en s.k. falsk dikotomi som om du studerar din historia från neolitikum fram till idag totalt saknar bäring och verklighetsförankring och därför inte hör hemma i en intellektuell diskussion kring kultur och invandringspolitik överhuvudtaget. Sverige kan och har varit såväl homogent som vänligt inställt mot utländsk kultur. Varför skulle vi inte vara det även i framtiden? Ett sådant ställningstagande tycks vara befängt. Lika befängt som din attack mot assimilationspolitikens integritet som är överlägsen integrationspolitiken sett till snart två hundra år av massimmigration till och från Europa. Där assimilationspolitiken har dragit det längsta strået.

  13. 13 Oskari februari 10, 2011 kl. 13:18

    Oskar, utmärkt replik till Allianspartisten.

    Att man, som SD, förespråkar en starkare nationell sammanhållning kring en gemensam kultur och identitet, motsatsen till den multikulturella samhällsideologin, betyder inte alls att man inte skulle vilja ha kontakt med och utbyte med omvärlden. Flyktinginvandring och multikulturalism är på intet sätt förutsättningar till internationellt engagemang.

    På så sätt påminner debatten om SD den man mötte på 80-talet kring skattetrycket – ”jaha, så du vill ha det som i USA” så fort man föreslog minsta skattesänkning och minskning i offentliga sektorn. Nu heter det att man vill ”isolera” Sverige om man talar om lägre flyktinginvandring och ”rasist” så fort man talar om behov av en stark svensk identitet.

  14. 14 Söderbaum februari 10, 2011 kl. 17:06

    Oskar: Jag brukar säga att alla kulturer är sin egen unika mix av inslag från andra kulturer, och för mig är det självklart att det finns en svensk kultur. Liksom att man alltid har svårare att definiera sin egen kultur inifrån än vad det är att definiera andras utifrån. Det kulturella är helt enkelt så djupt rotat i oss att vi tar det sätt som vi gör allting på som ”det naturliga sättet att göra och vara” till dess att vi träffar någon som inte alls ser detta som naturligt. För oss räcker det att vända oss till Norge eller Danmark för att uppleva en ”cultural clash”.

    Därför är kulturutbyte intressant ur konservativ synpunkt: det erbjuder människan både en möjlighet att lära känna sig själv bättre, och att inta en mer civiliserad inställning gentemot personer av annan härkomst. Som jag ser det gör dock SD en motsatt tolkning: alltför annorlunda kulturer är ett problem, och kulturutbyte måste ske under kontrollerade former.

    En annan sak är den kulturella självförnekelse som svensk mediavänster och alla toppolitiker ägnar sig åt – med resonemang i riktning mot att svenskar är det enda folk i världen som saknar en egen kultur. Om det är så skulle vi ju dels skilja oss från alla andra (vilket motsäger resonemanget), dels skulle vårt sätt att bete oss vara perfekt i hela världen (vilket det inte är, självmordsbombaren i Stockholm är väl ett utmärkt exempel på att vi inte är det).

    Samhällsgemenskap: absolut, det måste eftersträvas. Men såvitt jag kan förstå försvarar SD värden som man som konservativ inte utan vidare anser är värda att försvara, och SD förefaller också göra detta utifrån en annan idégrund än en konservativ. Nämligen en nationalistisk (och då åsyftar jag nationalismen som ideologi, inte som en svepande beteckning på vissa politiskt inkorrekta åsikter).

  15. 15 Allianspartisten februari 10, 2011 kl. 22:36

    Oskar och Oskari,
    ”Sverigedemokraternas kultursyn bygger inte på vad som grundläggande är svenskt utan på antagandet att en GEMENSAM kultur skapar GEMENSKAP.”

    Javisst, men det förtar på inget sätt min poäng. Problemet är att man tror att det finns en och endast en väldefinierad kultur som kan tilldelas varje unikt folkslag som bygger sin egen unika nationalstat. Verkligheten är oändligt mer komplex än vad denna extermt nationalistiska sverigedemokratiska ideologi beskriver. Carl Bildt skrev i början av 90-talet en bok med titeln ”Hallänning, svensk, europé”, en titel som ger en något mer differentierad syn på vad det är frågan om.

    Kultur i dess vidare mening innebär levnadssätt och levnadsmönster som överförs mellan människor. Den överförs mellan generationer men också i kontakt med människor i vår omgivning. Detta innebär att kulturen aldrig är något fixt eller konstant utan något som utvecklas och förändras över tiden. Dock, kultur är inget som förändras snabbt utan dess utveckling är långsam. På något sätt är därför det som förs vidare i kulturen kvalificerat och baserat på erfarenheter. Denna min syn på kultur överenstämmer bra med det jag menar är ett konservativt förhållingssätt.

    Man kan visst tala om en svensk kultur och förknippa denna med vissa egenskaper. Den viktigaste och mest betydelsefulla egenskapen i denna vår svenska kultur är vårt språk eftersom detta är vårt främsta medel att utbyta erfarenheter med. Att bevara och utveckla vårt språk är viktigt och i detta ingår givetvis säkerställandet att våra nya svenskar tillägnar sig goda språkkunskaper.

    Inom andra områden existerar det ingen väldefinierad svensk kultur. T.ex. vill jag med bestämdhet påstå att den skånska matkulturen har mycket mer gemensamt med den danska matkulturen än vad den har med den norrländska matkulturen. I samband med mat förtjänar också att nämnas att det kanske mest basala i vår ”svenska” matkultur, potatisen – en sydamerikansk rotfrukt, blev allmän först under 1800-talet.

    Om vi ser på folkkultur i form av t.ex. musik och hantverk är denna ofta mer regional än vad den är nationell. Här går det inte att tala om någon väldefinierad svensk folkultur. T.ex. har värmländska bondemöbler mer influenser från Norge än vad de har från Småland. En folkmelodi från Dalarna är inte alls samma sak som en folkmelodi från Västergötland.

    Sedan finns det oerhört viktiga delar av vår kultur som kommer av ”yttre påverkan” och som inte alls är nationellt betingad. Även om vi kanske är ett alltför sekulariserat land tror jag även sverigedemokrater kan skriva under på att reformationen och Luthers protestantism är bland det som påverkat vår kultur allra mest. Denna del av vår kultur, och alla dess influenser, delar vi med andra lutheraner världen över, oberoende av folkslag.

    Exempel på det långsamt föränderliga komplex som bygger upp vår kultur kan ges i det oändliga. När man då, som ovan, kan läsa sverigedemokratiska sympatisörer resonera i termer av ”ett folk i Sverige, en kultur”, ja då framstår den sverigedeomkratiska kultursysnen i all sin förenklade naivitet.

  16. 16 Söderbaum februari 11, 2011 kl. 0:54

    Allianspartisten: Jag tycker faktiskt att du går lite väl långt när du ifrågasätter svensk kultur utifrån de regionala skillnaderna. Delas det välbekanta ”franska” kroppspråket av alla regioner söder om Paris? Äter man överhuvudtaget kinamat någonstans i Kina?

    Det är lätt att tala om Skandinavien som en sammanhängande kultursfär i Europa – vi har mer gemensamt med norrmän och danskar än tyskar och t.o.m. finnar. Samtidigt är det bara att åka till Norge för att uppleva en kultur som är kännbart annorlunda än vi är vana vid. Och det är nog detta som är pudelns kärna: vad vi är vana vid. Vi märker faktiskt skillnaden på en väldigt annorlunda svensk dialekt och en aldrig så liten utländsk brytning.

    Även om den lokala kulturen skiljer sig mellan Värmland och Småland, och för den delen mellan Årjäng och Karlstad respektive Växjö och Kalmar, så är inte detta någonting som komplicerar bilden av svensk kultur. Svensk kultur finns, upplevs av både svenskar och utomstående betraktare – och den är inte heller mer splittrad än i ”stora kulturnationer” som Spanien, Frankrike och Tyskland.

  17. 17 Allianspartisten februari 11, 2011 kl. 1:57

    Söderbaum:
    ”Jag tycker faktiskt att du går lite väl långt när du ifrågasätter svensk kultur utifrån de regionala skillnaderna.”

    Det må så vara och jag är fullt medveten om att jag ställer det hela på sin spets. Det jag ytterst vänder mig mot är den förenklade sverigedemokratiska bilden av en nations kultur såsom något ytterst väldefinierat – ”ett folk i Sverige, en kultur”. Genom mina ”ytterligheter” vill jag skapa en kontrast till den förenklade väldefinierade ”kulturdefinitionen”.

    Jag ifrågasätter på inget sätt att det finns en svensk kultur, lika lite som jag ifrågasätter att det finns en tysk, fransk eller spansk. Däremot är det min bestämda uppfattning att vår kultur, likt andra kulturer, är mångfacetterad och inte till alla delar låter sig definieras på ett stringent sätt. Det finns delar vi kan definiera, t.ex. en av våra viktigaste kulturbärare – språket, medan det finns andra delar som är ogörligt att ens försöka beskriva.

    Det finns också regionala skillnader, som är viktiga för mångfalden, och här kan jag själv sörja att t.ex. dialekterna är på tillbakagång. De regionala skillanderna gör bilden mer komplex och en extra ”krydda” i detta är att kulturer i gränsområden inte nödvändigtvis till alla delar följer care sig nations- eller lansdskapsgränser.

    Ytterst är kulturen en gemensam erfarenhet som på något sätt är grunden för hela vårt sätt att verka och vara. En framgångsrik och livskraftig kulturer kräver, och har alltid krävt, utbyte med andra kulturer och andra omgivningar. Det är detta den extremnationalistiska kultursyn, som jag menar sverigedemokraterna står för, inte riktigt inser.

  18. 18 Red Tory februari 11, 2011 kl. 22:42

    Här på T&F tycks man se konservatism som liktydigt med en liten stat, låga skatter och en stark vurm för marknadsliberalism. Allt annat stämplas som sosseri.

    Men faktum är att konservatism, åtminstone socialkonservatism och One Nation-konservatism, har mer gemensamt med socialdemokrati än med liberalism.

    För en konservativ är samhällsgemenskapen och strävan efter det allmänna bästa något grundläggande. För en liberal är det i bästa fall något perifert. Det kommunitära draget delas dock av (social)konservativa och socialdemokrater/demokratiska socialister.

    KD lyfts ibland på T&F fram som ett konservativt alternativ, men då alltid i FFFF-tappningen: kärnfamiljsvurmande, moralkonservatism, anti-etatism och marknadsliberalism. En sorts version av amerikansk högerkristenhet helt enkelt.

    Den form av konservatism må falla vissa på läppen. Mig intresserar den föga. Den gör ingenting eller alldeles för lite för att bryta den stela, teknokratiska högerliberalismens grepp om politik och samhälle.

    Se bara på hur infrastrukturen förfaller i dagens Sverige. Underleverantörssamhället och högerliberal managementfilosofi har totalt sänkt svensk järnvägstrafik, väghållning och snöröjning. Här krävs en politik som ser till det allmännas bästa.

    SD är inget alternativ för mig personligen, då jag inte är nationalist. Men utan genuina socialkonservativa alternativ i partipolitiken riskerar många att kantara ditåt.

    Låt högerliberaler ta hand om liberalismen.

  19. 19 Mattias Johansson februari 12, 2011 kl. 8:10

    Massinvandringen som snabbt och radikalt omvandlar Sverige socialt, religiöst, kulturellt och etnisk måste väl rimligen vara motsatsen till allt vad en konservativ människa står för. Av detta följer att Sd är det enda parti som med viss rätt kan kallas konservativt. Eller?

  20. 20 robert Stenkvist februari 12, 2011 kl. 17:16

    ”känner du inte något motstånd alls inom partiet ifråga om att uttrycka kritik mot Karl XII?”

    Alltså, i verkligheten (om du verkligen vill veta hur det förhåller sig) är detta en ickefråga. Vi diskuterar inte en massa kungar vanligtvis, ingen jag känner (utom möjligtvis en eller ett par) har något överdrivet intresse för våra gamla kungar. Men när vi diskuterat så har många dragit samma slutsats som jag, karl XII var en erövrarkung, vilket inte riktigt går ihop med ren och sund nationalism. För att man älskar sitt land behöver man inte erövra andra, ja det är t.o.m. så att man bör avstå från detta. De som gillar KarlXII gör det för att han verkade vara en sjutusan till karl, och hur allvarligt ser du på det?

    Däremot finns ett större allmänhistoriskt intresse hos SDare, speciellt i toppen och på mellannivå, än i de övriga partierna, så är det. Vill du lägga det oss till last?

  21. 21 Allianspartisten februari 12, 2011 kl. 21:32

    Robert Stenkvist,
    ”Men när vi diskuterat så har många dragit samma slutsats som jag, Karl XII var en erövrarkung, vilket inte riktigt går ihop med ren och sund nationalism”

    Om Karl XII kan man tycka mycket. Dock kan man nog slå fast att han inte funderande särskilt mycket i rent nationalistiska banor. Nationalismen är ett påfund som tillkom under ett bra tag efter kung Karls frånfälle. Det är givetvis lovvärt att sverigedemokrater har ett intresse för vår historia men om de nu skulle se våra gamla ”hjältekonungar” som nationalister är de nog ganska fel ute. Snarare är väl dessa kungar att se som kosmopoliter som aldrig hade en tanke på att ”försvenska” sina tyska erövringar. Visserligen drev Karl XI en hård försvenskning av Skåne, men denna var nog rent realpolitiskt motiverad.

    Däremot frågar jag mig om det rent historiskt är rätt att kalla Karl XII för en ”erövrarkonung”. Istället är det väl så att denne kung alltifrån det stora nordiska krigets utbrott år 1700 till sin död ägnade sig åt, den med facit i hand övermäktiga uppgiften, att försöka försvara det svenska östersjöväldet. Att detta försvar även innehöll ”offensiva” delar är en annan sak.

    Den siste svenske ”erövrarkonungen” är som jag ser det Karl XII farfar Karl X Gustav, vilken genom Roskildefreden 1658 fick de mig veterligt sista egentliga svenska ”erövringarna” konfirmerade.

  22. 22 Söderbaum februari 13, 2011 kl. 17:10

    Red Tory:

    Din kommentar väcker en del huvudbry. Några gensvar, således:

    ”Här på T&F tycks man se konservatism som liktydigt med en liten stat, låga skatter och en stark vurm för marknadsliberalism.”

    Jag har själv kritiserat marknadsliberalismen en hel del ur (social)konservativ synpunkt. Se särskilt T&F:s antologi ”Konservatism & kapitalism”, länk här i menyn till höger. Där finns flera artiklar kritiska till en liberal ekonomisyn förutom av undertecknad också av Rolf K Nilsson och Patrik Magnusson.

    ”Men faktum är att konservatism, åtminstone socialkonservatism och One Nation-konservatism, har mer gemensamt med socialdemokrati än med liberalism.”

    Det finner jag väldigt svårt att hålla med om, även om det ju blir lite som att välja mellan pest eller kolera.

    ”För en konservativ är samhällsgemenskapen och strävan efter det allmänna bästa något grundläggande. För en liberal är det i bästa fall något perifert.”

    Jag håller med om att detta är giltigt för konservativa, men som jag uppfattar liberalismen strävar även den efter det allmänna bästa utifrån grundsatsen att mer och mer frihet alltid är bäst för alla.

    ”Det kommunitära draget delas dock av (social)konservativa och socialdemokrater/demokratiska socialister.”

    Nej. Socialkonservativa uppskattar kommunitarismen. För socialdemokrater är det alltid den stora staten som gäller. Den regionalism som kommunitarismen kännetecknas av och som socialkonservatismen i stor utsträckning värnar, är helt oförenlig med den inom socialismen mycket grundläggande devisen ”arbetare i alla länder förena eder”. Blanda absolut inte ihop socialkonservatismens idealiserande av lokalpatriotism och småstadsliv där det starka civilsamhället minimerar behovet av en stor statsmakt, med leninismens indelning i ett antal Sovjet-stater under en stor och stark statsmakt.

    ”KD lyfts ibland på T&F fram som ett konservativt alternativ, men då alltid i FFFF-tappningen: kärnfamiljsvurmande, moralkonservatism, anti-etatism och marknadsliberalism. En sorts version av amerikansk högerkristenhet helt enkelt.”

    Det närmaste du kommer amerikansk kristen höger i Sverige är de högersinnade inom Ja till livet!, skulle jag säga. Personer som sätter abortmotstånd, moralism och frireligiösa kristna värden i främsta rummet. FFFF är knappast närliggande denna hållning, då får du läsa på lite bättre om dem.

    ”Se bara på hur infrastrukturen förfaller i dagens Sverige. Underleverantörssamhället och högerliberal managementfilosofi har totalt sänkt svensk järnvägstrafik, väghållning och snöröjning. Här krävs en politik som ser till det allmännas bästa.”

    Jag skulle snarare säga att det är de alldeles för många åren av socialdemokratiskt styre – vad jag i min bok kallar Betongväldet – som är upphovet till dessa problem idag. Det är fortfarande det statliga Banverket som ansvarar för väghållning och snöröjning. Och det nu halvprivatiserade SJ klarar inte ens av att en marknadsanpassad situation ens i en situation som den nuvarande när de i stort sett har monopol.

    ”Låt högerliberaler ta hand om liberalismen.”

    Ja, definitivt. Det vore oändligt mycket bättre än att vänsterliberalerna tar hand om liberalismen, så som det är i dagens Sverige.

  23. 23 Söderbaum februari 13, 2011 kl. 17:15

    Robert Stenqvist:

    ”De som gillar KarlXII gör det för att han verkade vara en sjutusan till karl, och hur allvarligt ser du på det?”

    Jag drar inga negativa växlar på att gilla Karl XII, tvärtom tycker jag att han har blivit väl nedsvärtad av vit makt-rörelsens hyllningar. Jag bara påpekar att hans gärning är rätt svårförenlig med konservatismens ideologiska kärnvärden.

    ”Däremot finns ett större allmänhistoriskt intresse hos SDare, speciellt i toppen och på mellannivå, än i de övriga partierna, så är det. Vill du lägga det oss till last?”

    Nej, historiemedvetenhet är något som jag tycker att alla socialt ansvarstagande partier och politiker borde ha.

  24. 24 Red Tory februari 13, 2011 kl. 20:12

    @Söderbaum

    Du skriver: ”Socialkonservativa uppskattar kommunitarismen. För socialdemokrater är det alltid den stora staten som gäller. Den regionalism som kommunitarismen kännetecknas av och som socialkonservatismen i stor utsträckning värnar, är helt oförenlig med den inom socialismen mycket grundläggande devisen ”arbetare i alla länder förena eder”. Blanda absolut inte ihop socialkonservatismens idealiserande av lokalpatriotism och småstadsliv där det starka civilsamhället minimerar behovet av en stor statsmakt, med stalinismens indelning i ett antal Sovjet-stater under en stor och stark statsmakt.”

    Men bäste Söderbaum. Stalinismen?! Vad pratar du om? Jag har överhuvudtaget inte berört stalinismen. Jag försökte påtala att kommunitarismen är något man kan finna inom såväl konservatism som socialdemokrati och *demokratisk* (märk väl!) socialism – inte kommunism.

    Visst kan du har rätt i att klassisk socialdemokrati har en positiv syn på staten, men det är att förenkla bilden att hävda att detta är den enda bilden man har. Ernst Wigforss hade ju t ex tankar om småskalighet som låg nära kommunitarismen och en person som Alf Ahlberg, kristen humanist och socialdemokrat, skulle lätt falla in i den kommunitära fåran. Låt vara att dessa två var något mer oortodoxa socialdemokrater.

    Jag kan också bli trött på när man sätter olika funktioner och aspekter mot varandra. Man behöver inte välja antingen Staten, Marknaden eller Civilsamhället. Det leder bara till ideologiska mystifikationer. Alla tre delar behövs, men i olika utsträckning och i olika funktioner.

    Den historiskt starka socialdemokratin i Sverige tycks ha skrämt upp borgerligheten så till den milda grad att även konservativa i ren panik hoppar i säng med liberaler – allt för att ”sossebacillen” inte ska smitta. Det är ingen hållbar eller förnuftig position.

    Precis som du skriver är socialkonservatismen kritisk till kapitalism och marknadsliberalism p g a deras negativa effekt på samhällsgemenskap och etik. En socialkonservativ är därför ingalunda främmande för aktiv socialpolitik i form av en välfärdsstat – se bara på Disraeli, eller varför inte ett citat av Harold Macmillan: ”Toryism has always been a form of paternal socialism.”

    Att som socialkonservativ stödja ett blandekonomiskt system är inget märkligt. Det som är märkligare är att som socialkonservativ stödja en ekonomisk liberalism som nöter ned samhällsgemenskap och skapar social oro samt främjar en vulgärmaterialistisk livsstil med oerhört negativa konsekvenser för såväl individ som samhälle och miljö.

    Borgerlighetens panikhat mot svensk socialdemokrati har som sagt därför framkallat märkliga sängkamrater. En konservativ som försöker främja social stabilitet, trygghet och bevara vissa värden motarbetar ju sig själv när han förespråkar ekonomisk liberalism.

    Man kan inte heller, som du gör, ställa civilsamhälle och stat emot varandra. Civilsamhället existerar ju inte i något vakuum. Staten och civilsamhället existerar ju samtidigt i det övergripande samhället och nationalstaten. De problem vi t ex har med kriminalitet i storstadsområden idag hänger visserligen ihop med ett försvagat civilsamhället. Därför vill jag se ett stärkt civilsamhälle och förespråkar små gemenskaper, överskådlighet och småskalig arkitektur/stadsplanering. Men utan att samtidigt stärka rättsstaten kommer detta inte att gå. De lever i symbios med varandra och man kan inte glömma bort den ena på bekostnad av den andra. Likadant med välfärdsstaten – den del av staten som motarbetar sociala orättvisor och därmed undanröjer grogrund för social oro (och nu pratar vi INTE någon byråkratisk betognsossevälfärdsstat. Man får vara pragmatisk.)

    Du skriver: ”Jag skulle snarare säga att det är de alldeles för många åren av socialdemokratiskt styre – vad jag i min bok kallar Betongväldet – som är upphovet till dessa problem idag. Det är fortfarande det statliga Banverket som ansvarar för väghållning och snöröjning. Och det nu halvprivatiserade SJ klarar inte ens av att en marknadsanpassad situation ens i en situation som den nuvarande när de i stort sett har monopol. ”

    För det första har Banverket bytt namn till Trafikverket. Banverket startades 1988. Innan skötte SJ sin egen snöröjning och det funkade väldigt mycket bättre.

    Trafikverket sköter inte heller vinterunderhållet själva. Det är – surprise, surprise – utlagt på entreprenad. Ja, det är väl en underdrift. Här är listan på underleverantörer:

    Trafikverkets har avtal med fyra större entreprenörer som bland annat ska sköta vinterunderhållet men även annat som har med bl a tågset, vagnar och städning att göra:

    Infranord
    Balfour Beatty Rail
    Strukton Rail
    VR Track
    SJ
    Green Cargo
    Jernhusen
    Euromaint
    ISS Trafficare
    EDB Business Partner

    Källa: SvD 17.12.2010 http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/manga-aktorer-delar-pa-ansvaret-for-tagtrafiken_5817475.svd

    Detta kan knappast sägas vara klassisk socialdemokratisk politik, även om en del av det tillkommit under socialdemokratiska regeringar. Men ideologistk är detta naturligtvis produkten av nyliberalt flum, som smög sig in både hos borgerlighet och socialdemokrati under 90-talet. Något vi nu får skörda ”frukterna” av.

    En bekant till mig som är lokförare bekräftar kaoset. Han menar att om folk bara visste hur många underleverantörer som finns skulle de aldrig våga åka tåg. Speciellt inte eftersom kommunikationen mellan Trafikverket, SJ och lokförarna är under all kritik. Ibland står underhållsfordon från en underleverantör på spåren utan att information går fram. Det problemet hade ju varit obefintligt om SJ fortfarande varit Statens Järnvägar.

    Jag antar att du och många på T&F är mer ”högerkonservativa” än vad jag är. Jag är väl mer av en ”vänsterkonservativ”. En skillnad mellan ”Blue Tories” och ”Red Tories” helt enkelt.

  25. 25 essenonvideri februari 13, 2011 kl. 21:37

    Red Tory: ”Men faktum är att konservatism, åtminstone socialkonservatism och One Nation-konservatism, har mer gemensamt med socialdemokrati än med liberalism.

    Jag vill bara inflika att denna typ av jämförelser blir väldigt utvattnade i och med att såväl konservatism som liberalism och socialism/socialdemokrati är så pass vida begrepp och innehåller så många falanger att uttalandet per definition är sant och samtidigt osant.

    Jag tror att bästa sättet att se på saken är att konservativa helt enkelt har ett helt eget sätt att se på tillvaron, väsensskilt både från socialisters jämlikhets- och statskult, och liberalers marknads- och frihetsfundamentalism. Det innebär att vi i vissa avseenden kan känna igen oss lite i socialdemokratin, andra i liberalismen, och i kanske de flesta fall, så är liberaler och socialister rörande överens om att det är vi konservativa som är knäppgökarna.

    ”Här på T&F tycks man se konservatism som liktydigt med en liten stat, låga skatter och en stark vurm för marknadsliberalism. Allt annat stämplas som sosseri.”

    På ytan kan du tyckas ha en poäng. Tittar man lite djupare så tror jag att du kommer att finna att vi inte alltid tycker som nyliberalerna, och att i de fall vi gör det, så kan det ofta vara av andra skäl. Ja, jag är för en liten stat och låga skatter, inte för att jag har någon semireligiös övertygelse att skatt är stöld, eller att marknaden i alla lägen fixar allt bäst, utan för att jag tror på maktdelning och på ägandet som en viktig grund för ansvarstagande.

    När ägandet, till följd av högt skattetryck, koncentreras till en enda stark aktör, staten, innebär det att väldigt mycket makt också koncentreras dit. Det är osunt, och leder lätt till maktmissbruk. Samtidigt gör det människor osjälvständiga, och oansvariga. Det som alla äger tillsammans (d.v.s. ingen) är ingen heller rädd om.

    Jag vill att staten skall vara smal men vass. Vissa saker gör staten bäst, eller kanske är den enda som kan sköta. Det skall staten göra, och göra bra. Dit hör försvar och rättsväsende, men även en del annat (t.ex. viss infrastruktur). Andra saker lämpar sig inte alls offentligt drift för. Dit hör allt som har med produktion av varor och privata tjänster.

    Sedan finns det gråzoner där valet är lite av pest eller kolera. Ditt järnvägsexempel är ett sådant. Systemet med affärsdrivande verk och entreprenader har där inte visat sig lyckat. Det håller jag med om. Det blir för ostrukturerat, för mycket snabba kast, för många aktörer utan helhetsbild, vilket leder till suboptimering.

    Samtidigt brukar inte statliga verk vara några under av effektivitet, så jag vet inte om den lösningen är idealisk heller. SJ må ha fått tågtrafiken att flyta på den gamla goda tiden, men man gjorde det till priset av ett enormt slukande av resurser. Här tycker jag man får vara ödmjuk och vara beredd att pröva sig fram och förkasta det som inte fungerar.

    FFFF har du som jag ser det helt missförstått, men det har ju redan Söderbaum tagit upp så det lämnar jag därhän.

    /Patrik Magnusson, som nog snarast ser sig som en ”white tory”

  26. 26 Red Tory februari 13, 2011 kl. 21:52

    @Patrik Magnusson,

    Tack för ett klokt, nyanserat och välstrukturerat inlägg!

    Jag förstår din ståndpunkt fullt ut och visst har du klara poänger.

    Förnuft och balans.

    Snyggt.

  27. 27 svensson februari 14, 2011 kl. 16:11

    Etnicitet är en central fråga tycks det. Kan man kringgå den genom att hävda s k ”kulturnationalism”, att svenskhet är en idé och inte något rasbiologiskt? Ho vet.

    Solsjenitsyn sa för sin del: ”Russian nationality is not about blood but about spirit.” (”The Russian Question At The End Of The Twentieth Century”, 1995)

    Kulturnationalism alltså. Dock kanske man måste skärpa tonen när nu all politik tycks gå ut på att bekämpa svenskar som folk.

    Se på Richard Spencer som driver den amerikanska webtidningen Alternative Right. Hans styrka sägs vara att han inte säger ”affirmative action is bad because it hurts black self esteem”, utan att affirmative action är dålig för att den motarbetar vita. Rasism? Tja, men ”om man anfalls på marken måste man försvara sig på marken”.

  28. 28 Söderbaum februari 14, 2011 kl. 18:12

    Red Tory:

    ”Men bäste Söderbaum. Stalinismen?! Vad pratar du om?”

    Jag skrev fel, skulle ha skrivit leninismen istället för stalinismen. Ett larvigt misstag som måste ha varit rätt vilseledande. Jag menade alltså Lenins s.k. demokratiska centralism som innebar Sovjetunionens grundläggning. Och min huvudsynpunkt var alltså att socialismen som ideologi är centralistisk, även om det funnits tänkare utanför dess mittfåra som motsatt sig vissa av ideologins huvudlinjer. Även anarkisten Bakunin var ju till en början med i socialistinternationalen, men blev utstött.

    ”Den historiskt starka socialdemokratin i Sverige tycks ha skrämt upp borgerligheten så till den milda grad att även konservativa i ren panik hoppar i säng med liberaler – allt för att ”sossebacillen” inte ska smitta. Det är ingen hållbar eller förnuftig position.”

    Konservatismen är förvisso bred. Men lika mycket som jag alltid varit konservativ (långt innan jag kände till begreppet konservatism och tänkaren Edmund Burke) har jag alltid varit genuint emot socialdemokratin. På basis av min bok Betongväldet anser jag mig också ha rätt god koll på denna rörelse vid det här laget. Och jag vågar påstå att finns det några ur konservativ synpunkt förmildrande drag hos socialdemokratin så drunknar de helt och hållet i det hav av skit som denna rörelse och dess politik handlar om. (Det har inte hindrat mig att någon gång ha berömt en socialdemokratisk reform, t.ex. ifråga om högre utbildning.)

    ”En socialkonservativ är därför ingalunda främmande för aktiv socialpolitik i form av en välfärdsstat ”

    Mja, i detta hänvisar jag till min artikelserie om konservatismens syn på välfärdsstaten. En HELT annan syn på välfärd än den socialdemokratiska. Fem delar är skrivna, och en sjätte kommer förmodligen under våren:

    https://traditionochfason.wordpress.com/2010/05/20/en-konservativ-syn-pa-valfardssamhallet-i/
    https://traditionochfason.wordpress.com/2010/05/23/en-konservativ-syn-pa-valfardssamhallet-ii/
    https://traditionochfason.wordpress.com/2010/05/29/en-konservativ-syn-pa-valfardssamhallet-iii/
    https://traditionochfason.wordpress.com/2010/06/08/en-konservativ-syn-pa-valfardssamhallet-iv/
    https://traditionochfason.wordpress.com/2010/08/23/en-konservativ-syn-pa-valfardssamhallet-v/

    ”Det som är märkligare är att som socialkonservativ stödja en ekonomisk liberalism som nöter ned samhällsgemenskap och skapar social oro samt främjar en vulgärmaterialistisk livsstil med oerhört negativa konsekvenser för såväl individ som samhälle och miljö.”

    När man som konservativ stöttar den ekonomiska liberalismen ÄR man inte socialkonservativ, utan liberalkonservativ.

    ”Borgerlighetens panikhat mot svensk socialdemokrati har som sagt därför framkallat märkliga sängkamrater. En konservativ som försöker främja social stabilitet, trygghet och bevara vissa värden motarbetar ju sig själv när han förespråkar ekonomisk liberalism.”

    På samma sätt kan man definitivt säga att en konservativ som försöker främja frihet, naturliga gemenskaper, etik och tradition motarbetar sig själv när han förespråkar socialdemokrati. Därför förespråkar ingen konservativ socialdemokrati.

    ”Man kan inte heller, som du gör, ställa civilsamhälle och stat emot varandra. Civilsamhället existerar ju inte i något vakuum.”

    Jag är säker på att vi båda förstår vikten av en skyddande statsmakt. Men också att ju större maktanspråk statsmakten har, desto mer hotar det civilsamhället. Samt att civilsamhället i dagens Sverige är mer eller mindre krossat. Problemet är ju att om civilsamhället saknas så behöver staten sköta allt det som annars civilsamhället hade kunnat göra. Och i detta finns en klar konfliktlinje mellan stat och civilsamhälle.

    ”Jag antar att du och många på T&F är mer ”högerkonservativa” än vad jag är. Jag är väl mer av en ”vänsterkonservativ”. En skillnad mellan ”Blue Tories” och ”Red Tories” helt enkelt.”

    Jag har lite svårt att förstå det där med ”Red Tory”, men jag antar att du tycker att David Cameron är toppen? Han står ju till vänster om både Thatcher och Churchill. Själv kallar jag mig socialkonservativ, rätt och slätt. Och konservatismens politiska färg är, som Patrik Magnusson ovan antytt, vitt.

  29. 29 Allianspartisten februari 14, 2011 kl. 21:27

    Red Tory
    ”Att som socialkonservativ stödja ett blandekonomiskt system är inget märkligt.”

    Även om jag aldrig lyckats ”etikettera” mig själv såsom varande ”socialkonservativ”, ”liberalkonservativ” eller ”liberal” tycker jag att blandekonomi, i den mening vi känner detta begrepp i svensk politik, är något vi ska vara ytterst försiktiga med.

    För mig är blandekonomi starkt förknippad med den gamla socialdemokratiska ”industripolitiken” där staten skulle vara en aktiv aktör i näringslivet och där hopplösa prestigeprojekt som Stålverk 80 blandades med staliga övertaganden av både varvsindustri och tekoindustri. Allt detta slutade på olika sätt i fiasko.

    Denna ”blandekonomiska industripolitik” utgick från någon sorts teori om att bara staten gick in som ägare så skulle allt lösa sig alldeles oavsett världskonjunkturer och världsmarknad. Under Saab-krisen, för något år sedan, var det vissa socialdemokratiska kamrater som vädrade morgonluft och åter verkade mycket frestade att hänge sig åt ”blandekonomisk industripolitik”. Annars är det, mig veterligt, främst hos de folkhemsvurmande sverigedemokraterna som begreppet blandekonomi är mest levande idag.

    För mig är det viktigt att staten har en väldefinierad roll i vårt samhälle. I statens uppgifter ingår att stifta och upprätthålla de lagar och de regelverk under vilka både enskilda medborgare och företag har att leva. Om då ”det allmänna” (stat, landsting, kommun) också skall vara en aktör och driva företag kommer man att sitta på två stolar vilket äventyrar den balans mellan olika samhällsintressenter som, enligt mitt förmenande, är fundamental för både civilsamhälle, demokrati och rättstat.

    Jag ifrågasätter inte att det kan finns områden där staten bör vara den ledande aktören. I dessa fall bör dock den fulla konsekvensen dras. En konsekvesn som innebär att verksamheten drivs som affärsdrivande verk, som har att förhålla sig till alla de krav vi kan ställa på offentlig verksamhet, och inte som bolag eftersom denna sistnämnda verksamhetsform placerar ”det allmänna” på alldeles fel planhalva.

  30. 30 Joakim Förars mars 2, 2011 kl. 15:49

    Om jag förstår dig rätt, Jacob, menar du att SD visserligen inte är ett rasistiskt parti, men då en del rasister alltsom oftast försöker infiltrera dem finns det en viss risk för att man skall frångå sin strikta policy gentemot sådan infiltration. Jag är inte riktigt säker på ditt förhållningssätt men antar att du vill frysa ut dem emedan de uppfattas som rasister och belackarna dessutom kan tänkas få vatten på kvarnen genom att de överger sin nuvarande linje.

    Ifall detta är en riktig tolkning innebär det att du accepterar våra fienders rätt att godtyckligt bestämma vem som får vara med i det offentliga livet. Betyder inte detta att du ”godtar vänsterns sätt att stämpla vad som helst som rasism” – såtillvida att du handlar som om du gjorde det, fast du i själ och hjärta gör en helt annan bedömning? Därmed låter du dig utnyttjas av det politiskt korrekta etablissemanget som bara väntar på att få dra åt snaran om vår egen hals. För mig ter det sig tvivelaktigt att spela med enligt regler som dikterats av ohederlighet och illvilja i hopp om att få vara med och dela på makten, oavsett om vi har betydande meningsskiljaktigheter i förhållande till SD.

    Förutom att den politisk-mediala eliten tillerkänns makt att utesluta vissa grupper får den ostört diktera politiken på vissa områden. Ifall man inte kan kritisera massinvandringen utan att stämplas som rasist och frysas ut också av dem som genomskådar falskstämpeln höjs denna fråga ovanom den fria diskussionen. Och har man fryst ut SD måste man förstås akta sig för att inte själv bli misstänkt, vilket betyder att konservativa måste ge upp motstånd mot massinvandring.

    En fråga som jag tycker du skall ställa dig är om inte behovet att distansera dig från vad du upplever som en politisk belastning får dig att göra bedömningar som du inte annars skulle göra. När du t ex säger att ”bevara Sverige svenskt” i dina öron låter som att man motsätter sig all form av annat kulturellt inflytande, och det är en formulering som åtminstone öppnar en dörr mot rasismen är det en häpnadsväckande tolkning. Ifall en önskan att inte förknippas med SD inverkar på ställningstaganden i sakfrågor får det politiskt korrekta etablissemanget ett skrämmande inflytande.

  31. 31 Söderbaum mars 3, 2011 kl. 0:09

    Förars: Alltså, jag försöker i den intellektuella hederlighetens namn undvika att ta ställning till huruvida SD är rasistiska eller ej, i detta visa på att t.ex. det här med assimilation inte är rasistiskt, och istället fokusera på vad jag anser idémässigt relevant ur konservativ synpunkt. Jag håller med om att mobbningen mot SD är förkastlig, och det jag vill ha är en seriös idéburen debatt istället för pajkastning. Men för mig är det väldigt viktigt att tydliggöra att även om det finns klara konservativa drag i SD så finns för det första ingen naturlig koppling mellan konservatism och rasism, och för det andra att det är så att den som värnar konservatismen som idébildning och inte bara vissa konservativa ideal har väldigt mycket mer att diskutera än invandringsfrågan som SD numera äger.

  32. 32 Allianspartisten mars 3, 2011 kl. 20:01

    För att utröna om SD är rasistiskt eller inte måste begreppet rasim definieras.

    Om vi med rasism menar ett synsätt där olika ”raser” tillskrivs egenskaper, utöver rent fysiologiska egenskaper, och att dessa tillkommande egenskaper för vissa ”raser” anses vara mycket bättre än för andra ”raser”, då går det inte att, med SD’s programsskrivningar som grund, hävda att partiet är rasistiskt. Att det sedan kan finnas enskilda partimedlemmar som hyser åsikter åt detta håll är en anna sak.

    Om vi däremot med rasism menar ett synsätt där ”rasen” är en viktig parameter i ett samhälle, blir frågan mycket mera problematiskt. SD uttalar i sitt partiprogram att en hög grad av ”kulturell och etnisk likhet”. Det anmärkningsvärda här är att man skiljer på ”kulturell” och ”etnisk”. Om kulturen sorteras bort återstår inte så mycket mer än generana att definiera etniciteten utifrån och då blir det svårt att göra någon egentlig åtskillnad mellan ”etnictet” och ”ras”.

    För egen del är jag därför, som framgått i en och annan kommentar på denna blogg, oerhört kritisk (…eller kalla det gärna anti) mot SD så länge man håller fast vid att ha ”etniciteten” som ett bärande fundament i sitt program. Hade man enbart diskuterat kultur, hade det hela kommit i ett annat sken, även om jag anser att även SD’s kultursyn är förenklad intill naivitet (…vilket framförts i ett inlägg ovan). I sistnämnda fall hade jag dock inte varit lika ”anti”.

  33. 33 Oskari mars 4, 2011 kl. 13:02

    Svar till Allianspartisten:

    Utan att vet tror jag nog att SDs omnämnande av både ”etnicitet” och ”kultur” inte ska övertolkas på det sätt du gör. Jag tror snarare att det är en reaktion på de som förespråkar ett ”multikulturellt” samhälle baserat på hög invandring av folk från länder med kulturer som skiljer sig avsevärt från den inhemska. Att man nämner både etnicitet och kultur beror nog på att man ser de som synonyma. Vilket till stor del även förespråkarna av ett multikulturellt samhälle gör.

  34. 34 Joakim Förars mars 4, 2011 kl. 20:40

    Men för mig är det väldigt viktigt att tydliggöra att även om det finns klara konservativa drag i SD så finns för det första ingen naturlig koppling mellan konservatism och rasism

    Men varför drar du upp konservatismens förhållande till rasismen i samband med SD? Här är det ju helt avgörande om partiet är rasistiskt eller ej. Är de rasister är det angeläget att ta upp saken, i annat fall är det försvarligt endast om man gör klart att man tar avstånd från anklagelserna: ”inte för att vi vill göra oss delaktiga i de ogrundade anklagelserna om rasism, men då frågan är på tal skall det för klarhetens skull sägas att konservatism och rasism är oförenliga”. I annat fall gör man sig (oavsiktligt) skyldig till en antydan om att det finns fog för anklagelserna. Och att vägra ta ställning till om partiet som man skriver om är rasistiskt eller ej i en blogg som ägnar sig åt politisk analys är knappast hållbart. Det blir tydligt att önskan att undvika den utstötte är starkare än önskan att bringa klarhet i sakförhållandena.

    Du kan tänka dig in i situationen att de som vill hålla dig borta från makten stämplar dig som fascist och när drevet går över landet börjar andra borgerliga skribenter tala svävande: ”i den intellektuella hederlighetens namn tar vi inte ställning till om Söderbaum är fascist eller ej, vissa av hans ställningstaganden är åtminstone inte fascistiska, men för oss är det väldigt viktigt att tydliggöra att m/fp/c/kd/sd inte kan godta fascism”.

    den som värnar konservatismen som idébildning och inte bara vissa konservativa ideal har väldigt mycket mer att diskutera än invandringsfrågan som SD numera äger.

    Det har du alldeles rätt i. Vad du skrivit om SD:s socialdemokratiska böjelser tycker jag också att är viktigt att lyfta fram. Själv skulle jag inte rösta på SD om jag hade svensk rösträtt, men jag välkomnar definitivt deras inträde i riksdagen, framför allt för att tabut kring massinvandringen måste brytas och partiet lyfter fram viktiga sanningar i denna fråga. Här har konservativa försummat sig och SD:s inträde på scenen är ett dåligt betyg åt oss som skapat ett tomrum som de kunnat fylla.

  35. 35 Joakim Förars mars 4, 2011 kl. 20:42

    Om vi däremot med rasism menar ett synsätt där ”rasen” är en viktig parameter i ett samhälle, blir frågan mycket mera problematiskt. SD uttalar i sitt partiprogram att en hög grad av ”kulturell och etnisk likhet”.

    Det är en godtycklig definition som luktar politiskt korrekt antropologi. En rimlig definition av rasism måste utgå från nedvärderande av vissa raser.

    Passusen i SD:s partiprogram lyder så:

    Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen

    Här är det klart att man värnar om den gemensamma identiteten, inte om ras/etnicitet som sådan. Att olika etnicitet är en faktor som försvårar samhörigheten är knappast någon kontroversiell uppfattning. Hur stor betydelse detta har kan man alltid diskutera. För min del är jag säker på att ”förutsätter” är en klar överdrift; men retoriska överdrifter kan vara frestande. Resonemanget är i alla fall begripligt.

  36. 36 Patrik Magnusson mars 4, 2011 kl. 21:55

    Min uppfattning är att SD som parti knappast kan betraktas som rasistiskt. Jag är helt motståndare till den ur demokratisk synpunkt skamliga behandlingen som etablissemanget bemöter SD med, och kan inte fatta varför inte den annars så utmärkta principen att skilja på sak och person även skall gälla Sverigedemokrater.

    Däremot uppfattar jag inte SD som ett konservativt parti. De har konservativa ståndpunkter i vissa frågor, men det uppfattar jag som mer ett utslag av slump och opportunism än sprungen ur ett i grunden konservativt förhållningssätt. SD är i mina ögon ideologiskt nationalister.

    Även om det i mina ögon finns allt för mycket i SD:s politik som inte tilltalar mig för att jag i dagsläget skulle överväga att stödja dem, måste jag motvilligt erkänna att det inte är enbart negativt att de kom in i Riksdagen. Den blåslampan behöver tyvärr alliansen, som ju fortfarande tenderar att dra iväg åt det flumliberala hållet i fråga efter fråga.

    Jag hoppas dock att konservatismen skall kunna växa sig så stark att man kan stå på egna ben, och inte ständigt behöva söka tillflykt under andras tak. Hos de liberala moderaterna är vi inte välkomna med mindre än att vi slipar bort allt det som gör oss till konservativa, likaså hos de kristdemokratiska KD.

    Att konservatismen skulle frodas bättre hos de nationalistiska SD ställer jag mig klart skeptisk till. Det skulle bara bli ytterligare en ideologisk exil där vi skulle förväntas ge upp vår ideologiska själ och anpassa oss till partiets.

    Det är nog dags att se sanningen i vitögat. Det finns inget konservativt parti i Sverige, och inget av de befintliga partierna är heller intresserade av att bli ett sådant. Skall vi konservativa få ett ”eget” parti att rösta på så återstår nog bara att bilda det själva. Sedan inser jag också det övermäktiga i den uppgiften.

  37. 37 Red Tory mars 4, 2011 kl. 22:46

    ”Att dela upp järnvägstrafiken idag nånstans kanske mellan totalt fyrtio och femtio aktörer är inte klokt. Det finns vissa saker som är ganska naturliga, tycker jag, att staten tar ansvar [för]. Jag ser ett fungerande järnvägsnät som en viktig social funktion för staten och det är därför vi har stater.”

    SJs styrelseordförande Ulf Adelsohn i Epstein i P1
    http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4058

    Kanske början på slutet för den flumliberala marknadsbyråkratin? Adelsohn visar att han tillhör det äldre, mer konservativa gardet. Förnuft och sans. Inte vettlös frimarknadsradikalism.

    I rest my case.

  38. 38 Allianspartisten mars 5, 2011 kl. 10:34

    Joakim Förars,
    ”Det är en godtycklig definition som luktar politiskt korrekt antropologi. En rimlig definition av rasism måste utgå från nedvärderande av vissa raser.”

    Jag tar inte ställning för den ena eller andra definitionen av rasim. Dock, det bekymrar mig att ett politiskt parti i Sveriges Riksdag har skrivningar i centrala programskrifter där genuppsättningen är en av de allra viktigaste byggstenarna.

    ”Här är det klart att man värnar om den gemensamma identiteten, inte om ras/etnicitet som sådan. Att olika etnicitet är en faktor som försvårar samhörigheten är knappast någon kontroversiell uppfattning.”

    Då förenklar det ju heller inte situationen att trycka än mer på etnicitet, som ifrågavarande parti gör. Den gemensamma identitet som SD eftersträvar är, programskrivningarna kan inte tolkas på något annat sätt, exkluderande och inte inkluderande.

    Det finns t.ex. 10 000-tals adopterade svenskar, med annat utseende än det ”etniskt” svenska, men som i övrigt är svenskar vad gäller både språk, värderingar och sedvänjor. Hur tror du dessa känner sig när de läser ”…förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen”?

    Själv är jag ”etniskt svensk” och, så långt det går att överblicka, har min genuppsättning, till kanske mer än 90 procent, inom ett område som begränsas av en cirkel med 10 mils radie. Om jag då utifrån detta funderar över vad som gör mig svensk så är det språket och en värderningsgrund som jag på olika sätt fått med mig från tidigare generationer. I detta finns givetvis också traditioner och sedvänjor av olika slag. En del av dessa är dock betydligt mer regionalt än nationellt betingade medan andra är relaterade till samhällsgrupp.

    Hur jag än vänder och vrider på detta hittar jag inget som är kopplat till mina gener. Därför är jag forstsatt mycket kritisk till det etnicietsfokus som SD har.

  39. 39 Söderbaum mars 5, 2011 kl. 12:32

    Förars: Jag delar i mångt och mycket dina uppfattningar i detta. Jan Olof Bengtsson lyfte fram rasismfrågan som central i debatten, och jag bollade tillbaka på det sätt jag gjorde. Jag hävdar ingenstans att SD är en rasistisk organisation, och jag visar att assimilation inte är rasistiskt utan tvärtom går helt emot en regelrätt rasistisk ståndpunkt. Däremot äger SD rasism-frågan i svensk samhällsdebatt, och de har som en av sina politiska avsikter att hantera den. Jag ser fram emot att det som nu pågår i debatten kring invandring och rasism landar i ett mera korrekt debattmässigt förhållningssätt, och att SD själva tydliggör på ett intellektuellt välmotiverat sätt var de egentligen står i allt de här.

  40. 40 Joakim Förars mars 5, 2011 kl. 18:25

    Då förenklar det ju heller inte situationen att trycka än mer på etnicitet, som ifrågavarande parti gör. Den gemensamma identitet som SD eftersträvar är, programskrivningarna kan inte tolkas på något annat sätt, exkluderande och inte inkluderande.

    Ifall uppdelning i många etniciteter är en faktor som försvårar samhörigheten är det en rimlig uppfattning att det är angeläget att hindra att nuvarande etniska proportioner rubbas i avsevärd grad. Att några 10 000-tal adopterade kunde tänkas provoceras till alienation är ett förhållandevis mindre problem. Men framför allt bör det framhållas att de som har annan etnicitet än majoriteten inte har någon orsak att ta illa upp över att regeringen försöker främja samhörighet genom att undvika heterogenitet. Det är faktiskt ett talande exempel på den moderna svenska kulturens dekadens att man väntar sig att minoriteter skall vara så ömhudade och narcissistiska att de inbillar sig vara utsatta för oförrätter för att man ifrågasätter visdomen i att låta dem bli alltför många. Om det inte vore för mångkulturalismen som hetsar upp minoriteter skulle ingen risk för sådana reaktioner föreligga – i egenskap av icke-svenskar bör de faktiskt ha förmåga att skilja på sak och person😉

    Hur jag än vänder och vrider på detta hittar jag inget som är kopplat till mina gener.

    I den miljö du lever är det kanske inget problem. I förstäder där etniska svenskar inte är välkomna har den tillfällige besökaren lättare att förstå problematiken.

    Etniska minoriteter är mer benägna att låta etniciteten forma identiteten än vad svenskar är. Olika faktorer bidrar till detta. Minoriteter tar lättare fasta på det som är särskiljande för dem, de har en bakgrund i kulturer där det är accepterat, och mångkulturalismen uppmuntrar dem till det. Vi bör vara uppmärksamma på de etniska identiteter som utvecklas fast vi inte själv upplever sådana kategorier som angelägna.

  41. 41 Allianspartisten mars 6, 2011 kl. 11:03

    Johan Förars,
    ”Ifall uppdelning i många etniciteter är en faktor som försvårar samhörigheten är det en rimlig uppfattning att det är angeläget att hindra att nuvarande etniska proportioner rubbas i avsevärd grad.”

    Jag förstår inte riktigt var du får in ”generna” i detta resonemang. Utgångspunkten för mina kommentarer i denna diskussion är att SD, genom sin skrivning om ”etnisk och kulturell likhet”, och åtskillnaden av dessa begrepp, fäster en stor vikt vid det genetiska. Hade man nöjt sig med att endast skriva ”kulturell likhet” hade diskussionen, som jag påpekat i föregående inlägg, varit en annan.

    När du resonerar i termer av etnicitet är min tolkning att du med detta menar en folkgrupp som delar en kultur och har vissa gemensamma värderingar. Att denna folkgrupp också har en gemensam ”genetik” beror på att man levt ihop och haft sina relationer inom gruppen under mycket långa tidsperioder, men det har ingenting med kultur och värderingar att göra.

    Det viktiga är, och här skulle jag bli förvånad om du inte håller med mig, att kultur och värderingar förs vidare genom uppfostran, tradition och sedvana och inte via gener. Den otydlighet som SD genom sina skrivningar ger upphov till i denna fråga gör det högst rimligt att analysera SD även utifrån ett rasistiskt perspektiv, utan att behöva beskyllas för att vara ”mobbare”. Det enklaste vore givetvis om SD klart och tydligt tar avstånd från alla genetiska implikationer av etniciteten, något som man, såvitt jag kan se, inte gjort.

    Att klassificera människor utifrån hudfärg och andra fysiologiska egenskaper är något som strider mot mina allra mest grundläggande värderingar om människovärdet och något som under historiens gång haft oerhörda konsekvenser. Jag förbehåller mig därför fortsatt rätten att inta en mycket kritisk inställning till SD så länge man i sina program håller sig med tvetydiga skrivningar.

  42. 42 Oskari mars 6, 2011 kl. 11:42

    Allianspartisten skriver: ”Det enklaste vore givetvis om SD klart och tydligt tar avstånd från alla genetiska implikationer av etniciteten”

    Jag håller med dig om att sann rasism (dvs att vissa hudfärger och fysionomier är sämre än andra) är avskyvärt. Att föredra vissa kulturer framför andra (jag kallar det för etnocentrism) är knappast rasism.

    Problemet är dock att det är lite som att skilja mellan anti-semitism och anti-sionism. Många som är rasister försöker dölja sig bakom etnocentriska etiketter medan förespråkare för ett multikulturellt samhälle likställer etnocentrism med rasism.

    Detta gör det synnerligen viktigt för etnocentrister att dra en tydlig skiljelinje mellan deras åsikter och rasism.

  43. 43 Allianspartisten mars 7, 2011 kl. 1:04

    Oskari,
    ”Att föredra vissa kulturer framför andra (jag kallar det för etnocentrism) är knappast rasism.”

    Nej det är inte rasism i strikt mening men diskussionen blir, precis som du säger, svår och nästintill omöjlig. Och här är det otvivelaktigt så att SD genom sina programskrivningar bidrar till denna otydlighet.

    Sedan är inte heller begrepper kultur oproblematiskt. Vad det innebär att ”föredra vissa kulturer framför andra” är inte helt tydligt för mig. Egentligen föredrar jag att resonera i termer av värderingar istället för i termer av kultur. Detta därför att det kan finnas värderingar som går tvärs igenom kulturer och där värderingen är viktigare än kulturen.

    Fundamentalt för mig, som allmänborgerlig med ett konservativt förhållningssätt, är de värderingar som brukar beskrivas med de tre städerna Jerusalem, Aten och Rom, d.v.s. kristendomen, demokratin och rättstaten. Om en ”kultur” genomsyras av dessa värderingar är det givet att jag föredrar den. Dock kan man fundera över om det då verkligen är ”kultur” och ”kulturell identitet” vi då talar om.

    Tar vi religionens perspektiv på detta så innebär det självklart att jag känner mer identitet med de som tillhör kristendomen jämfört med de som tillhör andra religoner. Samtidigt känner jag mer identitet med bekännare av andra religioner än vad jag gör med ateister. Den som bekänner sig till en religion anser, precis som jag, att tillvaron också har en andlig dimension medan ateisten endast erkänner den materiella dimensionen.

    Från denna synvinkel blir det svårt att resonera enbart i termer av ”kulturer” och ”kulturell identitet”. Således känner jag, strikt ur detta perspektiv, mer identitet med kristna irakier och kristna svarta sydafrikaner än vad jag gör med svenska ateister. Utifrån andra ”kulturella” attribut, som t.ex. språket, är det lika självklart att jag känner mer identitet med en person som har svenska som modersmål än vad jag gör med någon som har ett annat modersmål.

    Det jag vill säga med dessa exempel är att frågan om kultur och mångkultur är mycket mer komplex än vad både SD och kulturrelativister riktigt har förstått.

  44. 44 Oskari mars 7, 2011 kl. 9:33

    Allianspartisten:

    Instämmer i princip med din genomgång av vad kultur är för något och vad man menar när man talar om att man föredrar en kultur över en annan.

    Det jag menar med svensk kultur är en kombination av språket, traditionerna, temperamentet, den historiska gemenskapen och uppfattningen att man delar en slags ‘ödesgemenskap’.

    Mitt problem med hög invandring av personer från främmande kulturer och den multikulturalism (snarare än integration) som det leder till är att den gör det svenska språket och de svenska traditionerna till en av många i Sverige och skapar betydande minoriteter som saknar en historisk grundad ödesgemenskap med majoritetsbefolkningen.

    Sen är det givetvis inte så att hög invandring inte måste resultera i en utarmning av den kulturella gemenskapen och att jag som individ inte nödvändigtvis känner gemenskap med alla svenskar och vice versa. Men, utan kulturen/historien/ödesgemenskapen som förenande faktor får vi antingen förlita oss på andra starka faktorer (ex nationalism eller klass) eller ingen alls, vilket medför sina specifika problem.

    Det är även därför jag känner en djup olust över Alliansens politik inom integrations/invandringsområdet som idag stödjer etableringen av ett multikulturellt samhälle där den svenska kulturen/historien/språket blir en av många och inte anses bättre (snarare sämre, om vi lyssnar på ex Fredrik Reinfeldt) än andra.

    Tyvärr, är Sd det enda partiet som idag vågar stå för en politik som vill förhindra utvecklingen mot ett multikulturellt samhälle.

  45. 45 Allianspartisten mars 7, 2011 kl. 19:21

    Oskari,
    Att språket är fundamentalt och ett av de absolut viktigaste attributen i svensk kultur är för mig en självklarhet. Hela vitsen med ett samhälle är att organisera en samverkan mellan medborgarna och då är det en grundförutsättning att det går att kommunicera. I frågan om språket anser även jag, trots att jag har en annan grundsyn på invandring än av du har, att det är rimligt att kunskaper i svenska språket är ett krav för medborgarskap.

    Även när det gäller historisk gemenskap är givitvis även denna ett av attributen i den svenska kulturen. I detta ligger då inte endast historiebokens händelser utan också det som utvecklats under århundradena. En särskilt viktig del i detta är folkstyret som på det lokala och regionala planet, genom ting och stämmor, har en obruten historia så länge vi har skriftliga källor att studera. På riksplanet går historien tillbaka till 1500-talet då riksdagarna permanent även kom att bestå av representanter för allmogen. I detta är vårt land unikt åtminstone i Europa.

    När det sedan gäller dina övriga kulturella attribut, tradition och temprament är jag mer tveksam. Visst finns det tradtioner kring t.ex. hur vi firar våra högtider, vad vi äter etc. etc. Dock, här måste vi komma ihåg att de regionala variationerna är mycket stora varför det nog är vanskligt att allt för mycket diskutera i termer av ”nationella traditioner”. T.ex. har vissa traditioner i södra delen av landet mer gemensamt med tradtioner i Danmark än vad de har gemensamt med norrländska traditioner.

    Slutligen, vad gäller temprament, förstår jag uppriktigt sagt inte riktigt vad du lägger i detta. Visst finns det beteendemönster som kan betecknas som svenska attribut. Alla dess är dock knappast särskilt positiva. Till de dessa attribut kan vi möjligen räkna ”jantelagen” och om denna är så mycket att bevara är jag tveksam till. Här tror jag istället att vi skulle kunna lära en hel del av andra kulturer och då inte minst från våra invandrare.

    Jag förnekar således inte att det inte finns någon svensk kultur som inte är värd att vidmakthålla. Dock är det stora problemet med SD, enligt mitt förmenande, att man har en endimentionell kultursyn och svarvit kultursyn och inte inser att det finns viktiga grundläggande värderingar i mäsnklig samvaro som inte låter sig stängas in i ”nationella kulturer” utan som skär tvärs igenom dessa.

    Tag som exempel synen på familjen, som jag också tror berörts någon annananstans på denna blogg. I vårt land har familjens betydelse medvetet och stegvis degraderats genom socialdemokratins långa destruktiva maktinnehav. Nu kommer det invandrare från andra kulturer där familjen fortfarande har en betydligt starkare ställning än vad den har i vår nuvarande, på detta område av socialdemokrater färgade svenska kultur. Dessa invandrare tror jag kan vara en viktig motvikt till den svenska kulturens just nu urspårade familjesyn.

    Det är min övertygelse att invandringen i grunden främst är en möjlighet och inte ett hot. Att ta till sig nya influenser och nya erfarenheter är något som historien igenom lett framåt. Med detta på inget sätt sagt att vi idag inte har stora problem i integrationspolitiken, men en misslyckad integrationspolitik är i sig inget argument emot invandring.

  46. 46 Joakim Förars mars 16, 2011 kl. 10:22

    Allianspartisten, du har rätt i att kultur och värderingar förs vidare genom uppfostran, tradition och sedvana och inte via gener, liksom att kultur och värderingar är spelar huvudrollen i ens identitet. Men generna saknar inte betydelse för identiteten. När de får utslag i så synliga egenskaper som hudfärg torde de ge upphov till en etnisk identitet.

    En studie av adoptivbarn i familjer av annan ras än den egna (McRoy et al.: ”Self-esteem and racial identity in transracial and inracial adoptees” i Social Work Nov. 82, Vol. 27 Issue 6) visar att barn som gått i integrerade skolor, haft förebilder i den egna rasen och lärts att acceptera sin etnicitet får en lika stark etnisk identitet som de som växt upp med föräldrar av samma ras. Att en stor grupp människor av främmande ras kommer att utveckla sin egen identitet och samhörighet som skiljer sig från majoriteten får därför tas för givet.

    Jag tycker att det är betydligt naturligare att tolka SD:s formulering i denna riktning, bortsett från att de uttryckligen tar avstånd från rasism och genetiska definitioner av människor och att deras politiska program rimmar illa med en rasistisk tolkning.

  47. 47 Joakim Förars mars 16, 2011 kl. 10:49

    Med detta på inget sätt sagt att vi idag inte har stora problem i integrationspolitiken, men en misslyckad integrationspolitik är i sig inget argument emot invandring.

    Jo, det är faktiskt ett starkt argument mot invandring. Om vi inte kan förvänta oss en radikal förbättring av integrationspolitiken måste vi utgå från att invandringen kommer att medföra samma problem som idag.

    Integrationens fiasko är ett genomgående drag i hela Europa och mångkulturalismen står inte att hejda inom överskådlig framtid. Även om det vore realistiskt att tro på en radikal omläggning av integrationspolitiken hör det till saken att en stor del av invandrarna kommer från länder med helt annan kultur, religion och värderingar, vilket gör det ytterst svårt att assimilera dem.


  1. 1 SD och det socialkonservativa anslaget | Martin Edgélius – Konservativa Tankar | Nyheter24 Trackback vid november 24, 2011 kl. 9:23
  2. 2 Svar till Jakob Söderbaum « Politik Trackback vid maj 4, 2012 kl. 11:26

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar