Jacques Maritain – den moderna kristdemokratins filosofiska fader

Jaques Maritain (1882-1973)

KRISTDEMOKRATI | Med en svensk kristdemokrati som uppenbarligen har problem både med väljarstöd och självbild är bildningsinsatser ägnade att söka kristdemokratins rötter viktigare än någonsin. Kristdemokrati som ideologisk inriktning och kristdemokrati som politiskt praktik är inte alltid samma sak, i synnerhet inte i Sverige. Efter andra världskriget blev kristdemokrati ett innebegrepp som adopterades av vitt skilda politiska rörelser runtom Europa. Utöver att söka inspiration av en grupp franska mellankrigsfilosofer, varav den främste tvivelsutan var Jacques Maritian, infogade partierna i respektive länder sina egna värderingar i partierna.

I Sverige, och norden, blev dessa värderingar liktydiga med den nordiska frikyrkorörelsens politiska inriktning. Den realpolitiska frågeställningen om ”vad är kristdemorkati” kan således besvarats i denna symbios, å ena sidan det filosofiska arvet från Maritain och hans gelikar och å andra sidan de existerande politiska förtecken som funnits hos de grupper som startat kristdemokratiska partier i sina respektive länder. De svenska Kristdemokraterna insåg för tiotalet år sedan behovet av att söka kristdemokratins filosofiska rötter istället för att famla efter de perspektiven som adderats till detta av pingströrelsen. De försök som gjorts har dessvärre knappt fått något synbart genomslag, och ”knuffar i rätt riktning” av personer utanför partiets innersta maktsfär – som t.ex. från den fristående kristdemokratiska tankesmedjan Civitas – verkar konstant ha behövts.

Även Tradition & Fason har genom en lång rad av artiklar (exempelvis här, här, här, här) försökt visa KD in på den ideologiska kristdemokratins väg. Nu ökar vi ytterligare våra ambitioner och förhoppningar om en bättre väg för KD än den som nu verkar leda ut ur riksdagen, genom att publicera en svensk översättning av introduktionen till ett av Jacques Maritains viktigaste verk.

Texten är översatt av Tradition & Fasons Hugo Fiévet och presenteras med ett förord av honom.

Mycket nöje!

Redaktionen

***

FÖRORD

Hugo Fiévet

När det nu diskuteras om partiet Kristdemokraternas roll och existensberättigande i svensk politik kan det vara intressant att söka svaren i den ideologiska grunden till kristdemokrati och framförallt den man som mer än många andra lade dess fasta intellektuella grund under 1900-talet: Jacques Maritain. Till skillnad från flera av de tidigare avhandlade franska intellektuella, i T&Fs serie om intellektuella fransmän, finns inget extraordinärt över Jacques Maritains fysiska liv. Han föddes 1882 i Paris i ett sekulärt protestantiskt medelklasshem, påbörjade tidigt universitetsstudier och lämnade sedan egentligen inte den akademiska världen förrän vid sin död 1972. Det stora, ja varför inte säga enorma, i Jacques Maritains liv ligger helt och hållet inom honom.

Redan från början brinner Maritain av en nitisk sanningsglöd. Han studerar biologi och kemi vid Sorbonne-universitet. Hans äktenskap med den stora livskärleken Raïssa Ouamancoff verkar bara radikalisera sanningsivern ytterligare. Världens fundament darrar och i desperation beslutar sig de bägge för att begå självmord om de inom en snar framtid inte finner någon fast filosofisk/ideologisk grund att luta sig mot. Likt en deus ex machina uppenbarar sig dock filosofen Henri Bergson. Hans konstrast mot det förhärskande intellektuella klimatet är slående; vitalism, antireduktionism och antiscientism. Härifrån öppnar sig en tidigare okänd värld; den klassiska filosofin men också nya discipliner som psykologin. Här efter går resan för Maritain snabbt fram till den intellektuella hemorten. Under inflytande av den stridbare kristne apologeten Leon Bloy konverterar de bägge två till katolicismen. Bergsons tänkande har Maritain vid det här laget övergivit men fortfarande saknas något. Några år senare sker det. Jacques får en besynnerlig bok av sin hustru. Snart skriver han i sin dagbok: ”Äntligen, tack vare Raïssa har jag börjat läsa Summa Theologica. Precis som för henne är det en befrielse, en flod av ljus. Tanken finner sitt fädernesland”.

Efter denna ögonblicksförälskelse, och insikt om att många före honom formulerat tankar snarlika hans egna, börjar Maritains livslånga arbete med att utveckla, popularisera och tillgängliggöra Thomas av Aquinos tänkande: thomismen. En hopplöst föråldrad samling citat, sade även vissa inom kristna kretsar. Maritain, en lång rad påvar och senare akademiker skulle dock visa att de hade fel. Thomismens stjärna och framförallt vad som skulle följa i dessa spår skulle verkligen komma att bli en kraft att räkna med ånyo. Politiskt skulle en av följderna bli den Kristdemokratiska rörelsens framväxt. Akademiskt såg Maritain behovet av en ny humanism. En humanistisk strömning fri från den moderna världens förfalskade och avkapade antropologi, en rörelse humanistisk till mer än bara namnet.

Maritains verk ”Humanisme Intégral” (Integralhumanism) från 1936 utgör ett mycket starkt inlägg i denna strävan. Att detta verk ser världens ljus under mellankrigstiden är inte heller någon tillfällighet. Sökandet efter en ny humanism är symptomatiskt för tidsepoken. Kulturen, litteraturen, ja hela tanken vänder sig efter det sena 1800-talet och tidiga 1900-talets dekadens och ”mal de siecle” till viktigare frågor. Vem bryr sig om det sköna och sublima när en hel generations män har fått sätta livet till? Och om kulregn, granatsplitter och senapsgas kan ses som en symbol för något spelar mindre roll – det dödar lika visst ändå. De intellektuella vänder sig nu istället till frågan om ”värderingar”. Bara genom ett nytt sätt att värdera tillvaron, människolivet och civilisationen kan katastrofer förhindras. Sett från idag är verket och hela projektet även en mäktig varning för de illdåd inte bara mot människan fysiskt, utan även mot människan som idé som inte ligger många år framåt i tiden.

Vad som här presenteras är introduktionen till Jacques Maritains verk ”Integralhumanism”, mig veterligen aldrig tidigare presenterat på svenska. Texten är trots sin korthet en mycket kärnfull introduktion till många relevanta delar av Maritains tänkande. Den återges här i en något förkortad version.

Hugo Fiévet, Strasbourg, februari 2011

***

Introduktionen till Integralhumanism. Världsliga och andliga problem för en ny kristenhet (fr: Humanisme intégral. Problèmes temporels et spirituels d’une nouvelle chrétienté).

Paris: Fernand Aubier, 1936

Av Jacques Maritain (Översättning: Hugo Fiévet)

Det som drog till sig mitt intresse för hur humanismens problem skulle formuleras var inte de nya kommunistdirektiven rörande den ”socialistiska humanismen”. Sedan dess har detta blivit ett modeproblem och sannerligen bör man glädja sig över detta då det är viktiga frågor. Man kan inte längre säga att problemet ”människan” enbart kommer att spela roll efter den kapitalistiska ekonomins försvinnande.

Men vi inser kanske inte ännu att ställningstaganden angående humanismen samtidigt tvingar oss att ta oss an andra problem. Jag skulle vilja, för att introducera Er för de föreslagna avvägningarna i denna bok, fästa Er uppmärksamhet vid ett av dessa problem. Det finns inget människan åtrår mer än ett heroiskt liv. Det finns inget mindre vardagligt i människan än heroism. Det är också detta, förefaller det mig, som skapar anomin som både skapar tragiken och den andliga kvaliteten i herr Andrée Malraux’ verk [Kultur- och vänsterman, fransk kulturminister 1958-1969, reds anm.]. Jag förmodar att frågan om humanismen, även den socialistiska, inte för herr Malraux är någon lätt match.

Jag kan tillägga att inte ens för Aristoteles verkade frågan vara en lätt match. ”Föreslå för människor inte annat än det mänskliga”, påpekade han, ”ty det är att förråda henne och vilja henne illa ty den största delen av henne, som är anden, är kallade till något större än det rent mänskliga”. Om denna princip, även om tillämpningen är annorlunda, är Ramanuja, Epiktetos, Nietzsche och Johannes av Korset alla rörande överrens. Frågan är dock, är det jag återgivit av Aristoteles, ett humanistiskt eller antihumanistiskt påpekande? Svaret beror givetvis på vilken uppfattning man har om människan. Häri ser vi också omedelbart att ordet humanism är ett mångtydigt begrepp. Det är tydligt att den som uttalar det frammanar en hel metafysik. Beroende av om det i denna metafysik finns eller inte finns något i människan som anses sträva bortom tiden och en personlighet vars mest grundläggande behov sträcker sig bortom det rent materiella, kommer bilden man gör sig av humanismen att ha helt olika klangbotten.

Då den stora hedniska rikedomen inte kan uteslutas från den humanistiska traditionen, vet vi att vi inte enbart kan definiera humanismen genom att utesluta allt som hänfaller åt det övermänskliga eller avsvära sig allt transcendent. För att lämna diskussionen öppen, låt oss säga att humanismens huvudsakliga syfte är att göra människan mera mänsklig, att visa på hennes storslagna originalitet genom att låta henne delta i allt det som berikar henne i naturen och i historien, (”genom att koncentrera världen i människan”, som ungefär Scheler [tysk filosof och fenomenolog, reds anm.] sade, ”vidgas människan för världen”). Samtidigt begär humanismen att människan utvecklar sina inneboende förmågor, hennes skapar- och tankekraft, och arbetar med att göra den fysiska världens möjligheter till instrument för hennes egen frihet. Inbegripet i detta är även att humanismen är oskiljaktig från civilisationen och kulturen, två ord som ofta används som synonymer.

Kan det finnas en heroisk humanism?

De föregående påståendena känns svåra att motsäga. Men ändå, i de olika kulturcyklerna, framstår de humanistiska perioderna som en motsats till de heroiska perioderna. Framstår de som en tillbakagång av detta drag i människan? Som ett mer eller mindre generellt förnekande av det övermänskliga? Är det alltså så att humanismen inte skulle vara förenlig med heroismen; med skaparögonblicket, upphöjandet och det sannerligen levande i kulturen? Att när människan tar del av en historisk dynamism; måste hon gå vidare ovetande om sig själv, instängd i sig själv och med ögon stängda av smärtan, framhärdandes i okunskap, människan förnekar alltså sig själv – för att offra sig för något större än sig själv. Kanske är det också så att människan inte kan ”känna sig själv” utan att för den skull vägra att offra sig för något större än sig själv. Mänskligt, alltför mänskligt, i denna atomernas anarki, om vilken Nietzsche talade. Är dekandens i denna bemärkelse också ett humanistiskt fenomen?

Svaret vore enklare än det verkar genom en enkel aristokratism, en aristokratism som kungör att vissa former av heroism gör det möjligt att lösa denna uppenbara motsägelse. Den kommunistiska humanismen gör anspråk på det genom den revolutionära spänningen och handlingens ”titanism”, den buddhistiska humanismen genom fromhet och ickehandlande. En annan humanism gör anspråk på det genom kärleken. Humanisthelgonens exempel, som t.ex. den vördnadsbjudande Thomas More, är från denna synvinkel synnerligen viktigt. Men vittnar hans exempel bara om att humanism och heroism kan samexistera, eller vittnar det även om att det kan finnas en humanism som hämtar sin näring från både helighetens och heroismens källa? En humanism frigjord från sig själv, med självinsikt, som för människan till självuppoffring och sannerligen övermänsklig storhet. För likväl som den mänskliga smärtan öppnar ens ögon, har den – stöttad av den kärlek som inte avsagt sig glädjen och därvid med en än större törst – redan upphöjt glädjen! Kan det finnas en heroisk humanism? För mig är svaret ja, och jag undrar om inte det ovannämnda är svaret på denna fråga (och de avvägningar som hör därtill).

Den västerländska humanismen och religionen

Jag har förstått att för somliga kan en autentisk humanism per definition inte vara något annat än en antireligiös humanism. Jag anser det rakt motsatta. För tillfället skulle jag bara vilja komma med två påpekanden angående detta ämne. Till att börja med: det är sant att Västerlandet allt sedan Renässansen gradvis har rört sig från en heroisk-sakral kristen styrelseform till en humanistisk. Men, den västerländska humanismen har likväl religiösa och transcendenta källor utan vilka den står oförståelig t.o.m. inför sig själv. (Jag kallar här transcendentalt allt tänkande som, hur olika de än må vara, som räknar med något som står högre än människan – och i detta ser något som sträcker sig bortom tid och rum – samt ser ett fromt, naturligt eller övernaturligt moraliskt centrum i det mänskliga livet.)

Den västerländska humanismens källor är antika/klassiska och kristna källor, och det är inte bara i den antika medeltidens mängd vi finner dem, utan det är också i de minsta möjliga delarna av det hedniska arvet. Det som uppbådar namn som Homeros, Sofokles, Sokrates, Vergilius (västerlandets fader); alla framträdande personer om vilka jag här skall tala.

Å andra sidan, av den enda anledningen att statsskicket under det kristna medeltiden var ett som förenade kött och ande, eller en inkarnerad spiritualitet, innesluter den i sina sakrala former en outsagd och implicit humanism. 1100- och 1200-talet, vilka manifesterade sig genom utbrottet av en instabil skönhet och en existentiell ångest, skulle snart få det att skära sig mellan den medeltida kulturstilen och den klassiskt humanistiska stilen (utan att för den skull tala om de otaliga vanställelser kristendomen själv fick genomlida, av vilka de viktigaste var puritanismen och jansenismen). Kristendomen fick helt enkelt återhämta sig och för en tid dölja sin grundläggande samhörighet med humanismen. En under medeltiden levande gemenskap mellan den mänskliga personen, andra reella och konkreta personer, den älskade Guden och hela skapelsen, gjorde mitt ibland sörjandet människan fruktbar i heroism såsom en kunskapsaktivitet och ett konstverk. I de renaste av hjärtan växte fram en stor kärlek som upphöjer naturen över människan själv, t.o.m. över känslan för broderskapskärlek. T.ex. förstod Sankt Franciskus att innan naturen kan användas till vår tjänst och i våra industrier, måste den materiella naturen på något sätt tämjas av vår kärlek. Det jag alltså försöker säga är att genom att älska tingen, och varat i sig, drar människan dem till det mänskliga, istället för att låta människan bli beroende av dem.

Slutligen, vilket skall bli mitt sista påpekande, är att betrakta den västerländska humanismen av idag. Om denna som uppenbart är den mest frigjorda från all metafysik och transcendens, kan det lugnt sägas att finns det där något kvar av föreställningar om den mänskliga värdigheten, friheten, oegennytta, är det vad som är sprunget från de kristna källorna. Idéernas förvirring på detta område är sannerligen mycket stor.

Detta är dock ett gott tillfälle för de kristna att ställa saker till rätta och i myllret av dessa källor återintegrera den fredsintention och den erfarenhet av gemenskap vilken i världens smärta och missämja skulle behövas. Härifrån byggandes, av kulturell och världslig kraft, med en kristen inspiration kapabel att handla i historien och hjälpa mänskligheten. En sund social-filosofi och en sund modern historiefilosofi är nödvändigt för detta. Det handlar alltså om att ersätta ett inhumant styrelseskick som förskräcker med ett nytt civilisationsstyrelseskick som kännetecknas av en integralhumanism. Denna nya humanism, utan likheter med nyttomäniskornas humanism, och ändock ännu mera mänsklig då den inte avgudar människan, men sannerligen och effektivt respekterar den mänskliga värdigheten, och ger rätt åt de integrala behoven hos personen, inriktade mot ett realiserande av den sociala och världsliga förändring av människan som Evangeliets kallelse innebär, som inte bara kan finnas rent andligt utan även inkarneras och visar mot ett ideal om ett broderligt samhälle. Det är inte åt rasens, klassens eller nationens fortbestånd eller utbredning den begär att människor skall offra sig, utan för ett bättre liv för sina bröder, och för det konkret goda för medmänniskorna i samhället. Det är den ödmjuka sanningen om broderligt syskonskap som måste överföras – till priset av en uppoffring vilken är svår – och en viss typ av självpåtagen fattigdom i den sociala ordningen och det gemensamma livet. Det är utifrån detta en sådan humanism, den integrala, kan få människor att växa i gemenskap, och tack vare allt detta den inte kan vara något annat än en heroisk humanism!

***

5 Responses to “Jacques Maritain – den moderna kristdemokratins filosofiska fader”


  1. 1 Erik P. februari 12, 2011 kl. 21:21

    Cred till ToF. Tack! Vilket mervärde, vilken insats!

  2. 3 Christopher Dywik februari 13, 2011 kl. 11:22

    Tycker förövrigt att det är ganska kul att skribenten och Maritain är ganska lika:)

  3. 4 Söderbaum februari 13, 2011 kl. 17:12

    Dywik: Även jag slogs omedelbart av detta faktum.🙂

  4. 5 Hugo Fiévet februari 14, 2011 kl. 0:06

    Dywik och Söderbaum: Tackar så mycket! Önskar att det enda som krävts för att bli som Maritain varit mustasch och fluffig sidbena!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar