Det tomma folkbegreppets återkomst

FOLKET | Över arabvärlden och även där utanför sveper en flodvåg. Så mycket har vi alla noterat. Den ena auktoritära regimen efter den andra faller eller skakas i sitt fundament under trycket av något. I DN får vi höra att det är folkets röst som ropar och folkets seniga arm och kraftiga hand som störtar det gamla i gruset. Av de stora morgontidningarna drar DN utan tvekan frågan längst, men tendenserna finns även i SvD. Det finns dock anledning att ställa sig fler frågor och framförallt att problematisera dessa utsagors sanningsvärde.

Lika visst som att ingen vettig människa skulle gråta över psykopatokratins fall i Libyen, likväl som ingen skulle beklaga despotiska monarkers avgång eller begrät faraoniska presidenters fall – är vi tvungna att ställa oss frågande. Problematiken är enkel. Som SvD:s P J Anders Linder konstaterar via Gunnar Hökmark, betyder inte en diktaturs nedgång per automatik demokratins uppgång. Förändring är inte nödvändigtvis förbättring. Att man kan ifrågasätta om det kan bli värre än att ha Gadaffi som ledare må vara ett faktum – men problemet kvarstår.

Med utgångspunkt i en mycket förenklad världsbild, ivrigt påhejad av vänsterns våldsromantiska vurmanden och liberalernas progressivism, hyllas revolutionerna som ”folkets” verk. Feministerna har visserligen redan varit snabba med att utropa revolutionen till kvinnornas, något som väl ingen är speciellt förvånad över. Frågan är dock vilka är ”folket” som har gjort uppror i Arabvärlden? Politisk majoritet är en sak, folksuveränitet en annan – men vilka är det mytomspunna ”folket”? Frågan är givetvis retorisk. ”Folket” är vänstermystifikation i arbete. I dess namn kan man lugnt rensa ut historiens, geopolitikens, kulturen, sociologins ja t.o.m. klassmotsättningarnas förklaringsvärde. När det vredgade folket reser sig faller de auktoritära regimerna likt mogna dadlar; över sanddynors dallrande hägringar kan redan anas den sol som snart skall stråla mera klar. Till och med undertecknad klarar av att skriva revolutionsromantisk prosa.

Finns det således något begrepp i den marxistiska vokabulären man kan klara sig utan så är det just begreppet ”folk”. Bara genom att kasta på ”folk-” på ordet republik (”folkrepublik”) hoppades man kunna skapa en ny image, bara genom att lägga till ett ”folk-” till ordet polis (”folkpolis”) blev misshandeln genast mycket lindrigare. Och bara genom att lägga till ett ”folk-” på ordet domstol (”folkdomstol”), blir rättsosäkerheten i praktiken omöjlig, eller hur? Det finns marxistiska begrepp som helt klart är intressanta och även skulle kunna ha en potential inom en borgerlig diskurs, såsom alienation och reifikation. Till den gruppen hör dock inte mystifikationen av folkbegreppet.

Till ”folkets” revolutioner hör också faktumet att de tenderar att bli ”kapade”. Revolutionen i Iran 1979 blev kapad får vi höra, 1917 blev också kapad, till och med 1789 blev kapad. Faktum är ju just att radikalernas revolutioner alltid blir kapade! Anledningen är enkel; det finns ingenting despoter älskar mer än att få härska just i folkets namn. Härska bortom traditioner, härska bortom historien, härska bortom varje naturlig eller gudomlig lag – att enbart få härska i folkets namn. Till och med få härska bortom majoritetens vilja, ty Rousseau lärde oss ju att folkviljan inte är synonymt med majoritetsviljan.

I kraft av sin totala verklighetsfrånvändhet har Gadaffi-regimen antagligen lyckats åstadkomma mer än vad den mest bisarra politiska teoretikern kunnat drömma om. Vid sidan av Nassers storslagna galenskap och Baath-tyrannernas skräckvälden har Gadaffi gått steget längre. I ett glesbefolkat ökenland har den f.d. översten skapat sin jamahiriyya, sitt ”massvälde”, väglett av sin egen ideologiska cocktail. En legering av arabsocialismen, en så från all tidigare känd marxistisk teorin frånvänd lära att nationalsocialism skulle framgå som ortodoxt, samt en hemmagjord tolkning av Islam med den enda bärande doktrinen att Gadaffi själv är både Kalif och Storayatolla. Hans ”Gröna boken” läses nog med störst behållning med den gröna fen [slang för spritdrycken absint, reds anm] i andra handen. Såsom högtflygande skrivbordskonstruktion är projektet alltför osannolikt för att vänstern inte skulle vara där och hylla det. Den perfekta fasaden av total idealism och sköna ord för att dölja vad som finns där bakom; en av Afrikas råaste militärdiktaturer.

Att denne besynnerlige ledare nu är på väg ut är helt klart något att applådera. Vem som avsätter honom spelar egentligen mindre roll, vem det än blir är det väl gjort. När denna dag förhoppningsvis snart kommer får vi hoppas att det inte på nytt oavkortat tillskrivs folket – eller att en ny man med ambition att oavkortat representera folket klättrar upp i rampljuset. I Egypten har omvälvningarna lett till ett militärövertagande, och på vilket sätt detta är mer än en tillbakagång är otydligt. Allt vi kan hoppas på är att de personer som i framtiden kommer att härska i Arabvärldens länder kommer ha principer som rättsstat, måttfulhet, folklig förankring och inhemsk kultur som bärande delar i sitt styre – och inte något odefinierbart folkets väl, ivrigt påhejat av 68-patrullens egna grusade revolutionsdrömmar.

Hugo Fiévet

4 Responses to “Det tomma folkbegreppets återkomst”


  1. 1 Magnus A februari 25, 2011 kl. 16:33

    Imponerande text som vanligt. Oavsett vad som händer detta har jämförts med 1948, med en våg av revolutioner. Anne Applebaum här:
    http://www.slate.com/id/2285696

    Eller Simon Sebag Montefiore i BBC4 om Jerusalems historia, efter 7:00, närmare bestämt 8:05:

  2. 2 Allianspartisten februari 25, 2011 kl. 18:13

    ”Faktum är ju just att radikalernas revolutioner alltid blir kapade”.

    Om revolutionerna blir kapade eller inte kan i och för sig diskuteras. Traditionella socialistiska/kommunistiska revolutioner, som t.ex. den ryska oktoberrevolutionen, går redan från ut på att införa ett socialistiskt/kommunistiskt styre.

    Kapade eller inte, så har ändå historien visat att revolution inte är någon framkomlig väg att förbättra ett samhälle. Förklaringen är att allt slås sönder, även det som fungerar, vilket skapar en situation som blir ohanterlig och som tar mycket lång tid att stabilisera. Historien har ganska tydligt visat att den enda hållbara vägen till samhällsförändring är genom små steg under relativt stabila förhållanden.

    Problemet infinner sig dock i fallet med regimer som Libyens. I detta fall styrs landet av en uppenbart vansinnig person, som skulle kunna ge upphov till 100-tals doktorsavhandlingar inom psykiatrin. T.ex. uttalade denne galning följande vid ett arabtoppmöte den 30 mars 2009 uttalade:

    ”I am an international leader, the dean of the Arab rulers, the king of kings of Africa and the imam (leader) of Muslims, and my international status does not allow me to descend to a lower level”

    Att denne despot försatt sig i en situation, både internationellt och nationellt, där han snarast måste avlägsnas är ställt utom allt tvivel och den bittra sanningen är nog att detta knappast kan åstadkommas på ett ordnat sätt.

    Grundproblemet är att det hela gått för långt och att Gaddafi fått hållas alldeles för länge. Ansvaret faller här tungt, mycket tungt, på de vänsterkrafter, även i vårt eget land, som på olika sätt stött Gadaffi och hans ”revolution”.

  3. 3 Patrik Magnusson februari 25, 2011 kl. 19:07

    ”Traditionella socialistiska/kommunistiska revolutioner, som t.ex. den ryska oktoberrevolutionen, går redan från ut på att införa ett socialistiskt/kommunistiskt styre.”

    Fast detta exempel passar ju egentligen mycket bra in i det mönster Fiévet tecknar. Den s.k. oktoberrevolutionen var ju i praktiken ingenting annat än en statskupp av en liten väpnad extremistgrupp som kapade den ryska revolution som utspelade sig i februari samma år.

    Annars måste jag säga att fallet Libyen i mina ögon skiljer ut sig något från dess båda grannländer vars regimer nu störtats. Både Egypten och Tunisien styrdes av kleptokratiska despoter. Om detta torde inget tvivel råda. Men båda dessa regimers ledare var gulliga mysfarbröder jämfört med Gaddafi. I Libyen hade han uprättat en totalitär regim som varken Hitler eller Stalin hade behövt skämmas för (vilket också förklarar varför vår vänsterintelligentia vurmat så mycket för den).

    Medan utvecklingen i Tunisien och Egypten kan gå lite hur som helst. I båda länderna finns starka islamistiska krafter som hoppas införa en totalitär teokrati. Vinner dessa blir det definitivt ur askan i elden. Men det kan också gå mot en mera demokratisk utveckling. I Libyen kan det ogärna bli sämre.

    En definitiv fördel som gör att Libyen faktiskt kan ha bättre chanser att i slutet på denna prövning få verklig demokrati än vad Egypten och Tunisien har, är att de båda totalitära krafter som brukar ligga på lur i denna region, kommunismen och islamismen, torde vara grundligt diskrediterade i Libyen. Gadaffi lyckades ju i sin regim förena båda dessa vansinnesideologier. Det borde lämna utrymme för mera moderata demokratiska krafter.

  4. 4 Allianspartisten februari 26, 2011 kl. 10:35

    ”Fast detta exempel passar ju egentligen mycket bra in i det mönster Fiévet tecknar. Den s.k. oktoberrevolutionen var ju i praktiken ingenting annat än en statskupp av en liten väpnad extremistgrupp som kapade den ryska revolution som utspelade sig i februari samma år.”

    Grundfrågan, om än lite teoretisk, är nog vad vi menar med revolution. För mig är en revolution en snabb förändring som syftar till att ”på ett bräde” göra om i princip varje samhällsstruktur. Såvitt jag vet kan inte världshistorien uppvisa ett enda exempel på att detta någonsin lyckats.

    Ur detta perspektiv finns det skillnader mellan den ryska ”februarirevolutionen” och den ryska ”oktoberrevolutionen”.

    ”Februarirevolutionen”, mycket framdriven av det elände som följde i krigets spår i kombination med en ”enväldig” men i grunden mycket svag tsar (…i händerna på viljestarka personer i sin omgivning), innebar visserligen stora förändringar men höll sig ändå inom många av de befintliga strukturernas ramar.

    ”Oktoberrevolutionen”, som mycket väl kan betecknas som en statkupp, syftade till något helt annat nämligen att i ”slänga bort” alla befintliga strukturer och börja bygga ett socialistiskt ”lyckorike” från grunden. Hur det gick med detta har historien på ett mycket tydligt sätt visat oss.

    Jag respekterar givetvis att det finns andra ”definitioner” av revolution och säger inte att min på något sätt skulle vara den rätta. Med det som sägs ovan vill jag dock förklara min tankegång.

    Det vi ser i Nordafrika är väl närmast att beteckna som ”februarirevolutioner”, åtminstone i Egypten och Tunisien, där det ändå finns en fungerande samhällstruktur. Sedan kan det givetvis gå åt fullständigt fel håll även här, men det får framtiden utvisa. I Libyen däremot verkar det finnas en risk för en total kollaps av hela samhällstrukturen, som i värsta fall kan innebära kaos och oreda under mycket lång tid.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar