Winston Churchill – historiens ljus i det moderna tomrummet

Winston Churchill (1874-1965)

PORTRÄTT | Det finns en konservatism, som inte är förenlig med, utan rentav tar skarpt avstånd från tanken att små barn ”härdas” eller blir ”bättre människor” genom att som mycket små sändas till en avlägsen inackorderingsskola där de i kalla vintermorgnar vaknar upp i utkylda sovsalar och tvättar sig i iskallt vatten, innan de förhörs på citat om det galliska kriget och i allt lyder en bister skolas seder och bestämmelser.

Winston Churchill är ett bevis för detta. Han berättar i sin memoar Min ungdom vad som hände den gång då han som nyanländ elev till St. James’ skola oskyldigt frågade vad man har för nytta av att på latin kunna säga ”O, bord”. Läraren svarade, som den sentida Dickens-gestalt han förmodligen var: ”Om du är näsvis, kommer du att bli straffad och mycket strängt straffad, kom ihåg det”. Churchill konstaterar uppgivet:

”Klassföreståndarens yttrande om straff var på intet sätt obefogade i St. James’ skola. Aga med björkriset enligt bruket i Eton var ett mycket framträdande drag i uppfostran. Men jag är säker på att ingen Etonpojke och säkert ingen Harrowpojke på min tid fick så grym aga, som denne rektor brukade ge de små pojkar, som var i hans vård och våld. Den överträffade i hårdhet vad som skulle tolereras i någon av de korrektionsanstalter, som sorterar under inrikesdepartementet.

Min läsning senare i livet har givit mig några möjliga förklaringar till hans temperament. Två eller tre gånger i månaden fick hela skolan tåga in i biblioteket, och en eller flera brottslingar släpades iväg av de två äldsta gossarna till ett angränsande rum och pryglades tills de blödde ymnigt, medan de övriga satt darrande och lyssnande till deras skrik… Hur jag hatade denna skola och vilket liv fyllt av ängslan jag levde där i mera än två år! … Jag blev klen till hälsan i St. James skola, och slutligen efter en allvarlig sjukdom tog mina föräldrar mig därifrån.”

Den unge Churchill kom lyckligt nog snart till en bättre skola med vänlig atmosfär, där hans intresse för historieläsning och sport fick spelrum. Hans barndomsskildring ger ändå en bitter eftersmak, av en tid då skolor var ett utdraget ont, byggt på en rigid latinkunskap, och skoltiden främst tycks ha syftat till att avslöja elevens okunnighet. Churchill fick åtminstone en fördel, nämligen att som svag i latin utsättas för desto mer engelskundervisning, vilken senare blev honom till ovärderlig nytta. Han skriver: ”Naturligt nog håller jag styvt på att pojkar skall lära sig engelska. Jag skulle låta dem lära sig engelska allesammans: och sedan skulle jag låta de begåvade lära sig latin som en utmärkelse och grekiska som ett nöje. Men det enda jag skulle klå dem för att inte kunna vore engelska. Det skulle jag klå dem grundligt för”.

Det fanns ändå ljusa inslag. Churchill skriver: ”Vi brukade … få höra föreläsningar av framstående personer över naturvetenskapliga eller historiska ämnen. Dessa gjorde djupt intryck på mig. Att få en spännande historia berättad för sig av någon som är en verklig auktoritet, i synnerhet om han har en laterna magica, är för mig det bästa sättet att lära mig någonting… Det förvånar mig, att man inte oftare har sådana föredrag. Man kunde gott ha ett var fjortonde dag, och efteråt skulle alla pojkarna sättas att skriva för det första vad de kom ihåg av det och för det andra vad de tänkte om det.”

Utsatt uppväxt i aristokratfamilj

Churchill tycks inte likna Benjamin Disraeli i så mycket. Uppvuxen i en ledande familj, med tillgång till de kretsar där Englands öden formades, tycks han befinna sig långt ifrån Disraeli, sonen till en begåvad judisk privatlärd och utan många fördelar i dåtidens sociala tävlan. Men det finns kontaktytor. Disraeli, outsidern som skapade sin egen identitet och blev en insider. Churchill, insidern som mötte sådan märklig hårdhet och oförstående, och vars övergivenhet som barn spräckte varje illusion om att vägen till ansvar och berömmelse är lätt. Han fick som andre son inte ärva sin fars titel, blev under sin skoltid sedd över axeln; och kom först vid tredje försöket in vid militärakademin Sandhurst. Churchill som kompenserade sig genom fleråriga, äventyrliga eskapader i imperiets utkanter skulle säkert ha förstått Disraeli, och skapade liksom denne en egensinnig värld genom att läsa, tänka och handla mot strömmen.

Oavsett vad som annars skiljer den viktorianska tiden från vår egen tid så präglades den förra av en säkerhet, som man i dag nästan kan betrakta med saknad. Churchill skriver: ”Jag var ett barn av den viktorianska eran, då vårt land tycktes fast uppmurat, då det i sin ställning som handels- och sjömakt var utan medtävlare, då uppfattningen av vårt väldes storhet och vår plikt att bevara det växte sig allt starkare. På den tiden var de maktägande i Storbritannien mycket säkra på sig själva och på sina doktriner. De trodde, att de kunde lära världen härskandets konst och ekonomins vetenskap. Det var övertygade om att de ägde herraväldet till sjöss och att de följaktligen var säkra hemma … De var trygga i övertygelsen om sin makt och sin säkerhet. Hel olika ter sig vår nuvarande oroliga och ovissa tid.” Hur olik tycks då vår egen tid: ”Jag undrar ofta, om någon annan generation har bevittnat så häpnadsväckande omvälvningar i fråga om fakta och värden, som dem vi har genomlevat. Knappast någonting väsentligt eller bestående, som jag uppfostrades till att anse vara permanent och nödvändigt, har bestått. Allt jag med visshet trodde eller lärde mig tro vara omöjligt har inträffat.” Dessa ord skrevs ändå så tidigt som 1930.

Hade Churchill vuxit upp i någon skyddad medelklassfamilj, skulle han inte givet ha utvecklat denna mörka och realistiska syn på tillvaron. Men nu föddes han i en familj, som trots sina privilegier var utsatt. Fadern hyste misstro mot sonens möjligheter att hävda sig, och utkämpade som politiker hårda strider i ett parlament som i sig dessa år utgjorde en hänsynslös, ja förbittrande miljö. Att dessa tunga lärdomar lyhört upptogs av unge Churchill är självklart. ”Jag visste mycket väl, att det ’Gamla gänget’ inom det konservativa partiet hade hans [lord Randolph Churchill] personliga stridbarhet och hans upplivande av torydemokratien att tacka för sina långa regering, och att de vid hans första misstag – ett allvarligt sådant – hade visat sig fullkomligt i avsaknad av generositet och tacksamhet.” Churchill anade vari faderns hemlighet bestod, den syfilis som stegvis berövade honom omdöme och arbetsförmåga. När Randolph Churchill som följd härav miste omdömet och felbedömde stämningarna inom partiet belystes indirekt något av det viktigaste i allt ledarskap: det förtroende som när det fattas kan utlösa tragedier.

Churchill själv var på många sätt romantiker. Han var det till och med inför kriget, då det utkämpas mellan styrkor med självdisciplin. Churchill talar på ett ställe om den vändning i än mer förråande riktning som kriget tog, då det kom under demokratins och industrialismens inflytande. Han påminner om den avund som jämnåriga officerare visade de kolleger som skaffat stridsvana. Det var ännu ont om sådan under den ganska lugna period som avslutade drottning Viktorias regeringstid. Churchill raljerar över hur människor, inte minst damerna, före det första världskriget uppskattade de officerare som prövat på fronttjänstgöring. Det är som om han själv, fastän viktorian, redan öppnat dörren till en värld där krigarbedrifter snarast väcker beklagande.

”Bristen på möjlighet till krigstjänst kändes … starkt av mina samtida i de kretsar, där jag nu skulle leva mitt liv. Ödet hade bestämt, att denna möjlighet skulle komma att yppa sig och att alla våra önskningar i den vägen skulle mer än uppfyllas. Faran, vilken då föreföll så verklig – så såg subalternen på saken – för att liberala och demokratiska regeringar skulle omöjliggöra kriget, skulle snart visa sig vara en illusion. Fredens tidsålder var förbi. Det skulle inte komma att bli någon brist på krig. Det skulle bli nog för alla. Ja, nog och övernog… De små provbitar på strid, som den indiska gränsen och Sudan snart skulle erbjuda, fördelades genom tur och ynnest, och man kivades våldsamt om dem i hela engelska armen. Men boerkriget skulle komma att anta dimensioner, som fullt tillfredsställde vår lilla armes behov. Och efter detta skulle ytterligare syndafloden komma!”

En enastående retoriker

Det har talats om Churchills särpräglade ledarskap, hans okonventionella metoder, hans tjurnackade uthållighet, hans nästan övermänskliga beslutskapacitet och om hans personliga känsla av att vara utvald att leda den psykologiska och militära kampen mot ett av 1900-talets mörka genier så att denna kamp fick drag av personlig envig eller blodig duell.

På ett märkligt sätt avspeglas många av dessa drag i hans tal. Dessa har som bekant beundrats, också sedan segern vunnits. De spelas upp, de finns att köpa på kassetter och i utskrifter. De anförs ofta – jämte de Gaulles, Martin Luther Kings eller Roosevelts s k brastal– som exempel på bästa 1900-talsretorik. Vari består då Churchill-talens lockelse? Syftar de till att skapa stöd för hans mål, att göra lyssnarna eniga och indignerade, är de uttryck för ett demokratiskt uppviglande? Delvis, men egentligen ganska litet. Man kan säga att Churchill helt försmår den möjlighet som ligger i att i de stora talen ställa de allierades demokratiska värden mot diktaturen i Hitlerväldet. Kanske är skälet att han, som nyss antyddes, var demokrat men en skeptisk sådan, och att han (i likhet med Walter Lippmann) oroades av demokratiers sätt att föra krig. Som ung, år 1901, hade Churchill i parlamentet uttalat: ”Demokratin är mer hämndlysten än kabinettsstyren. Folkens krig kommer att bli hemskare än kungarnas”. Detta sades innan man hade någon direkt erfarenhet av detta, men orden kom att väl bekräftas genom 1900-talens krig.

De värden Churchill vill åberopa mot Tyskland var utom demokratin enbart den västerländska friheten i dess bästa bemärkelse: individers, familjers och fria sammanslutningars rätt att åtnjuta historiskt framvuxna fri- och rättigheter. Det var statens uppgift att bevara lagen och i övrigt lämna medborgarna ifred. Churchill omfattade en snarast gammalliberal åskådning, som dock förenades med en konservativ tanke nämligen att det måste finnas människor som genom talang och uppfostran förmår leda och inspirera sitt folk. Ändå uttrycker sig Churchill inte så som en bildad viktorian – t.ex. en Disraeli eller en Salisbury – skulle ha gjort. Fast Churchills språk oftast är enkelt och osmyckat, synpunkterna modernt praktiska, har hans idévärld mycket gemensamt med 1700-talspolitikens, t.ex. Edmund Burke.

Churchill och en ung drottning Elisabeth II.

Tonen, anklangen, har samtidigt och osökt ett 1900-talsdrag. Churchill talar som den som har sett mörkret sänka sig över Europa, en som har upplevt en nästan outsäglig förlust. Det är, vågar man gissa, upplevelsen av det första världskriget, hela den långa fredserans vindlande tragiska väg mot det sammanbrott, som också blev så många gamla väldens ruin, denna den europeiska statsordningens i dåtida ögon oförklarliga kollaps, allt återljuder som en dov förstämning men också i en tonart av tyglat trots, i hans tal.

Churchill kastades i enrum säkert mellan tvivel och visshet om att den stora kampen för Englands och de allierades del skulle sluta väl. Men i talen möter vi en ofrivillig osäkerhet, som är krigslägets, vändningarna återger ett slags heroiskt böljande, där än det som utmärker den egna sidans, än fiendesidans kraft tecknas. Det har sagts att Churchill som en effekt, eller på grund av sparsamma underrättelser, spelar med dunkelhet och antydningar. Men det är samtidigt uttryck för hans livssyn: han anger då och då ting som aldrig kan vetas, som har prägel av möjlighet eller förmodan. Ibland är det förstås också taktik, en hänsyn till sekretessen. Han räknar ofta upp sådant som är känt; tal, som anger militärstyrkors storlek, antalet döda, tillfångatagna; likaså uppgifter om avstånd, styrkeförhållanden och annat. ”Vi har under juli månad tack vare våra vänner på andra sidan Atlanten skeppat över denna oerhörda mängd krigsmateriel av alla slag, kanoner, gevär, kulsprutor, patroner och granater, och alltsammans har förts i land i säkerhet utan förlust av så mycket som ett vapen eller en patron. Produktionen vid våra egna fabriker, som arbetat som de aldrig gjort förut, har vällt ut till trupperna. Vi har aldrig haft arméer som dessa på vår ö i krigstid.”

Uppräknandet skänker tillförsikt. Och bara detta sätt att tala om”vår ö”. Det är givetvis något mer än geografi. Lyssnaren liksom införs i materielverkets och stabshögkvarterets prosaiska och sällsamma vardag, i dess på en gång dramatiska och enformiga atmosfär av ljus och dunkel, där sparsamt ljus lyser över nötta kartor, där telegraf- och telefonmeddelanden utbyts i kodade repliker på knastrande linjer, allt medan de vakthavandes trötta samtal irrar i tobaksröken och instörtande nyheter väcker krav på beslut. Churchill tycks själv dragen till denna sömnlösa, militärt stereotypa vakt- och rapportvärld. Han höjer den, är dess mästare och tolkare, talar på en gång frimodigt bekännande och nyktert redogörande inför sina uppdragsgivare, samtidigt som han håller kontakt med den historia som både är hans inspiration och hans arbetes mål. Han spelar med aningar och förhoppningar, han gör antydningar, han låter en liten religiös eller historiefilosofisk anspelning stärka en eljest nykter dagsrapport. Underförstått ingår hela hans erfarenhet, alla de tankar han haft om Englands storhet och styrka, alla hans ungdoms deltagande i strider vid Imperiets gränser, all hans kunskap om hur människor brukar uppträda under tryck, all vetskap han kunnat samla om tyskarna och deras tillvägagångssätt, i den kunskap som behövs för att hjälpa förnuftet och mana viljan till beslut. Den djupare dramatiken i talen består i detta växelspel mellan de dagliga rapporterna, de taktiska bedömningarna och den engelska historien där Marlborough, Nelson och Wellington i sin himmel vakar över sina soldater och sin krigsledning.

Skulle Churchill bara ha stått och målat historiska bilder, hade lyssnarna snart insett att han fastän välvillig hade varit lika långt borta från verkligheten som den galne motståndaren i sin bunker. Här finns en realism, en torrt pragmatisk syn på taktiska och strategiska möjligheter under operationernas förlopp, som gör Churchill till realist och som gör dessa tal till en sorts drivna översikter, som ger en känsla av det avslutades distans, trots att vi vet att utgången av förloppet, när orden fälls, ännu är oviss. Churchill växlar mellan telegramsnabba angivelser av fakta, eller korta uppradanden av motgångar, till ingående redogörelser för livsmedelsläget och motsvarande prognoser på någon av de många krigsteatrarna: ”Vi skall göra vårt bästa för att uppmuntra uppbyggandet av livsmedelsreserver över hela världen, så att Europas folk, inberäknat – jag säger detta fullt överlagt – de tyska och österrikiska folken, alltid skall ha för ögonen förvissningen om att krossandet av nazisternas makt omedelbart skall betyda föda, frihet och fred för dem alla.”

Den åldrande Churchill.

Churchill skänker inte bara åhöraren trygghet och lugn, han låter honom träffas av blek fasa när han kallt ritar upp det värsta scenariot, men svänger lika snabbt om perspektivet och låter förstå vad som faktiskt kan och måste hindra detta scenario från att bli verklighet. Det märkliga är att när man läser dessa tal, över femtio år efter det att de hölls, är det knappast en förmodan, knappast ett ord, som ter sig överdrivet, naivt, eller ogrundat. Talen har i nästan kuslig grad behållit sin relevans, sin djupa realism, sin mänsklighet. ”För egen del betraktar jag när jag ser ut över framtiden, denna utveckling utan oro. Jag skulle inte kunna hejda den om jag ville. Ingen kan hejda den. Liksom Mississippi väller den bara vidare. Låt den välla. Låt den välla fram med full kraft, obönhörligt, oemotståndligt, välgörande, mot större vidder och bättre tider.” Det är ingen tillfällighet att symbolen han valt är Mississippi – Amerikas stora flod, hoppets flod, Tom Sawyers flod. Genom allt Churchills sagt går också denna tråd – ett modernt krig är gemensamt, ett öde. Det förenar de båda engelsktalande folken. Det kan samtidigt inte ens dess ledare ensamma vinna, ”de djupa leden vinner det åt honom”.

Efterkrigstidens syn på Churchill

Churchills rykte har förändrats sedan slutet av det krig vars förlopp han så starkt kom att avgöra. Ännu på 1980-talet framträdde historiker med kritik, medan 1990-talet medfört ny insikt om hans betydelse. Det beror delvis på att Sovjetväldets fall också har avslöjat hur svagt detta välde var. Därmed har troligen också värdet av att, som Churchill gjorde, så principfast ha stått Hitlerstaten emot uppvärderats. Churchill insåg 1940 farorna med att genom eftergifter för Hitler beträda ”den hala utförslöpan”. Det har rentav kallats för krigets viktigaste vändpunkt. Att fransmän, belgare och holländare avskydde Hitler är självklart. Men deras åsikt färgades, begripligt nog, av rädsla. Churchill bedömde honom hela tiden kallt. Han såg att Hitler med sin järnvilja inte bara hade rest Tyskland ur förnedringen, utan att han höll på att kasta om förhållandet mellan första världskrigets segrare och besegrade. Churchill hyste däremot respekt för det tyska folket, och han anade att regimen inte bara var en ”ny medeltid” byggd på tvång, utan att den skapade behövlig folklig sammanhållning. Att Hitler avskydde, ja direkt hatade Churchill är logiskt, då denne var den av de allierade regeringscheferna som tidigt och fördomsfritt såg vad den tyske ledaren gick för. Redan 1940 anses Churchill ha insett att efterkrigstidens Europa om ingen utmanade de krafter som ledde i den riktningen, skulle komma att styras endera av Stalin eller av Hitler. Hans agerande då har senare betecknats som ett spel med hög insats.

Churchill såg historien, livet ”som en renässansprocession” har Isaiah Berlin sagt. Andra har kallat hans nyckelegenskaper ”energi och poesi”. Man har sökt hävda att Churchills speciella framsynthet kanske var mer historisk än politiskt-analytisk. Det fanns spår av hans historiska studier men också hans egen erfarenhet av politisk-militära konflikter. Han tänkte sannolikt mycket över vad det krävs för att bjuda motstånd mot en tung angripare. I sin bok om Sudankampanjen, Kriget vid floden, skriver Churchill: ”Jag hoppas, att om ondskans dagar någon gång skulle drabba vårt land och den sista armé som ett sammanfallande imperium skulle förmå sätta in för att försvara London mot invasionshären slogs sönder och samman, att det då skulle träda fram några – till och med i dessa sista av dagar – som inte vore beredda att godta en sådan ny tingens ordning och lamt acceptera att klara sig igenom en så förödande händelse.”

I Storbritannien finns en mängd statyer över Churchill. Till vänster en turistfavorit, och till höger en i Washington D.C. där han gör sitt berömda segertecken.

Är detta detsamma som att överskatta vad eliter betyder? Men även Tocqueville framhöll att demokratiska historiker lägger för mycket tonvikt vid allmänna strömningar i samhället, och tonar ned vilka egenskaper som eliten har. En del har givetvis sett Churchill som en reaktionär tory, om än ovanligt uthållig, en senviktorian som var känslobunden vid monarkin och imperiet liksom vid den tid då aristokrater styrde det. Sådana påståenden är både sanna och missvisande. Självfallet såg han goda sidor hos denna epok, och han var av det skälet kritisk till Roosevelt som röst för den amerikanska antikolonialismen. Men Churchill var en mera rörlig iakttagare än denne, kapabel exempelvis att tänka djärvt kring de villkor som kan råda i en rent demokratisk värld. Redan innan Stalin hade avlidit lät även Churchill förstå, att de som vid 50-talets början var i sina aktiva år troligen skulle få uppleva det kommunistiska väldets fall.

Som en kuriositet uttalade sig Churchill en gång om vad som kunde ha skett, om de anglosaxiska länderna tidigare hade formaliserat sin samverkan, kanske även mer än vad som sedan skett inom samväldet. Säkert underskattade han innebörden av att den anglosaxiska, protestantiska eliten i efterhand USA fått medtävlare. Han lekte icke desto mindre med tanken på att en närmare anglosaxisk samverkan måhända kunnat mildra eller förhindra de bägge världskrigen. 1955, när han för sista gången höll ett större tal, tillät han sig – utan att någonsin ha varit särskilt religiöst lagd – för övrigt reflektionen att det kunde bli besvärligt i framtiden, ”if God wearied of mankind”.

Carl Johan Ljungberg