Winston Churchill – historiens ljus i det moderna tomrummet

Winston Churchill (1874-1965)

PORTRÄTT | Det finns en konservatism, som inte är förenlig med, utan rentav tar skarpt avstånd från tanken att små barn ”härdas” eller blir ”bättre människor” genom att som mycket små sändas till en avlägsen inackorderingsskola där de i kalla vintermorgnar vaknar upp i utkylda sovsalar och tvättar sig i iskallt vatten, innan de förhörs på citat om det galliska kriget och i allt lyder en bister skolas seder och bestämmelser.

Winston Churchill är ett bevis för detta. Han berättar i sin memoar Min ungdom vad som hände den gång då han som nyanländ elev till St. James’ skola oskyldigt frågade vad man har för nytta av att på latin kunna säga ”O, bord”. Läraren svarade, som den sentida Dickens-gestalt han förmodligen var: ”Om du är näsvis, kommer du att bli straffad och mycket strängt straffad, kom ihåg det”. Churchill konstaterar uppgivet:

”Klassföreståndarens yttrande om straff var på intet sätt obefogade i St. James’ skola. Aga med björkriset enligt bruket i Eton var ett mycket framträdande drag i uppfostran. Men jag är säker på att ingen Etonpojke och säkert ingen Harrowpojke på min tid fick så grym aga, som denne rektor brukade ge de små pojkar, som var i hans vård och våld. Den överträffade i hårdhet vad som skulle tolereras i någon av de korrektionsanstalter, som sorterar under inrikesdepartementet.

Min läsning senare i livet har givit mig några möjliga förklaringar till hans temperament. Två eller tre gånger i månaden fick hela skolan tåga in i biblioteket, och en eller flera brottslingar släpades iväg av de två äldsta gossarna till ett angränsande rum och pryglades tills de blödde ymnigt, medan de övriga satt darrande och lyssnande till deras skrik… Hur jag hatade denna skola och vilket liv fyllt av ängslan jag levde där i mera än två år! … Jag blev klen till hälsan i St. James skola, och slutligen efter en allvarlig sjukdom tog mina föräldrar mig därifrån.”

Den unge Churchill kom lyckligt nog snart till en bättre skola med vänlig atmosfär, där hans intresse för historieläsning och sport fick spelrum. Hans barndomsskildring ger ändå en bitter eftersmak, av en tid då skolor var ett utdraget ont, byggt på en rigid latinkunskap, och skoltiden främst tycks ha syftat till att avslöja elevens okunnighet. Churchill fick åtminstone en fördel, nämligen att som svag i latin utsättas för desto mer engelskundervisning, vilken senare blev honom till ovärderlig nytta. Han skriver: ”Naturligt nog håller jag styvt på att pojkar skall lära sig engelska. Jag skulle låta dem lära sig engelska allesammans: och sedan skulle jag låta de begåvade lära sig latin som en utmärkelse och grekiska som ett nöje. Men det enda jag skulle klå dem för att inte kunna vore engelska. Det skulle jag klå dem grundligt för”.

Det fanns ändå ljusa inslag. Churchill skriver: ”Vi brukade … få höra föreläsningar av framstående personer över naturvetenskapliga eller historiska ämnen. Dessa gjorde djupt intryck på mig. Att få en spännande historia berättad för sig av någon som är en verklig auktoritet, i synnerhet om han har en laterna magica, är för mig det bästa sättet att lära mig någonting… Det förvånar mig, att man inte oftare har sådana föredrag. Man kunde gott ha ett var fjortonde dag, och efteråt skulle alla pojkarna sättas att skriva för det första vad de kom ihåg av det och för det andra vad de tänkte om det.”

Utsatt uppväxt i aristokratfamilj

Churchill tycks inte likna Benjamin Disraeli i så mycket. Uppvuxen i en ledande familj, med tillgång till de kretsar där Englands öden formades, tycks han befinna sig långt ifrån Disraeli, sonen till en begåvad judisk privatlärd och utan många fördelar i dåtidens sociala tävlan. Men det finns kontaktytor. Disraeli, outsidern som skapade sin egen identitet och blev en insider. Churchill, insidern som mötte sådan märklig hårdhet och oförstående, och vars övergivenhet som barn spräckte varje illusion om att vägen till ansvar och berömmelse är lätt. Han fick som andre son inte ärva sin fars titel, blev under sin skoltid sedd över axeln; och kom först vid tredje försöket in vid militärakademin Sandhurst. Churchill som kompenserade sig genom fleråriga, äventyrliga eskapader i imperiets utkanter skulle säkert ha förstått Disraeli, och skapade liksom denne en egensinnig värld genom att läsa, tänka och handla mot strömmen.

Oavsett vad som annars skiljer den viktorianska tiden från vår egen tid så präglades den förra av en säkerhet, som man i dag nästan kan betrakta med saknad. Churchill skriver: ”Jag var ett barn av den viktorianska eran, då vårt land tycktes fast uppmurat, då det i sin ställning som handels- och sjömakt var utan medtävlare, då uppfattningen av vårt väldes storhet och vår plikt att bevara det växte sig allt starkare. På den tiden var de maktägande i Storbritannien mycket säkra på sig själva och på sina doktriner. De trodde, att de kunde lära världen härskandets konst och ekonomins vetenskap. Det var övertygade om att de ägde herraväldet till sjöss och att de följaktligen var säkra hemma … De var trygga i övertygelsen om sin makt och sin säkerhet. Hel olika ter sig vår nuvarande oroliga och ovissa tid.” Hur olik tycks då vår egen tid: ”Jag undrar ofta, om någon annan generation har bevittnat så häpnadsväckande omvälvningar i fråga om fakta och värden, som dem vi har genomlevat. Knappast någonting väsentligt eller bestående, som jag uppfostrades till att anse vara permanent och nödvändigt, har bestått. Allt jag med visshet trodde eller lärde mig tro vara omöjligt har inträffat.” Dessa ord skrevs ändå så tidigt som 1930.

Hade Churchill vuxit upp i någon skyddad medelklassfamilj, skulle han inte givet ha utvecklat denna mörka och realistiska syn på tillvaron. Men nu föddes han i en familj, som trots sina privilegier var utsatt. Fadern hyste misstro mot sonens möjligheter att hävda sig, och utkämpade som politiker hårda strider i ett parlament som i sig dessa år utgjorde en hänsynslös, ja förbittrande miljö. Att dessa tunga lärdomar lyhört upptogs av unge Churchill är självklart. ”Jag visste mycket väl, att det ’Gamla gänget’ inom det konservativa partiet hade hans [lord Randolph Churchill] personliga stridbarhet och hans upplivande av torydemokratien att tacka för sina långa regering, och att de vid hans första misstag – ett allvarligt sådant – hade visat sig fullkomligt i avsaknad av generositet och tacksamhet.” Churchill anade vari faderns hemlighet bestod, den syfilis som stegvis berövade honom omdöme och arbetsförmåga. När Randolph Churchill som följd härav miste omdömet och felbedömde stämningarna inom partiet belystes indirekt något av det viktigaste i allt ledarskap: det förtroende som när det fattas kan utlösa tragedier.

Churchill själv var på många sätt romantiker. Han var det till och med inför kriget, då det utkämpas mellan styrkor med självdisciplin. Churchill talar på ett ställe om den vändning i än mer förråande riktning som kriget tog, då det kom under demokratins och industrialismens inflytande. Han påminner om den avund som jämnåriga officerare visade de kolleger som skaffat stridsvana. Det var ännu ont om sådan under den ganska lugna period som avslutade drottning Viktorias regeringstid. Churchill raljerar över hur människor, inte minst damerna, före det första världskriget uppskattade de officerare som prövat på fronttjänstgöring. Det är som om han själv, fastän viktorian, redan öppnat dörren till en värld där krigarbedrifter snarast väcker beklagande.

”Bristen på möjlighet till krigstjänst kändes … starkt av mina samtida i de kretsar, där jag nu skulle leva mitt liv. Ödet hade bestämt, att denna möjlighet skulle komma att yppa sig och att alla våra önskningar i den vägen skulle mer än uppfyllas. Faran, vilken då föreföll så verklig – så såg subalternen på saken – för att liberala och demokratiska regeringar skulle omöjliggöra kriget, skulle snart visa sig vara en illusion. Fredens tidsålder var förbi. Det skulle inte komma att bli någon brist på krig. Det skulle bli nog för alla. Ja, nog och övernog… De små provbitar på strid, som den indiska gränsen och Sudan snart skulle erbjuda, fördelades genom tur och ynnest, och man kivades våldsamt om dem i hela engelska armen. Men boerkriget skulle komma att anta dimensioner, som fullt tillfredsställde vår lilla armes behov. Och efter detta skulle ytterligare syndafloden komma!”

En enastående retoriker

Det har talats om Churchills särpräglade ledarskap, hans okonventionella metoder, hans tjurnackade uthållighet, hans nästan övermänskliga beslutskapacitet och om hans personliga känsla av att vara utvald att leda den psykologiska och militära kampen mot ett av 1900-talets mörka genier så att denna kamp fick drag av personlig envig eller blodig duell.

På ett märkligt sätt avspeglas många av dessa drag i hans tal. Dessa har som bekant beundrats, också sedan segern vunnits. De spelas upp, de finns att köpa på kassetter och i utskrifter. De anförs ofta – jämte de Gaulles, Martin Luther Kings eller Roosevelts s k brastal– som exempel på bästa 1900-talsretorik. Vari består då Churchill-talens lockelse? Syftar de till att skapa stöd för hans mål, att göra lyssnarna eniga och indignerade, är de uttryck för ett demokratiskt uppviglande? Delvis, men egentligen ganska litet. Man kan säga att Churchill helt försmår den möjlighet som ligger i att i de stora talen ställa de allierades demokratiska värden mot diktaturen i Hitlerväldet. Kanske är skälet att han, som nyss antyddes, var demokrat men en skeptisk sådan, och att han (i likhet med Walter Lippmann) oroades av demokratiers sätt att föra krig. Som ung, år 1901, hade Churchill i parlamentet uttalat: ”Demokratin är mer hämndlysten än kabinettsstyren. Folkens krig kommer att bli hemskare än kungarnas”. Detta sades innan man hade någon direkt erfarenhet av detta, men orden kom att väl bekräftas genom 1900-talens krig.

De värden Churchill vill åberopa mot Tyskland var utom demokratin enbart den västerländska friheten i dess bästa bemärkelse: individers, familjers och fria sammanslutningars rätt att åtnjuta historiskt framvuxna fri- och rättigheter. Det var statens uppgift att bevara lagen och i övrigt lämna medborgarna ifred. Churchill omfattade en snarast gammalliberal åskådning, som dock förenades med en konservativ tanke nämligen att det måste finnas människor som genom talang och uppfostran förmår leda och inspirera sitt folk. Ändå uttrycker sig Churchill inte så som en bildad viktorian – t.ex. en Disraeli eller en Salisbury – skulle ha gjort. Fast Churchills språk oftast är enkelt och osmyckat, synpunkterna modernt praktiska, har hans idévärld mycket gemensamt med 1700-talspolitikens, t.ex. Edmund Burke.

Churchill och en ung drottning Elisabeth II.

Tonen, anklangen, har samtidigt och osökt ett 1900-talsdrag. Churchill talar som den som har sett mörkret sänka sig över Europa, en som har upplevt en nästan outsäglig förlust. Det är, vågar man gissa, upplevelsen av det första världskriget, hela den långa fredserans vindlande tragiska väg mot det sammanbrott, som också blev så många gamla väldens ruin, denna den europeiska statsordningens i dåtida ögon oförklarliga kollaps, allt återljuder som en dov förstämning men också i en tonart av tyglat trots, i hans tal.

Churchill kastades i enrum säkert mellan tvivel och visshet om att den stora kampen för Englands och de allierades del skulle sluta väl. Men i talen möter vi en ofrivillig osäkerhet, som är krigslägets, vändningarna återger ett slags heroiskt böljande, där än det som utmärker den egna sidans, än fiendesidans kraft tecknas. Det har sagts att Churchill som en effekt, eller på grund av sparsamma underrättelser, spelar med dunkelhet och antydningar. Men det är samtidigt uttryck för hans livssyn: han anger då och då ting som aldrig kan vetas, som har prägel av möjlighet eller förmodan. Ibland är det förstås också taktik, en hänsyn till sekretessen. Han räknar ofta upp sådant som är känt; tal, som anger militärstyrkors storlek, antalet döda, tillfångatagna; likaså uppgifter om avstånd, styrkeförhållanden och annat. ”Vi har under juli månad tack vare våra vänner på andra sidan Atlanten skeppat över denna oerhörda mängd krigsmateriel av alla slag, kanoner, gevär, kulsprutor, patroner och granater, och alltsammans har förts i land i säkerhet utan förlust av så mycket som ett vapen eller en patron. Produktionen vid våra egna fabriker, som arbetat som de aldrig gjort förut, har vällt ut till trupperna. Vi har aldrig haft arméer som dessa på vår ö i krigstid.”

Uppräknandet skänker tillförsikt. Och bara detta sätt att tala om”vår ö”. Det är givetvis något mer än geografi. Lyssnaren liksom införs i materielverkets och stabshögkvarterets prosaiska och sällsamma vardag, i dess på en gång dramatiska och enformiga atmosfär av ljus och dunkel, där sparsamt ljus lyser över nötta kartor, där telegraf- och telefonmeddelanden utbyts i kodade repliker på knastrande linjer, allt medan de vakthavandes trötta samtal irrar i tobaksröken och instörtande nyheter väcker krav på beslut. Churchill tycks själv dragen till denna sömnlösa, militärt stereotypa vakt- och rapportvärld. Han höjer den, är dess mästare och tolkare, talar på en gång frimodigt bekännande och nyktert redogörande inför sina uppdragsgivare, samtidigt som han håller kontakt med den historia som både är hans inspiration och hans arbetes mål. Han spelar med aningar och förhoppningar, han gör antydningar, han låter en liten religiös eller historiefilosofisk anspelning stärka en eljest nykter dagsrapport. Underförstått ingår hela hans erfarenhet, alla de tankar han haft om Englands storhet och styrka, alla hans ungdoms deltagande i strider vid Imperiets gränser, all hans kunskap om hur människor brukar uppträda under tryck, all vetskap han kunnat samla om tyskarna och deras tillvägagångssätt, i den kunskap som behövs för att hjälpa förnuftet och mana viljan till beslut. Den djupare dramatiken i talen består i detta växelspel mellan de dagliga rapporterna, de taktiska bedömningarna och den engelska historien där Marlborough, Nelson och Wellington i sin himmel vakar över sina soldater och sin krigsledning.

Skulle Churchill bara ha stått och målat historiska bilder, hade lyssnarna snart insett att han fastän välvillig hade varit lika långt borta från verkligheten som den galne motståndaren i sin bunker. Här finns en realism, en torrt pragmatisk syn på taktiska och strategiska möjligheter under operationernas förlopp, som gör Churchill till realist och som gör dessa tal till en sorts drivna översikter, som ger en känsla av det avslutades distans, trots att vi vet att utgången av förloppet, när orden fälls, ännu är oviss. Churchill växlar mellan telegramsnabba angivelser av fakta, eller korta uppradanden av motgångar, till ingående redogörelser för livsmedelsläget och motsvarande prognoser på någon av de många krigsteatrarna: ”Vi skall göra vårt bästa för att uppmuntra uppbyggandet av livsmedelsreserver över hela världen, så att Europas folk, inberäknat – jag säger detta fullt överlagt – de tyska och österrikiska folken, alltid skall ha för ögonen förvissningen om att krossandet av nazisternas makt omedelbart skall betyda föda, frihet och fred för dem alla.”

Den åldrande Churchill.

Churchill skänker inte bara åhöraren trygghet och lugn, han låter honom träffas av blek fasa när han kallt ritar upp det värsta scenariot, men svänger lika snabbt om perspektivet och låter förstå vad som faktiskt kan och måste hindra detta scenario från att bli verklighet. Det märkliga är att när man läser dessa tal, över femtio år efter det att de hölls, är det knappast en förmodan, knappast ett ord, som ter sig överdrivet, naivt, eller ogrundat. Talen har i nästan kuslig grad behållit sin relevans, sin djupa realism, sin mänsklighet. ”För egen del betraktar jag när jag ser ut över framtiden, denna utveckling utan oro. Jag skulle inte kunna hejda den om jag ville. Ingen kan hejda den. Liksom Mississippi väller den bara vidare. Låt den välla. Låt den välla fram med full kraft, obönhörligt, oemotståndligt, välgörande, mot större vidder och bättre tider.” Det är ingen tillfällighet att symbolen han valt är Mississippi – Amerikas stora flod, hoppets flod, Tom Sawyers flod. Genom allt Churchills sagt går också denna tråd – ett modernt krig är gemensamt, ett öde. Det förenar de båda engelsktalande folken. Det kan samtidigt inte ens dess ledare ensamma vinna, ”de djupa leden vinner det åt honom”.

Efterkrigstidens syn på Churchill

Churchills rykte har förändrats sedan slutet av det krig vars förlopp han så starkt kom att avgöra. Ännu på 1980-talet framträdde historiker med kritik, medan 1990-talet medfört ny insikt om hans betydelse. Det beror delvis på att Sovjetväldets fall också har avslöjat hur svagt detta välde var. Därmed har troligen också värdet av att, som Churchill gjorde, så principfast ha stått Hitlerstaten emot uppvärderats. Churchill insåg 1940 farorna med att genom eftergifter för Hitler beträda ”den hala utförslöpan”. Det har rentav kallats för krigets viktigaste vändpunkt. Att fransmän, belgare och holländare avskydde Hitler är självklart. Men deras åsikt färgades, begripligt nog, av rädsla. Churchill bedömde honom hela tiden kallt. Han såg att Hitler med sin järnvilja inte bara hade rest Tyskland ur förnedringen, utan att han höll på att kasta om förhållandet mellan första världskrigets segrare och besegrade. Churchill hyste däremot respekt för det tyska folket, och han anade att regimen inte bara var en ”ny medeltid” byggd på tvång, utan att den skapade behövlig folklig sammanhållning. Att Hitler avskydde, ja direkt hatade Churchill är logiskt, då denne var den av de allierade regeringscheferna som tidigt och fördomsfritt såg vad den tyske ledaren gick för. Redan 1940 anses Churchill ha insett att efterkrigstidens Europa om ingen utmanade de krafter som ledde i den riktningen, skulle komma att styras endera av Stalin eller av Hitler. Hans agerande då har senare betecknats som ett spel med hög insats.

Churchill såg historien, livet ”som en renässansprocession” har Isaiah Berlin sagt. Andra har kallat hans nyckelegenskaper ”energi och poesi”. Man har sökt hävda att Churchills speciella framsynthet kanske var mer historisk än politiskt-analytisk. Det fanns spår av hans historiska studier men också hans egen erfarenhet av politisk-militära konflikter. Han tänkte sannolikt mycket över vad det krävs för att bjuda motstånd mot en tung angripare. I sin bok om Sudankampanjen, Kriget vid floden, skriver Churchill: ”Jag hoppas, att om ondskans dagar någon gång skulle drabba vårt land och den sista armé som ett sammanfallande imperium skulle förmå sätta in för att försvara London mot invasionshären slogs sönder och samman, att det då skulle träda fram några – till och med i dessa sista av dagar – som inte vore beredda att godta en sådan ny tingens ordning och lamt acceptera att klara sig igenom en så förödande händelse.”

I Storbritannien finns en mängd statyer över Churchill. Till vänster en turistfavorit, och till höger en i Washington D.C. där han gör sitt berömda segertecken.

Är detta detsamma som att överskatta vad eliter betyder? Men även Tocqueville framhöll att demokratiska historiker lägger för mycket tonvikt vid allmänna strömningar i samhället, och tonar ned vilka egenskaper som eliten har. En del har givetvis sett Churchill som en reaktionär tory, om än ovanligt uthållig, en senviktorian som var känslobunden vid monarkin och imperiet liksom vid den tid då aristokrater styrde det. Sådana påståenden är både sanna och missvisande. Självfallet såg han goda sidor hos denna epok, och han var av det skälet kritisk till Roosevelt som röst för den amerikanska antikolonialismen. Men Churchill var en mera rörlig iakttagare än denne, kapabel exempelvis att tänka djärvt kring de villkor som kan råda i en rent demokratisk värld. Redan innan Stalin hade avlidit lät även Churchill förstå, att de som vid 50-talets början var i sina aktiva år troligen skulle få uppleva det kommunistiska väldets fall.

Som en kuriositet uttalade sig Churchill en gång om vad som kunde ha skett, om de anglosaxiska länderna tidigare hade formaliserat sin samverkan, kanske även mer än vad som sedan skett inom samväldet. Säkert underskattade han innebörden av att den anglosaxiska, protestantiska eliten i efterhand USA fått medtävlare. Han lekte icke desto mindre med tanken på att en närmare anglosaxisk samverkan måhända kunnat mildra eller förhindra de bägge världskrigen. 1955, när han för sista gången höll ett större tal, tillät han sig – utan att någonsin ha varit särskilt religiöst lagd – för övrigt reflektionen att det kunde bli besvärligt i framtiden, ”if God wearied of mankind”.

Carl Johan Ljungberg

25 Responses to “Winston Churchill – historiens ljus i det moderna tomrummet”


  1. 1 Tory Socialist mars 18, 2011 kl. 13:18

    Intressant artikel. Var är Churchill-citaten hämtade från? Hittar inte någon källhänvisning i texten (om jag nu inte missat den).

  2. 2 Penumbra mars 19, 2011 kl. 13:29

    På samma sätt som konservatismen har gått till överdrift har också liberalismen gjort det. Skillnaden är att man har ägnat senaste 100 åren åt att tydliggöra konservatismens överdrifter, dölja dess förtjänster och utveckla liberalismen mott något som mer och mer liknar anarki.

    Det är bl a därför som en av fyra unga idag inte klarar av att skaffa ett jobb eller behålla det utan stora stödinsatser från staten. När dessa, som vuxna fortfarande lever som anarkistiska bohemer, och andelen unga som är dåliga på studier, disciplin och jobb har blivit ännu fler – ja då kommer också det smärtsamma uppvaknandet. Låt oss hoppas att det då inte är för sent.

  3. 3 Reaktion mars 19, 2011 kl. 15:46

    Kan inte förstå hur man kan skriva om Churchill såhär utan att nämna hans enorma brister. Att kalla en interventionist som Churchill för konservativ är missvisande. Först och främst var han en medioker militär som bar en stor del av ansvaret för katastrofen i Gallipoli under det första världskriget. Men hans stora skamfläck är de bombningar av tyskt territorium som skedde under andra världskriget. Dresden (godkänd personligen av Churchill) var bara den värsta av de oändliga räder de allierade utsatte Tyskland för. Många var mot helt civila mål, Kadaffis bombningar under de senaste dagarna bleknar i jämnförelse. Polen, det land som England startade ett världskrig för att rädda, lyckades de inte rädda ifrån nästan 50 år av kommunistvälde.
    Churchill vägrade att gå med på något annat än en kompromisslös kapitulation, vilket kostade tusentals människorliv i ett skede då kriget ändå var avgjort. Churchill skulle ha ställts inför domstol efter kriget, istället fick han nobelpriset. Vinnaren skriver som bekannt historien.

  4. 4 Penumbra mars 19, 2011 kl. 17:56

    Svar till ”Reaktion”:

    Ingen är perfekt. Sedan är det fråga om vilka sidor hos en person som man väljer att belysa.

    Men något annat än total kapitulation kan aldrig ha varit aktuellt, oavsett vem. Det gällde att besegra nazisterna och utrota dem som politisk faktor i Tyskland. För övrigt var Storbritannien inte tillräckligt starkt mot Tyskland utan beroende av sina allierade och då främst USA. Och det var USA, med den liberale F D Roosevelt som ledare, som gav efter för Sovjet och Stalin, varmed Östeuropa gick förlorat till kommunisterna.

    Churchill fick Nobelpriset i litteratur, inte i egenskap av statsman. Han var som bekant en briljant retoriker, men motivet känner jag inte till.

  5. 5 Shenute mars 19, 2011 kl. 20:22

    Penumbra:
    Så löd motiveringen.
    ”…för hans mästerskap i historisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden.”
    Utan att ge mig in diskussionen om hans brister och förtjänster, så måste man nog anse att det var en av de mer politiska litteraturprisen.

  6. 6 Allianspartisten mars 20, 2011 kl. 10:46

    Reaktion,
    ”Churchill vägrade att gå med på något annat än en kompromisslös kapitulation, vilket kostade tusentals människorliv i ett skede då kriget ändå var avgjort.”

    Dessvärre hade situtationen i Tyskland gått så långt att något annat än kompromisslös kapitulationen inte var möjlig. Hitler var vid denna tidpunkt knappast vare sig villig eller kapabel att förhandla, lika lite som Saddam Hussein var det 2003 eller Mohammar Gadaffi är idag.

    Det som möjligen kunnat förändra andra världskrigets slutfas är om attentatet 20-juli attentatet 1944 lyckats. Hade Hitler då avlägsnats och ersatts av en icke-nazistisk regim hade situationen varit annorlunda.

    Sedan står det helt klart att Churchill under krigets slutskede hade en helt annan inställning till Sovjets pålitlighet än den amerikanska ledningen. Churchill menade att det var viktigt att de västliga styrkorna kom fram till både Berlin och Prag före Stalins röda armé.

  7. 7 Söderbaum mars 20, 2011 kl. 11:12

    Allianspartisten: ”Sedan står det helt klart att Churchill under krigets slutskede hade en helt annan inställning till Sovjets pålitlighet än den amerikanska ledningen. Churchill menade att det var viktigt att de västliga styrkorna kom fram till både Berlin och Prag före Stalins röda armé.”

    Några tankar med anledning av detta… Såvitt jag förstår var det Kalla kriget som placerade USA i centrum för världspolitiken. De var visserligen en av segrarmakterna i Andra världskriget – men som du säger hade 1900-talet kunnat se rätt annorlunda ut om Sovjet hållits tillbaka mer än vad som skedde i krigets slutfas. Nu blev det USA och Sovjet som framträdde som de nya maktpolerna i världen. Och det är väl inte uteslutet att USA (som innan Andra världskriget var världens största låntagare) spelade sina kort utifrån denna möjlighet att ta sig fram ytterligare i världen. Jag är nu rätt spekulativ, men vill ändå följa tankegången till sin spets: kanske är det lärdomen om att detta lyckades bra som är det bakomliggande skälet till att USA har hållit så många socialistdiktatorer bakom ryggen under 1900-talet? D.v.s. för att på så vis både förbli en av världens största maktpoler och samtidigt kunna påverka spelplanen mer och mer till sin egen fördel. Jag säger inte att det i så fall har varit ett felaktigt agerande, eller att det skulle ha blivit bättre på något annat sätt. Men jag gillar, som bekant, att försöka förstå historiska realiteter i nya perspektiv.

    Den konventionella förklaringen är väl annars att Europa låg i spillror och ”någon” behövde stå emot det växande Sovjet. Men ett och annat hade nog kunnat se annorlunda ut om västmakterna hade kommit till Berlin och Prag innan Sovjet, det tror jag.

  8. 8 Reaktion mars 20, 2011 kl. 11:30

    Nobelpriset lär ju knappast ha varirt opolitiskt.
    Att bomba civila mål på det omänskliga sätt som Churchill tillät är inte bara en sida av honom man kan välja att bortse ifrån, lika lite som man kan bortse ifrån Mussolinis illdåd om man ska porträttera honom. Någon kan gärna få förklara för mig varför det är rätt att Churchill inte ställdes inför internationell domstol. Han hade minst lika mycket oskyldigt blod på sina händer som många nazister.
    Churchill hade nog inga illusioner om ryssarna, men detta gör endast hans godkännade av ”Operation Keelhaul” ännu mer förvånande. Ett annat exempel på hans oduglighet som beslutsfattare är Mers-el-Kebir incidenten. Churchill borde ses som ett varnande exempel på vad interventionism kan leda till.

  9. 9 Allianspartisten mars 20, 2011 kl. 12:48

    Reaktion,
    ”Han hade minst lika mycket oskyldigt blod på sina händer som många nazister.”

    Nu går du väl ändå för långt!

    Churchill var primärminister i den parlamentariska staten Storbrittaninen och som sådan ansvarig för parlamentet. Det nazistiska Tyskland var i händerna på en envåldshärskare och inget annat än ett ”tyrrani”. Din jämförelse är därför både ohistorisk och fullständigt befängd.

  10. 10 Patrik Magnusson mars 20, 2011 kl. 12:58

    Reaktion,

    Naturligtvis hade Churchill, som alla andra, sina fel och brister, och allt han gjorde var på intet sätt perfekt. Han var en idéspruta, där han för varje genialisk idé levererade ett koppel med vansinniga. Hans generaler hade ett tufft jobb att hålla honom på jorden ibland. Samtidigt är det svårt att överskatta hans klarsynta betraktelser och betydelsen av hans envisa optimism och kämpaglöd för den brittiska moralen.

    Ljungbergs porträtt av Churchill anser jag mycket välbalanserad och läsvärd. Han tecknar en bild av personen Churchill, snarare än värderar hans enskilda gärningar. Om man ändå skall titta på de händelser du tar upp, så delar jag inte till fullo din negativa dom över det förra århundradets i mina ögon största politiska gestalt.

    Gallipoli var utan tvivel ett militärt fiasko, och det råder inget tvivel om att Churchill spelade en nyckelroll i den operationens tillblivelse. Riktigt så enkelt att allt var hans fel är det dock inte. Operationen mot Dardanellerna fanns i planerna sedan lång tid tillbaka, och det fanns många fler som trodde på operationen. Den hade utan tvivel ett viktigt strategiskt mål, att länka samman ententens krigförande i väster och öster.

    Felet var att anfallet knappast kom som en överraskning, och att man hade underskattat den turkiska arméns effektivitet. Krig är som bekant politikens fortsättning med andra medel. Man kan heller aldrig bortse från hur politiska hänsyn kommer att vara underordnade militärt operativa. Det fanns ett starkt politiskt tryck från Storbritanniens allierade, Ryssland, att genomföra operationen, så även om Churchill hade insett hur riskabelt anfallet var, kanske han hade varit tvingad att genomföra det i alla fall.

    Sedan tar du upp bombkriget och Dresden. Churchill var knappast det strategiska bombkrigets uppfinnare. Teoretiker som Douhet och Trenchard hade redan på 20-talet utformat de doktriner som förverkligades på 1940-talet, och dessa var tämligen allmänt accepterade i de europeiska stormakterna. Rent praktiskt var det Tyskland och Luftwaffe som först kom att praktisera denna typ av krigföring, dels i liten skala i Spanien under inbördeskriget, dels i betydligt större skala mot städer som Warszawa, Rotterdam, London och Coventry under fälttågen 1939-40.

    Tyskarna kan därmed sägas själva ha sått vad de senare fick skörda. Jag kan inte hävda att jag tillhör det strategiska bombkrigets varmare anhängare, men jag inser samtidigt att Churchill under åren 1940-44 inte hade så hemskt många sätt att sätta militärt tryck på Tyskland, och att bombflyget var ett av de få alternativ som stod till buds. Bombflyget sökte militära mål, men på grund av dess dåliga precision, så kom resultatet bli urskillningslös bombning av hela områden. Detta är naturligtvis tragiskt (och etiskt tvivelaktigt), men knappast jämförbart med att medvetet sträva efter att döda civila i ett noggrant administrerat folkmord som nazisterna ägnade sig åt.

    Dresden har kommit att få stå som yttersta symbol för grymheten i det strategiska bombkriget, och med fördelen av att kunna bedöma detta anfall med facit i hand kan tyckas att det var onödigt. Sett från 1945 års perspektiv är det inte lika självklart. Dresden hade militära mål, och var i och med krigsläget just då en viktig kommunikationsknytpunkt, så helt obefogat var inte målvalet. Vid den tidpunkten var det inte heller lika uppenbart som det framstår idag att Tyskland var så nära sammanbrott som det faktiskt var. Säkerligen spelade scenerna från de då nyligen befriade koncentrationslägren in som förklaring (om än inte ursäkt) att de allierade inte var särskilt predisponerade att visa det tyska folket någon misskund.
    Så till Mers-el-Kebir. Detta vill jag hävda var ett av Churchills mera briljanta beslut. Denna händelse skedde i ett läge när Tyskland vunnit kriget på kontinenten, den stora franska flottans öde låg i vågskålen, och Churchill var fast besluten att kämpa vidare, och att visa världen, främst USA, att Storbritannien inte var slaget, inte tänkte förhandla om fred, och att det var värt besväret att ge britterna den hjälp de desperat behövde. Sänkningen av den franska flottan visade tydligt att Churchill menade allvar med att fortsätta kriget, och var en viktig del i att den amerikanska opinionen gradvis accepterade allt större stöd till britterna.

    Villkorslös kapitulation har Allianspartisten redan diskuterat, så det behöver jag inte fördjupa mig i. Kort om Polen då avslutningsvis. Nej, Churchill lyckades inte rädda Polen. Detta berodde inte på bristande vilja, eller bristande insikt om Stalins ondska, utan på det beklagliga faktum att han i krigets slutskede helt enkelt saknade resurser att hålla ryssarna borta från Polen, och inte fick stöd fån Roosevelts USA, som hade resurserna, att agera tuffare mot ryssarna. Däremot kan man nog med fog säga att Churchill genom sin envishet och skicklighet lyckades rädda Västeuropa, inklusive Sverige, från både Hitler och Stalin. Med tanke på demokratiernas sorgliga belägenhet 1939 är det ingen dålig bedrift.

  11. 11 Penumbra mars 20, 2011 kl. 13:08

    Jag kan hålla med om att Nobelpriset säkert var minst lika politiskt. Nobelpriset i litteratur och fredspriset är fortfarande det, på gott och ont.

    Däremot kan jag absolut inte hålla med om jämförelsen mellan nazisternas brott mot mänskligheten och bombningarna av de tyska städerna. Det fanns en strategisk tanke med det och det var att knäcka tyskarnas kampvilja. Det misslyckades, men det är lätt att vara efterklok.

    Det fanns också ett inslag av hämnd för bombningarna av London och andra storstäder i England. Det var tyskarna som började med det och bröt mot någon sorts princip (eller om det var en krigslag) att inte bomba civila områden.

    Andra världskriget var så totalt att det inte går att analysera ur ett folkrättsligt perspektiv. Frågan är om något modernt krig går att analysera ur ett folkrättsligt perspektiv. Vi har exemplen Irak och Afghanistan där civila kommer till skada trots en vilja att inte attackera civila. Samma sak hittar man i Israels konflikt med araberna.

    Men den utrotning av hela folkslag som nazisterna ägnade sig åt, i industriell skala, har jag svårt att hitta några exempel på.

  12. 12 Patrik Magnusson mars 20, 2011 kl. 13:24

    Söderbaum: Din spekulation om USA och dess utrikespolitiska motiv under 1900-talet verkar i mina ögon långsökt. Skall man förstå amerikansk utrikespolitik måste man ta på sig sina idealistiska glasögon.

    Roosevelt trodde definitivt på en annan värld än den värld av europeisk maktpolitik som föregick kriget. Han trodde på allvar att bara Hitler var besegrad skulle ett nytt internationellt samfund baserat på samförstånd, och med Stalins Sovjetunionen som en samarbetspartner, växa fram.

    Dessvärre förblindades Roosevelt av sin ideolgiska dröm, och förmådde inte – som den realistiske Churchill – se Stalin för vad han var, en manipulativ diktator med världsherravälde på dagordningen. Därför förde han också en politik som syftade till att bygga broar till Stalin, något som komunistledaren naturligtvis utnyttjade till att flytta fram sina positioner.

    Det där med att USA skulle ha hållit socialistdiktatorer bakom ryggen får du nog utveckla. Under kalla krigets tid var förvisso USA beredda att stödja praktiskt taget alla, demokratier eller diktaturer, som ställde upp på dess sida i kampen mot Sovjetkommunismen, men att USA skulle ha varit särskilt benägna att stötta socialistdiktatorer har jag svårt att se.

  13. 13 Allianspartisten mars 20, 2011 kl. 13:52

    Söderbaum:
    ”Men ett och annat hade nog kunnat se annorlunda ut om västmakterna hade kommit till Berlin och Prag innan Sovjet, det tror jag.”

    Ja, 45 förlorade år av kommunistiskt förtryck och misslyckade planekonomiska experiment.

  14. 14 Söderbaum mars 21, 2011 kl. 12:59

    Magnusson: Tack för en intressant och upplysande historielektion, det uppskattas alltid.🙂 Jag vet att mina spekulationer här ovan kan te sig långsökta, de var ju både ”konspirationsteoretiska” och skrivna i stundens ingivelse. Men jag tycker ändå att vad du skriver om Roosevelt ändå ger lite stöd åt dem? Du skriver att Roosevelt såg framför sig ett nytt internationellt samfund växa fram bortom Andra världskrigets dominerande stormakter, och att han även såg framför sig någon form av situation där USA och Sovjetunionen skulle spela en viktig roll tillsammans i detta nya sammanhang.

    USA stöttade t.ex. Saddam Husseins maktövertag, och även talibanernas. Även vissa socialistdiktatorer i Afrika har jag för mig.

  15. 15 Patrik Magnusson mars 21, 2011 kl. 14:52

    Söderbaum: Alltid roligt att hålla historielektion, även om det inte är på tjänstetid😉

    Jag inser att det för en konservativ inte är så lätt att sätta sig in i Roosevelts tankevärd. Jag menar att han inte såg det som att USA och Sovjet skulle ersätta UK, Frankrike, Tyskland och de andra som stormakter, utan att hela konceptet med stormakter och maktbalans skulle ersättas av samförstånd och harmoni. I en sådan utopi spelar det ingen roll vem som är stor eller liten, och vem som t.ex. kontrollerar Polen, eftersom inga intressezoner eller maktblock skulle finnas.

    USA stödde inte Bakr & Saddams maktövertagande 1968. Däremot stödde USA 1963 en kupp mot General Qassim, som tidigare i sin tur störtat den provästliga monarkin. Denna första kupp förde Baathpartiet till makten. När Saddam 1968 efter många turer utsågs till vicepresident och sedan gradvis övertog den faktiska makten i Irak hade USA brutit alla förbindelser med Irak, som istälet allierade sig med Sovjetunionen.

    Detta ändrades först i och med Iran-Irakkriget. Enligt den beprövade devisen ”min fiendes fiende…” fick nu Irak amerikanskt stöd (och ryskt, franskt, mfl) eftersom Saddam upplevdes som ett bålverk mot Khomeinis revolutionära Iran. Relationerna svalnade dock snart igen, och nådde 1990 ny bottennivå efter Kuwaitinvasionen.

    Talibanerna kan i någon mån sägas ha fått amerikanskt stöd. USA stödde ju en rad gruper i Afghanistan som bekämpade de Sovjetiska ockupanterna, men främst andra grupper, sådana som sedermera kom att ingå i den norra alliansen. Sedan ifrågasätter jag nog om Talibanerna, ehuru vedervärdiga på alla sätt och vis, verkligen skall kallas socialistiska.

    När det gäller Afrika tvingas jag anse mig besegrad. Jag har helt enkelt inte koll på vilka olika regimer som avlöst varandra i de många olika länderna där, och hur USA ställt sig till dem. Säkert finns det en och annan socialist bland dem. Definitivt finns det en och annan diktator. I den mån USA stött socialister vill jag nog ändå hävda att detta i så fall skett trots, inte tack vare, denna etikett, och sannolikt för att de företrätt en minsta dåliga alternativ, där kommunister eler någon annan extremistisk riktning utgjort utmaqnarna om makten.

  16. 16 Allianspartisten mars 21, 2011 kl. 20:21

    ”När det gäller Afrika tvingas jag anse mig besegrad. Jag har helt enkelt inte koll på vilka olika regimer som avlöst varandra i de många olika länderna där, och hur USA ställt sig till dem.”

    De regimer i Afrika som efter avkolonialiseringen inte på det ena eller andra sättet använde socialistiska etiketter av olika slag är nog lätträknade. Hur mycket socialism det sedan var i praktiken är en annan fråga.

    I ett av de senare befrielsekrigen, det i Angola, stödde USA dock den antikommunistiska befrielseorganisationen UNITA i dess kamp mot den marxist-leninstiska organsiationen MPLA. Denna sistnämnda organisationen fick ett mycket stort stöd av Kuba (även soldater), och detta under en tid då svenska biståndpengar ymnigt flödade till diktator Castros kommunistiska förtryckarstat.

  17. 17 Jonas mars 25, 2011 kl. 4:27

    Varför är Churchill så uppskattad av er ”konservativa?”

    Churchill var en man som tyckte att utrotandet av ursprungsbefolkningarna i USA och Australien var något mycket positivt.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Bengal_famine_of_1943
    http://www.countercurrents.org/polya230109.htm

    Svälte medvetet indier.

    Startade andra världskriget, samt vägrade att förhandla om fred med Hitler.

    Och vad gjorde han när han tillsammans med kommunisterna (Va!? Jag trodde kommunisterna och kapitalisterna var dödsfiender som man alltid hör) hade besegrat Tyskland? Jo, han satte sig på ett möte och delade ut halva Europa till kommunisterna.

  18. 18 Allianspartisten mars 25, 2011 kl. 17:23

    Jonas,
    ”Och vad gjorde han när han tillsammans med kommunisterna (Va!? Jag trodde kommunisterna och kapitalisterna var dödsfiender som man alltid hör) hade besegrat Tyskland? Jo, han satte sig på ett möte och delade ut halva Europa till kommunisterna.”

    Som ren sakupplysning kan nämnas att riktlinjerna för ”uppdelningen” av Europa drogs upp vid Jaltakonferensen som skedde i februari 1945, alltså före det att Tyskland slutgiltigt besegrats. Här beslutades om demokratiska val i både Tyskland och Centraleuropa vilket som bekant visade sig vara en utopi men godtrogen heten från väst sida var nog ändå störst från USA’s sida vilket berörs i diskussionen ovan.

    Att göra Churchill ansvarig för politiken alldeles efter kriget är både felaktigt och ohistoriskt. Uppenbarligen känner du inte till att Churchill förlorade makten 2 månader efter krigsslutet.

    Potsdamkonferensen var det första större mötet mellan segrarmakterna efter Tyskland besegrande. Visserligen deltog i Churchill i inledningen men han ersattes sedan av den nye primiärministern Attlee från labour.

    Faktum kvarstår att Churchill hade en mycket mer realistisk syn på Stalin och Sovjet än vad både den amerikanska ledningen och den nye premiärministern Attlee hade.

    Möjligen är du också medveten om att det kommunistiska Sovjet faktiskt tillhörde segrarmakterna i kriget och satt på en betydande maktposition genom ockuperat land. Detta innebar självklart att väst inte ensidigt kunde diktera villkoren för det framtida Europa. Är det din mening att väst i detta läge skulle förklarat Sovjet krig och fortsatt?

    Ditt hat mot Churchill är för mig helt obegripligt samtidigt som det ohistoriskt och därför, enligt mitt förmenade, både tramsigt och löjligt. Churchill var en av 1900-talets stora statsmän och detta finna all anledning att framhålla.

  19. 19 Penumbra mars 25, 2011 kl. 17:40

    Jag vill bara lägga till att de allierade stod i valet och kvalet mellan att gå mot de tyska trupperna i ockuperade områden via Italien eller via Grekland, och upp genom Balkan. Roosevelt förespråkade Italien, Churchill förespråkade Grekland eftersom han ville hinna upp till Östeuropa innan sovjeterna. Churchill visste nämligen vad Stalin hade för planer och ville rädda så mycket som möjligt av Östeuropa från kommunisterna.

    Som bekant vann Roosevelts linje och de allierade gick in i Italien. Huruvida det var en bättre plan militärt, kan jag inte spekulera i. Men Churchill hade rätt i sin misstänksamhet mot Stalin. Roosevelt däremot visade sig vara naiv (utöver det att han var svårt sjuk och antagligen inte fullt klar i tanken).

  20. 20 Patrik Magnusson mars 26, 2011 kl. 9:44

    Jonas: ”Startade andra världskriget, samt vägrade att förhandla om fred med Hitler.”

    Denna typ av befängda påståenden är knappt lönt att besvara. Har man den uppfattningen som du ger uttryck för är man sannolikt inte mottaglig för några sakargument alls.

    Låt mig därför bara kort konstatera att:

    a) Churchill startade inte andra världskriget – det gjorde Hitler

    b) Churchill vägrade förvisso att förhandla om fred med Hitler. Det hedrar honom. Den galningen kunde bara bemötas på ett enda sätt – maximalt våld.

  21. 21 Allianspartisten mars 26, 2011 kl. 10:56

    ”Den galningen kunde bara bemötas på ett enda sätt – maximalt våld”

    …och samma sak gällde Saddam Hussein och nu Mohammar Gadaffi. Alla tillhör de en kategori av diktatorer som har tappat förmågan att använda förnuftet och tänka rationellt.

  22. 22 Thomas mars 30, 2011 kl. 10:29

    Patrik Magnusson m fl,

    ”… Jag inser att det för en konservativ inte är så lätt att sätta sig in i Roosevelts tankevärd. Jag menar att han inte såg det som att USA och Sovjet skulle ersätta UK, Frankrike, Tyskland och de andra som stormakter, utan att hela konceptet med stormakter och maktbalans skulle ersättas av samförstånd och harmoni. I en sådan utopi spelar det ingen roll vem som är stor eller liten, och vem som t.ex. kontrollerar Polen, eftersom inga intressezoner eller maktblock skulle finnas…”

    Dylika utopier kan vi ju tycka är mer eller mindre skrattretande nuförtiden. Det går dock att stilla undra om detta världsfrånvända förhållningssätt – där mänsklig ondska aldrig riktigt tycks kunna inrymmas – inte alltid kommer att vara tämligen utmärkande för socialister, (vänster)liberaler och allehanda vänsterorienterade invider?

    Är inte hela konceptet innebärande att stormakter och maktbalans skulle ersättas av samförstånd och harmoni, något som alltid lär vara kännetecknande för ex liberala, demokratiska, presidenter i USA?

    Är det inte just en sådan, dimmig, uppfattning rörande stormaktspolitik som kan sägas ha varit kännetecknade i Barack Obamas presidentvalskampanj år 2008, en uppfattning han tvingats ersätta med såväl andra tongångar som åtgärder när han praktiskt söker hantera världen, och den ljuva mänskligheten?

    Utifrån allt detta, undrar jag om det inte sammantaget behövs en massiv och bred framflyttning av de konservativas maktpositioner i världen för att helt enkelt rädda densamma? Detta eftersom konservativa normalt inser att människan inte är helt igenom god, och heller aldrig blir det.
    Inte någonsin.

    Mvh

  23. 23 Moodesty april 12, 2011 kl. 9:53

    Chruchill var en massmördare som Stalin ,, Han spelade en smutsig roll i efterkrigstidens Grekland där han gav order om att frige nazistkollaboratörerna, gav dem vapen och tillsammans med´den engelka armen mördade civila
    Han tryggade den folkhatade grekiska (läs brittiska) kungens plats .. och skapade möjligheter för de första napal bomberna över norra Grekland
    En folkmördare helt enkelt..
    Fråga grekerna vad de anser om honom

  24. 24 Patrik Magnusson april 12, 2011 kl. 17:29

    Moodesty: ”Fråga grekerna vad de anser om honom”

    Vilket svar man får beror nog på vilken grek man frågar. En grekisk kommunist har naturligtvis inget till övers för Churchill, men å andra sidan så ser jag kommunisters åsikter mera som en fingervisning om att den motsatta åsikten har sina poänger.

  25. 25 Maria oktober 30, 2013 kl. 20:08

    Hejsan! Jag har ett par frågor om Churchills bok My Early life som jag skulle uppskatta svar på. Jag vill egentligen bara få lite kött på benen och bekräftelse att jag analyserar rätt.
    1. Vad finns det för olika teman?
    2. Motiv?
    3. Hur påverkades verket av politiska strömmar och ideer?
    4. Språket och stilen?
    Oerhört tacksam för svar! ( gärna på mail: esbo_94@hotmail.com)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar