Corpus Delicti

Mänsklig interaktion

KULTUR | Trots att historiens vindar blåser starkare omkring oss nu i Anno 2011 än vad de flesta av oss antagligen kunnat ana vid årsskiftet skall detta inlägg inte vigas åt att behandla vattenvågor, män i tält eller den generella situationen i den svenska jämmerdalen. På konservativt manér skall detta inlägg istället handla om något så föga originellt och fullkomligt tidlöst som människonaturen. Ty hur spännande det dagsaktuella är förblir alltid det bestående mer storslaget.

De flesta diskussioner man har med människor i sin närhet; vid matbordet, över bardisken och bland kursböckerna är inte beroende av fundamentala frågeställningar. Diskussionen flyter lätt och smidigt enbart till följd av vilken välvilja vi kommer till den med, hur vi sovit föregående natt och att vi inte är alltför stressade. I de samtal vi kommer ihåg, mer än bara högst ytligt, börjar helt andra faktorer spela in för en god kommunikation. En diskursanalytiker skulle kunna komma med påpekanden om vårt sätt att visa omdöme och en filosof skulle fundera på våra epistemologiska utgångspunkter – bägge utgångspunkterna blir dock snabbt överteoretiska och fragmentariska En desto lättare och mer beskrivande utgångspunkt för att förklara olika människors olikartade synsätt är oftast den annorlunda människosynen. De flesta mer övergripande frågor kan oftast kokas ned till att bli antropologiska.

Ordet människosyn må vara ett av de mer vulgariserade orden i svensk debatt. Analysdjupet brukar vara begränsat, oftast finns underförstått att de två människosyner som finns är den humanistiska och den dumma. Sverigedemokraterna kritiseras gärna för sin omoraliska människosyn – när en mer rimlig kritik antagligen hade varit att undra om de ens har någon. Feministerna kritiserar sina motståndare för taskig kvinnosyn och någon maskulinist gormar om unken manssyn. Kanske är det detta som i ordets rätta bemärkelse kan kallas sexism; en diskussion om kön utan koppling till det mänskliga. Likadant blir det ofruktbara låsningarna ofta snabbt ett faktum. Vi kan alla se klichébilderna framför oss. Den nyfrälsta feministbruden som skriker ”det är en social konstruktion” och den pumpade machomannen som suckar ”det är naturen”. Frågan om var uppfostran/socialitet möter natur/arv, för att bägge två i alla fall i någon grad existerar kan nog de flesta acceptera, tar sin början igen.

Det är omöjligt att inte på något sätt nämna evolutionsteorin när människonaturen diskuteras. Dess applikationsmöjlighet är dock mer än omstridd. Vissa finner däri svaret på alla människosläktets frågor medan andra ser det som första steget på väg till Aktion T4. Vi skall ändå här försöka ge oss in i denna diskussion. Att evolutionsteorin erbjuder mycket deskriptivt är ett faktum få skulle förneka. Ingen mer tillfredsställande biologisk teori har någonsin presenterats. Floran av forskningsdiscipliner som framgångsrikt inkorporerat den i sig är långt. Vare sig det gäller neurologi eller fysiologi ger den upphov till nya landvinningar. Nya pusselbitar faller på plats. Steget från att studera djur till människor sker givetvis inte utan gnissel – men att den mänskliga anatomin uppvisar släktskap med andra djurs eller att våra drifter inte är helt olika andra varelsers torde dock inte vara okänt. I det nu några månader gamla numret av Axess-magasin argumenteras även för estetikens objektivitet utifrån ett evolutionsperspektiv med utgångspunkt i att skönheten har en evolutionär bas i människan. Hur långt denna utveckling kan sträcka sig är oklart – men antagligen är det långt. Betyder detta att mänskligheten inom en inte allför avlägsen framtid kommer att besitta nyckeln till sin egen natur?

David Hume (1711-1776)

Invändningarna låter sig dock göras tämligen snabbt. Filosofen David Hume som levde innan evolutionsteorins dagar har lämnat det mest sofistikerade argumentet för att så inte är fallet. Hans berömda ”Humes lag” kan mycket väl appliceras här. Ett ”är” kan inte automatiskt omvandlas till ett ”bör”. En giltig deskriptiv utsaga är inte nödvändigtvis en giltig normativ utsaga – lika lite i exegetik som i biologi. Hur en mänsklig hjärna ser ut eller vad ett statistiskt faktum pekar på säger lika lite om vad vi bör tänka på som vad vi bör göra.

Lika lite som en stenhård tilltro till biologin ger oss några goda imperativ gör den motsatta extrempositionen det. Jag tänker givetvis på det till leda brukade begreppet ”social konstruktion”. Vid sidan av att begreppet självt nog är ett av de bästa exemplen på en social konstruktion finns det något annat mycket intressant med det. En ”social konstruktion” kommer nämligen aldrig ensam! Underförstått i begreppet finns alltid de tre omdömena; den avhandlade konstruktionen är dålig, kan ändras och bör ändras. Sedan när abstraktioner i allmänhet skulle vara ovärdigt människosläktet är dock oklart. Kanske kommer det från Frankfurt-skolan, eller redan Marx eller varför inte Rousseau – men ett faktum är det uppenbarligen. Således finns även i detta ett brott mot Humes lag inbakad om än här i ännu mer svårgreppad form. Att Anna-Stina blir slagen av sin make är helt enkelt inte ett argument för könsrevolution.

Vad som så uppenbart saknas i dessa bägge extrempositioner är den mänskliga faktorn. Vare sig man bekänner sig till den ortodoxa biologismen eller sociologismen är man nödgad att förneka den fria viljan. Människan befinner sig antingen i mystiska strukturer omkring oss våld eller behärskas av kroppssubstanser mäktigare än trolldryck. I bägge fallen är människan ohjälpligt i händerna på krafter oändligt upphöjda och bortom vår egen värld. Man har inrättat ett slags vanmaktens titaniska panteon. Som inte alltför sällan känns en parallell till klassicismen på sin plats. Inom litteraturvetenskapen har föreslagits att den första romanen är Odyssén, som inte bara är uppföljaren till Iliaden, utan även skulle visa på en förändrad människosyn. Människan är inte längre en spelpjäs i händerna på makter långt ovanför oss utan en individ. Odysseus öde avgörs inte av gudarna på Olympen utan av hans egen karaktär och omdöme. Han har blivit subjektifierad. Ett förnekande av den fria viljan och därmed också personens ansvar erbjuder en möjlighet till mänsklig regression. Att göra den resa våra förfäder gjorde – fast baklänges. Det blir försvarbart, ja till och med det enda rimliga att skylla ifrån sig. Att återigen bli ett objekt i stora makters händer.

Det är mot denna antropologi en ickeförljugen humanism gång på gång måste sättas in. För visst är det ett faktum att människan liknar ett djur på många sätt – men mer viktigt är väl ändå att se till att människan inte uppför sig som ett? Den fria viljan är och förblir något helt unikt för människan. Människan är till sin natur något så väsensskilt från alla andra existerande varelser. Kanske är det bara den som aldrig sett Notre Dame eller David som kan påstå att människans kreativitet liknar djurens? Kanske är det, för att för ovanlighets skulle prata med Sartre, ett utfall av ”dålig tro” – ett förnekande av den mänskliga friheten för att dess svindlande svårbegriplighet känns för stor och smärtar för mycket. Kanske skulle det vara skönare om vi slapp men tyvärr är vi inte tillfrågade. Det är inte lätt men det måste göras ty inget annat är värdigt människan.

Hugo Fiévet