Axel Oxenstierna – en konservativ statsman

Axel Oxenstierna (1583-1654)

PORTRÄTT | Den svenska stormaktstidens rikskansler Axel Oxenstiernas märkliga insats infaller över ett sekel innan man kan tala om konservatism i egentlig bemärkelse. Ändå uppvisar den drag som måste kallas konservativa. Själva arten av hans insats – som en ”grå eminens”, en förtänksam välorganiserad medarbetare till en ung monark med talang för att påverka de stora politiska frågorna, ligger väl till för ett konservativt kynne.

Oxenstierna är den konservative som kosmopolit, den som medlar mellan sitt lands intressen och det Europa vars maktspel och personligheter han så väl kände. Sverige kunde inte ställa sig utanför. Vad Oxenstierna på sitt märgfulla språk kallat ”de tyska sakernas tillstånd” fordrade svenskt ingripande. Målet var ”att conservera sakerna så gott han kan”. Rent militär- och hegemonitänkande var honom djupt främmande. Utan rättslig grund blir freden en tillfällig slump. Även när krig ej kan undvikas, borde maximen vara belli fini pax est – krigets mål är fred. Oxenstierna företrädde tveklöst nästan instinktivt det allmänna bästa, det var för honom i djupare mening det verkliga, mot vilket han bekymrat såg ”små privata saker” och ”phantasier” störande avteckna sig. Han värjde sig också mot den då som nu utbredda driften till personligt berikande, sysslade därtill redan då med vad som senare skulle kallas lyxbekämpning.

En klarsynt karriärist i statstoppen

Efter kung Gustav II Adolfs död var Oxenstierna kronans ”fullmyndige legat” vid romerska riket (det bestod som bekant alltjämt) och arméerna. Han utgick från att svenskarna kan agera så länge tillräckligt stöd finns för detta från andra furstar. Han insåg arméernas beroende av god finansiering och försörjning. Det s.k. heilbronnska förbundet var just avsett att säkra ett sådant stöd. Oxenstierna hade dock inga illusioner om hur länge detta kunde bestå. Det gällde att kunna försörja sina stridande förband. Villkoren var enkla: fick inte (de värvade) trupperna betalt skulle de göra myteri. Oxenstierna spelade högt och arbetade bl.a. med utdelande av förläningar i erövrade områden för att hålla de berörda på gott humör. Samtidigt arbetade han hemma på att skapa en svensk stats- och arméledning som inte är beroende av en mans (kungens) närvaro. Detta tedde sig desto viktigare som kungen bara efterlämnat ett enda barn, den femåriga, blivande drottning Kristina. Det förklarar också Oxenstiernas intensiva arbete med en förvaltningsreform och hans geniala lösning med de självständiga kollegierna, likaså hans omsorg om hur de högsta besluten skall fattas. En modernisering tvingades fram främst av det prekära successionsläget.

1600-talet är en ”yxtid, en vargatid”. Maktens män talar med tänkaren Hobbes ett fränt språk. Oxenstierna företrädde i första ledet svenska intressen, och måste därvid balansera bl.a. mellan stridande och självmedvetna adelsfraktioner. Han talade och skrev i en nordisk politisk stil som av Richelieu i en berömd formulering betecknas som ”en smula gotisk” (d.v.s. barbarisk). Samtidigt delade Oxenstierna sin tids europeiska politiska grundvärderingar, som ytterst var hämtade ur det klassiska arvet. Aristotelisk etik, romersk rätt och vältalighet, och därur härledda föreställningar och begrepp genomsyrar hela Oxenstiernas gärning, fast hans språk må vara mer korthugget målande än latinskt elaborerat.

Vi vet inte hur mycket i den berömda 1634 års regeringsform som bär Oxenstiernas signatur. Förslag kan ha diskuterats med kungen före dennes död. Det är också svårt att avgöra i vad mån rikskanslern i regeringsformen snarare befäste en rådande än nyskapade praxis. Det säger sig självt att det saknades erfarenhet av vad en modern förvaltning kan åstadkomma. Sverige som centralstat var även ung. Den svenska ledningen tvangs följaktligen agera improviserat. Oxenstiernas sätt att arbeta var i sig omvittnat pragmatiskt, experimentellt, och rikskanslern satte i tidens anda heller ingen ära i att skapa något helt nytt. Det gällde att undvika godtycke och lämna blottor som motståndare kunde använda sig av. Nya skattebaser borde t.ex. vara väl motiverade. Som den realist han var insåg Oxenstierna att ett envälde aldrig mera var tänkbart. Det gällde att handla så att politiken fortlöpande vann riksrådets och ständernas gillande. Bättre procedurer för att pröva offentliga beslut infördes. Ekonomin frigjordes också successivt från onödiga regleringar. Skickliga personer bjöds att inflytta till och starta näringar i Sverige. Bönderna borde enligt Oxenstierna behandlas väl, ty de är inga livegna – påminde han om. Stränghet, men inte grymhet, visades i rättstillämpningen. Att som Oxenstierna satsa på nya utbildningar var ett sätt att underlätta det politiska beslutsfattandet och att försörja det med ny kompetens.

Med makten som verktyg mot godtycke

Fast 1600-talsgestalter som Gustav II Adolf och Oxenstierna möts av ett visst intresse från dagens svenskar, ser vi dem samtidigt skevt då vi använder vår tids glasögon. Den svenska statsledningen och det evangeliska lägret avfärdas av vissa som maktspelare bland andra. Ett skäl är att en syn på det trettioåriga kriget med dess blodsutgjutelse och förstörelse liksom 1648 års fred som ”nationell olycka” undanskymmer insikten, att flera aktörer ändå sökte uppträda återhållsamt. Ett alternativt synsätt påminner den tyske historikern Gunter Barudio om, i sitt verk Gustav Adolf der Grosse (1982). Barudio pekar på ett begrepp med lång hävd, ”den tyska freden”. Denna hade en rad furstar åberopat då de under medeltiden utlyste ”freder”. Barudio framhåller med rätta 1600-talslutheranernas konsekventa strävan att anknyta sin politik till en rättslig och avtalsorienterad metod och till ett erfarenhetsgrundat, kumulativt juridiskt vetande. De sökte t.ex. medvetet att undvika konflikt mellan sig och det tysk-romerska riket. Huset Habsburgs och Wallensteins dåvarande destruktiva makthävdelse i strid mot all rättssäkerhet, och dess öppna arrogans mot den obeprövade randstaten Sverige, måste däremot leda till konflikt. I sina krigsskäl åberopade svenskarna gammal rätt inbegripet motståndsrätten mot tyranner. De såg med oro skuggan av ett centraliserat kejsarvälde avteckna sig. Den fred till vilken Oxenstierna så vitalt medverkade – 1648 – var byggd på maktens och godtyckets motsats – en lag: lex imperii fundamentalis. Med Hugo Grotius kan Oxenstierna ses som sin tids störste europeiske fredsstiftare, menar Barudio.

Oxenstierna står staty framför Riddarhuset i Stockholm.

Det trettioåriga kriget bars av tilltagande brutalitet, och inte alla svenska generaler visade Oxenstiernas eller Torstensons självtukt. Det är ändå intressant att Axel Oxenstierna på flertalet punkter bestått historiens prövning. Med sin relativa tillbakadragenhet och skeptiska metod (det tyska kriget t.ex. övervägdes med pro et contra-resonemang som kan föra tanken till en disputation) vann han ett gott rykte som ansvarsfull europé och statsman. Bara det att han lyckades hindra Sverige från att låta den militära organisationen färga av sig på den civila förvaltningen var en bragd. Oxenstiernas egen rättskaffens personlighet, hans goda kunskaper, konsekvens och uthållighet sågs som en tillgång främst för det evangeliska lägret. Få svenskar genom tiderna torde genom sin flit och sina många kontakter dessutom ha varit bättre orienterade än han om de vitala europeiska frågorna. Oxenstiernas råd och åsikt efterfrågades, och han kom i en tid då resor var tidsödande till stor del att styra genom brev, som ännu finns bevarade. Hans goda omdöme röjdes inte minst i förmågan att välja medarbetare (de som stupade i krigen fick snabbt ersättare) liksom utse ”agenter” som från Europas olika hörn höll rikskanslern underrättad om händelserna.

Land skall med lag byggas. Gå varsamt fram, men var beredd att vid läge nyttja ”occasionen”. Bygg på samvetet, inte blotta statsräsonen. Inse att en stat byggs med regler och känsla för billighet, anpassade efter landet men grundade i naturrätten. Lägg allt som görs på minnet, och var konsekvent. Få har mer konkret än Oxenstierna insett, eller mer helgjutet än han lyckats praktisera, innebörden av dessa enkla satser. Hans politik byggde på en rik och väl reflekterad erfarenhet. Med sådana principer blev han ”det möjligas mästare” skriver Oxenstiernas biograf Gunnar Wetterberg. Fast pragmatiker och improvisatör, såg han beslut i skiftande omständigheter som ett test på naturrättens klassiska grundprinciper.

Banade han också väg mot den stora stat som i dag är vårt största bekymmer? Nej den utvecklingen får sägas ha startat senare och utifrån helt andra tänkesätt. Tveklöst hör Axel Oxenstierna ännu hemma i den storsint konservativa, i den vidsynta europeiska statsmannatraditionen.

Carl Johan Ljungberg

Annonser

7 Responses to “Axel Oxenstierna – en konservativ statsman”


  1. 1 Johan mars 24, 2011 kl. 22:57

    Intressant artikel. Herr Ljungberg verkar dock ha glömt eller ignorerat de ”concessioner” som Axel mer eller mindre tvingade Gustav II Adolf att skriva på om han ville bli kung utan en förmyndarregering. De concessioner som tog bort makt från kungen och de två lägsta ständerna och placerade den hos adeln och prästerskapet. Ej heller tar ni upp hans extrema nepotism då han såg till att familjen Oxenstierna besatt de viktigaste ämbetena såsom general-guvernörer över domänerna.
    På samma sätt som att man inte ska döma honom utefter moderna synsätt så ska man ej heller höja honom till skyarna som bot mot detta.
    Slutligen, det romerska riket och det tysk-romerska riket är inte samma sak. Tysk-romerska riket kan inte ens kallas för en successionsstat. Romerska riket tog slut i och med att Konstantinopel intogs av Osmanerna 1453. Tysk-romerska riket härstammar från Charlemagnes erövringar och att påven ville skapa en motvikt mot kejsaren och patriarkatet i öst. Det tog till år 800 innan Otto I blev den första riktiga tysk-romerske kejsaren.

  2. 2 Höögwälborne Grefven Axel Saggenstråhle mars 25, 2011 kl. 4:54

    Att Axel Oxenstierna alltså inskränkte den tidvis tyranniska kungamakten är väl ändå inte något som ligger honom till last som rikskansler?

  3. 3 Söderbaum mars 25, 2011 kl. 10:08

    ”Att Axel Oxenstierna alltså inskränkte den tidvis tyranniska kungamakten är väl ändå inte något som ligger honom till last som rikskansler?”

    Inte som konservativ heller.

  4. 4 Johan mars 25, 2011 kl. 11:13

    ”Att Axel Oxenstierna alltså inskränkte den tidvis tyranniska kungamakten är väl ändå inte något som ligger honom till last som rikskansler?”

    Du verkade missa att jag sa att han inte bara tog makt från kungen utan bönder och borgare också. Oligarki är inte bättre än tyranni. För att inte tala om att, med få undantag, så var adeln ute efter sin egen välfärd, inte helt olikt de oligarker vi idag kan se i östeuropa. Om du vill ha exempel på varför ett feodaliserat adelssamhälle inte är att föredra framför en centraliserad kungamakt så kan du bara titta på ovan nämnda tysk-romerska rike, medeltida Frankrike eller varför inte det ack så lyckade Polskt-Litauiska Samväldet med deras fina Liberum Veto.

    Och tro inte att bara för att ni kallar honom konservativ så skulle ni ha en större gemensam värdegrund med honom. Ni begår däri samma misstag som de som dömer honom utifrån moderna grunder. Vad Axel förespråkade var en värld och en stat styrd av aristokrater och kungen.

  5. 5 Höögwälborne Grefven Axel Saggenstråhle af Horbocka april 4, 2011 kl. 5:40

    Nog för att jag förstår vad du menar, men vad den svenska adeln åtminstone fram t.o.m. 1600-talet ville nå fram till var inte ett feodalsamhälle utan en återgång till den gamla svenska stormannaordningen med valkungarike och fria och självständiga landskap. Det var ett värdigt och ädelt mål.

  6. 6 Christer Häll december 1, 2011 kl. 19:32

    Om Grekland, Italien, Portugal med flera länder hade haft en Axel Oxenstierna präglande statens maktutövande skulle korruptionen i länderna varit försumbar. Min vän Axel är värd all uppskattning.

  7. 7 Lars Magnssuson december 26, 2011 kl. 19:57

    År 800 blev väl Charlemagne krönt till kejsare av påven.
    Det var väl 961 om jag inte missminner mig som Otto I blev krönt som den förste kejasren i det Tysk-Romerska riket.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,743 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar