Håkan Juholt har valts till Socialdemokraternas nye partiledare. Han säger sig vara emot förnyelse, efter vad som meddelats om hans syn på socialdemokratins väg framåt. Det händer emellanåt att media kallar ryssar som vill tillbaka till Sovjet-tiden för ”konservativa”. Jag tror faktiskt inte att Juholt, Stalin-mustaschen till trots, är i närheten av dessa politiskt. Och givetvis har en sådan politik ingenting med konservatism att göra. Men en fråga som jag vill passa på att adressera i det här läget är vad Håkan Juholt anser om konservatismen.
Låt oss ta ett steg tillbaka i händelserna. Jag hade faktiskt fått lite koll på Håkan Juholt innan han lades fram som valberedningens förslag till ny S-ledare. Detta eftersom jag förra sommaren vikarierade som politisk redaktör på Kalmar-tidningen Barometern, och Juholt närmast varit socialdemokraternas starke man där. På uppdrag av redaktionen skrev jag en artikelserie om modern konservatism, och därefter bjöds representanter för de olika partierna in att ge sin syn på konservatismen i modern politik. En av dessa var skriven av Håkan Juholt (S).
Omständigheterna var tyvärr sådana att jag inte på ledarplats kunde bemöta Juholts såvitt jag förstår ärliga försök att föra debatt om konservatismen från ett klassiskt socialdemokratiskt håll. Jag vill därför ta tillfället i akt att som en gratulation till den nye oppositionsledaren lyfta in mitt svar i denna debatt på T&F:
Håkan Juholt (S) skriver i Barometern den 20/7 2010 att Sverige ”har en lång tradition av att vara ett icke-konservativt land”. Så är det, och jag förstår om socialdemokraterna är stolta över det. Men frågan är hur bra det egentligen har varit för Sverige att domineras så länge av socialdemokratin – 65 av de senaste 80 åren? Civilsamhället och välfärden – två viktiga konservativa frågor – håller idag på att kollapsa totalt. Juholt skriver i sin artikel att det är viktigt med en gemensamt finansierad välfärdsstat, men det är ju bara socialdemokratisk stridsretorik utan politisk förankring. Välfärden började de underminera genom den bidragslinje som inleddes på 70-talet. Och civilsamhället har S alltid motarbetat med sin sociala ingenjörskonst.
Enligt Juholt talar ingenting ”för en nykonservativ våg över Sverige”. Men över en tioårsperiod är det bara att konstatera att konservatismen i alla fall är på stark frammarsch i den svenska samhällsdebatten. I början av 2000-talet blev man reflexmässigt avfärdad och omedelbart misstänkliggjord om man kallade sig ”konservativ” eller ville föra fram en ståndpunkt under konservativt baner. Så är det inte idag – konservatismen både debatteras och bildar opinion. Juholt tycks basera sin analys av konservatismen på att ”progressionen inte kan hejdas”, underförstått att konservatismen som den normalt (miss)uppfattas är emot utveckling. Men saken är ju den att samhällsutvecklingen pågår helt naturligt, den behöver inte drivas av politikerna. Det förstår konservativa, som inte vill motverka samhällsutvecklingen – men däremot att den inte ska drivas ur händerna på folket. Även Juholt förstår faktiskt detta, han skriver att ”människors naturliga färdriktning är framåt”. Men ändå vill han och S alltså motverka denna naturliga utveckling, och stöpa alla människor i samma form så att ingen står i vägen för socialdemokratins politiska skrivbordskonstruktioner. Det är väldigt synd.
En annan sak som Juholt träffar förvånansvärt rätt i är att politikens syfte måste vara att ”öka människors frihet”. Detta hör absolut inte till vanligheterna att ledande socialdemokrater påtalar som meningen med politiken. Vidare skriver han att ”endast tillsammans kan vi lösa de svåra ekologiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska uppgifterna” – och det kan man ju skriva under på. Att det sociala ansvaret behöver omfatta miljön, ekonomin och säkerhetspolitiken är också en konservativ ståndpunkt.
Juholt skriver att medan Kristdemokraterna tappert försöker höja den konservativa fanan så håller de på att straffas ut ur riksdagen för detta. Den som har följt opinionsmätningarna sedan valet 2006 vet mycket väl att KD varit på väg ut ur riksdagen hela tiden, och det till en början med anledning av en politisk vänstersväng följt av en retorisk högersväng utan politisk förankring. Därmed har i mycket stor utsträckning tveksamheten inför KD under valrörelsen bestått i att den nya konservativa retoriken mest är en fernissa.
Som Juholt också är inne på är det verkligen på tiden att vi konservativa träder fram och gör vårt bästa för att försöka formulera attraktiva politiska alternativ. Inte minst viktigt känns det självklart i det svenska betongväldets iskalla sken: att om borgerligheten går vänsterut så gör även S det. Detta är precis vad som förväntas nu när Juholt tagit över. Men utan att för den skull lovorda den nye S-ledaren vill jag i alla fall framhålla det faktum att han själv alltså förra sommaren sade sig stå för att politiken ska gå i riktning mot frihet under ansvar för människorna. Även om det kanske inte visar att Juholt skulle vara konservativ utan att själv veta det (”frihet under ansvar” är en klassisk konservativ paroll), så visar det ändå på något sätt att konservativt tänkande är på väg fram även där man minst kanske anar det.
Låt oss också hoppas att detta bara är början på en lång och intressant debatt mellan S-ledaren och oss konservativa. Man behöver inte vara för allt som är nytt, som maxim håller vi konservativa också med om detta juholtska uttalande som ekat i media under de senaste dagarna.
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Ju mer jag ser av Juholt, desto mera imponerad blir jag av sossarnas val av ny partiledare. Naturligtvis har Juholt knasiga idéer (han är trots allt sosse), men han verkar ha allt det som Mona Sahlin saknade, humor, självdistans, kunnande och en äkta personlighet.
Jag tror att sossarna har vaknat upp och insett att de aldrig kan konkurrera om de lattesörplande storstadsliberalerna, och att det är bättre att försöka vinna resten av befolkningen, vanligt folk ute i stugorna runt om i landet, sådana som tycker att fjollträskarna inte skall lägga sig i allting i onödan, och struntar i om toaletterna är könsneutrala. Det känns livsfarligt.
De väljargrupper som sjunger så här:
Kände sig nog inte så hemma med Sahlin, men Juholt kan mycket väl gå hem.
Nu, mera än någonsin, behövs ett konservativt politiskt alternativ, som kan fånga upp de väljare utanför storstaden som sossarna uppenbart kommer att rikta in sig på, villa-vovve-volvofolket, eller åtminstone den delen av denna stora väljargrupp som värderar lag och ordning, familjeliv, och eget ansvarstagande.
Kanske en läxa för KD att begrunda också. Storstadsliberalerna må vara den hippaste, mest mediastarka väljargruppen, men de är dock bara en bråkdel av väljarna, och för dem finns det få anledningar att söka sig till bleka kopior som Kd, C och S, när de har M, Fp, och MP att ty sig till.
Vi ska inte ha några som helst illusioner om att socialdemokraternas linje, i kamraten Juholts tappning, går i riktning åt det borgerliga hållet. Det vi beskådar är en socialdemokrat som fortfarande lever i industrisamhällets tankevärld, en väld som inte längre finns. Kamraten Juholt må vara en färgstark man med goda personliga egenskaper. men politisk och ideologiskt är han fast i ett socialdemokratiskt tänkande som hör gårdagen till.
Nu vädrar de krafter morgonluft vars högsta övertygelse är att allt kan åstadkommas med politik. Med skatter, social ingenjörskonst och politiska pekpinnar på alla livets områden skall lyckoriket skapas. Ingenting har man lärt av historien.
När samhället förändrades under 70- och 80-talen blev det uppenbart att den socialdemokratiska politiken inte längre höll. Skatterna blev såväl ett stort problem för medel-Svensson som en av de viktigaste orsakerna till den ekonomiska stagnationen. Den politiska förmyndarmentaliteten och detaljstyrningen, om än i välmening, föll inte längre gemene man i smaken. Strävan efter valfrihet och viljan att kunna ta ett större mått av personligt ansvar kunde inte längre hindras. Socialdemokratin framstod allt mer i otakt med tiden. Att man ändå kunde behålla makten, under större delen av tiden, berodde inte på egna förtjänster utan på oppositionens oförmåga.
Det är välgörande att socialdemokraterna nu väljer en tydlig riktning. Det kommer att göra alternativen tydligare. Av den förnyelse i ”Alliansen-light” riktning som vissa socialdemokrater tycktes drömma om, i spåren av valkollapsen, blev det ingenting. Nu är det vänsterpolitik som gäller.
Det blir nu än viktigare för alla oss som har en borgerlig övertygelse att på alla sätt fortsätta verka för den viktiga förändring som trots allt skedde 2006 ska bestå. Vi behöver inte, och skall inte, vara nöjda med allt men i jämförelse med den vänsterpolitik som kamraten Juholt nu ivrigt kommer att verka för är skillnaden stor.
”Vi ska inte ha några som helst illusioner om att socialdemokraternas linje, i kamraten Juholts tappning, går i riktning åt det borgerliga hållet.”
Nej, det tror inte jag heller. Tvärtom, verkar det ju som du säger bli en vänstersväng. Jag vill dock varna för övermod när man bedömer sossarnas ”nya” linje. Politiska sympatier är ju komplexa, och att bara placera ut väljare på en endimensionell ideologisk höger-vänsterskala räcker inte.
Det finns flera dimensioner rent sakpolitiskt, och där verkar det ju som om man samtidigt med den ekonomiska vänstersvängen, också tycks ta något steg bort från de mera extrema sociala flummerier man ägnat sig åt på senaste tid, och som ärligt talat är ganska främmande för många av sossarnas kärnväljare.
Förutom sakpolitik finns det mycket annat som spelar in för hur väl ett parti lyckas locka väljare, t.ex. hur väl deras ledande politiker går hem, vilken grad av självförtroende över den egna linjen man signalerar om, och vilka vänner man lierar sig med.
Jag säger inte att sossarna blir bättre med Juholt, men annorlunda, och farligare. Det är inte nödvändigtvis bara dåligt. Med en värdig motståndare att tampas med ökar kraven på borgerligheten att formulera sitt politiska alternativ, och att göra ett bra jobb. Men ve oss om vi inte lyckas vinna kampen mot de nya sossarna. Då är det slut med den svenska tigern. Då blir det returbiljett till det ekonomiska B-laget.
Jag ska villigt erkänna att jag inte har några föreställningar om att Juholt ska lyfta in ett uns konservativ politik i sin verktygslåda. Men ibland får man passa på att lägga ut krokar för att locka hit nya läsare. 😉
”Jag vill dock varna för övermod när man bedömer sossarnas ”nya” linje. Politiska sympatier är ju komplexa, och att bara placera ut väljare på en endimensionell ideologisk höger-vänsterskala räcker inte”
Här slår du huvudet på spiken. Hotet att kamraten Juholts vänstersocialistiska drömmar också kommer bli regeringspolitik ligger inte i att man hos väljarna lyckas uppbåda entusiasm för socialismen.
Det stora hotet är att Alliansen ”tappar stinget” och av väljarna uppfattas som slentrianmässiga utan förmåga att driva idéer och utveckling framåt. Här är det viktigt att Alliansen nu konsekvent tar debatten om den i allt centrala frågan om politikens roll och ansvarsområden. Det må vara att kamraten Juholts trontal var kliniskt rent från sakpolitiska utfästelser men när det gäller den ideologiska inriktningen finns inga tvivel.
Det är möjligt att kamraten Juholt inledningsvis kommer att nå framgångar rent opinionsmässigt, genom sin förmenta folklighet och humoristiska uppenbarelse. I längden är det dock mycket tveksamt om detta kommer att räcka. I grunden är det fortsatt så att kamraten Juholt står i spetsen för ett parti som går i otakt med tiden och som saknar förmåga till självinsikt.
Just förmågan till självinskikt är något som skiljer förnyelsen av moderaterna efter 2002 och socialdemokraternas ”förnyelse” anno 2011. Moderaterna insåg och erkände sina svagheter och byggde utifrån detta en konsekvent linje som, även om man visst kan ha synpunkter sakpolitiska delar av förnyelsen, ledde till framgång och det första egentliga brottet av den socialdemokratiska hegemonin sedan 30-talet.
Socialdemokraterna tror fortfarande att man ”inte är ett parti som andra” utan att man likt våra 1600-tals kungar ”av Guds nåde” har en av högre makt förutbestämd roll att vara det statsbärande och ledande partiet. Samtidigt försöker man på alla sätt dölja det faktum att partiet härjats av ”blodiga” falangstrider vilka utspelat sig inför öppen ridå under det tragikomiska påveval som valberedningens kardinaler ägnat sig åt. Ur detta perspektiv framstod kamraten Juholts uttalande vid fredagens presskonferens, att partiet inte är splittrat, som rena Bagdad-Bob fantasierna. Detta uttalande säger en del om kamraten Juholts sanna karaktär och förmåga till självinsikt samtidigt som ingjuter hopp i mitt borgerliga sinne.
Patrik Magnusson, du skriver:
”Det finns flera dimensioner rent sakpolitiskt, och där verkar det ju som om man samtidigt med den ekonomiska vänstersvängen, också tycks ta något steg bort från de mera extrema sociala flummerier man ägnat sig åt på senaste tid, och som ärligt talat är ganska främmande för många av sossarnas kärnväljare.”
och
”Nu, mera än någonsin, behövs ett konservativt politiskt alternativ, som kan fånga upp de väljare utanför storstaden som sossarna uppenbart kommer att rikta in sig på, villa-vovve-volvofolket, eller åtminstone den delen av denna stora väljargrupp som värderar lag och ordning, familjeliv, och eget ansvarstagande.
”Kanske en läxa för KD att begrunda också. Storstadsliberalerna må vara den hippaste, mest mediastarka väljargruppen, men de är dock bara en bråkdel av väljarna, och för dem finns det få anledningar att söka sig till bleka kopior som Kd, C och S, när de har M, Fp, och MP att ty sig till.”
Det är bara att gratulera till analysen. Jag tycker den är klockren!
Tack, högersossen!
Även om det känns lite oroande att ständigt få beröm för mina analyser av någon som betraktar sig som sosse. 😉
@Patrik Magnusson,
Ha, ha, ha!
Nej, så ska du inte känna. Du får tänka på att vi må skilja oss i socioekonomiska frågor, men i sociokulturella frågor är jag kulturkonservativ/kommunitär.
Så där kan vi nog mötas utan alltför stora olikheter.
🙂