För lite, för sent

Idag lyfter de första svenska stridsflygplanen mot sitt kommande operationsområde i Medelhavet. Tillsammans med en bred koalition av västerländska demokratier skall de upprätthålla en av FN sanktionerad flygförbudszon syftande till att hindra diktatorn Gaddafi att mörda sin egen befolkning. De gör det med en för svenska förhållanden osedvanligt bred parlamentarisk majoritet i ryggen. Så långt allt väl. Det går dock inte att komma ifrån två viktiga förhållanden som skiljer vår insats från den som många andra länders, t.ex. Frankrikes, Storbritanniens, Danmarks och Norges.

JAS39 - Äntligen på väg

För det första kommer vår insats anmärkningsvärt sent. För ett land som talar sig så varm för internationell solidaritet och FN-samarbete är Sverige märkligt senfärdiga. Medan våra grannländer Danmark och Norge inom ett par dagar beslutat delta i operationerna, och efter ytterligare ett par dagar hade flygplan i luften ovanför Libyen, så tog det Sverige två veckor att fatta beslut, och kanske ytterligare en vecka innan våra förband är i gång.

För det andra så begränsas det svenska förbandets mandat till att övervaka flygförbudszonen, d.v.s. att bekämpa flygplan ur Gaddafis redan utplånade flygvapen, medan både danska och norska flygplan även får utföra attackuppdrag mot markförband som beskjuter civila, d.v.s. den typ av uppdrag som gör verklig skillnad. Svenska piloter som bevittnar övergrepp på marken skall enligt den nye s-ledaren Juholts mening snabbt åka därifrån utan att ingripa. I och med att han är av den uppfattningen så har också regeringen som ju är i minoritet, och i alla händelser ville ha en bred enighet, inte kunnat ge våra flygare friare händer än så.

Att uppdraget fick så begränsad omfattning kan man således lasta oppositionen för, den opposition som vitt och brett talat om sin vilja att ingripa och klagat på regeringen för passivitet, och som nu när det kommer till kritan visat att det gamla talesättet ”tomma tunnor skramlar mest” fortfarande håller måttet. Det är av flera skäl olyckligt att den svenska insatsen blev en halvmesyr. Det cementerar bilden av Sverige som de ryggradslösas land, som låter andra göra grovjobbet och sedan själv står vid sidan av och klagar på de som gör det, och framförallt förtar det en stor del av det faktiska värdet av vår insats.

Att beslutet om insats dröjde så länge kan däremot knappast oppositionen lastas för. Här har regeringen agerat synnerligen stelbent och oengagerat. Medan andra länder på eget initiativ svarat på FN:s uppmaning att skicka flyg, så har den svenska regeringen fått för sig att man behöver en särskild inbjudan från NATO för att delta, och presterat den ena krystade förklaringen efter den andra varför ledningsförhållanden är för oklara för Sverige. På så sätt förhalade man beslutet i två veckor.

Som om inte detta vore nog, så har man knappast utnyttjat tiden mellan flygförbudszonens skapande och gårdagens Riksdagsbeslut särskilt effektivt. I väntan på beslut borde naturligtvis det aktuella flygförbandets beredskap ha höjts, förberedelser gjorts, och förbandet kunde till och med ha framgrupperats till Italien eller Grekland, så att det första uppdraget kunde ha flugits redan igår. Istället har vad jag förstår Försvarsmakten haft strikta instruktioner att absolut inga förberedelser fick ske innan det formella beslutet om insats togs.

Juholt (s) - uttalar ett kraftfullt och bestämt "kanske"

Denna långsamhet indikerar i mina ögon att regeringen knappast varit särskilt angelägen att delta i Libyen. Med undantag för folkpartiledaren Björklund, tycks inte regeringens upprördhet över de begränsningar sossarna påtvingat förbandet vara särskilt stor. Frågan är om man inte i många fall är lättade över dessa begränsningar, och tacksam att det blev sossarna som fick ta ansvaret för dem.

Var är Tolgfors som var så stolt över sin solidaritetsdoktrin, och som skrutit så över det snabbt gripbara svenska försvaret? Är det måhända så att det luftslott som ”tomhylsan” snickrat på inte riktigt är den tiger han vill få oss att tro, utan snarare en liten mus? Jag måste erkänna att jag inte begriper vad man sysslat med i regeringen. Bättre chans än denna att visa att Sverige är beredda att ställa upp internationellt med kort varsel, och att förbandsslakten de senaste 20 åren åtminstone gett oss en användbar liten leksaksarmé går bara inte få.

Vänsterns märkliga vacklande

Den traditionella bilden har varit att allianspartierna har varit övervägande proamerikanska, sossarna neutralt avvaktande, och miljöpartiet och vänsterpartiet fientliga till allt som har med USA att göra och således tämligen glada i alla skurkstater som hatar USA, och där platsar ju Libyen med lätthet. Västmaktsintervention i Mellanöstern för att stoppa diktatorer har av de sistnämnda brännmärkts som korståg och imperialism. Dess svenska anhängare fick öknamnet ”bombhöger”.

För bara ett och ett halvt år sedan bedrevs en stor flygövning i Norrbotten, där Sverige bjudit in en rad NATO-länder. Scenariot gick i stort ut på att en galen diktator lät anställa folkmord på sin befolkning, och de övande förbanden skulle skydda denna befolkning bl.a. genom att upprätthålla en flygförbudszon. Exakt var de som gjorde detta scenario hade hittat sina kristallkulor vet jag inte, men uppenbarligen var de av hög kvalitet, för just precis detta sker nu i Libyen. Behöver jag tillägga att (v) och (mp) var mäkta förgrymmade över att NATO fick komma hit och leka krig.

När sedan orosmolnen tornade upp sig i Libyen överraskade inte bara sossarna utan även vänstern och miljöpartiet med sitt engagemang och sin aktivism. Nu var det vänsterblocket som drev på och ville se svensk insats mot diktatorn. Samtidigt som man anklagade regeringen för passivitet så glömde man bekvämt nog bort att om man själv hade fått styra Sverige de senaste fyra åren så hade det svenska försvaret haft ännu sämre resurser att bidra med, och vi hade sannolikt inte överhuvudtaget varit samövade och beredda för uppgiften. Hycklare är vad de är. Lite för de tankarna till alla de försvarshatare som under 20- och 30-talet såg till att ställa Sverige försvarslöst, för att sedan efter kriget gorma om den svenska eftergiftspolitiken under kriget.

Exakt vad som fått kamraterna till vänster att överge sin broder från Libyen är också ett mysterium. Från sitt maktövertagande 1969 till början av 2000-talet hade han närmast idolstatus. Möjligen står förklaringen att finna i hans politiska omsvängning efter 9/11. När kriget mot terrorn tog fart insåg Gaddafi vad klockan var slagen. Med hans imponerande CV som terrorist krävdes det knappast stor fantasi för att inse hur lockande måltavla för amerikanarnas vrede han utgjorde.

Broder Gaddafi - Nu även i Vänsterns kikarsikte

Som den överlevare Gaddafi är insåg han att nu var det dags att ligga lågt, mycket lågt. Hans program för massförstörelsevapen skrotades, och dryga skadestånd till hans offer betalades ut. Istället för en antiimperialistisk diktator, blev Gaddafi blott en diktator. Här tror jag vår svenska vänsters känslor svalnade. Troligen blev de inte bättre av att Gaddafi tycktes finna ny vänskap hos ingen mindre än Italiens Berlusconi. Man får nog heller inte underskatta det romantiska skimret hos en folklig revolution. Sådant slår an strängar djupt nere i själen hos en sann kommunist. Det faktum att USA visat sig så motvilliga att ingripa kan också ha stärkt vänstern i sin övertygelse. Om USA tvekar måste det väl vara ett tecken på att rebellerna är goda.

Nu tycks det dock som ett visst mått av normalitet återinträtt. I och med att regeringen synade oppositionens engagemang så har de tvingats bekänna färg, och framstår åter som de fega och passiva. Kanske kan spelet med oppositionen också vara en möjlig förklaring till regeringens senfärdighet. Kanske var regeringens passivitet enbart en taktik för att lura ut främst sossarna ur buskarna, och få dem att göra utfästelser som de sedan inte kunde backa ur. Hade regeringen drivit på för en svensk insats finns alltid risken att sossarna satt sig på tvären och utnyttjat situationen för att beskriva regeringen som krigshetsare i USA:s ledband.

Varför insats i Libyen?

Så långt har jag i artikeln som ett axiom utgått från att ett svenskt deltagande i den internationella insatsen i Libyen är önskvärd. Men är det egentligen självklart att det är så? Ett av våra Riksdagspartier, och flertalet politiska grupperingar utanför parlamentet, inklusive fredsrörelsen, är ju mot en insats, och flera andra länder, t.ex. Tyskland och Finland har ju valt att avstå.

Det finns faktiskt också goda skäl till tveksamhet. Insatsen saknar en hållbar långsiktig strategi. Det enda sättet att långsiktigt skydda befolkningen i Libyen hade varit att störta Gaddafi. Det är långt ifrån säkert att oppositionen klarar detta på egen hand, även med flygunderstöd. Resultatet riskerar således att bli ett utdraget inbördeskrig, eller i bästa fall ett delat Libyen där diktatorn sitter kvar i väster och oppositionen tar över i öster. Så långt sträcker sig dock inte FN:s mandat, eller de deltagande ländernas vilja.

Det är heller inte helt orimligt att hysa vissa tvivel på oppositionens demokratiska meriter. Många företrädare för oppositionen är oskrivna kort, vissa är avhoppare från regimen. Det är ju frestande att tänka sig att vi har en god sida fylld av övertygade demokrater, och en annan fylld av galna islamister som förläst sig på Gaddafis lilla gröna. Sannolikt är det mera komplicerat.

Libyen är ett klansamhälle. Delar av de motsättningar som nu blossat upp handlar sannolikt om att klaner som missgynnats under Gaddafi gör uppror, medan hans egna närstående försvarar sina privilegier. Här är upplagt för långa och bittra strider och kanske ombytta roller när nya klaner får styra, och de gamla kuvas. Även i Libyen har funnits en undertryckt islamistisk strömning. Säkert finns bland de oppositionella även företrädare för dessa. Att Libyen efter Gaddafi skulle bli en stabil demokrati är därför ingen självklar slutsats.

Inte heller arabförbundets agerande ingjuter förtroende. Till en början var de kraftigt pådrivande för en flygförbudszon, och mot Gaddafis regim. Nu när flygförbudszonen är etablerad har man ändrat sig. Nu när det visar sig att de internationella styrkorna inte kan lösa sitt uppdrag utan att sätta in vapen mot Libyska mål, och då civila libyer riskerar att träffas, vill man inte vara med längre. Det är inte utan att man upplever dem som en smula otacksamma. Först skriker de på att väst skall komma och reda ut soppan åt dem, när väst till slut gör det, så klagar man.

Ändå vill jag hävda att det här helt rätt att Sverige deltar i insatsen. Till skillnad från Finland som har ett eget försvar, och Tyskland som är fullvärdiga medlemmar av NATO, så har Sverige ett stort behov av att samla på sig internationella pluspoäng för visad solidaritet. Vår egen säkerhet vilar idag på den bräckliga skapelse som kallas solidaritetsdoktrinen. Tanken är att vi skall hjälpa andra i nöd, och att de skall hjälpa oss i motsvarande läge. Att då backa ur när vi förväntas bistå med ganska blygsamma medel vore knappast att bädda för en generös inställning den dag vi själva behöver hjälp.

Även om insatsen som sådan baseras på en bräcklig strategi förefaller den politiskt klok. I en värld där det finns oroande tecken på ständigt återkommande kriser i relationerna mellan västvärlden och den muslimska världen, har vi här en chans att när arabförbundet ber om hjälp visa att vi faktiskt ställer upp, och att vi gör det på ett sådant sätt att vi låter libyerna själva vinna sin frihet, inte genom att vi går in och påtvingar dem västlig administration.

Gaddafis regim hör också till de lyckligtvis numera ganska få som är så vedervärdiga att man svårligen kan tänka sig att det kan bli värre. Även om man kan hysa farhågor om vad det skall bli av Libyen efter Gaddafi, så förefaller det sannolikt att det i alla fall blir bättre. Rent mänskligt är det rätt att hjälpa de som terroriseras av hans regim. Ur det perspektivet har vi allt att vinna och inget att förlora.

Inget av det som sagts om de märkliga begränsningarna i Sveriges insats, eller den oklara situationen i Libyen skall placera någon skugga över de svenska kvinnor och män som nu åker ned till Medelhavet för att göra en insats. Jag är säker på att de kommer att ge oss anledning att vara stolta över dem och deras insatser, och jag önskar dem all lycka till.

Patrik Magnusson

12 Responses to “För lite, för sent”


  1. 1 Magnus april 2, 2011 kl. 14:47

    Denna kommentar torde vara ”motvals”?

    Gaddafis regim må vara vedervärdig — det har den varit i decennier men varför slåss vi där nu. Noterar i detta nästan jämt årsgamla klipp att Gaddafi släppte regimmotståndare från al-Qaida-anknutna LIGF, fängslade på 90-talet:

    Vidare finns väl bland nu regimmotståndare islamister vars känsla för demokrati är noll, inte minst i östra Libyen. Detta Youtubekonto, Fearx06, videos bl a visande hur hjärtat slits ur kroppen på Gaddafisoldater och bränns, allt offentligt vilket sägs visa att det är al-Qaida-rebeller:

    /Youtubelänken avlägsnad / Patrik Magnusson

    Noterar att en Politico-skribent förordar att Gaddafiregimens mediekanaler stängs ned:

    http://www.politico.com/blogs/bensmith/0311/Activists_want_Libya_TV_turned_off.html

    Det är kanske rimligt om man vet att Gaddafi är lika med Hitler och motståndarna är demokrater, men vet vi det? Om inte, är det demokratiskt att stänga mediekanaler?

    Jag är pro-NATO (konservativ) och har inte den Israelfientliga inställning t ex Michael Scheuer (också kritisk till insatsen i Libyen) verkar ha.

    Noterar i Slate att även Anne Applebaum är negativ:

    http://www.slate.com/id/2289620

    Att detta är en enkel svart-vit situation har jag svårt att tro.

    Ska man tala om att vi borde gått in tidigt anser jag att man kunde ha kört ett demokratiprojekt kraftigt styrt av väst när det var lätt att fälla Gaddafi i månadsskiftet feb-mars. Men inte ens när man gick in för att man skulle skydda rebeller från Gaddafis beskjutning vågade man ju gå in massivt med målet att fälla regimen och plantera demokrati. Och därför finner jag det vi nu håller på med som planlös verksamhet med resultat som inte vi styr det minsta över. Möjligen hoppas man att islamister i oppositionen ska bli vänligt inställda till väst och det kanske är en poäng med insatsen?

  2. 2 Magnus april 2, 2011 kl. 14:58

    Var inte meningen att videoklipp skulle visas, bara URL. Det andra klippet vidrigt och beklagar att det visualiseras på denna sajt.

    Håller f ö med om att vi ska ställa upp för NATO, bl a så de hjälper oss när vi råkar illa ut, samt att Juholts begränsning är korkad (t o m sakligt inkorrekt om barnsoldater).

  3. 3 Magnus april 2, 2011 kl. 14:59

    Rättelse: LIGF ska vara LIFG (Libyan Islamic Fighting Group).

  4. 4 essenonvideri april 2, 2011 kl. 15:37

    Magnus,

    Jag tog bort det andra videoklippet. Om jag tolkar din andra kommentar rätt har du inget att invända?

    Den som vill leta rätt på klippet på Youtube hittar det säkert med ledning av din beskrivning.

    Vad gäller dina reservationer kring insatsen så speglar de till stor del de jag själv gav uttryck för i min artikel, om än inte lika kategoriskt.

    Det tycks som om de alternativ Libyen står inför alla är dåliga i varierande grad. Risken är tyvärr överhängande att vi får ett långt inbördeskrig, eller en ny regim vars lexikon inte innehåller ord som ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”. Möjligen kan man kanske hoppas att den i alla fall blir snäppet bättre än Gaddafis, vilket ju inte borde vara så svårt.

    Sedan tror jag att man måste ta mycket av den information som florerar med en nypa salt. Propagandakriget pågår med full kraft, och överste Gaddafi har visat sig vara en entusistisk brukare av propagandavapnet. Jag säger inte att påståendet helt saknar grund, det vet jag helt enkelt för lite om, men det slår mig att det naturligtvis ligger i regimens intresse att utmåla rebellerna som Al-qaeda anhängare, för att minska västs vilja att stödja dem.

    Det viktigaste motivet för oss som jag ser det att stödja insatsen är att visa att vi ställer upp för våra europeiska vänner när de kallar. Paradoxen att vi faktiskt lättare skulle kunna välja att avstå från denna typ av operationer som NATO-medlem, än som allianslös, tycks ännu inte ha registrerats av opinionen. Kanske trillar poletten ned så småningom.

  5. 5 Patrik april 2, 2011 kl. 16:14

    Den tvekan och tvetydighet som präglat regeringens offentliga uttalanden och agerande är förståelig i ljuset av de alternativ som vi står inför. Kaddafi har gjort sig själv till en omöjlig person att ha kvar vid makten i Libyen, västs insats har därtill sett till att vi inte kommer att kunna återgå till status quo med Kaddafi om han mot all förmodan skulle sitta kvar. Då återstår rebellerna, vilka är dom egentligen, vad vill dom och vad har dom för kvalifikationer som lämpar dem för att styra Libyen framgent?

    Stödjer vi en tydlig rörelse av ett snitt som kan accepteras av oss i väst, eller utgörs rebellerna istället av ett sammelsurium av individer, grupper och intressen utan någon egentlig ledning eller klara målsättningar annat än att störta Kaddafiregimen?

    Att från västs sida ingripa militärt för att ge rebellerna överhanden, eller åtminstone jämna ut oddsen, utan att veta vad som väntar på andra sidan känns helt klart olustigt. Vi kommer inte ha kontroll över den efterföljande processen på det sätt som vi haft i Afghanistan, vi kommer inte att ägna oss åt nationsbyggande och väst är knappast ens intresserat av att binda upp sig för, och plöja ner de resurser som skulle krävas för att bygga ett Libyen som vi kan leva med. Huruvida det är realistiskt att tro att väst ska kunna skräddarsy fredliga och vänliga regimer i denna region är dessutom diskutabelt.

    Vi blir alltså involverade, vi påverkar konfliktens momentum, men vi har ingen övergripande kontroll över själva processen. Vi kan hoppas på ett lyckosamt utfall men det är i princip allt vi kan göra, i nuläget åtminstone.

  6. 6 Peter april 3, 2011 kl. 10:54

    Angående den svenska inställningen till Libyen. 1979 skrev det statliga företaget Telub kontrakt med Gaddafih att utbilda libyer i teleteknik. Det visade sig att utbildningen hade viss militär användning. I dag hotar Sverige, samma Libyen, samma libyske ledare, med vedergällningsattacker. Konstigt tycker i alla fall jag. Varför bita den hand som en gång fyllde den svenska skattekistan?

    Sedan ska vi nog akta oss för att ge vårt stöd till rebellerna. Hur många kommer ihåg vad som hände i Afghanistan, efter det att de av väst beväpnade rebellerna vunnit striden?`Hur de vände sina vapen mot de egna och införde en extrem islamism. Personligen tycker jag att väst ska vara väldigt försiktiga och inte beväpna rebellgrupper hur som helst. Ty, av någon konstig anledning brukar historien upprepa sig. Vill vi verkligen ha en islamistisk stat på EUs bakgård?

  7. 7 essenonvideri april 3, 2011 kl. 11:40

    Peter:

    ”Varför bita den hand som en gång fyllde den svenska skattekistan?”

    Huruvida det var rätt eller fel att TELUB fick utbilda dessa Libyer kan man ju tvista om. Jag vet för lite om detta för att vilja ha en uppfattning. Även om det var rätt då, så behöver det dock inte innebära att det vore rätt idag. Gaddafis regim förgriper sig på sitt eget folk. Därför har FN beslutat att hans hand skall bitas. Visst kan man hävda att det funnits goda skäl tidigare att bita Gaddafi, men att man underlåtit att agera tidigare när man borde, är inget argument för att fortsätta att vara overksam.

    ” I dag hotar Sverige, samma Libyen, samma libyske ledare, med vedergällningsattacker”

    Nja, vedergällningsattacker är väl att ta i. Sverige åker ner för att skydda civilbefolkning mot övergrepp, och med tanke på de begränsningar styrkan har, knappt ens det.

    ”Sedan ska vi nog akta oss för att ge vårt stöd till rebellerna. Hur många kommer ihåg vad som hände i Afghanistan, efter det att de av väst beväpnade rebellerna vunnit striden?”

    Där kommer jag inte ifrån att du har en poäng. Vi vet ytterst lite om vad som kommer att ske om Gaddafi faller, och vilka rebellerna kommer att visa sig vara om och när de får chansen att styra. Det kan mycket väl visa sig bli som du befarar, att vi får islamistiska dårar vid makten, men det kan också bli så att vi får en mildare diktatur som är försiktigt västvänlig. Fullfjädrad demokrati skall vi nog inte hoppas på den närmsta tiden. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Men med tanke på vad vi har, så är oddsen goda att det åtminstone inte blir sämre.

  8. 8 Allianspartisten april 3, 2011 kl. 12:31

    ”Att uppdraget fick så begränsad omfattning kan man således lasta oppositionen för, den opposition som vitt och brett talat om sin vilja att ingripa och klagat på regeringen för passivitet, och som nu när det kommer till kritan visat att det gamla talesättet ”tomma tunnor skramlar mest” fortfarande håller måttet.”

    För vänstern ”progressiva krafter” är det givetvis ett trauma att behöva ge sig på den gamle ”antiimperialisten” och socialisten kamraten Gadaffi och hans statsbildning som bär det storstilade namnet ”Socialistiska folkliga libyska arabiska Jamahiriya”. Även om kamraten Gadaffi inte längre tillhör vårt kommunistpartis ”gullgossar” måste det ändå vara smärtsamt att konstatera att en av dagens ”gullgossar”, antidemokraten kamraten Chavez i Venezuela, fortfarande räknar sig som en av kamraten Gadaffis nära vänner.

    Det är också så att vår avgrundvänster fortfarande ser kamraten Gadaffi som en stor ledare och socialist. Läser man på avgrundvänsterna verklighetsfrånvända bloggar är kritiken mot kamraten Ohly inte nådig. På en av dessa bloggar läste jag att kamraten Ohly och han ”revisionistiska” parti nu blodat ned sina händer till den grad att de aldrig kan tvättas rena. För kamraten Ohly är detta givetvis ett problem eftersom det alltid finns en risk att kamrater, av det mer renläriga och revolutionära slaget, tröttnar på ”revisionismen” och istället ansluter sig till avgrunden.

    ”Medan andra länder på eget initiativ svarat på FN:s uppmaning att skicka flyg, så har den svenska regeringen fått för sig att man behöver en särskild inbjudan från NATO för att delta, och presterat den ena krystade förklaringen efter den andra varför ledningsförhållanden är för oklara för Sverige.”

    Detta är ett exempel, bland många, som visar på nödvändigheten av en fullt integrerad europeisk försvarsmakt. Inte heller för NATO gick det ju helt smärtfritt att organisera den libyska insatsen. Krissituationer kräver att en organisation finns på plats när någonting inträffar. Dagens säkerhetspolitiska situation i Europa kännetecknas av ett sammelsurium av samarbeten, nätverk och partnerskap mellan enskilda stater, EU, NATO. Denna situation är knappast optimal för att möta kriser som kräver snabbt och resolut agerande.

    ”På så sätt förhalade man beslutet i två veckor.”

    Detta är förvisso sant men notera att de första Gripenplanen lyfte redan dagen efter beslutet medan den resterande delen av strykan ”drar ut i fält” idag. Slutsatsen av detta måste nog ändå bli att det arbetats intensivt med planering sedan frågan första gången kom upp. Att denna planering skulle skett utan regeringens vetskap är knappast troligt.

    I praktiken kanske därför inte den faktiska skillnaden innan styrkan blir operativ är så stor. Detta är dock ingen ursäkt till varför man inte tidigare kom igång med det formella beslutsfattandet.

  9. 9 Patrik Magnusson april 3, 2011 kl. 12:48

    ”För kamraten Ohly är detta givetvis ett problem eftersom det alltid finns en risk att kamrater, av det mer renläriga och revolutionära slaget, tröttnar på ”revisionismen” och istället ansluter sig till avgrunden.”

    Jo, jag har också en känsla av att Ohlys stöd till insatsen är tämligen bräckligt. Det behövs nog inte mycket av yttre händelser eller inre påtryckningar för att beslutsamheten skall vackla för den gamle bolsjeviken. Nu spelar i och för sig inte (v):s hållning så stor roll. Om de vill stå tillsammans med SD och yla ute på lektaren så…

    ”Detta är ett exempel, bland många, som visar på nödvändigheten av en fullt integrerad europeisk försvarsmakt.”

    Där är vi ju som bekant sedan tidigare helt överens.

    ”Slutsatsen av detta måste nog ändå bli att det arbetats intensivt med planering sedan frågan första gången kom upp. Att denna planering skulle skett utan regeringens vetskap är knappast troligt.”

    Det råder nog inget tvivel om att många personer iklädda lövhög jobbat som små illrar för att i det tysta göra det möjligt att åka med så kort varsel. Säkerligen är inte regeringen så naiv att man inte vetat om detta, och i tysthet accepterat det. Det som ändå irriterar mig är att detta arbete fått göras ”i hemlighet” med hopp att undvika kritik genom att rätt personer tittar bort, inte till följd av en tydlig uttalad order.

  10. 10 Högersossen april 3, 2011 kl. 13:56

    Bra och intressant analys.

    Patrik Magnusson skriver: ”Troligen blev de inte bättre av att Gaddafi tycktes finna ny vänskap hos ingen mindre än Italiens Berlusconi. Man får nog heller inte underskatta det romantiska skimret hos en folklig revolution. Sådant slår an strängar djupt nere i själen hos en sann kommunist. Det faktum att USA visat sig så motvilliga att ingripa kan också ha stärkt vänstern i sin övertygelse. Om USA tvekar måste det väl vara ett tecken på att rebellerna är goda.”

    Helt korrekt analys.

    Och även din slutsats om att borgarna förmodligen trots allt känner sig lättade tror jag är korrekt.

    Personligen hade även jag velat se ett vidgat engagemang, där flygvapnet även hade kunnat sättas in mot Gaddafis gangstergäng på marken.

  11. 11 Peter april 4, 2011 kl. 7:02

    Jo, jag medger att mitt ordval inte var det absolut bästa. Men det tar i alla fall inte bort kärnfrågan. Vad har Libyen gjort vårt land eftersom vi skickar militär? Svaret att skydda civilbefolkningen är skitsnack. Att FN kallar är också skitsnack eftersom den svenska regeringen den ena gången väljer att lyssna till FN, medan den andra så bryr man sig inte.

    Vill vi skydda civilbefolkning så varför inte börja med att lämna in en protest till kinesiska ambasaden angående kinesernas behandlande av det tibetanska folket. Eller ryssarnas behandlande av det tjetjenska folket.

    Men att ge sig på Libyen gör inte Sverige någon skada, medan ett ordkrig med Kina skapar oro i våra finanser, på så sätt att Ericsson inte får sälja telefoner.

  12. 12 Patrik Magnusson april 5, 2011 kl. 17:56

    Peter:

    ”Vad har Libyen gjort vårt land eftersom vi skickar militär?”

    Förvisso omkom t.ex. tre svenskar när Libyen sprängde ett trafikflygplan över skotska Lockerbie, men det är inte poängen. Vi för inte krig mot Libyen. Vi deltar i en operation för att hindra diktatorn Gaddafi att föra krig mot sin egen befolkning.

    ” Svaret att skydda civilbefolkningen är skitsnack. Att FN kallar är också skitsnack”

    Hmm, ja det får ju stå för dig. Jag anser att båda dessa förklaringar till varför en insats pågår i Libyen just nu är högst giltiga, även om det finns många fler mer eller mindre ädla motiv. För Sveriges del tillkommer som jag ser det som främsta motiv att visa för våra europeiska vänner att vi ställer upp för dem, att vår tid av egoistisk och feg säkerhetspolitik är förbi.

    Detta är något vi delvis är piskade till i och med att vi gjort vårt eget land så försvarslöst och beroende av andras välvilja, men för mig som engagerad västerlänning och EU/NATO-anhängare så är det ändå rätt agerat.

    ”…den svenska regeringen den ena gången väljer att lyssna till FN, medan den andra så bryr man sig inte.”

    Jag har förvisso väldigt svårt att köpa argument av typen att det är fel att göra någonting rätt, därför att man vid ett annat tillfälle underlät att göra det rätta, men jag förstår din invändning. Det är onekligen lättare att ingripa när det inte kostar så mycket. Naturligtvis är det ingen moralisk skillnad på om en stormakt som Kina plågar sin befolkning, eller om ett litet ökenland som Libyen gör det. Det som skiljer är dock den faktiska möjligheten att göra en positiv förändring.

    Insatsen mot Libyen, just i denna stund när regimen vacklar, kan leda till att Gaddafi faller, vilken i sin tur kan leda till en bättre regim där. Några garantier finns inte, men det finns i alla fall en liten chans till framgång. En liknande åtgärd mot Kina skulle vara helt utsiktslös, och potentiellt kosta miljontals människor livet. Ekonomiska påtryckningar skulle kanske kunna ge effekt, men bara om omvärlden är eniga om dem. Annars kan Kina bara spela ut oss mot varandra. Den styrkepositionen har man.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar