MÅNGKULTUR | Frågor kring migration och det multikulturella samhället känns mer aktuella nu än på länge, och många börjar fundera på allvar kring dessa frågor – som samtidigt av många upplevs som minerad mark. Det senaste året har runt om i Europa onekligen varit ett år av omprövningar vad gäller migrationspolitiken. Det paradigm som varit förhärskande alltsedan det röda 70-talet, multikulturalismen, och som det så länge varit tabu att diskutera, ifrågasätts nu allt tydligare både från konservativt och liberalt håll, och av såväl politiker som skribenter och filosofer. För alla utom de ideologiskt förblindade står det sedan länge klart att mångkultur som överideologi inte fungerat, utan resulterat i rotlöshet, utanförskap och segregation. Samhällsgemenskapen har splittrats och motsättningarna mellan grupper i samhället växer. Nu tycks det äntligen som ett konstruktivt sökande efter en mer ändamålsenlig politik har inletts.
Innan vi ger oss in på den högaktuella frågan om migration kan det vara på sin plats med lite begreppsdefinition, för att på så sätt undvika missförstånd. Multikulturalism är nämligen ett av dessa många begrepp som är lika mångtydigt som det är heligt. I ett debattklimat som det svenska tenderar multikulturalism att bli ett mycket värdeladdat begrepp närmast synonymt med en beredvillighet att ta emot flyktingar.
Vad är multikulturalism?
Flyktingmotståndare använder multikulturalism, och olika språkliga derivat härav, som ett skällsord riktat mot dem som förespråkar en generös flyktingpolitik. Även inom det politiska etablissemanget, bland arkitekterna till den misslyckade migrationspolitiken, har multikulturalism ungefär samma betydelse, fast med positiv värdeladdning. Den som är emot multikulturalism är i deras ögon en barbar, en xenofob, som vill kasta ut alla utlänningar.
När jag använder begreppet multikulturalism så avser jag däremot en av tre huvudsakliga strategier för att hantera immigration till ett land av personer med en för mottagarlandet annorlunda kultur. Dessa tre strategier brukar benämnas assimilation, integration, och multikulturalism. Assimilation innebär i korthet att mottagarlandet har en gemensam kultur med allt vad det innebär, som man håller hårt på, och som immigranten förväntas anpassa sig till. Detta kan sägas vara den traditionella europeiska hållningen. Assimilation präglas av en öppen syn på nationalitet, ett antagande om att vem som helst kan bli svensk, belgare eller spanjor, även om man inte föds till det.
Nu höjs det röster mot att ha skolavslutningar i kyrkan och att barnen sjunger Den blomstertid nu kommer.
Integration har en hel del gemensamt med assimilation. Även här handlar det om att ha en för nationen gemensam kultur, men istället för att detta sker genom att immigranterna anpassar sig till den rådande kulturen, så innebär det att de olika kulturella inslagen, infödda och invandrade, blandas samman i en ”smältdegel” och genererar en ny nationell kultur som är en blandning av de inblandade. Detta har varit modellen för vissa typiska invandringsländer, främst USA, som ju till sin grund varit en blandning av immigranter av olika kulturell bakgrund. Sedan har man inte alltid i praktiken kunnat åstadkomma denna sammansmältning fullt ut.
Gränsen mellan assimilation och integration är flytande. I den politiska debatten pratar man gärna om integration eftersom det låter trevligare, mera tolerant, än assimilation, men frågan är om det i ett så förhållandevis kulturellt homogent land som Sverige är relevant att tala om integration. En smältdegel där man blandar in 90% av en ingrediens, och 10% av dussintalet andra olika ingredienser, kommer oundvikligen i slutändan att ha väldigt mycket karaktären av den första ingrediensen. I den följande diskussionen rationaliserar jag därför bort integration, och koncentrerar mig på de för Sverige aktuella huvudalternativen assimilation och multikulturalism.
Den tredje strategin är alltså multikulturalism. Den skiljer sig från de båda andra genom att den inte strävar efter att skapa en gemensam kulturell identitet, utan strävar efter ett samhälle där olika kulturella uttryck lever sida vid sida i ett och samma samhälle. Typiskt för denna strategi är att immigranten på olika sätt får hjälp att bevara sin särart, t.ex. långtgående tolkhjälp för att kunna ta sig fram i det svenska samhället utan att behöva besvära sig med att lära sig det svenska språket.
Drivet till sin spets kan denna strategi utmynna i krav på särlagstiftning, där immigranter från en viss kultur beviljas undantag från olika lagar och bestämmelser i värdlandet, som man anser strider mot sin kultur. Bakom denna strategi finns en uppsättning värderingar som är kulturrelativistiska (ingen kultur är bättre än någon annan), och fyllda av självförakt. Där finns också ett inslag av kulturradikalism, där strategins anhängare egentligen ser det som ett självändamål att demontera sitt lands kulturella arv, och där immigranterna blir till lämpliga slagträn i denna strävan.
I sammanhanget kanske bör nämnas att det naturligtvis finns sådana som överhuvudtaget inte vill befatta sig med immigranter. För dessa ultranationalister ter sig ingen av dessa strategier intressanta. I deras värld är etnicitet biologiskt betingat och man kan bara vara svensk om man föds svensk.
För att sammanfatta så menar jag med multikulturalism just denna strategi som skisserats ovan, och som alltså inte egentligen har med synen på hur öppet eller slutet ett samhälle skall vara för immigration, utan hur man skall omhänderta de immigranter som faktiskt kommer. För den som inga flyktingar alls vill ta emot blir ju frågan om assimilation eller multikultur endast av teoretiskt intresse.
Kritiken mot multikulturalism
När jag redogör för kritiken mot multikulturalismen, så avser jag således inte kritiken mot immigration som sådan, utan kritiken mot denna specifika väg att lösa de kulturella fenomen som uppstår när immigration leder till att personer med olika kulturell bakgrund skall leva tillsammans i ett samhälle.
Roger Scruton
En av de tidigaste och skarpaste kritikerna mot mångkulturalism är den brittiska konservative filosofen Roger Scruton:
Our political class has at last recognized that this is a recipe for disaster, and that we can welcome immigrants only if we welcome them into our culture, and not beside and against it. But that means telling them to accept rules, customs, and procedures that may be alien to their old way of life. Is this an injustice? Surely not. If immigrants come it is because they gain by doing so. It is therefore reasonable to remind them that there is also a cost.
I sin bok The West and the Rest (ISI, 2002) visar Scruton hur vår västerländska civilisation har djupa rötter i vårt arv från antikens Grekland och Rom, från kristendomen och från upplysningen, och hur dessa erfarenheter har legat till grund för vårt välstånd och vår demokrati, erfarenheter som dessvärre i mångt och mycket saknas i många andra delar av världen. Han visar också hur vårt gemensamma historiska arv, vår gemensamma kultur, och den känsla av samhörighet detta skapar är en förutsättning för social sammanhållning, vilja till uppoffringar och demokrati.
Med det perspektivet, och utifrån förutsättningen att vi förkastar den relativistiska tesen att inga värderingar, inga idéer, inga institutioner är bättre än några andra, så blir multikulturalism ett recept för katastrof. Om vi, på goda grunder, antar att vår historia och vår kultur sätter en stark prägel på oss som individer, så kommer vi inte ifrån det faktum att människor som växt upp i en kultur som kraftigt avviker från vår sannolikt kommer att ha ganska lång väg att gå innan de tagit till sig de grundläggande idéer som präglar vårt samhälle, och därmed kan fullt ut bli en del av vårt folks gemensamma resa in i framtiden.
Inte blir det lättare om vi av missriktad hänsyn kryddad med en stark dos självförakt gör allt i vår makt för att försöka undertrycka vår egen kultur, och gömma den för våra nya invånare, vilket faktiskt skapar ett utanförskap. Hur ska de ha en chans att bli svenskar, om ingen visar dem vägen? Multikulturalismen har inneburit, vilket väl också varit dess syfte, att vi istället för en gemensam kultur fått parallella kulturella spår i det svenska samhället. Är då detta ett problem kan man fråga sig?
Jag hävdar att det är det. Det är ett problem i sig därför att det finns ett egenvärde i att ha en gemensam kultur, men också för att vi hamnar i ett läge där vi tvingas kompromissa om värden där vår kultur helt enkelt är bättre än den som många immigranter bär med sig från sina hemländer. Demokrati är bättre än diktatur, yttrandefrihet bättre än censur, och alla människors lika värde är bättre än kvinnoförtryck och rasism. Det finns ingen anledning att kompromissa om detta. Frågan är om särskilt många invandrare egentligen vill att vi skall kompromissa. Det måste trots allt finnas en anledning till att de valt att lämna sitt land och komma till vårt.
En annan motvillig kritiker av multikulturalism är den amerikanske forskaren Robert D Putnam, mest känd för sin klassiker ”Bowling Alone: Americans Declining Social Capital”. Han har undersökt hur känslan av tillit i ett samhälle påverkas av multikulturalism. Till sin förfäran upptäckte han att samhällen med stor kulturell diversitet präglades av mindre grad av tillit dess medborgare emellan. Inte nog med att tilliten var låg mellan individer av olika kulturell bakgrund, det visade sig också att i samhällen med stor kulturell diversitet så var tilliten mellan individer av SAMMA kulturella bakgrund lägre än vad den var i mera homogena samhällen. Putnam, som till stor del ägnat sig åt att studera civilsamhällets roll i en fungerande demokrati menar att tillit är en central faktor för ett fungerande civilsamhälle.
Andra mer eller mindre kända kritiker av multikulturalism innefattar bl.a. Samuel Huntington, Theodore Dalrymple, Anthony Browne, Patrick West och Melanie Phillips. Denna kritik har bland filosofer och forskare formulerats under en längre tid, men bland politiker – som alltid känsliga för vad den politiska korrektheten tillåter – har det varit tyst som i graven.
Under det senaste året har dock tunga konservativa politiker som Angela Merkel, David Cameron, Nicolas Sarkozy, Jose Maria Aznar, och John Howard, tagit bladet från munnen, och konstaterat att multikulturalismen i politisk praktik är ett fiasko.
Angela Merkel sade i oktober i fjol:
– I början av 60-talet kallade vi hit utländska arbetare och nu lever de i vårt land. Vi lurade oss själva när vi inte trodde att de skulle stanna, men så blev fallet.
– Och vårt försök att bygga ett mångkulturellt samhälle där vi kan leva sida vid sida och uppskatta varandra, har misslyckats totalt.
– Tyskland behöver invandrare, men de måste göra mer för att integreras i vårt samhälle. De måste lära sig tyska språket. Vi har inte ställt de krav som varit nödvändiga för att kunna komma ut i arbetslivet.
För dryga månaden sedan var det David Camerons tur:
David Cameron
But these young men also find it hard to identify with Britain too, because we have allowed the weakening of our collective identity. Under the doctrine of state multiculturalism, we have encouraged different cultures to live separate lives, apart from each other and apart from the mainstream. We’ve failed to provide a vision of society to which they feel they want to belong. We’ve even tolerated these segregated communities behaving in ways that run completely counter to our values.
Övertolkning av Camerons och Merkels uttalanden
I spåren av dessa politiska tungviktares inlägg i debatten, har både socialister och nationalister utifrån sina respektive perspektiv övertolkat vad som sagts. Från vänster hörs ett ramaskri, som i korthet går ut på att de konservativa politikerna fiskar i grumliga vatten, att man med denna typ av utspel försöker blidka främlingsfientliga krafter. På den andra sidan av den migrationspolitiska spelplanen utbryter klang och jubel; ”Vad var det vi sa? Äntligen börjar folk lyssna på oss, äntligen blir det stopp på massinvandringen!”
Det är här mycket viktigt att förstå dels att diskussionen om en annan invandringspolitik än den som förordar totalt öppna gränser absolut inte är liktydigt med rasism. Dels att en socialt ansvarstagande invandringspolitik absolut inte är liktydigt med nationalisternas önskade tvärstopp och repatrieringsidéer. Det finns verkligen en väg däremellan som också handlar om att ta väl hand om de invandrare som kommer.
Både socialisterna och nationalisterna skulle med fördel läsa min begreppsdefinition ovan, och även fördjupa sig lite mer i det sammanhang som Merkel och Cameron uttalar sig, och inte bara rycka loss lämpliga delar av deras uttalanden. Ingen av dessa båda regeringschefer har på något sätt talat om att sluta sig mot omvärlden, att inte längre välkomna människor att slå sig ned i sina respektive länder. Vad det handlar om är vilken politik man skall föra för att samhället på bästa sätt skall ta emot de människor som kommer, och för att bibehålla sin nationella identitet och sin samhälleliga sammanhållning i en tid av global integration och aldrig tidigare skådad rörlighet hos människor över hela världen.
Det kan därför vara på sin plats att bifoga ytterligare ett citat, ur samma tal av Cameron som tidigare citerats:
…those on the hard right ignore this distinction between Islam and Islamist extremism, and just say that Islam and the West are irreconcilable – that there is a clash of civilizations. So, it follows: we should cut ourselves off from this religion, whether that is through forced repatriation, favoured by some fascists, or the banning of new mosques, as is suggested in some parts of Europe. These people fuel Islamophobia, and I completely reject their argument. If they want an example of how Western values and Islam can be entirely compatible, they should look at what’s happened in the past few weeks on the streets of Tunis and Cairo: hundreds of thousands of people demanding the universal right to free elections and democracy.
Även Merkel gör i sina uttalanden fullständigt klart att hon uppskattar de insatser immigranterna gör för det tyska samhället, och att skrotandet av multikulturalismen inte handlar om att sluta gränserna, utan om att hitta en ny politik som ställer krav på invandrarna, och som därmed kan ha utsikt att lyckas.
Den som tror att Cameron och Merkel slagit in på en väg av främlingsfientlighet och isolationism gör därför klokt att tänka om. Sedan förstår jag också att det kan ligga i både nationalisters och socialisters intresse att medvetet misstolka, den ena för att smutskasta en motståndare, den andra för att få sina egna mera drastiska idéer att framstå i ett ljusare skimmer.
Konservativ migrationspolitik
Vad kan vi då utifrån denna bakgrund säga om hur en konservativ syn på migration kan se ut? Till att börja med måste vi konstatera att konservatismen är djupt rotad i vårt västerländska kristna arv, och lägger stor vikt vid värden som personligt ansvar och medmänsklighet. Med en sådan värdegrund skulle det inte vara förenligt att hävda att människor i nöd med fördel kan lämnas i sticket, eller att det enda relevanta kriteriet för en migrationspolitik är hur mycket vi som nation tjänar på den.
Konservatism sätter en ära i att bygga sina lösningar på verkligheten, inte på abstrakta teorier och utopiska idealsamhällen. Hur mycket gott vi än kan se i 50-talets, eller varför inte det sena 1800-talets, samhälle, så kvarstår det faktum att dessa är historiska företeelser. De förutsättningar som skapade dessa samhällen är borta och kommer aldrig åter. Det vi har att förhålla oss till är det tidiga 2000-talets förutsättningar. Hur kan vi på bästa sätt försvara de värden vi håller högt i en tid som präglas av globalisering?
Världen krymper, och människor rör sig över den i aldrig tidigare skådad takt. Denna utveckling är inte artificiellt skapad, utan representerar en, givet de politiska, ekonomiska och tekniska förutsättningarna, naturlig utveckling. Den verklighet vi har att förhålla oss till är således att människor kommer att migrera, många av dem kommer att ha mycket goda skäl att lämna sitt hemland, och en del kommer att söka sig till vårt land.
Denna realism och humanism får dock inte förleda oss till ett missriktat fasthållande vid en naiv och uppenbart havererad multikulturalistisk politik. Samtidigt står konservatismen fast förankrad i historien, i den västerländska värdegrunden, den nationella identiteten och vårt kulturella arv. Detta är värden som vi anser oss skyldiga både gångna och kommande generationer att bevara. Det innebär att den kultur som är vår gemensamma i allt väsentligt bör försvaras, och de som kommer till vårt land för att stanna och åtnjuter vår gästfrihet skall mötas av en förväntan att ta seden dit de kommer.
Vi skall inte låta bli att använda våra nationella symboler av rädsla för att någon neurotiker ska tro att vi är rasister, vi skall inte avstå från att fira våra skolavslutningar i kyrkan, och vi skall inte bannlysa vissa maträtter från matsedeln på offentliga institutioner för att de inte passar vissa immigranters religiösa tabun.
Vi skall ställa krav på att de som väljer att bygga sig en framtid i vårt land, tillsammans med oss, gör sig besväret att lära sig det språk, svenska, som är grunden för all social samvaro i vårt land, att man lär sig och tar till sig de grundläggande demokratiska värderingar, inklusive yttrandefrihet och allas likhet inför lagen, som präglar vårt samhälle. Vi bör ha rätt att förvänta oss att den lojalitet nya medborgare, liksom gamla, visar sin nation och sina landsmän står över de lojaliteter de kan tänkas ha till andra länder, ideologier eller religioner.
Vi skall självfallet ställa krav på laglydighet. Helst hade jag velat ha möjligheten att utvisa alla som begår svåra eller upprepade brott, men detta är uppenbart inte möjligt, eftersom vi som land ansvarar för de som är svenska medborgare. De som inte har svenskt medborgarskap och begår brott kan dock, och bör, utvisas. Medborgarskap är också något som inte bör utdelas lättvindigt. Endast den som bott viss tid i landet, anpassat sig väl till det svenska samhället, och som inte aktivt utövar medborgarskap i annan stat bör kunna komma i fråga.
Sedan får inte heller assimilation drivas för långt. Vi får inte tappa insikten om att alla, infödda som invandrade, är individer med sina egna särdrag och egenheter. Assimilation får aldrig övergå till total likriktning i stort och smått, utan bör enbart handla om en samsyn gällande grundläggande värderingar och kulturella drag. I det lilla, i det personliga, bör mångfalden få fritt spelrum, och har nog faktiskt bättre förutsättningar att få det i ett sammanhållet samhälle än i ett segregerat.
Flyktingar som kommer till Sverige bör givetvis få sin sak prövad snabbt. Oavsett vilket beslutet blir är det en fördel både för samhället och för den enskilde att det sker skyndsamt. Den som skall stanna i landet bör snabbt slussas ut i samhället och till egen försörjning. Den som inte får stanna skall med samma skyndsamhet avvisas. En situation där tiotusentals personer olagligen vistas i landet kan av flera skäl inte accepteras.
Några kvantitativa mått på vad som är en rimlig konservativ migrationspolitik är svårt att sätta. Hur många flyktingar Sverige bör ta emot avgörs av en rad olika faktorer. Vi får aldrig släppa fokus från varför vi överhuvudtaget tar emot flyktingar, för att människor flyr från krig och förtryck och för att vi som medmänniskor känner ett ansvar att hjälpa till. Om nöden är stor ökar vårt moraliska ansvar, och vi måste vara beredda att betala ett högre pris för att hjälpa.
Det finns dock även en ”utbudssida” i ekvationen. Hur gärna vi än vill kan vi inte hjälpa alla de människor som är på flykt i världen. Det mäktar vi inte med, varken ekonomiskt, eller i form av vårt samhälles kapacitet att utan svåra sociala slitningar absorbera obegränsade skaror av människor från främmande land. Hur många flyktingar vi förmår ta emot är beroende av hur väl vårt samhälle är anpassat för den uppgiften. Att bevara det vi uppfattar som gott i samhället, inklusive den välfärd vi byggt upp genom generationer, är en naturlig konservativ utgångspunkt.
Det handlar dels om rent ekonomiska förutsättningar. Med ett system som gör migranter till passiva bidragstagare blir notan snabbt för hög för skattebetalarna – samtidigt som missnöjet ökar, vilket inte alls är oväsentligt ur vare sig politisk eller medmänsklig synpunkt. Med ett system som premierar ansvarstagande, initiativförmåga och entreprenörskap kommer den rent ekonomiska förmågan att absorbera nya medborgare att vara nästintill obegränsad. I ett sådant läge kan det till och med bli så att de kostnader som migrationen oundvikligen medför snabbt dränks i den tillväxt som tillflöde av produktiva människor medför.
Det handlar dock även om sociala förutsättningar, och där är förmågan inte lika obegränsad, även om den går att påverka. Med en politik som framhåller svensk kultur, vårt demokratiska samhällsskick och vår människosyn, och som förväntar sig att immigranter skall foga sig i denna och på sikt internalisera den, samt hjälper dem på vägen, så ökar vårt samhälles förmåga att ta emot immigranter. Med en politik som skapar separata kulturella enklaver så bygger vi dock in en tidsinställd bomb som förr eller senare kommer att explodera i ansiktet på oss. Dessvärre är det just den vägen vi slagit in på.
En onekligen kontroversiell konsekvens av detta tankesätt är att förmågan att socialt absorbera immigranter också är beroende på varifrån de kommer. En person som kommer från ett land vars kulturella drag till stor del liknar Sveriges kommer ganska enkelt att smälta in i det svenska samhället, medan en person som kommer från en kultur som i väsentliga drag skiljer sig från den svenska har betydligt mer av uppförsbacke. Detta är ett sociologiskt faktum. Dessvärre finns ett inte obetydligt samband mellan länder med för oss kraftigt avvikande kultur, och länder som många medborgare vill fly från. Detta ställer, om vi skall kunna hjälpa så många behövande som möjligt, än högre krav på en politik som assimilerar flyktingarna.
Konservatismen är till sin natur eftertänksam, främmande för tvärsäkra, enkla och radikala lösningar. För oss konservativa faller det sig naturligt att väga olika värden mot varandra och leta oss fram till en balanserad och hållbar slutsats. Detta gäller på migrationens område, likväl som på andra områden. Därför känns det naturligt att avvisa såväl den extrema nationalismens främlingsfientlighet och isolationism, som flumvänsterns multikulturalism och kulturella självförakt. För oss ligger vårt samhälles hållbara utveckling i den egna vågskålen, vår medmänsklighet och vår plikt att hjälpa de som är i verklig nöd i den andra, och det är inte ett ansvarsfullt alternativ att välja enbart det ena eller det andra.
Står vi inte upp för vår kultur, vårt svenska, västerländska, kristna arv, så kommer vi förr eller senare att förlora det. Samtidigt är det just detta arv som bjuder oss att vara hjälpsamma mot vår nästa. Att svika detta arv skulle sakta men säkert leda till att vi förlorar just det vi vill försvara. Vår kultur, vår identitet, skulle gröpas ur till den vore blott ett tomt skal. Kvar blev dess symboler och ytliga ritualer, medan dess substans, de gångna generationers lärdomar och värderingar vi bygger vårt samhälle på, har förflyktigats.
Sammantaget menar jag således att en konservativ migrationspolitik bör vara medmänsklig och generös, men samtidigt försvara svensk kultur, svenska traditioner och institutioner. För mig står inte tydliga krav på anpassning i motsats till generositet, det förra är tvärtom en förutsättning för det senare. Fortsätter vi på det multikulturella spåret har vi att välja mellan invandringsstopp eller svåra sociala motsättningar. Därför säger jag med glädje farväl till multikulturalismen, och hoppas att regeringen vaknar upp och kommer till samma insikter som jag.
Patrik Magnusson
Tradition & Fason 
Det bästa jag läst på länge. Äntligen någon som står över den vanliga smutskastningen av alla som inte har samma åsikt.
Det här skulle publiceras i alla svenska tidningar. Kunde man rösta på författaren till detta skulle jag göra det.
Tyvärr har hela diskursen urartad så pass, att det inte längre är förnuft som styr politiska beslut, utan ett slags mediepopulism – det gäller att vara åsiktsmonopolisterna till lags. Just därför har ju även Moderaterna numera övergivit sin pragmatiska och tidigare mycket vettiga inställning till denna problematik.
Debatten i riskdagen i onsdags är ett lysande exempel på att denna fråga inte går eller inte får diskuteras sakligt i Sverige. Invektiv och påhopp haglade. Hur ska vi komma ur detta dödläge?
Här finns en sammanställning av yttrandena av somliga riksdagsmän i debatten i onsdags som, ställda jämte varandra, ger vid handen att de vi röstar på inte i första hand företräder oss röstberättigade.
http://bit.ly/h08bUc
Hur kunde det bli kontroversiellt att företräda sina väljare? När blev det så här tokigt? När gick det snett?
Patrik!
Det här var banne mig något av det bästa jag har läst i denna infekterade fråga.
Du stakar ut en möjlig och realistisk hållning mellan nationalisternas och flumvänsterns orealistiska utopier. Hade inte begreppet ”tredje ståndpunkt”/”tredje väg” varit så belastat hade jag velat etikettera din hållning som en sådan.
Det du säger i ditt inlägg är sådant jag väntat mig att herr Lundberg och Axess-kretsen skulle ha sagt. Men de verkar ha fastnat i någon sorts reinfeldtsk allmänliberal kosmopolitism.
Att begreppet assimilation i svensk debatt blivit liktydigt med rasism är fullkomligt bisarrt. Är vi inte starka och trygga i vår egen kulturella tradition och nationella identiet kan vi inte heller få invandrade medborgare att känna sig trygga och välkomnade i det nya landet.
De vänsterliberalas mångkulturalism leder till segregation, splittring och frivillig apartheid. Nationalisternas isolationism leder även den till apartheid men även ett än mer söndrat och osammanhängande samhälle.
Att det krävs så mycket text för en sådan enkel självklarhet, mångkultur och dagens massinvandring funkar inte, den är i dess värsta former brutal, hemsk och totalt kaotisk. Skrev man detta för så var Patrik Magnusson bland de första som rubricerade detta som rasism och främlingsfientlighet, likt Pawlos hundar men nu har en mer ädel och konservativ kritik kommit fram -tror jag iaf. Har inte läst hela texten utgår från att den är sund och Sverige- Europavänlig. Anser dock att en hel del av alla inom Axess-gänget borde be om ursäkt för dess eviga försvar av massinvandringen och nedlåtande retorik emot fosterlandsvänner och kritiker emot mångkulturen. Mångkulturen har skördat många offer samt skapat ett debattklimat som varit identiskt med Sovjet, och där har alla inom den svenska ”accepterade” konservatismen ställt sig bakom. Hoppas detta upphör snart.
Jag tror du ska läsa texten en gång till Jonas. Du kan nog behöva det.
Vad menar du egentligen med isolationism? Budskapet tycks vara att man ska vara naiv (dumliberal) eller likgiltig (individualist).
Måste man t.ex. vara ”öppen” för manssex för att inte vara isolationistisk?
Isolationism har med handel och utrikespolitik att göra. När USA var som mest isolationistiskt tog de också emot flest invandrare sett till sin egen befolkning. Det är inte isolationistiskt att vara emot massinvandring.
Sverige har ingen skyldighet eller behov att ha stor massinvandring. Ursäkten till eländet stavas individualism, som det ser ut nu blir det en självförintande politik. Åtminstone om man är demokrativän, men det är kanske inte individualister. Är man realistiskt lagd blir problematiken med den nuvarande invandringspolitiken uppenbar. Den har att göra med kultur, men kultur är en produkt hos folket som bär på den. Att säga att det inte är så är som att säga att det inte kan existera kvalitet inom en människa, utan att alla människor är resultat av externa omständigheter. Genom att väst väljer massinvandring av underlägsna kulturer ger vi tyvärr bort racet till östasiaterna.
Där kan vi även tala om ett inskränkt och isolationistiskt folk.
Men problemet, skälet till att vi har massinvandring, grundar sig i att folk skiter i vilket, bortsett från skatten alltså.
Jonas Ärkensköld:
”Att det krävs så mycket text för en sådan enkel självklarhet, mångkultur och dagens massinvandring funkar inte, den är i dess värsta former brutal, hemsk och totalt kaotisk. Skrev man detta för så var Patrik Magnusson bland de första som rubricerade detta som rasism och främlingsfientlighet”
De ståndpunkter jag ger uttryck för i artikeln är desamma som jag under lång tid haft. Dessa har jag varken nu eller tidigare kallat rasistiska eller främlingsfientliga. Faktum är att jag inte haft förmånen att konfronteras med särskilt många som uttryckt åsikter liknande mina, även om jag är säker på att många delar dem. Det var en anledning till att jag såg ett behov av denna artikel.
Däremot är det ju så att jag fortfarande är av uppfattningen att det förekommer en hel del främlingsfientliga åsikter i Sverige, medan den rena rasismen nog får betecknas som synnerligen ovanlig. De uppfattningar som jag i artikeln betecknat som extremnationalistiska eller isolationistiska, och som i grova drag innebär en total ovilja att hjälpa människor på flykt, vill jag nog på goda grunder fortsatt beteckna som främlingsfientliga.
Oskar,
Jag tvingas erkänna att jag har lite svårigheter att begripa din kommentar. Kanske är det så att vi har lite för skilda referensramar för att kunna kommunicera på ett bra sätt. Jag medger att isolationism kanske inte är det bästa begrepp för att beskriva den hållning som innebär att man sluter sig mot personer från andra länder, men det var det bästa jag kunde hitta.
Naturligtvis kunde jag ha kallat det främlingsfientlig, eller extremnationalistisk, men jag ville försöka undvika ett allt för värdeladdat begrepp, för att istället använda ett som mera neutralt beskriver vad det handlar om, att isolera sitt land från de migrationsströmmar som förekommer.
Exakt var jag propagerat för att man skall vara ”naiv/dumliberal” eller ”likgiltig/individualist” vet jag faktiskt inte, men jag antar att det kanske är din etikettering av de uppfattningar jag gett utryck för. Begreppet ”manssex” är också för mig obekant, varför jag naturligtvis har lite svårt att bedöma dess relevans i sammanhanget.
Jag misstänker att vi inte kommer längre än till en insikt om att vi nog har ganska olika uppfattning i denna fråga, men jag tackar dig i alla fall för att du gjorde dig besväret att läsa min artikel.
Mvh / Patrik Magnusson
Vad är massinvandring?
”Det handlar dels om rent ekonomiska förutsättningar. Med ett system som gör migranter till passiva bidragstagare blir notan snabbt för hög för skattebetalarna – samtidigt som missnöjet ökar, vilket inte alls är oväsentligt ur vare sig politisk eller medmänsklig synpunkt. Med ett system som premierar ansvarstagande, initiativförmåga och entreprenörskap kommer den rent ekonomiska förmågan att absorbera nya medborgare att vara nästintill obegränsad.”
Då är ju frågan när vi senast hade ett system som var tillräckligt dynamiskt för att tillgodose behovet av arbeten för invandrare, 60-70talet? Har vi sedan dess haft ett system där antalet nya arbeten har släpat efter parallellt med nya invandringsvågor? Vad hände med de människor som kom i de flyktingströmmar som ersatte arbetskraftsinvandrarna? Vad händer med de människor som idag kommer till Sverige från de invandrargrupper som vi har haft svårt för att inkludera i vår ekonomi?
Dessa fyra frågor pekar, menar jag, på en obalans som har tillåtits att växa under de senaste två årtiondena, mellan å ena sidan antalet nya invandrare och andelen invandrare som har/får jobb.
Hur kommer vi tillbaka till ett läge där de två är i balans? När såg vi senast en uppgång i antalet arbetstillfällen av den magnitud som krävs för att dels sätta de som redan är här i arbete och erbjuda arbeten åt de som fortsätter att komma?
Nya arbeten skapas, men i vilken takt skapas dom? Minskar gapet eller ökar det av kombinationen: arbetslöshet bland svenskar + andelen invandrade personer utan arbete + nya invandrare? Migrationsvågor skapar ett ökat behov av arbetstillfällen, i en ekonomi som inte redan är dynamisk och vars ekonomiska momentum genererar nya jobb i en takt som täcker såväl inföddas som invandrades behov av arbeten, hur skapas en sådan situation givet det uppdämda behov av arbete som redan finns i landet plus de som nyss anlänt och är i behov av jobb?
En socialist skulle inte ha några svårigheter att svara på den frågan, bara man beskattar folk tillräckligt hårt och satsar tillräckligt mycket pengar på nya offentliga anställningar så kommer ekonomin att ta igen glappet mellan arbetslösa och arbetstillfällen. Men vad svarar konservativa som inser betydelsen av den privata sektorn? Har vi några lösningar på lager som ökar takten i jobbskapandet till den nivå som är nödvändig?
Sven: ”Vad är massinvandring?”
Massinvandring är ett värderande begrepp som nästan uteslutande används av de som har uppfattningen att vi tar emot på tok för många invandrare, och betyder i princip bara ”invandring som är större än jag kan tolerera”. Vad det innebär i praktiken beror således på vem som yttrar den. 1 person? 10? 1000? 100000?
Personligen anser jag inte att detta begrepp tillför någonting till debatten, utan tjänar endast till att skapa polarisering. Ironiskt nog torde de som förlorar mest på att begreppet används i debatten vara just de som använder det. Även om det går hem väl hos de redan övertygade, så fjärmar det oss andra, och ger intryck av att den som använder det är en smula extrem.
Patrik,
Du ställer intressanta och relevanta frågor. Jag önskar att jag hade några bra svar. Historiken är väl som vanligt lättast att besvara. Jag skulle säga att dynamiken i det svenska samhället genomgick en drastisk försämring under 60- och framförallt 70-talet. Det var då det socialistiska samhällsexperimentet gick överstyr och Sverige gick från att vara en i huvudsak kapitalistisk lågskattestat till att bli det monster som slutligen började haverera på 90-talet.
”hur skapas en sådan situation givet det uppdämda behov av arbete som redan finns i landet plus de som nyss anlänt och är i behov av jobb?”
Det centrala tror jag är att komma till insikt om att antalet arbetstillfällen inte är konstant. Ju fler som bor i Sverige, desto fler kommer att efterfråga varor och tjänster, och desto fler arbetstillfällen blir det. Immigration ökar således i princip både arbetskraften och arbetstillfällena. Det som ställer till problem i ett samhälle som det svenska är att vi har en arbetsmarknad och en ekonomi som är för reglerad och stelbent, och som inte förmår styra om resurser på ett effektivt sätt.
Jag tror att vi skulle behöva mera flexibla regler på arbetsmarknaden, större lönespridning, och generellt sett mer av incitament att utbilda sig och att arbeta. Det skulle dessutom behöva vara enklare och mera lönsamt att starta, driva, och expandera företag. Såg vår ekonomi och vår arbetsmarknad ut så som jag skissar tror jag också att den snabbare och smidigare skulle anpassa sig till allehanda förändringar, inte bara gällande migration utan strukturella förändringar i ekonomin.
Sedan finns det andra, mindre ekonomiskt inriktade, åtgärder som jag tror skulle ha en positiv effekt just vad gäller att få invandrade personer i arbete. Det handlar om man så vill av positiva bieffekter av att ställa krav på assimilation. Språkförbistring och oförmåga att begripa olika kulturella koder torde vara en stor anledning till att invandrare har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det är helt enkelt för en arbetsgivare enklare och tryggare att anställa en infödd svensk än en invandrad. Minskar vi dessa kulturella klyftor, och därmed arbetsgivarens risktagning, tar vi bort delar av de hinder som gör att vissa grupper permanent ställs vid sidan av.
Tittar man internationellt ser man att det finns länder som har betydligt högre invandring än vad vi har och som samtidigt lyckas bättre med att få folk i arbete. Men det handlar om länder som har en betydligt mera kapitalistisk inriktning än vad vi har (typ USA, Canada, Australien) och som också har en betydligt högre grad av arbetskraftsinvandring av välutbildade personer.
Sammantaget tror jag att större spelrum för den privata sektorn, och bättre ekonomiska incitament generellt leder till en effektivare ekonomi som förmår hålla större del av befolkningen sysselsatt. Assimilation tror jag är en nödvändighet för att de ökade andelen arbetstillfällen även skall komma många av invandrargrupperna till del. Vad tror du?
”I sin bok The West and the Rest (ISI, 2002) visar Scruton hur vår västerländska civilisation har djupa rötter i vårt arv från antikens Grekland och Rom, från kristendomen och från upplysningen, och hur dessa erfarenheter har legat till grund för vårt välstånd och vår demokrati, erfarenheter som dessvärre i mångt och mycket saknas i många andra delar av världen”
Detta är för mig själva kärnan och det är då viktigt att försöka förstå vilka levnadsmönster detta givit upphov till. I detta är det viktigt att inse att de kulturella värdena aldrig får reduceras till ett antal nationalromantiska attribut vars historiska tradition ofta inte är så gammal och genuin som vi ibland förleds att tro.
Det första arvet, relaterat till det ”grekiska”, vi har att förvalta är det som har med vår urgamla tradition av folkstyre att göra. Så länge vi har skriftliga källor i vår historia vet vi att gemene man, i form av bönder, deltog i lokalstyret och sedan 1500-talet också i riksstyret. Denna långa tradition av folkstyre är fullständigt unik och har därför på många olika sätt format vårt sätt att leva. En följd av detta är att vår kultur kanske inte är lika strikt hierarkisk som många andra då olika grupperingar i samhället alltid haft att kommunicera och samverka med varandra.
Det andra arvet, det ”romerska”, vi har att förvalta är respekten för lagen och rättsäkerheten vid tillämpningen av denna. Att hellre fria än fälla är något som tillämpats av våra domstolar så länge vi har domstolshandlingar att studera. I gamla tider krävde fällande dom minst två edsvurna vittnen medan indicer inte hade någon plats i bevisföringen. Att dömmas av likar, genom den urgamla nämdemannainstitutionen, och inte av ”överhet” är också ett viktigt fundament. En av många effekter av vår rättsäkerhet tror jag man kan se i det faktum att vi har ett av de minst korrupta samhällena i världen.
Det tredje arvet, kristendomen, har också haft en oerhörd betydelse. En del i detta är människosynen och de förpliktelser denna för med sig, förpliktelser som även gäller flyktingar och andra utsatta som söker sig till oss. En annan viktig del i kristendomen är att den erkänner människans fria vilja och val och inte på detta sätt är fatalistisk. Konsekvensen är att varje människa måste ta ett ansvar både för sig själv och för sina nära. Vikten av ansvarstagande människor i en kultur kan inte överskattas. Till vårt kristna arv hör också reformationen och de lutherska arvegods som som betytt väldigt mycket på många plan.
Att sätta ovannämnda tre arvegods i centrum är inget som kan isolerats till frågan kring invandring-integration-assimilation-mångkultur utan gäller politiken i stort. I många frågor kommer det största hotet mot vår kultur och vårt kulturarv från utopiska ideologier (…framburna av personer från vår egen kulturkrets), som inte förstår verklighetens kompexitet, utan som tror att allt kan formas utifrån ett vitt papper där teoretiska modeller formuleras och som inte alls värderar den historiska erfarenheten.
Allianspartisten:
Kan inte annat än instämma i din välformulerade kommentar 🙂
Patrik Magnusson:
Jag skulle själv ge ett liknande svar, men
”Ju fler som bor i Sverige, desto fler kommer att efterfråga varor och tjänster, och desto fler arbetstillfällen blir det. Immigration ökar således i princip både arbetskraften och arbetstillfällena. Det som ställer till problem i ett samhälle som det svenska är att vi har en arbetsmarknad och en ekonomi som är för reglerad och stelbent, och som inte förmår styra om resurser på ett effektivt sätt.”
Talar du om en relativ vinst jämfört med om personerna ifråga hade varit anställda och förvärvsarbetande? Finns det en skillnad i nettovinst mellan en person som är arbetslös och som får en ekonomisk ersättning eller bidrag, och en person som har ett arbete? Det som jag har svårt att greppa är hur vänstern och högern kan använda samma argument, att efterfrågan som olika bidrag och ersättningar skapar är positiv för Sveriges ekonomi. Borde inte efterfrågans ursprung spela roll? Den förvärvsarbetande skapar värde och konsumerar en del av detta värde. En person som får en ersättning eller ett bidrag konsumerar det värde som någon annan har skapat, fler personer ska dela på samma värde.
Rimligen bör den ekonomiska effekten skilja sig åt, och då är frågan hur pass mycket den skiljer, om ens alls. För om det är så att den efterfrågan som skapas genom bidragsbaserad köpkraft ger en samhällsekonomisk nettovinst, är det då egentligen något problem med att människor lever på bidrag annat än rent principiellt? Rent principiellt så är det naturligtvis viktigt att människor gör rätt för sig, men är det inte också så att det samhällsekonomiskt är betydligt bättre att efterfrågan ökar genom ett ökat värdeskapande snarare än en efterfrågan som ökar genom omfördelning av ett redan existerande värde? Är det inte detta som är ekonomisk tillväxt?
Det som jag försöker komma till är detta: är den omfördelade efterfrågan ett hinder för ett ökat värdeskapande i form av nya jobb, växande företag, företagsvinster etc? Om ett tillskott av människor utifrån ger oss en ökad omfördelad efterfrågan, som bekostas av företag och privatpersoner genom skatter och avgifter, är detta en nettovinst eller ett samhällsekonomiskt problem?
”Jag tror att vi skulle behöva mera flexibla regler på arbetsmarknaden, större lönespridning, och generellt sett mer av incitament att utbilda sig och att arbeta. Det skulle dessutom behöva vara enklare och mera lönsamt att starta, driva, och expandera företag.”
Här är jag helt med dig, men om den omfördelade efterfrågan ska betalas och om behovet av omfördelning ökar genom ett tillskott av individer, hur skapas då utrymme för dessa reformer?
Denna artikel säger mer eller mindre ; låt mångkulturen bestå, ta in de invandrare som vill leva i Sverige och SD är rasister. Jag är konservativ.
Magnusson: du kan inte kalla invandringsmotstånd för främlingsfientlighet, för det är ytterligare en falsk dikotomi. Det är inte främlingsfientligt att vara emot destruktiv invandring. Extremnationalism är också en falsk stämpel, eftersom det inte har med ideologin nationalism att göra. Bra att du inte använde dessa kulturmarxistiska stämplingar, däremot är även isolationism fel märkning. konflikten här är den mellan civilisation och barbarism. Hade det varit ett utbyte mellan två jämlika civilisationer/folkslag hade dagens konflikt aldrig uppstått, eftersom problem som är symptomatiska för de underlägsna kulturerna söderut aldrig hade uppstått.
Får jag återkoppla diskussionen till dumliberalism? Ditt argument för din politik är ju onekligen individens rätt att förflytta sig över gränser:
”Världen krymper, och människor rör sig över den i aldrig tidigare skådad takt. Denna utveckling är inte artificiellt skapad, utan representerar en, givet de politiska, ekonomiska och tekniska förutsättningarna, naturlig utveckling. Den verklighet vi har att förhålla oss till är således att människor kommer att migrera, många av dem kommer att ha mycket goda skäl att lämna sitt hemland, och en del kommer att söka sig till vårt land.”
Retoriken är onekligen lånad från nyliberalism. Inte sant?
Är dagens invandring från MENA områdena ens ”naturlig”?
Här talar vi om en invandring som har satts i system och som inte har skett på grund av arbetsefterfrågan eller liknande utan för att Sverige ger ut medborgarskap och socialbidrag till de som lyckas ta sig hit. Det är en artificiellt skapad efterfrågan att ta sig till Sverige.
En invändning är naturligtvis att de flyr krig, men är krigen i sig ”naturliga”? Ska inte dessa i diskussionen ses som artificiellt skapade förutsättningar? Hur ska vi ur detta perspektiv ursäkta att vi då låter dessa människor invandra till Sverige?
Årets arbetskraftsinvandring bestod av ungefär ett tusen IT-tekniker från Indien och Kina samt östeuropeiska städare. Invandringen som kan härledas ur arbetskraftsefterfrågan är inte större än så.
Om dagens invandring från MENA är naturlig? Ja, om inte annat så är den en naturlig följd av den information som florerar på nätet om hur man ser till att komma in i Sverige, på permanent uppehållstillstånd och därmed tillgång till alla bidrag. Läs nedanstående bloggartikel som handlar om just detta. Som skattebetalare tar man sig för pannan.
När man läst migrationsverkets tjänstemäns rapporter på Merit Wagers blogg, ser man tydligt mönstret.
http://bit.ly/e6tTLP
Patrik,
Naturligtvis är det så att bidrag i sig inte genererar något värde. Det omfördelar bara resurser som du påpekar. Det är alltså en mycket stor skillnad för ett samhälle om man har många i arbete som försörjer få bidragstagare, eller om få förvärvsarbetande skall försörja många på bidrag. Detta gäller naturligtvis oavsett om arbetarna respektive bidragstagarna är infödda, eller invandrade. Vårt problem är att vi har för ineffektiv arbetsmarknad. Det innebär att vi har för många som går på bidrag. Detta har förvisso alliansregeringen delvis åtgärdat, men mycket återstår.
Din fundering, om jag tolkat dig rätt, är om och i så fall hur immigration påverkar denna ekvation. Det inte alldeles glasklara svaret är: Det beror på. Vårt problem idag är att allt för många invandrare aldrig kommer ut på arbetsmarknaden, utan fastnar i bidragsträsket. Det beror dels på att det är för lite lönsamt att arbeta jämfört med att leva på bidrag, dels på att bristande språkkunskaper och kulturell kompetens gör det svårare för invandrare att få in foten, dels på att arbetsgivare – inte minst till följd av lagstiftningen på arbetsmarknaden – hellre tar det säkra före det osäkra när de anställer. För vissa grupper av invandrare tillkommer bristande utbildning i kombination med att vi i Sverige i så hög utsträckning pressat bort enklare arbeten.
Så som det är idag skulle jag därför hävda att detta genererar en nettokostnad för samhället. Den ökade produktion som invandrarna tillsammans genererar är inte tillräcklig för att kompensera de kostnader som ökade bidrag medför. Det är inget att hymla om tycker jag. Däremot tror jag inte på att det är av naturen givet att det måste vara så. Det finns en utbredd föreställning, inte minst bland den politiska vänstern, att det mesta här i världen är ett nollsummespel, att det i Sverige finns exakt 5,6 milj (t.ex.) arbetstillfällen, och de producerar varor och tjänster för exakt 1400 Mdr kr (åter som exempel).
Med den föreställningen skulle invandring per automatik leda till antingen att invandrarna tvingades leva på bidrag eftersom det inte finns några jobb för dem, eller så skulle de ”stjäla” jobbet av någon annan, som i sin tur måste leva på bidrag. Resultatet skulle i båda fallen bli att vi är fler som skall dela på den oförändrade kakan. Riktigt så funkar det dock inte. Tillvaron är mera dynamisk.
Med en ökad arbetskraft, så kan olika företag anställa fler personer, producera mer, och generera exportinkomster och skatteintäkter. Kakan växer således. Vi får fler arbetstillfällen, och ökad produktion. Samtidigt blir vi fler som slåss om arbetstillfällena och som skall dela på kakan. I en ideal tillvaro borde det gå ungefär jämnt upp. Kakan växer ungefär lika mycket som befolkningen och var och en får ungefär lika mycket som förr.
Det som sätter stopp för denna idylliska tillvaro är den ineffektivitet vi har i vår arbetsmarknad, som gör att vi inte klarar av att få folk i arbete i den takt som befolkningen växer. Det, och vår oförmåga att assimilera de immigranter som kommer hit. Givet denna oförmåga är immigrationen en samhällsekonomisk kostnad. Med kloka reformer behöver den inte vara det, eller i vart fall skulle den vara betydligt mindre än idag.
”…men om den omfördelade efterfrågan ska betalas och om behovet av omfördelning ökar genom ett tillskott av individer, hur skapas då utrymme för dessa reformer?”
De reformer jag förordar kräver inte nödvändigtvis något utrymme. Enklare regler för företag och på arbetsmarknaden kostar inget. Tvärtom kanske man kan spara på lite byråkrati. Ökad inkomstspridning likaså. De som är produktiva kommer att tjäna mer, andra mindre. Det som kan kosta är bättre villkor för företagande, sänkta skatter och åtgärder för assimilation, men det kan på kort sikt betalas av minskade bidrag, och på lång sikt av ökad tillväxt.
Hm, det blev ett ganska långt svar, men detta är komplicerade och viktiga frågor, som är värda lite djupare tankemöda.
Oskar:
”Retoriken är onekligen lånad från nyliberalism. Inte sant?”
Nja, kanske delvis. Jag tror nog att en nyliberal skulle ställa upp på just den passage du citerar. Även de av mina lösningar som bygger på mer av marknadslösningar och mindre av bidragssamhälle funkar säkert för en nyliberal.
Där nyliberalen skulle få svårare att slå följe med mig är när det gäller vikten av att försvara svensk kultur och att påbjuda assimilation. Samhällsgemenskap och traditioner brukar inte stå så högt på nyliberalernas agenda.
Vad gäller globalisering och den medföljande rörligheten av människor, så tror jag att en nyliberal skulle frusta av lycka över detta. Det gör inte jag. Däremot ser jag det som ett oundvikligt faktum att världen ser ut som den gör. Det har vi att förhålla oss till, och försöka göra det bästa av.
För mig är inte konservatism synonymt med fundamentalism. Det handlar inte om att in i det sista föra en fruktlös strid mot strömmen. För mig handlar det om att med öppna ögon acceptera de förutsättningar jag inte kan påverka, och med hänsyn till dessa, och utifrån de grundläggande värden jag vill bevara, köpa de förändringar av mera detaljkaraktär som är förenliga med dessa högre värden, och kanske till och med nödvändiga för att i ett ändrat läge bibehålla dem. Detta var vad Burke menade med att förändra för att bevara.
”För mig är inte konservatism synonymt med fundamentalism. Det handlar inte om att in i det sista föra en fruktlös strid mot strömmen. För mig handlar det om att med öppna ögon acceptera de förutsättningar jag inte kan påverka, och med hänsyn till dessa, och utifrån de grundläggande värden jag vill bevara, köpa de förändringar av mera detaljkaraktär som är förenliga med dessa högre värden, och kanske till och med nödvändiga för att i ett ändrat läge bibehålla dem. Detta var vad Burke menade med att förändra för att bevara.”
Det är just detta som är den stora skillnaden mellan konservatism och utopiska ideologier som t.ex. socialism, nyliberalism och nationalism. Konservatismen utgår från verkligheten och accepterar det faktum att denna endast till är påverkbar och att det viktigaste därför är att hitta kloka förhållningssätt.
De utopiska ideologerna har ett motsatt angreppsätt som utgår från teoretiska modeller som man sedan försöker applicera på samhället, som i anses vara något styrbart.
Patrik Magnusson:
Då är ju frågan hur man löser problemet med att det lönar sig för dåligt att arbeta med en ökad lönespridning. Om vi konstaterar att den grupp som vi har svårast för att få in på arbetsmarknaden är den grupp som består av de med minst formell utbildning så förefaller det naturligt att dessa personer kommer att vara lämpade för arbeten som inte kräver en längre utbildning, och som därmed också kommer att ha relativt låga löner, om vi därtill får se en ökad lönespridning så har jag svårt att se en annan utveckling än den i USA där man har låga löner för lågutbildade (även om våra miniminivåer kommer att vara högre, men om vi redan idag för en diskussion utifrån premissen att det lönar sig för dåligt att arbeta jämfört med att gå på bidrag, så erkänner vi ju samtidigt att vi redan idag har låglönearbeten, sen så har man som ickesocialist en större förståelse för hur lönetrappan ser ut) och att många av de invandrare som Sverige tar emot skulle behöva arbeta inom denna sektor.
Den invandring som vi talar om här utgörs ju inte av arbetskraftsinvandrare utan om humanitär invandring alternativt ekonomisk invandring, dessas särskilda förutsättningar bör diskuteras separat från arbetskraftsinvandrare. Sverige kommer knappast ändra karaktär på invandringen som helhet, Sverige är och förblir ett land som tar emot invandrare som andra länder stänger ute till förmån för arbetskraftsinvandring eller människor som uppfyller specifika kravprofiler. Alltså är det denna invandring som vi behöver förhålla oss till.
Om vi istället pratade om personer födda i Sverige som inte har gått färdigt gymnasiet eller har någon högskoleutbildning så skulle målet för dessa individer knappast vara att någon större andel ska bli högutbildade akademiker, eller att de måste få ett arbete som ger mer i lön än vad de får i bidrag, målet skulle snarare vara att de ska få något slags arbete och en egen försörjning. Rimligen så bör samma synsätt gälla för invandrade personer.
Om vi då har bestämt oss för att det lönar sig för dåligt att gå över till ett arbete jämfört med att stanna kvar i olika bidragssystem, har vi inte då i själva verket redan gett upp med tanke på den ekonomiska verklighet som råder? Å andra sidan så har vi väl redan i dagsläget krav på personer som mottar bidrag, och är arbetsföra, att dessa ska stå till arbetsmarknadens förfogande, och det är ju självklart att en person som får bidrag och som kan få ett arbete ska ta detta, inom rimliga gränser. Men att utgå från att ett arbete för en person med få eller inga formella kvalifikationer ska löna sig betydligt mer än de bidrag som personen får ut är knappast rimligt, särskilt inte med de bidragsnivåer som vi har i Sverige.
Det här är helt klart ett klurigt problem. Problemet som jag ser det handlar om att man allt för länge spännt vagnen framför hästen och antagit att ekipaget kommer att röra sig så småningom. Vi har haft en brist på arbeten, relativt hög arbetslöshet, trög rörligthet på arbetsmarknaden, brist på nya företag, brist på expansion bland redan existerande företag, svårigheter att nå lönsamhet bland småföretag, dyra skyddsnät som bekostas av höga skatter. Till detta har man sedan under årtionden lagt till en invandring som inte varit anpassad efter arbetsmarknaden, som jag noterade tidigare så har målet med invandringen varit ett helt annat jämfört med den invandring som skedde under 60-70talet, och med en helt annan ekonomisk situation, tillsammans med en fullbordad och mycket dyr välfärdsstat som i sig begränsar den ekonomiska dynamiken. Ekonomin är mindre dynamisk samtidigt som invandrarna är svåra att inkludera i ekonomin. Storleksmässigt sett över de två senaste årtiondena så har invandringen varit jämförbar med 60-70talets arbetskraftsinvandring. Då hade vi en mängd industrijobb att erbjuda, idag har vi en långsamt växande serviceekonomi att erbjuda. Då kunde invandrarna börja jobba i industrin samtidigt som de lärde sig svenska, idag behöver man oftast kunna svenska redan innan man börjar arbeta inom de yrken där det överhuvudtaget skapas jobb.
Utifrån detta så ska man på något sätt dra igång hela maskineriet igen, från ett dåligt utgångsläge. Alliansregeringen har rättat till en del, och vi har sett en positiv utveckling, men att gå från ett uselt läge till ett bättre läge är en sak, men det finns fortfarande svåra och grundläggande problem med den modell som vi har valt att hålla fast vid, och jag är inte medveten om några ekonomiska teorier som tar hänsyn till det säregna utgångsläge som har försatt oss i och som kan säga oss vilka insatser som kommer att ge vilka resultat. Vi kan hoppas, vi kan tro, men då lämnar vi samtidigt mycket åt framtiden på ett sätt som jag som konservativ har mycket svårt för att känna mig tillfreds med.
Intressant, Patrik M. Den politik du förespåkar är på punkt efter punkt identisk med SD:s och du resonerar som SD gjort i många år (efter att de verklighetsanpassat sig och dumpade kraven på tvångsrepatriering). Tråkigt bara att sådana som du är så fruktansvärt isolerade inom borgerligheten. Alliansen har nu gjort en ”historisk” uppgörelse med extremistpartiet MP som går i en helt annan riktning än vad du förespråkar. I och med detta har de i princip garanterat ännu ett starkt val för SD 2014 då folkviljan i frågan blir ännu mer åsidosatt och en redan extrem, och i Europa unik, invandringspolitik blir ännu extremare. När undersökningar görs visar det sig att det dels finns ett starkt stöd för att minska flyktingmottagandet (endast SD representerar denna linje i riksdagen) och dels ett starkt stöd för assimilationstanken (endast SD representerar denna linje i riksdagen). I Danmark ser det dock helt annorlunda ut; där resonerar borgerligheten som du och har i samarbete med DF gjort en mycket lyckad omläggning av invandringspolitiken som vänt den negativa utvecklingen på integrationsområdet. Talande nog används Danmark av det svenska etablissemanget som ett skräckexempel vilket visar hur svårt det kommer att bli att få en folkligt förankrad och långsiktigt hållbar invandrings- och integrationspolitik i Sverige. Under överskådlig tid tänker etablissemanget köra på på den katastrofala väg som inleddes under 70- och 80-talet.
Ett av problemen är att detta är en så stor och komplex fråga – med så många olika grenar – att den fyller hyllmeter efter hyllmeter. Å ena sidan handlar om ett samhälles ekonomi och hur många invandrare och flyktingar vi egentligen ”har råd med” – om de hamnar i långvarigt bidragsberoende för att det inte finns jobb till alla, eller för att de inte är kompetenta (lär sig språket t ex). Å ena sidan handlar det om kulturkrockar, där ”våra” värden ibland ställs mot andras. Å tredje sidan handlar det om vad som egentligen skapar ett stabilt samhälle samt en nationell eller kulturell identitet. Om man kan tillhöra flera ”kulturer” etc.
Många menar att ekonomi, arbetslöshet, fattigdom, segregation och kulturkrockar hänger samman. Jag menar att det inte är så enkelt. Att dessa faktorer delvis hänger samman, men också existerar oberoende av varandra. Det är inte så att fler arbeten, automatiskt leder till mer lyckad integration eller färre motsättningar. Däremot leder de till en starkare ekonomi, minskat bidragsberoende och en bättre välfärd. Samhällets kostnader är även en fråga för etniska svenskar. Denna fråga skär mellan fattiga och rika, mellan de som har arbete och de som står utanför arbetsmarknaden, mellan de som har hög utbildning / kvalificerade jobb och de som inte har det. Att framför allt underklassen i Sverige, har fått en ökad multietnisk prägel de senaste decennierna, är inte oviktigt men sekundärt i sammanhanget. En stor del av alla första och andra generationens invandrare, förvärvsarbetar och betalar skatt. En del etniska svenskar, gör det inte.
På samma sätt kan ”fattigdom” eller ”utanförskap” inte ensamt förklara varför kulturkrockar uppstår. Som gammal vänsterräv – som delvis har tagit avstånd från den synen nu – är jag väl medveten om den kulturrelativistiska syn som vissa ger uttryck för. Där ingen kultur är ”bättre” än någon annan (nähä?)och att vi måste acceptera olikheter för vem är egentligen ”svensk” och blabla.
Jag anser förvisso också att vi måste kunna acceptera att människor är olika – på både individuell och kulturell basis. Detta är dessutom nödvändigt för ett samhällets dynamik och utveckling. Men det är inte samma sak som att acceptera vilka olikheter som helst, eller hur de yttrar sig.
Min erfarenhet är att många på vänsterkanten, resonerar ungefär likadant, även om de inte alltid vågar uttrycka det. Sanningen är inte att majoriteten sitter och tycker att vi måste vara toleranta eller acceptera vad som helst. Sanningen är snarare, att det är minerat område som många tyvärr inte ens vågar diskutera. Till och med Mona Sahiln uttryckte men ilsken röst efter ett av de senaste hedersmorden: ”Det finns ett knippe svenska värderingar som det faktiskt bara är att ställa upp på!” Även om Sverige inte är ”perfekt” och hon fick en del kritik för det – påstått onyanserade – uttalandet i de egna leden, förstår ju alla som har något innanför pannbenet, precis vad hon menar. Men som sagt – frågan är laddad och minerad. Hur länge den kommer att fortsätta vara det, återstår att se.
För några år sedan skrev jag och några andra ungefär det du säger här, möjligen att vi propagerar för en något striktare immigration, med påföljd att Söderbaum blev mycket arg.
Patrik Magnusson m fl,
”… Jag skulle säga att dynamiken i det svenska samhället genomgick en drastisk försämring under 60- och framförallt 70-talet. Det var då det socialistiska samhällsexperimentet gick överstyr och Sverige gick från att vara en i huvudsak kapitalistisk lågskattestat till att bli det monster som slutligen började haverera på 90-talet…”
Detta torde vara i överensstämmelse med verkligheten. En fråga som då osökt uppstår, är hur många svenskar som överhuvudtaget känner till och förstår detta?
Hur många svenskar tror att de gyllene åren kommer igen om vi bara låter skatterna höjas och de sociala ingenjörskonsterna flöda?
Hur många svenskar förstår överhuvudtaget – när det finns så många mediarapporter om de starka statsfinanserna, Anders Borgs förträfflighet etc – att Sverige faktiskt inte sitter på en guldtron i en gyllene sal, utan snarare på en stickig toalett-ring, i ett stinkande utedass, långt ute på en marginaliserad vischa?
Jag tror inte att särskilt många svenskar är medvetna om den djupa problematik som Sverige har, och att det mycket väl kan bli än värre pga ett antal förhållanden. De senare handlar om den globala konkurrensen, att Sverige i huvudsak ännu är ett socialistland med offentliga monopol, att vi har en märkbar oförmåga att få fram nya tekniska innovationer samt att skapa kommersiella produkter av dessa innovationer, att vi konstant uppvisar en påtaglig oförmåga att skapa ett verkligt gott småföretagarklimat, att vi aldrig lyckas minska den offentliga sektorn och bidragsberoendet på allvar, samt att vi finansiellt kvävs av det ständigt närvarande skattetrycket.
I detta sammanhang måste också vi icke-rasister tillåtas framföra, att vi under ett antal år framöver har att hantera reellt svåra och långvariga sviter av den ogenomtänkta, betydande, invandring som Sverige genomfört från icke-västerländska och icke-kristna länder under decennier. Dessa sviter försvinner inte hur mycket vi – dvs alla politiskt korrekta – än hävdar att Sverige har ett absolut ansvar att hjälpa till närhelst det har hänt något katastrofalt ute i världen, och att vi måste öppna våra gränser för den ena flyktingströmmen efter den andra. Sviterna lär knappast försvinna, och om vi inte såväl drar ned på invandringen som tillser att de som släpps in har en mycket, mycket bättre beredskap att snabbt bli självgående överlag – i stil med hur Kanada fungerar – lär konungariket Sverige snart krascha.
Jag är alltså naiv nog att tro att Sverige har verkligt djupa problem, och att dessa därtill tenderar att bli allt djupare. Jag hoppas innerligt att jag har fel.
Mvh
”… Jag skulle säga att dynamiken i det svenska samhället genomgick en drastisk försämring under 60- och framförallt 70-talet. Det var då det socialistiska samhällsexperimentet gick överstyr och Sverige gick från att vara en i huvudsak kapitalistisk lågskattestat till att bli det monster som slutligen började haverera på 90-talet…”
…och det var här man på allvar ville kapa trossarna till vårt kulturarv (”Jerusalem”-”Athen”-”Rom”).
Vårt urgamla folkstyre utmanades med tänkesätt som leddes in i en all mer korporativistisk riktning. Fulländningen, på det ekonomiska området, för detta tankesätt var fondsocialismen (…med det socialdemokratiska nyspråket kallades ”ekonomisk demokrati”) en konstruktion där det av socialdemokraterna dominerade facket skulle ges makten.
Korporativismen tog sig också i uttryck i att rörelsens olika organsiationer ibland gavs uppgifter och befogenheter som närmast kan jämföras med myndighetsutövning. Rättsäkerhet lämnades i detta helt därhän.
Dumsekulariseringen, initierad av diverse stolligheter på 60- och 70-talen, luckrade upp både respekten för människorvärdet och känslan för vad som är ditt och mitt.
Det vi nu skådar är en socialdemokrati som åter kastar lystna blickar mot 60- och 70-talen. Det är här vi har det stora hotet mot vårt kulturarv och i jämförelse med detta är invandringsproblematiken en ganska marginell fråga.
Robert Stenkvist:
Du får gärna tycka ungefär som mig. Faktiskt är det ett av mina syften med det jag skriver att få fler att skåda ljuset. Jag lovar att inte bli arg på dig. 😉
Allianspartisten:
”Det vi nu skådar är en socialdemokrati som åter kastar lystna blickar mot 60- och 70-talen. Det är här vi har det stora hotet mot vårt kulturarv och i jämförelse med detta är invandringsproblematiken en ganska marginell fråga.”
Jag håller i princip med, men skulle nog formulera det lite annurlunda. I mina ögon är invandringsproblematiken ingalunda en marginell fråga. Den är viktig och allvarlig.
En huvudanledning till att invandringen är så problematisk är dock just det du tar upp. Vurmandet för det röda 70-talet med allt vad det innebär av bidrag och förakt mot kulturarvet. Med den politiken blir invandring ett stort problem, något det inte hade behövt vara.
Det som riktigt ställer till det är när kulturradikalerna använder invandrare som slagträ för att angripa våra traditioner, vår nationella sammanhållning och vår historia. Det är ju ett kassaskåpssäkert recept för rasism. I folks ögon blir det ju då lätt att invandrarna, inte rödskäggen, får skulden för att vårt kulturarv raseras.
Men du har helt rätt att den blodröda socialismen är grundproblemet. Roten till allt ont.
Patrik Magnusson m fl,
”… I mina ögon är invandringsproblematiken ingalunda en marginell fråga. Den är viktig och allvarlig…”
Det tycker även jag, och hoppas försynt att alltfler (välutbildade) ska kunna börja tala öppet om denna problematik utan att ständigt kallas rasister.
”… En huvudanledning till att invandringen är så problematisk är dock just det du tar upp. Vurmandet för det röda 70-talet med allt vad det innebär av bidrag och förakt mot kulturarvet. Med den politiken blir invandring ett stort problem, något det inte hade behövt vara…”
En intressant analys. Mycket intressant, och sannolikt rimlig.
”… Det som riktigt ställer till det är när kulturradikalerna använder invandrare som slagträ för att angripa våra traditioner, vår nationella sammanhållning och vår historia. Det är ju ett kassaskåpssäkert recept för rasism. I folks ögon blir det ju då lätt att invandrarna, inte rödskäggen, får skulden för att vårt kulturarv raseras…”
Mer intressanta analyser, och här sätts fokus på något verkligt väsentligt, nämligen det destruktiva inflytandet på samhällsdebatten och i förlängningen samhället som kulturvänstern tyvärr har. Dessa f-rb-nn-de, vänsterorienterade, kulturradikaler och allt de ställt och ställer till med! Jag har alltmer börjat betrakta dem som Svensk-fientliga, och enbart värda förakt.
”… den blodröda socialismen är grundproblemet. Roten till allt ont.”
Hear, hear!
Mvh
”I mina ögon är invandringsproblematiken ingalunda en marginell fråga. Den är viktig och allvarlig.”
Verkligheten ger dig rätt, Patrik. Det måste utan tvekan vara ett av de största politiska misslyckandena i vårt lands historia (vad som under hela vår tidigare historia var en liten tillgång har under de senaste decennierna blivit en oerhörd belastning; enligt regeringens tidigare utredare, Jan Ekberg, måste varje år 40-60 miljarder kr överföras från svensk- till invandrarbefolkningen). Och nu har misslyckandet lyft ett nytt parti in i riksdagen. Så stort är det folkliga missnöjet i frågan och det lär knappast minska de kommande åren…
”En huvudanledning till att invandringen är så problematisk är dock just det du tar upp. Vurmandet för det röda 70-talet med allt vad det innebär av bidrag och förakt mot kulturarvet. Med den politiken blir invandring ett stort problem, något det inte hade behövt vara.”
En generell välfärd behöver inte innebära att invandringen blir ett problem. Bara när den kombineras med den kravlösa och ansvarslösa invandringspolitik som bedrivits i Sverige (och som även borgerliga regeringar stått bakom) blir invandringen bevisligen en stor börda. Lösningen blir då inte att, utan folkligt stöd, angripa den generella välfärden utan att, med folkligt stöd, lägga om invandringspolitiken. Danmark har gjort det så det borde även gå i Sverige (bara borgerligheten lyssnar lite mera till dig i frågan).
Lars m fl,
Det är svårt att komma ifrån tanken att, som du beskriver, invandringspolitiken är ett av de största politiska misslyckandena i vårt lands historia. Vad ska egentligen kunna betraktas som ett ännu större politiskt misslyckande?
Det faktum att det enligt regeringens utredare Jan Ekberg måste överföras 40-60 miljarder kr från svenskarna till invandrarna är verkligen anmärkningsvärt. Har våra kära politiker – under ex 1970- och 1980-talen, medan det ännu gick att lyckosamt begränsa invandrings- och mångkulturvansinnet – på minsta vis, i öppna, långa, samtal med medborgarna, sökt ett verkligt mandat för att bedriva en dylik massinvandring, och för att därmed förändra det svenska samhället i grunden?
Jag tror inte det.
Detta mandat har aldrig funnits.
Inte på allvar.
Det hela är verkligen beklämmande.
”…Och nu har misslyckandet lyft ett nytt parti in i riksdagen. Så stort är det folkliga missnöjet i frågan och det lär knappast minska de kommande åren…”
Det är riktigt, och jag tillhör de som tror att SD inte åker ur riksdagen år 2014, utan ökar i storlek. Kanske t o m ökar riktigt rejält. För detta verkar inte minst Alliansens vansinnesuppgörelse med MP innebärande att papperslösa flyktingar, dvs illegala, har rätt till hur snart sagt hur mycket som helst. Uppgörelsen har sannolikt, i praktiken, avskaffat begreppet och företeelsen ‘illegal invandrare’. Därmed torde Sverige framstå som än mer lockande för allsköns lycksökare, människosmugglare etc.
Lysande.
”En huvudanledning till att invandringen är så problematisk är dock just det du tar upp. Vurmandet för det röda 70-talet med allt vad det innebär av bidrag och förakt mot kulturarvet. Med den politiken blir invandring ett stort problem, något det inte hade behövt vara.”
Nu är dock invandringen ett problem, och ett gigantiskt sådant. När detta har konstaterats, kan vi ju stillsamt fundera på vad vi ska göra åt detta problem för att komma tillrätta med det inom något så när rimligt tid, dvs några år. Det är verkligen är inte lätt att säga. Jag har ingen aning, inte minst mot bakgrund av det enorma grepp över opinionsbildningen som kulturvänstern och socialliberalerna har, och hur verkligt skickliga de är att arbeta in en viss norm som den enda godkända – den politiskt korrekta normen – samtidigt som de är suveräna på att få alla att demonisera alla andra normer och deras bejakare.
”… En generell välfärd behöver inte innebära att invandringen blir ett problem. Bara när den kombineras med den kravlösa och ansvarslösa invandringspolitik som bedrivits i Sverige (och som även borgerliga regeringar stått bakom) blir invandringen bevisligen en stor börda. Lösningen blir då inte att, utan folkligt stöd, angripa den generella välfärden utan att, med folkligt stöd, lägga om invandringspolitiken. Danmark har gjort det så det borde även gå i Sverige (bara borgerligheten lyssnar lite mera till dig i frågan).”
Jag tror inte att det går speciellt bra i det här landet. Detta då a) svenska politiker – till skillnad från danska dito – och många av b) de svenska politikernas väljare, är vansinnigt världsfrånvända. Härigenom tycks de blott kunna se ett problem ur en synvinkel, och verkar aldrig ändra sig. Oavsett vilka argument som läggs fram. I värsta fall har Sverige sin bästa tid bakom sig, och får måhända rikta in sig på att vara en tämligen marginaliserad b-nation i fortsättningen.
En b-nation eller någonting ännu värre.
Mvh
”Har våra kära politiker – under ex 1970- och 1980-talen, medan det ännu gick att lyckosamt begränsa invandrings- och mångkulturvansinnet – på minsta vis, i öppna, långa, samtal med medborgarna, sökt ett verkligt mandat för att bedriva en dylik massinvandring, och för att därmed förändra det svenska samhället i grunden?”
Nej, och det är minst sagt anmärkningsvärt. Hur har ett sådant oerhört demokratiskt underskott kunnat uppstå i vad som ska vara en fungerande och representativ demokrati? Det borde någon forskare titta närmare på. Att media varit väldigt pådrivande vet vi men hur kan många av riksdagspartierna föra en politik i frågan som inte ens de egna väljarna stöder?
”Det är riktigt, och jag tillhör de som tror att SD inte åker ur riksdagen år 2014, utan ökar i storlek. Kanske t o m ökar riktigt rejält. För detta verkar inte minst Alliansens vansinnesuppgörelse med MP innebärande att papperslösa flyktingar, dvs illegala, har rätt till hur snart sagt hur mycket som helst. Uppgörelsen har sannolikt, i praktiken, avskaffat begreppet och företeelsen ‘illegal invandrare’. Därmed torde Sverige framstå som än mer lockande för allsköns lycksökare, människosmugglare etc.”
Visst, SD har hittills fått allt serverat på guldfat för att de ska kunna bli ett tioprocentsparti 2014. Bara de själva kan kan klanta till det nu. Uppgörelsen, ja. Nu har alla fördämningar brustit och talet om en ”reglerad invandring” blir mest tom retorik. Intressant att det överlägset största partiet i uppgörelsen, Moderaterna, lagt sig platt (det är väl det parti som efter SD har de mest invandringskritiska väljarna) och att alliansen valt att samarbeta med det parti som har ett i princip omätbart folkligt stöd i den här frågan och uteslutit det parti (SD) som har det största folkliga stödet. Men de gamla riksdagspartierna målade ju in sig i ett hörn före riksdagsvalet när de lovade att aldrig samarbeta med SD. Vi får se vad väljarnas dom blir 2014…
”När detta har konstaterats, kan vi ju stillsamt fundera på vad vi ska göra åt detta problem för att komma tillrätta med det inom något så när rimligt tid, dvs några år. Det är verkligen är inte lätt att säga.”
Med den här uppgörelsen är det omöjligt att göra något åt saken under överskådlig tid. Det enda realistiska på lång sikt är en dansk utveckling, där alliansen + SD samarbetar, men det ligger som sagt långt fram i tiden nu. Patrik M. har en del att göra fram tills dess…
Lars m fl,
Ja, det är verkligen inte lätt att veta vad vi ska göra åt den enorma massinvandring- och mångkulturproblematiken i nuläget. Nu sitter vi fast i ett snudd på oöverblickbart elände, oavsett vem som bär ansvaret för den ansvarslösa politik som lett fram till denna situation. Suck.
Det är vidare mycket möjligt att det är ”omöjligt att göra något åt saken under överskådlig tid”, och att det ”enda realistiska på lång sikt är en dansk utveckling, där alliansen + SD samarbetar”.
Detta torde som du framhåller dock ligga ordentligt långt fram i tiden, ty det har gått så mycket prestige i att verkligen på djupet hata SD i alla bemärkelser, att dagens Allians-politiker aldrig kommer att ta i SD med tång. Än mindre inleda långsiktiga samarbeten.
”… Patrik M. har en del att göra fram tills dess…”
Att bara inleda ett litet, litet försök att komma till rätta med mångkulturfiaskot, skulle sannolikt slita ut den gode Patrik Magnusson på nolltid. Jag upplever honom som alldeles för vettig och sympatisk för att önska honom ett så brutalt öde.
Istället kunde den gode Patrik M. bli en ledande person i ett nytt, sunt nationalistiskt, konservativt parti. 🙂
Mvh
Patrik Magnusson:
”Jag håller i princip med, men skulle nog formulera det lite annurlunda. I mina ögon är invandringsproblematiken ingalunda en marginell fråga. Den är viktig och allvarlig.”
Låt mig förtydliga och framföra att invandringspolitiken visst kan vara och är ett problem men att detta nödvändigtvis inte innebär att invandring som företelse är ett problem.
Ser vi på det historiskt tror jag nog att vi kan dra slutsatsen att invandring som företeleese varit berikande. Du liknar i din artikel invandringen vid en smältdegel:
”En smältdegel där man blandar in 90% av en ingrediens, och 10% av dussintalet andra olika ingredienser, kommer oundvikligen i slutändan att ha väldigt mycket karaktären av den första ingrediensen.”
Så har det varit och det hela har i praktiken alltid lett till assimilation. T.ex. tror jag att andra och tredje generationen av de som kom till vårt land under 60-tal och tidigt 70-tal, som arbetskraftsinvandrare, idag kan anses helt assimilerade i det svenska samhället.
Dock är det så att även små substanser vi blandar i den legering vi framställer i smältdegeln kan innehålla sådant som ger goda egenskaper till det vi framställer. Det utbyte med omvärlden som invandringen inneburit allt från medeltidens munkar och 1600-talets valloner till 60-talets arbetskraftinvandrare har otvivelaktigt tillfört vårt land mycket. Att de som kommer idag inte skulle ha något att tillföra tror jag inte på.
Sedan får man inse att en ”invandringsvåg” inte är identisk med en annan utan har sina egna förutsättningar och sin egen problematik. Dagens invandrare kommer mer fjärran ifrån än tidigare varför det kulturella avståndet är större. Invandringen är också till hög grad initierad av krig och oro i de länder invandrarna kommer ifrån. En stor majortitet av dagens invandrare kommer från konflikthärdar och hade sannolikt inte kommit om det varit fred i deras hemländer. Dock tror jag att även dessas efterkomlingar såsmåningon kommer att assimileras i vårt samhälle.
Att sedan invandringspolitiken har havererat på de flesta sätt och att vänsterns kulturbarbarer utnyttjar invandrarna för egna syften är en annan sak som jag är lika krtisk till som du är.
Invandring som företeelse kan inte och skall inte stoppas. Däremot måste vi agera på ett sådant sätt att vårt kulturarvs grundvärderingar (”Jerusalm-Athen-Rom”) vidmakthålls och vidareutvecklas. I en klok invandringspolitik måste givetvis krav ställas på de som kommer precis som krav ställs på svenska medborgare. T.ex. kan inte vikten av kunskap i det svenska språket överskattas. Det är med språket som vi kommunicerar och får vi inte till denna kommunikation ja då blir invandringen ett problem.
Sedan måste vi också vara ödmjuka och inse att det finns många invandrare vars grundvärderingar om t.ex. familjen ligger mycket närmare sunda värderingar än de värderingar som vänsterns ”familjen-är-död”-förespråkare framför. Detta är något vi måste se som en möjlighet.
Patrik, ditt svar var inte ärligt till min kommentar, och det vet du. Vi kan lämna det vid detta.
Lars och Thomas,
Tack för era vänliga och uppmuntrande ord. Dessvärre överskattar ni nog den eventuella påverkan jag kan ha på borgerligheten, eller utsikterna till en verkligt konservativt politiskt alternativ. Mitt lilla strå till stacken får bli en och annan artikel som denna, där jag försöker staka ut ett realistiskt alternativ till dagens fiasko. Multikulti är lite som kejsarens nya kläder. Alla vet att Kejsaren är naken, men ingen vågar säga det. Min förhoppning är att det så småningom skall bli möjligt att diskutera dessa frågor som vilken politisk fråga son helst, utan en massa skällsord, och utan att partipolitiskt taktiserande tar överhanden.
Uppgörelsen mellan regeringen och MP, som ni båda nämner, är i mina ögon en mycket olycklig sådan och, måste jag medge, en bidragande orsak till att jag kände att denna artikel behövdes just nu. I vår omvärld gryr en insikt om att det multikulturella projektet har nått vägs ände, och man börjar se sig om efter andra lösningar, hållbara lösningar, så som de jag skissar här. Sverige är här i otakt med omvärlden. Vi tycks nu vara på väg i motsatt riktning, mot än mer kravlöshet.
Kanske kan denna uppgörelse bli något av en väckarklocka för oss inom borgerligheten som inte tror på den ultraliberala visionen, att något måste göras. Detta gäller inte bara denna fråga, utan kanske i ännu högre utsträckning områden som försvars- och familjepolitik. Jag håller det inte för omöjligt att vi innan nästa val kommer att se en omsvängning på migrationspolitikens område. Verkligheten kommer att leda till ett ökat tryck för en sådan förändring.
Patrik Magnusson m fl,
Det var bara kul att ge dig ett erkännande i form av vänliga och uppmuntrande ord! En artikel som tar upp ett betydande samhällsproblem som den absoluta lejonparten av det politiska och mediamässiga etablissemanget ej ens vill erkänna existensen av, är en artikel av sådan betydelse att dess upphovsmakare bör ges ett erkännande. Tvivelsutan så.
Det är möjligt att vi har överskattar din påverkan på borgerligheten, men varenda gång en borgerlig debattör som vågar vara reellt verklighetstillvänd och distinkt borgerlig visar sig, är det en händelse som bör noteras och bejakas. Överhuvudtaget bör allt som positivt särskiljer sig från den ordinära smygsocialistisk, verklighetsfrånvända, borgerliga klungan hyllas. 🙂
Vad sedan gäller utsikterna till ett verkligt konservativt politiskt alternativ, tycks dessa utsikter tyvärr ligga decennier bort. Kanske att många av oss överhuvudtaget inte får uppleva någonting sådant under vår livstid. Det börjar nästan kännas så.
”… Mitt lilla strå till stacken får bli en och annan artikel som denna, där jag försöker staka ut ett realistiskt alternativ till dagens fiasko…”
Det är inte ett så litet debatt-strå alls, och ju fler som publicerar denna typ av förutsättningslöst ifrågasättande och sunt resonerande artiklar och blogginlägg, desto mer kan den sekulär-progressiva hegemonin luckras upp. Åtminstone är det min förhoppning, och jag saluterar er skribenter som bidrar till detta.
”… Multikulti är lite som kejsarens nya kläder. Alla vet att Kejsaren är naken, men ingen vågar säga det. Min förhoppning är att det så småningom skall bli möjligt att diskutera dessa frågor som vilken politisk fråga son helst, utan en massa skällsord, och utan att partipolitiskt taktiserande tar överhanden…”
Vi är allt fler själar som också hoppas på detta.
”… Uppgörelsen mellan regeringen och MP, som ni båda nämner, är i mina ögon en mycket olycklig sådan och, måste jag medge, en bidragande orsak till att jag kände att denna artikel behövdes just nu…”
En fullt naturlig reaktion, som jag ser det.
”… I vår omvärld gryr en insikt om att det multikulturella projektet har nått vägs ände, och man börjar se sig om efter andra lösningar, hållbara lösningar, så som de jag skissar här. Sverige är här i otakt med omvärlden. Vi tycks nu vara på väg i motsatt riktning, mot än mer kravlöshet…”
Ja, utvecklingen förskräcker. Därutöver går det ju att tillfoga, att det inte alls enbart är s k ultrakonservativa, ultranationalistiska partier runt om i världen som lyfter fram den egna nationens kultur, och önskar en genomtänkt, i viss mening begränsad, ansvarsfull invandringspolitik. Det finns ex värdeorienterade liberala partier som åsiktsmässigt borde kunna möta olika slag av värdeorienterade konservativa partier rörande dessa frågor. I Sverige är vi ej i närheten av ett sådant, konstruktivt, tillstånd pga bristen på såväl rätt slags politiska partier som en sund verklighetsförankring. Tyvärr.
”… Kanske kan denna uppgörelse bli något av en väckarklocka för oss inom borgerligheten som inte tror på den ultraliberala visionen, att något måste göras. Detta gäller inte bara denna fråga, utan kanske i ännu högre utsträckning områden som försvars- och familjepolitik. Jag håller det inte för omöjligt att vi innan nästa val kommer att se en omsvängning på migrationspolitikens område. Verkligheten kommer att leda till ett ökat tryck för en sådan förändring…”
I bästa fall sker en sådan omsvängning. Det är väl troligt att det kan ske på försvarspolitikens område i och med att allt svenskar måhända vänjer sig vid tanken att Sverige trots allt är tämligen starkt kopplat till allehanda västliga samarbetsorgan och allianser, även militära sådana. Att däremot tro att det ska ske snabba omsvängningar inom familje- resp migrationspolitiken har jag dessvärre svårare att tro. Detta pga makt- och prestigemässiga förhållanden.
Vad gäller familjepolitiken har, som jag upplever det, en tämligen mäktig allians bildats mellan kvinnliga särintressen resp särintressen ang rättigheter för hbtq. Här har det under decennier skickligt och framgångsrikt propagerats för att den heterosexuella familjen alls inte är naturligare än andra familjekonstellationer, att samkönade par är lika naturliga föräldrar som olikkönande dito, att det inte stöter på några som helst sociala problem med inseminationer av lesbiska och ensamstående kvinnor, att kristendom blott är en social konstruktion osv osv osv. För att minska den maktposition som dessa två grupper sammantaget besitter, krävs det skicklig, enveten, konservativ opinionsbildning i decennier. Jag hoppas självfallet att det kan gå snabbare, men vågar inte tro på alltför snabba resultat.
Beträffande migrationspolitiken är det heller inte lätt att se hur snabba förändringar bland politiker och många väljare ska kunna ske. För lång tid framåt kommer alla som vill börja tala om värdet av svensk kultur, kristna värderingar och inte minst en begränsad invandring att stämplas som rasister, och demoniseras på det mest gruvliga vis. I vissa fall beror det på ren okunskap, i några fall på moralisk och intellektuell omognad, och ofta beror det på karriärhänsyn. Det senare handlar om att det idag sitter tämligen många tjänstemän på offentlig anställningar som antingen är rent politiska, eller har att göra med underlättandet av någon slags jämlikhets- resp multikultiprocess.
Allt detta för att bejaka en viss samhällsutveckling, och för att trycka ned andra typer av samhällsutvecklingar. Inte minst trycka ned alla tendenser till återgång till tidigare rådande traditionella normer och värderingar.
När det nu har lagts ned så mycket pengar och satsats så mycket prestige på att inrätta massor av tjänster som handlar om allsköns pedagogiska ansatser på multikultiområdet, akademiska arbeten etc för forskning rörande samma inriktning m m, blir det ju lite underligt om staten plötsligt ska börja signalera att det tyvärr har gått lite snett. Att från ansvarigt håll plötsligt få höra att politiken nog har varit lite för verklighetsfrånvänd, och inriktningen på delar av familje- och socialpolitiken har visat sig vara lite olycklig. Att få lyssna till erkännanden om att en del av den förda invandringspolitiken är misslyckad, för att inte säga katastrofal, och att en hel del tjänster som införts i den offentliga sektorn för att mer eller mindre ‘trycka’ in främmande kulturer in i det svenska samhället var duktigt ogenomtänkt och helt misslyckat.
För att vi ska för höra dylikt från de politiker som faktiskt är ansvarig för fiaskot, krävs en ödmjukhet som vi har sett noll av, och knappast får se mycket av framgent heller. Det lär helt enkelt krävas en ny, borgerlig, politikergeneration för att dylika tongångar ska ljuda. Bland vänsterpartierna lär aldrig något erkännande om misslyckande höras, ty då kan ju värdet av allsköns sociala ingenjörskonster att börja ifrågasättas på allvar, och därmed med vänsterpolitik som sådan.
En borgerlig politisk ansats behöver ju dock inte vara inriktad på lika mycket av allsköns sociala ingenjörskonster, och på att politiken ska nå in i varje område i livet. Därmed borde det vara lättare att för borgerliga politiker ange att Sverige till en del kan hjälpa till vid internationella kriser, men att det handlar om begränsad hjälp under en begränsad period, och att vi helst hjälper till på plats.
Sverige kan ha en viss invandring, men det ska i huvudsak handla om arbetskraftsinvandring, och det som s a s anses kunna bli självgående i det svenska samhället snabbast, har en fördel. Det kan handla om att de har en lämplig, hygglig utbildning, kommer från kulturer som är västerländska, eller starkt liknar västerländska. Det kan inte minst handla om att det är kristna eller sekulära. Inte muslimer.
Det sistnämnda kräver ett oerhört mod för att deklarera som en officiell hållning från myndighetshåll, men jag och många med mig anser att det behövs. Det är knappas naturligt med en religion som islam i Sverige, och allt det för med sig. Muslimers förföljelse av judar i Malmö med omnejd, byggande av moskéer, minareter och rena islamiska center. Påtryckningar för att få svenska lag att anamma delar av sharia-lag, en syn på kvinnor, judar m fl som är minst sagt vidrig, att islam enligt många internationella experter s a s är en erövrande religion som ständigt önskar lägga under sig nya områden, och alltid betraktar ett område de har varit verksamt i som ett för alltid muslimskt område m m.
Jag må bli hatad från samtliga håll för min åsikt, men jag anser definitivt att det är kristendomen som är den naturliga religionen i vår del av världen. Ingenting annat, och absolut inte islam. Det börjar bli dags att våga säga det, även officiellt.
Mvh
”Dessvärre överskattar ni nog den eventuella påverkan jag kan ha på borgerligheten, eller utsikterna till en verkligt konservativt politiskt alternativ.”
Tvärtom. Jag ser ju hur ensam sådana som du är inom borgerligheten. Tyvärr. Bland de borgerliga väljarna finns det helt klart ett starkt stöd för din linje men det är ju en helt annan sak med partierna och särskilt då de ledande skikten. När man hör personer som Maud Olofsson undrar man ju i vilken verklighet de lever i. Tror de verkligen på vad de själva säger när verkligheten och forskningen etc talar ett helt annat språk? Det blir lite sektkänsla över det hela.
”Vi tycks nu vara på väg i motsatt riktning, mot än mer kravlöshet.”
Det är dessvärre ett faktum nu. Den tidigare enda återhållande kraften i riksdagen, Moderaterna (tillsammans med sossarna) har nu lagt sig platt och låter de små extremistpartierna få sin vilja igenom. Men förhoppningsvis är det här den tragiska slutpunkten i den kravlösa och ansvarslösa utvecklingen. Två av de borgerliga partierna kämpar nu för sin överlevnad och kanske kan en smalare men vassare borgerlighet i framtiden börja ta ansvar och normalisera politiken. Ett växande SD kommer definitivt att skapa ett tryck för det.
Lars m fl,
”… Bland de borgerliga väljarna finns det helt klart ett starkt stöd för din linje men det är ju en helt annan sak med partierna och särskilt då de ledande skikten. När man hör personer som Maud Olofsson undrar man ju i vilken verklighet de lever i. Tror de verkligen på vad de själva säger när verkligheten och forskningen etc talar ett helt annat språk? Det blir lite sektkänsla över det hela…”
Sektkänsla var ordet.
”… Den tidigare enda återhållande kraften i riksdagen, Moderaterna (tillsammans med sossarna) har nu lagt sig platt och låter de små extremistpartierna få sin vilja igenom. Men förhoppningsvis är det här den tragiska slutpunkten i den kravlösa och ansvarslösa utvecklingen…”
Ja. Låt detta vara slutpunkten på massinvandrings- och mångkulturseländet.
”… Två av de borgerliga partierna kämpar nu för sin överlevnad och kanske kan en smalare men vassare borgerlighet i framtiden börja ta ansvar och normalisera politiken. Ett växande SD kommer definitivt att skapa ett tryck för det.”
Detta tror även jag.
Mvh
Jag har bara hunnit läsa halva artikeln (och inga kommentarer) men tycker redan nu att detta är en mycket välskriven genomgång av denna viktiga fråga ur ett konservativt/pragmatiskt perspektiv.
Jag tycker dock att artikeln missar det faktum att magnituden och ursprunget på migrationen påverkar möjligheterna till assimilering (även om man snuddar vid frågan när det gäller villkoren för integration).
Stor invandring av personer från en mycket annorlunda kultur försämrar betydligt möjligheterna till assimilering, eller t.o.m. omöjliggöra det.
Om målet är assimilering måste man därför även värdera migranter utifrån deras förmåga och önskan att assimilera sig till den ‘svenska’ kulturen. Detta är givetvis mycket svårt men måste likväl vara ambitionen.
Att som Sverige ta emot stora mängder flyktingar från länder som Somalia, Irak och Afghanistan måste därför ifrågasättas. Flertalet har låg utbildningsnivå, kommer från en kultur som i många fall radikalt avviker från den ‘svenska’ och i vissa fall innebär deras religion att de direkt motsätter sig västerländska värderingar.
Jag skulle önska att artikelförfattaren tog diskussionen till dess logiska nästa steg.
Oskari m fl,
”… Stor invandring av personer från en mycket annorlunda kultur försämrar betydligt möjligheterna till assimilering, eller kan t.o.m. omöjliggöra det…”
Tvivelsutan så.
”… Om målet är assimilering måste man därför även värdera migranter utifrån deras förmåga och önskan att assimilera sig till den ‘svenska’ kulturen. Detta är givetvis mycket svårt men måste likväl vara ambitionen…”
Ja, men för att detta ska ske, är jag rädd för att vi behöver en ny generation, betydligt mer realistiska politiker i Sveriges riksdag. Politiker som t ex kan förstå och erkänna att det finns någon slags nordeuropeisk, skandinavisk och svensk kultur som om inte annat kan ringas in utifrån vad den inte är.
Med dagens riksdagsgäng – och deras tämligen oreflekterande väljar- och stödtrupper, inte minst inom gammelmedia, ang invandringsfrågan – lär inte mycket hända.
Inte alls.
”… Att som Sverige ta emot stora mängder flyktingar från länder som Somalia, Irak och Afghanistan måste därför ifrågasättas. Flertalet har låg utbildningsnivå, kommer från en kultur som i många fall radikalt avviker från den ‘svenska’ och i vissa fall innebär deras religion att de direkt motsätter sig västerländska värderingar…”
Ett ifrågasättande är definitivt på plats, och borde ha varit på plats alltsedan massinvandringen startade på 1970- och 1980-talet. Inte minst då varje klart tänkande människa borde ha insett vilka enorma problem det skapar att till Sverige föra in vitt främmande kulturer utan rejäla anpassningskrav till värdlandets generella kultur.
Komplett vansinne.
Detta kritiskt viktiga ifrågasättande av massinvandring från kulturer väsensskilda från den svenska kulturen har tyvärr saknats hela tiden från officellt politiskt och main stream-mediamässigt håll.
Denna omständighet i sig avslöjar det mesta om vårt politiska och mediamässiga etablissemang.
Oerhört mycket.
Mvh
Omständigheten att det a) näppeligen existerar ett verkligt kritiskt ifrågasättande av det som nog fler än en person beskriver som en veritabel massinvandring från områden kulturellt väsensskilda från Sverige, samt en b) närmast total avsaknad av ifrågasättande av innehållet i de främmande kulturer som efterhand nått Sverige, kan ex styrkas av många historier. Exempelvis att det idag finns en moderat riksdagsman, Abdirizak Waberi, som ogenerat – i en intervju år 2006 i tidskriften Ottar – angav att män har större sexdrift än kvinnor, att kvinnor som inte följer de muslimska klädreglerna skapar ”oro” i samhället, att en man kan få ha fyra fruar, samt att en man kan slå sin fru om hon är otrogen.
Ottar-intervjun: http://www.rfsu.se/sv/Sex-och-politik/Ottar/Ottar-arkivet/Ottar-2006/Ottar-nr-2-2006/Med-koranen-i-klassrummet/
Vad skulle hända om t ex en – vågar jag skriva ”pursvensk” – manlig riksdagsledamot från ex VP, S, MP, FP, KD, och inte minst SD gav uttryck för samma paket av ljuvliga värderingar..?
Gammelmedias vilja att mer eller mindre totalt negligera denna historia, uppenbarligen pga att Abdirizak Waberi är muslim, säger mycket om det diskurs vi lever i, och hur main stream-mediamässigt fungerar.
Gammelmedias beteende säger oerhört mycket, och åtminstone jag upplever denna ytterligt förljugna diskurs som ytterst illavarslande för Sverige, och för vårt lands framtid.
Mvh
Kan artikelförfattaren förklara varför vår migrationspolitik skall vara ”generös”? Varför i allsindar skall Sverige ta försörjningsansvar för folk som inte har legitima skäl att komma hit? Nio av tio har det nämligen inte
Betraktare: ”Kan artikelförfattaren förklara varför vår migrationspolitik skall vara ”generös”? ”
Om du läst genom min artikel och ändå inte vet svaret på din fråga är jag rädd att det kommer att bli svårt för mig att nå fram till dig med en förklaring.
Att hjälpa dem som är i nöd (jag har aldrig påstått att vi skall acceptera som flyktingar de som saknar legitima skäl) ser jag som ett moraliskt ansvar, något som jag för min personliga del härleder ur min kristna tro, men som även går att motivera utifrån andra etiska kompasser.
Vad som är legitima flyktingskäl eller inte är inte någon självklarhet, utan också en bedömningsfråga. Du anser uppenbarligen att den gränsen bör vara mycket snäv, jag för min del skulle nog säga att den idag i vissa fall sannolikt är för snål, men att den överlag nog är något mer generös än den behöver. Även detta är en fråga som man borde kunna diskutera öppet och utan tvärsäkra eler hätska ståndpunkter.
Vad gäller de som enligt vår egen definition saknar flyktingskäl, och som sedan går under jorden för att illegalt vistas här, så är min åsikt glasklar. Svenska myndighetsbeslut skall gälla, och de skall verkställas. Att som nu underminera vår egen lagstiftning genom att upplåta en massa förmåner till de som sätter sig över fattade beslut är vansinne.
Helt rätt, Patrik. Även SD anser att vi ska vara generösa och hjälpa riktiga flyktingar. Det är viktigt att veta att bara en liten del av de asylsökande som fått stanna genom åren har varit riktiga flyktingar (alltså skyddsbehövande enligt FN:s flyktingkonvention). De allra flesta har fått stanna av ”humanitära skäl” eller genom amnestier; en konsekvens av det enorma utnyttjande av asylinstitutionen som våra folkvalda öppnat för. Detta måste alltid påtalas när de gamla riksdagspartierna försöker bluffa och framställa asylsökande = flykting och att SD:s (och din) mer kravställande linje skulle gå ut över riktiga flyktingar. Utöver detta har Sverige infört egna kriterier som t ex förklarar varför en stor del av alla irakier som kom till Europa sökte sig hit; bara i Sverige fick de nämligen permanent uppehållstillstånd. I andra länder fick de i bästa fall tillfälligt uppehållstillstånd i väntan på avvisning. En ohållbar situation givetvis, men i stället för att ta ansvar och strama åt försöker våra politiker få övriga Europa att anamma vår urspårade politik, vilket givetvis är utsiktslöst.
Jag vill ge både ris och ros till artikeln. Vi delar den nyanserade och mer komplexa synen på dessa frågor. Klart att Sverige inte behöver vara etthundra procent etniskt homogent; klart att Sverige ska visa prov på global solidaritet och skänka akut bistånd och ta mot en viss mängd asyl- och krigsflyktingar. Arbetskraftsinvandring kan vara en nödvändighet i vissa historiska skeenden. Kulturella influenser utifrån kan vara berikande – sådant har alltid skett om än företrädesvis ”interoccidentalt” fram tills mitten av 1900-talet.
Likväl kan man inte abstrahera bort den etniska aspekten till fullo, långtifrån. Om man enkom kritiserar mångkulturalism utan att ta upp den demografiska sammansättningen är man på sin höjd pseudokonservativ. Är artikelförfattaren verkligen likgiltig inför om morgondagens svenskar är i en övervägande majoritet nordiskättade? Jag håller med om att det finns mellanvägar, men det borde vara att till exempel ha max 20% icke-etniska svenskar boende i landet.
”Är artikelförfattaren verkligen likgiltig inför om morgondagens svenskar är i en övervägande majoritet nordiskättade?”
Det glasklara svaret på den frågan är både ja och nej 😉
Rent teoretiskt är svaret ja – det är jag likgiltig för. Rasmässiga överväganden har ingen som helst plats i mitt medvetande. En människa är en människa. Punkt.
I praktiken blir det hela inte så svartvitt. Immigranter är inte oskrivna blad som bara kan fyllas på med svensk kultur genom ett kort besök på Migrationsverket. De för med sig sina seder och bruk, sin kultur, och sina värderingar. Därmed blir inte heller frågan om demografi oviktig, i alla fall inte på kort och medellång sikt.
Förespråkar man assimilation som migrationspolitisk lösning har man nog underförtsått sagt att det finns en övre gräns för hur stor inflödet av migranter kan vara. Kommer det för många migranter på kort tid, särskilt om de kommer från ett och samma kulturområde och detta väsentligen avviker från vårt, så är risken uppenbar att de väljer att sluta sig samman i egna enklaver snarare än att låta sig integreras i vårt samhälle. Ett fåtal personer som kommer har inte den möjligheten.
Med en migrationspolitik som på allvar låter assimilera de människor som väljer att komma till Sverige så kommer det inte att spela någon roll vilket blod de har i sina ådror. De smälter gradvis in i vårt samhälle och de migranter som någon generation senare anländer kommer inte att kunna skilja på ”svenskättade” medborgare och andra medborgare. Men en förutsättning för att dett skall fungera är att vi verkligen anstränger oss för att assimilera invandrarna, och att vi inte tar oss vatten över huvudet.
Då förmodar jag att herr Magnusson inte är bekant med alster som ”Iq and the Wealth of Nations”, ”The Bell Curve”, ”Race Differences and Intelligence” eller ”Race, Evolution, and Behavior”. Vi äro alla människor men det finns uppenbara skillnader, inte bara utseendemässigt utan även kognitivt (och ja, detta är medfött – även om arv och miljö givetvis samspelar, och det finns stora variationer inom en folkgrupp). Om Sverige fortsätter att ta hit stora mängder afrikaner och MENA-invandrare så kommer detta knappast att vara ”berikande” ur så att säga kvalitetssynpunkt. Så är det bara.
Swedish Dissident:
Det är nog riktigt att säga att herr Magnusson inte är bekant med de alster du nämner. Jag är medveten om existensen av den förstnämnda, men kan inte hävda mer än en översiktlig insikt i de teorier som där framförs. Om jag inte minns helt fel visade IQ and the Wealth of Nations på stora geografiska variationer i IQ, där Afrika låg genomsnittligt lägst, mellanöstern något högre, västvärlden ännu högre, och vissa asiatiska länder i topp.
Jag tycks också påminna mig att denna typ av studier på intet sätt är okontroversiella, och dess slutsatser knappast kan anses utgöra en vetenskapligt allmänt accepterad sanning. Att dessa variationer finns tror jag nog, de metodologiska svårigheterna med mätning till trots, får anses i huvudsak bevisat. Vad de beror på är mindre självklart.
Utan att fördjupa mig alltför mycket i det jag ärligt talat inte är någon expert på så är min bild att miljön nog får anses som den tyngsta förklaringen till de identifierade variationerna, även om jag inte kan utesluta att det finns ärftliga faktorer, och att dessa statistiskt kan missgynna vissa folkgrupper. Sedan är jag förvisso ganska skeptisk till att lägga allt för stor vikt vid IQ-begreppet. Läs gärna min artikel om detta:
https://traditionochfason.wordpress.com/2010/02/27/ar-liberaler-smartare-an-konservativa/
Jag tror inte man skall överdriva risken för att invandring dramatiskt skall försämra intelligensnivån i det svenska samhället. Som framgår av min artikel så ser jag inte heller nyttoeffekten av flyktingmottagning som den avgörande, utan menar att även om denna medkänsla blir en viss belastning för oss, så är det ändå befogat. Det är inte IQ som avgör om en flykting har goda skäl att fly sitt land.
Jag vill också avslutningsvis varna för att gå i fällan att utifrån genomsnittliga data om en grupp människor göra antaganden om enskilda individer. Som du själv konstaterar så finns det stora variationer inom en grupp. IQ är en personlig egenskap. Låt oss för argumentets skull säga att jag accepterar problemställningen att vi måste undvika att landets genomsnittliga IQ minskas genom immigration av mindre klipska personer (vilket jag alltså inte gör). I så fall borde den logiska slutsatsen bli att testa immigranterna individuellt och anta de som uppnår ett visst resultat, inte att stänga ute eller begränsa immigranter som grupp.
Ännu hellre kanske man skulle ordna samhällets belöningssystem så att de personer som är produktiva och tillför samhället mycket (vilket inte nödvändigtvis är desamma som har hög IQ) får större personlig vinning på sina insatser, och att de som inte bidrar med så mycket får en mindre del av de produktivas kaka. Det skulle sannolikt både leda till att fler begåvade immigranter sökte sig hit, fler begåvande svenskar valde att stanna i landet, och att befolkningen rent generellt fick bättre incitament att förkovra sig, att arbeta, och att investera., alldeles oavsett vad de har för blod i sina ådror.
Vill inte interferera i diskussionen om ”intellegens och ras” som sådan utan vill endast peka på fenomenet att använda denna typ av statistisk data för politiska syften.
Ett grundproblem är att det tas för självklart att det skulle vara en absolut sanning att korrelation mellan två storheter är det samma som ett orsakssamband (kausalitet):
Om vi har två storheter A och B som korrelerar med varandra kan detta bero på att A orsakar B men det kan lika gärna bero på att B orsakar A. Det kan också vara så att det finns en tredje okänd storhet C, som påverkar båda A och B och som är den som orsakar sambandet.
Att referera till undersökningar och statistik av detta slag ger ett sken av vetenskaplighet vilket politiker, av skilda slag och olika åsiktsriktningar, aldrig varit sena att utnyttja. Ett annat aktuellt exempel är boken ”Jämlikhestanden”, där författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, genom diverse statistiska data (…ibland genom att med urvalsmetodiken i princip manipulera data) försöker föra i bevis att näst intill allt i ett samhälle kan relateras till inkomstskillnaden (…där man för säkerhets skull valt att göra en egen definition av den s.k. gini-koefficienten).
I sådana här sammanhang finns det all anledning att påminna sig om Mark Twains bevingade ord:
”Det finns tre slags lögn: lögn, förbannad lögn och statistik.”
”Om vi har två storheter A och B som korrelerar med varandra kan detta bero på att A orsakar B men det kan lika gärna bero på att B orsakar A. Det kan också vara så att det finns en tredje okänd storhet C, som påverkar båda A och B och som är den som orsakar sambandet.”
Detta är ett mycket viktigt påpekande i dessa tider när allt fler lekmän tenderar att leka vetenskapsmän för att lägga tyngd bakom sitt lösa tyckande.
Har man verkligen läst och förstått de ovanstående böckerna liksom metastudier av detta slags forskning (http://www.news-medical.net/news/2005/04/26/9530.aspx – här finns en sammanfattning av en sådan; vet ej om själva studien ligger kvar ute på nätet, dock), samt den kritik som har framförts (sådan som t.ex. Lynn och Vanhanen svarade på i uppföljaren ”Iq and Global Inequality”) så får man svårt att tro att de frapperande iq-nivåskillnaderna mellan olika folkslag är ”miljörelaterade” utan att göra sig själv till åtlöje eller ljuga (betvivlar dock inte en sekund att mångkulturalismförespråkare skulle göra det). Nå väl, de är eller kan vara miljörelaterat såtillvida att människor och folkgrupper lever i samspel med externa faktorer – det som sammanfattningsvis kan kallas miljö – och mycket långsamt påverkas av dessa. Människan är inte essentiell. Däremot så är det nästintill till fullo hereditära orsaker som avgör en persons kognitiva förmåga och testresultat i ”nutid”: testerna görs på mindre barn, på tonåringar och på vuxna så några miljöfaktorer spelar ingalunda roll: resultatkongruensen är densamma. Anledningen till att ”svarta” amerikaner har en genomsnitts-iq på cirka 85 medan afrikaner söder om Sahara har en dito på 70 beror på att svarta är uppblandade med européer och i viss mån med nordasiater: även vithyade mulatter räknas som ”svarta” och ovannämnda metastudie korrelerar med hudfärg: ju vitare hy desto högre iq som ”svart”. Skillnader på individ-nivå? Ja, men på gruppnivå finns det synnerligen tydliga mönster. En intressant iakttagelse som The Economist tagit upp (http://www.economist.com/node/16479286) är att t.ex. vissa sjukdomar kan partiella förklaringar till varför vissa afrikanska länder har något lägre iq-nivå än andra trots att befolkningarna i mycket hög grad tillhör samma ”ras”. Motsvarande kan sägas om undernäring – detta torde vara en orsak till varför vissa europeiska länders befolkningar har marginellt lägre genomsnitts-iq än andra.
Som tillägg kan också sägas att visst bör migration inte enkom handla om meritokrati och att kunna ”tillföra kvalitet”. Det man blir så oerhört trött på är bara mångkulturalismförespråkarnas idoga tjat om att massmigration i sig är berikande. Svenskar behöver helt enkelt inte ”hjälp” av andra folkgrupper för att hålla samhället igång, inte ens marginellt mer begåvade nordostasiater. Det är viktigt att inte ras-iq-frågan blir en löjlig käpphäst för rabiata nationalister och dito invandringsmotståndare, men studier av detta slag fungerar emellertid som en metod för att få den vidskepliga pluralismmyten att spricka. Ett alltför mångetniskt samhälle kan vara negativt av flera orsaker än att vissa folkgrupper är kognitivt underlägsna; det handlar om funktionalitet och trygghet. Det är också det som Putnam belyser i sin studie. De etniska och religiösa aspekterna var en av orsakerna till att Singapore blev en de jure självständig nation 1965.
Även om politikerna inte tillskriver etniska egenskaper något värde eller relevans så är det uppenbarligen så att en förhållandevis stor andel av Sveriges befolkning gör detta. Detta försvårar definitivt en politik som är inriktad på assimilation. För om inte invandrarna accepteras, om den instinktiva åtskiljnaden existerar och invandrarna är medvetna om detta, hur påverkar detta i så fall deras identitet? Politiken kan ha en idé om att människor inte ska notera människors hudfärg eller antra karaktäristika som vittnar om en utländsk och etniskt främmande bakgrund, men att genomföra detta i verkligheten är någonting annat. Det blir absurt att tro att det går att få en befolkning till att vara ”färgblinda”, färgseendet (och det rör sig ju om mer än färgskillnader) kan inte göras selektivt, däremot kan naturligtvis tolkningarna vara selektiva. Men då ska det också åstadkommas en kollektiv tolkning som är inte bara accepterad av vissa eller en stor andel, utan av de flesta.
Utan att lägga någon vikt vid det så tål det att tänkas på att folk i gemen inte verkar ha särskilt svårt att urskilja personer med östeuropeiskt ursprung. Jag vet inte hur pass allmänna mina egna erfarenheter på området är men enligt dessa så är det legio att etnisk härkomst dyker upp i diskussioner bland personer som är allt annat än rasideologer, och utan att betraktelserna är explicit värdeladdade.
Då är frågan om det räcker att politikerna bedyrar att invandrarna visst är svenskar eller att media tycker detta, eller att en del av svenska folket tycker och ger uttryck för detta. Om så är fallet så vore problemet enkelt löst. Men om det hela är mer komplicerat än så så kan man undra hur det ska gå att genomföra en assimilation. Visst går det säkert att bygga en medborgaridentitet på en sådan grund, men då är frågan hur pass effektiv assimilationseffekten blir. Eller får vi en situation som i USA där vita och svarta visserligen är Amerikaner, men likväl så umgås vita med vita, svarta med svarta i stor utsträckning. Vita bor med vita, svarta med svarta. Rastänkandet består alltjämt. I Sverige är frågan om ras inte lika explicit men åtskillnaden finns likväl.
Likafullt som att mångkulturen och invandringen har sina supportrar och belackare så är det ofrånkomligen så att den öppna svenskhet som förmedlas av politiken inte heller omfamnas av hela befolkningen, varken bland svenskar eller invandrare (de som identifierar sig som invandrare eller enligt sin härkomst trots att de tillhör andra eller tredje generationen i Sverige).
Hade man tänkt till ordentligt utifrån en konservativ förståelse för samhällen, samhällsgemenskaper och människans egenskaper (ej blott en individ, ej blott en klassvarelse) när man utformade invandringen till Sverige så hade tror jag försiktighetsprincipen fått råda. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Vi har etniskt homogena samhällsgemenskaper som vuxit fram genom årtusenden med en partikulär, unik och avgränsad samhällsordning. Människan som en idealist, som en villig participant i politikens nycker och vilja är knappast ett perspektiv som skriker konservatism. Människan har sina fördomar, sina seder och vanor, sitt omdöme färgat av traditionen, historien, erfarenheten och åsikten.
Det politiska imperativet blir i det konservativa samhället inte att utsätta samhället för onödiga utmaningar, i synnerhet så beger man sig ogärna in på okända vatten utan historiska erfarenheter i ryggen. Människan är och förblir ofulländad. Det konservativa samhället är ett samhälle som fungerar trots sina brister.
Med denna förståelse, eller grundsyn i ryggen, så har jag svårt för att 40 år efter det att socialdemokratiska regeringar har banat väg för det samhälle vi har idag, överta deras idealism och utifrån premisser som jag inte har fått råda över överta deras mål och medel. Jag konstaterar helt sonika att politisk hybris har lett oss fel och att jag, som inte ens var född när en politik som var grundad på allt annat än konservativa värden slogs fast som rätt och riktig för all framtid. Konservativa håller fast vid det beständiga, traditionen, det sociala, kulturella och institutionella arvet. Att hålla fast vid en ideologiskt grundad felsyn och att ledas i en riktning som man, fri från konventionen skapad av ett politiskt snedsteg, skulle ha motsatt sig å det grövsta om man hade haft en talan.
Patrik m fl,
”Även om politikerna inte tillskriver etniska egenskaper något värde eller relevans så är det uppenbarligen så att en förhållandevis stor andel av Sveriges befolkning gör detta…”
En iakttagelse så god som någon. Detta kan vi tycka vad vi vill om, men så lär det vara. Det lär vidare inte vara ett heltigenom enkelt projekt att uppfostra ett helt folk till att absolut inte tillskriva etniska egenskaper något som helst värde.
”… Likafullt som att mångkulturen och invandringen har sina supportrar och belackare så är det ofrånkomligen så att den öppna svenskhet som förmedlas av politiken inte heller omfamnas av hela befolkningen, varken bland svenskar eller invandrare…”
Det förstår befolkningen, och detta kanske våra elitpolitiker i riksdagen i och för sig förstår, men uppenbarligen har de inte låtit svensk invandringspolitik påverkas av detta förhållande från 1970-talet och framåt.
”… Hade man tänkt till ordentligt utifrån en konservativ förståelse för samhällen, samhällsgemenskaper och människans egenskaper (ej blott en individ, ej blott en klassvarelse) när man utformade invandringen till Sverige så hade tror jag försiktighetsprincipen fått råda. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Vi har etniskt homogena samhällsgemenskaper som vuxit fram genom årtusenden med en partikulär, unik och avgränsad samhällsordning…”
Försiktighetsprinciper är ofta att föredra.
”… Det politiska imperativet blir i det konservativa samhället inte att utsätta samhället för onödiga utmaningar, i synnerhet så beger man sig ogärna in på okända vatten utan historiska erfarenheter i ryggen. Människan är och förblir ofulländad. Det konservativa samhället är ett samhälle som fungerar trots sina brister…”
Problemet är att detta tänkande, hur sunt det än kan vara, inte verkar omfattas av andra än Sverigedemokraternas riksdagsledamöter. Riksdagen är ju sedan länge – bortsett från att vara ett exklusivt vuxendagis – en dubiös mix mellan socialister och socialliberaler.
”… Med denna förståelse, eller grundsyn i ryggen, så har jag svårt för att 40 år efter det att socialdemokratiska regeringar har banat väg för det samhälle vi har idag, överta deras idealism och utifrån premisser som jag inte har fått råda över överta deras mål och medel. Jag konstaterar helt sonika att politisk hybris har lett oss fel och att jag, som inte ens var född när en politik som var grundad på allt annat än konservativa värden slogs fast som rätt och riktig för all framtid…”
Inte heller jag godkänner denna infantila idealism, även om jag i och för sig inte uppmuntrar till statskupp. 🙂
Överlag är tämligen ilsken på de politiker på riksnivå som gjort sitt bästa för att förstöra det svenska samhället med en rad idiotiska åtgärder under lång tid. Det rör konfiskatoriska skatter, ständigt underbalanserade budgetar, inte sällan offentliga monopol inom hälso- och utbildningsområdet, en patetisk försvars- och rättspolitik, och inte minst en vansinnig, okontrollerad, kravlös, massinvandring från icke västerländska kulturområden.
”… Konservativa håller fast vid det beständiga, traditionen, det sociala, kulturella och institutionella arvet…”
Jag kan förvisso ha helt fel, men jag blir mer och mer övertygad om att det blott är konservativa och konservatism som kan rädda Sverige. Om vi framgent fick uttalade konservativa partier, som lyckades erövra minst 51 procent av riksdagens ledamotsplatser, skulle Sverige näppeligen hålla fast vid en massinvandring vars totala negativa konsekvenser vi långt ifrån har sett slutet på än.
Mvh
”Även om politikerna inte tillskriver etniska egenskaper något värde eller relevans så är det uppenbarligen så att en förhållandevis stor andel av Sveriges befolkning gör detta. Detta försvårar definitivt en politik som är inriktad på assimilation.”
Verkligen? Vad jag kan se så visar de undersökningar som görs att det finns ett mycket starkt stöd för assimilationstanken och att svenskar i sina attityder till invandrare (även från avlägsna världsdelar) är mycket toleranta. Det man är missnöjd med är invandringspolitiken. Det finns alltså ingenting som försvårar en återgång till assimilationslinjen vad gäller det svenska folkets åsikter; motståndet mot det kommer från det mediala och politiska etablissemanget (som omfamnar mångkulturalismen) + den marginaliserade rasiströrelsen (ND och ”Svenskarnas parti”). SD (och Patrik M) är helt rätt ute i frågan (att läsa Patrik M:s svar här är som att läsa vilken SD-företädare som helst när de bemöter det tröttsamma ”10 miljoner somalier-argumentet” från rasistprovokatörer) och sådana som ”Swedish Dissident” hopplöst ute med ”ras-iq-frågan”.
Utmärkt artikel! Det svenska parti som hamnar i närheten av den hållning författaren propagerar för är självfallet SD.
In stammer belt.Som svensk invandrare till Mexiko loch mexikansk resident med 26 cars erfarenhet at begransad invandring loch integration ends vagen loss varldens immigrationskris. some invandrare master jag adoptera invandrarlandet och set mig.