Kvoterat och historielöst när Riksbanken tar fram nya sedlar

De sedlar vi använder idag börjar ha omkring 25 år på nacken. Att Riksbanken börjat arbetet på att ta fram nästa generation sedlar är därför fullt begripligt. Nyligen presenterades vilka motiv som skall pryda de nya sedlarna. Detta kan tyckas vara en bagatell, en politisk icke-fråga, men tänker man efter så är det nog inte riktigt så. Sedlarna är nationella symboler. På dessa vill man självfallet lyfta fram personer och företeelser som betytt mycket för vårt samhälle. Sedlarna säger en hel del om vilka vi är, och inte minst hur vi vill framstå för vår omvärld.

Mot den bakgrunden tvingas jag dessvärre konstatera att Riksbanken levererat en rejäl dikeskörning. Med bara sex sedelvalörer att spela med är det naturligtvis ingen enkel uppgift att välja kandidater bland alla de personer som genom seklerna gjort viktiga insatser för Sverige. De personer man slutligen fastnade för var:

• 20 kronor – Astrid Lindgren
• 50 kronor – Evert Taube
• 100 kronor – Greta Garbo
• 200 kronor – Ingmar Bergman
• 500 kronor – Birgit Nilsson
• 1000 kronor – Dag Hammarskjöld

Givet de kriterier Riksbanken hade satt upp har man väl gjort ett hyfsat jobb. Det man framförallt kan ha synpunkter på är dock utformningen av dessa kriterier.

”Riksbanksfullmäktige har valt personer som gjort positiva och viktiga kulturella insatser under 1900-talet. Vi tror att de nya motiven på ett positivt och representativt sätt speglar det svenska kulturarvet och olika delar av Sverige”, säger Johan Gernandt och Leif Pagrotsky, ordförande respektive vice ordförande i riksbanksfullmäktige. ”En jämn fördelning mellan kvinnor och män har varit en självklar utgångspunkt.” (…)Vid valet av motiv har riksbanksfullmäktige utgått från att personerna ska ha haft sin verksamhet under 1900-talet, de ska ha en folklig förankring och gärna ett internationellt anseende. Dessutom ska de representera olika delar av Sverige.

Låt oss bena ut detta. Fokus ligger alltså på kulturella insatser. Inget ont om kultur, men kunde man inte tänka sig att det även finns andra områden som är värda att lyfta fram. Jag tänker t.ex. på områdena vetenskap, entreprenörskap, och statsmannaskap.

För det andra har man alltså dragit en gräns drygt hundra år bakåt i historien. I det historielösa Sverige kommer detta kanske inte som en överraskning, men nog känns det ändå som en träff i solarplexus, att de århundraden av bedrifter som faktiskt i huvudsak format Sverige inte skall räknas, utan endast ungefär den epok som sammanfaller med det socialdemokratiska partiets.

Linné - Borde definitivt ha en plats på sedeln

För det tredje har man alltså kvoterat in kvinnor på sedlarna. Här tror jag vi också har förklaringen till att fokus lagts på 1900-talet och på kulturens område. Oavsett vad man kan tänkas ha för åsikter om detta, så är det ett faktum att den manliga dominansen bland de som gjort viktiga insatser är betydligt större inom vetenskap än kultur, och naturligtvis under alla tidigare epoker än förra århundradet. Detta genusperspektiv på vår monetära framtid ligger naturligtvis helt i tiden.

Den som tror att feministerna låter sig nöja med detta tar dock gruvligt fel. Redan har protester höjts mot att män generellt förekommer på högre valörer än kvinnor. Naturligtvis bortser man i denna kritik från att sedlar med lägre valör är vanligare, och att kvinnor därför torde förekomma både på fler sedlar, och på sedlar med sammanlagt större värde. Låt mig gissa att om fördelningen varit den omvända så hade vi fått indignerade föreläsningar om antalet sedlar istället. Somliga blir aldrig nöjda förrän de får vara missnöjda.

Gustav II Adolf - en gigant i svensk historia

För det fjärde har man, detta är inget uttalat mål men väl tydlig praktik och logisk konsekvens av andra kriterier, valt att inte ha några kungligheter på sedlarna. Tradition har ju annars tidigare varit att svenska sedlar pryds av en tidigare Svensk Konung. Detta är naturligtvis något som fått de svenska republikanerna att jubla, och givit dem blodvittring. Sverige är en monarki, och vår historia har, på gott och ont, till stor del varit våra Konungars. De borde ha en given plats på våra sedlar, tillsammans med andra viktiga personer ur vår historia.

Personligen hade jag föredragit en modell där en monark fått pryda sedelns framsida, och en annan person dess baksida. Utöver detta kunde man ha landskapsvyer, teman från våra kulturarv, och teman som anknyter till de personer som finns på sedlarna. Bland våra kungar hade jag nog valt ut Gustav II Adolf, Karl XIV Johan, och Gustav VI Adolf i en första omgång. Sedan blir det knepigare. Andra traditionella kandidater skulle kunna vara Karl XI, Gustav III, och Gustav I Vasa, men där kunde man kanske även tänka sig sådana som Karl IX, Karl X, och Gustav V som alternativ.

Ännu svårare blir det att välja baksida. Här finns ju betydligt fler kandidater. Självskriven tycker jag Carl von Linné är. Hans vetenskapliga gärning är känd över hela världen, något få svenskar uppnått. Linné har dock tre allvarliga fel i dagens ögon. Han var man. Han levde före August Palm. Han sysslade med vetenskap. Hans enda försonande drag är att han inte var kunglig, men till och med det solkades ju delvis ner i och med att han adlades. Att han gjorde en omätbar insats för botaniken, och på andra områden, väger lätt i dagens Sverige.

Alfred Nobel - En verkligt globalt känd svensk

Nästa kandidat jag vill framhålla är Alfred Nobel. Få svenskar torde ha satt så stort avtryck på vår samtid. Axel Oxenstierna är också en person vars insatser för Sverige förtjänar att uppmärksammas. Hammarskjöld är faktiskt ett val som skulle kunna hålla även i mera vida kriterier. Faktiskt kan man ifrågasätta om han egentligen platsar med Riksbankens kriterier. Det var knappast som kulturpersonlighet hans stora insatser gjordes. Ett näraliggande alternativ som i mina ögon kunde vara lika motiverat hade varit Raoul Wallenberg.

Ytterligare ett val som Riksbanken gjort som jag kunde ställa mig bakom är Astrid Lindgren. Hon är om någon folkkär, och även vida känd över världen. Att placera henne på 20-kronorssedeln känns också helt rätt, med tanke på att det är den sedel som barn tidigast och oftast lär komma i kontakt med. Skall man sticka ut hakan lite vore det kanske befogat att ha med Ansgar på en sedel. Han om någon har väl satt ett avtryck i vårt samhälle, såsom representant för kristendomen. Birger Jarl, J A Gripenstedt, Anders Celsius, Cristopher Polhem, eller John Ericson kunde väl också tänkas, liksom Strindberg, Moberg, Tegnér, Heidenstam, eller Lagerlöf.

Nåja, man får kanske vara glad att det inte blev Alva Myrdal, Olof Palme, Östen Undén, Ernst Wigforss, Gudrun Schyman, och Maj Wechselman.

Patrik Magnusson

46 Responses to “Kvoterat och historielöst när Riksbanken tar fram nya sedlar”


  1. 1 essenonvideri april 9, 2011 kl. 22:46

    Ok, den här är gammal, men jag kan inte låta bli i anslutning till detta tema:

    -Vad har en femöring för likhet med Olof Palme?

    -Jo, den är liten, röd och ingenting värd.

  2. 2 Allianspartisten april 10, 2011 kl. 9:38

    ”Nåja, man får kanske vara glad att det inte blev Alva Myrdal, Olof Palme, Östen Undén, Ernst Wigforss, Gudrun Schyman, och Maj Wechselman.”

    För detta är vi givevis skyldiga riksbanksfullmäktige, eller vem de nu är som är ansvariga för de förunderliga valen, ett stort tack skyldig. Hade nämnda kamrater prytt våra sedlar skulle jag nog allvarligt övervägt att helt övergå till att hantera mina kontanta affärer i reda mynt (…vilka forfarande pryds av vår kung).

    För övrigt är det bara att instämma i allt vad artikeln säger. Att använda våra sedlar som någon sorts idoltävlning verkar ganska huvudlöst. Man kan fråga sig varför man inte löpt linan ut och placerat ABBA på sedlarna eller varför inte Stig Larsson? Ska sedlarna spegla moderna svenska ”kulturyttringar” som spritt sig över världen skulle ju även dessa ha uppfyllt kriterierna.

    Våra sedlar och mynt är vår valutas främsta attribut. Dessa måste därför ”utstråla” seriositet vilket dessa ”idollappar” inte gör. En ”folkuppror” mot dessa dumheter borde startas.

  3. 3 moi april 10, 2011 kl. 14:42

    När svenska elever presterar allt sämre, speciellt pojkar, ska man sluta hylla vetenskapsmän och i stället höja kulturfolket (som bara gjort vad alla vanliga människor gör på fritiden) över alla höjder…. Fördjävligt!

  4. 4 S.O.P. april 10, 2011 kl. 16:19

    T&F tar här upp en angelägen fråga, som också jag blivit våldsamt upprörd över. I huvudsak håller jag med Magnusson; det är historielöst och feministiskt trams som Pagrotsky et consortes bjuder oss på. Vad gäller de enskilda kandidaterna är min uppfattning litet annorlunda. Personligen är jag mest upprörd över valet av Astrid Lindgren som är en barnboksförfattare, vars illa skrivna böcker genomsyras av vad Folke Leander kallade lägre romantik. Hennes publika framgångar säger inget om kvalitet. Mina potentiella barn kommer inte att få läsa Astrid Lindgren. Jag har litet svårt att förstå, varför en konservativ blogg önskar, att en av de främsta företrädarna för den kulturradikalism man borde bekämpa, skall föräras med en sedel.

    Min alternativa lista ser ut sålunda (jag tycker det är en god idé att låta en skald och en kunglighet samsas på en sedel):
    20 kronor: Georg Stiernhielm och Gustav II Adolf
    50 kronor: Gustav III och Gustav Philip Creutz
    100 kronor: Karl XIV Johan och Erik Johan Stagnelius
    200 kronor: Oskar II och Verner von Heidenstam
    500 kronor: Gustav V och Kurt Atterberg
    1000 kronor: Gustav VI Adolf och Jussi Björling.

    Vilhelm Ekelund är inte med, då han nog inte själv skulle önska det.

  5. 6 Oskari april 11, 2011 kl. 8:35

    Tyvärr har inte bara Riksbanken hemfallit åt historielöshet, man har även fallit offer för populism. Astrid Lindgren och Evert Taube må vara folkkära, men är relativt mediokra artister inom sina respektive gebit. Det hade varit bättre om RB valt att lyfta fram vetenskapsmän och ingenjörer som skapat det moderna Sverige.

  6. 7 Oskar april 11, 2011 kl. 13:02

    Celsius i all ära, men han införde endast ett metermått, dessutom får han dela äran med Linné som faktiskt vände på skalan och gav den dess nuvarande design.

    Arrhenius hade varit ett mer logiskt val, inte bara för att han var en av Skandinaviens mest betydande vetenskapsmän genom tiderna, för kemin är väl bara Bohr av större betydelse, utan också för att han var Sveriges första nobelpristagare. Berzelius är en möjlig kompromiss med tanke på Arrhenius kopplingar till rasforskning. Nobel uppfann visserligen bara dynamiten, men i och med nobelprisets betydelse för Sverige som nation är han ett mycket bra val.

    Linné är ett självklart val.

    Strindberg hade varit trevligt, men (…) mindre troligt, eftersom han var antisemit och dessutom hade manschauvinistiskt tendenser, vilket inte är möjligt för feministerna. [Artikelförf Anm: Kommentaren lätt redigerad]

    Bland kungarna är Gustav II Adolf tyvärr alldeles för manlig, att ha en sådan manssymbol, vore naturligtvis oförlåtligt.

    Gustav III hade varit möjlig, i avseende på avsaknad på manlighet.

    En kung från Bernadottefamiljen är en kompromiss, jag hänger med i resonemanget.

    En målare: Zorn eller Larsson. Kompositörer: fattigt där för Sverige, Alfvén, kanske. Författare: Lindgren.

  7. 8 Allianspartisten april 11, 2011 kl. 15:39

    ”Strindberg hade varit trevligt(…).”

    Jag förutsätter att redaktionen stryker det djupt rasistiska och kränkande inlägg som refereras ovan.

  8. 9 Allianspartisten april 11, 2011 kl. 16:28

    Ovan ges en del förslag på utformning av sedlar. Idén med att på ena sidan ha en av våra kungar och på den andra någon bemärkt person är tilltalande. För att få ett historiskt sammanhang bör de då också återspegla samma tidsperiod. Sedlarna bör också ordnas i ett kronologiskt sammanhang.

    Mina tankar kring detta är som följer:

    1000 kr
    Gustaf I och Olaus Petri
    Gustav I var otvivelaktigt skaparen av vår statsbildning som vi känner den.

    Olaus Petri var betydelse mycket betydelsefull för reformationen som på många sätt format vårt land. Även på det juridiska området var Olaus Petri en föregångare och ställde samman de domarregler som fortfarande finns tryckta i vår lagbok. Dessa domarregler vittnar om att rättsäkerhet har en mycket lång tradition.

    500 kr
    Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna
    Under Gustav II Adolfs tid skedde mycket i organisationen av statsmakten. Riksdagsordningen tillkom 1617 och under denne kungs tid inrättades tre hovrätter. Flera av våra mer betydande städer grundades och försvaret fick en fastare form genom grundandet av landskapsregementena.

    Axel Oxenstierna var en statsman av format och vår kanske förste ”riktige” utrikespolitiker. Han var djupt delaktig i 1634 års regeringsform och organiserade statsförvaltningen enligt principer som i någon mening fortfarande gäller.

    200 kr
    Karl XI och Christoffer Polhem
    Centrala händelser under Karl XI’s tid var såväl reduktionen som skapandet av indelningsverket. Inte att förglömma i sammanhanget är att Riskbanken grundades under denne kungs tid 1668 (…visserligen under hans förmyndartid)

    Christoffer Polhem är en symbol både för vårt lands industriella utveckling och för ingenjörskonsten. Polhem startade 1697 den första egentliga ingenjörsutbildningen.

    100 kr
    Gustaf III och Carl von Linné
    Under Gustaf III’s tid genomfördes reformer på flera områden. Tryckfrihetsförordningen infördes och tortyren förbjöds. Bönder fick rätt att fullt ut köpa och inneha frälsejord, något som tidigare varit förbehållet adel och andra ståndspersoner. Till detta kommer givetvis Gustaf III’s insatser på kulturens område.

    Att Carl von Linné, som vår kanske främste vetenskapsman genom tiderna, fortsatt bör finnas på våra sedlar kräver ingen ytterligare motivation.

    50 kr
    Karl XVI Johan och Jöns Jacob Berzelius
    Karl XVI Johan är stamfadern för vår nuvarande kungaätt och han bidrog till att stabilisera förhållandena efter en ”traumatiska” förlusten av den östra rikshalvan Finland

    Jöns Jacob Berzelius är vid sidan av Linné vår mest betydande vetenskapsman. Han bidrog till införandet av atomteorin i kemin och redan 1818 publicerade han en atomviktstabell som faktist står sig relativt väl ännu idag.

    20 kr
    Gustav VI Adolf och Astrid Lindgren
    Gustav VI Adolf var den kung som i vårt land på många sätt formade monarkin i det moderna samhället.

    Astrid Lindgren har betytt mycket för många generationer av barn och är en av våra internationellt sett spridda författare. Ej att förglömma är sagan om Pomeripossa i Monismanien som kanske var en av ”spikarna i kistan” till den socialdemokratiska makthegemoni som rådde mellan 1936 och 1976.

    Förövrigt gör det plumpa kultursnobbistiska och elitistiska angrepp mot Astrid Lindgren, som en skribent gör ovan, mig ledsen med tanke på allt Astrid Lindgren betytt. Dock säger detta mer om skribenten än om Astrid Lindgren.

  9. 10 Oskar april 11, 2011 kl. 17:19

    Bergman var förvisso nazist i sin ungdom, men Strindbergs politiska diskurser var knappast till fördel i det svenska DO-samhället.

  10. 11 Oskar april 11, 2011 kl. 17:21

    Med tanke på hans chanser att hamna på en sedel d.v.s.

    Berzelius känns annars som en bra kompromiss. Eftersom han inte verkar ha några skelett i garderoben som de flesta stora från tidigt 1900-tal.

  11. 12 essenonvideri april 11, 2011 kl. 17:37

    Allianspartisten:

    ”Jag förutsätter att redaktionen stryker det djupt rasistiska och kränkande inlägg som refereras ovan.”

    Jag brukar eftersträva högt i tak när mina artiklar diskuteras, och undviker helst att redigera eller stryka kommentarer. Just den du uppmärksammade var dock av den karaktären att jag fann det lämpligt att göra ett smärre ingrepp, som i princip inte ändrar betydelsen i för artikeln relevanta avseenden.

  12. 13 essenonvideri april 11, 2011 kl. 17:51

    Allianspartisten:

    Jag gillar skarpt ditt förslag till sedlar. Jag gillar idén med ett kronologiskt tema för varje sedel, och anser överlag att du hittat väl värda personer.

    Jag vidhåller också min tidigare ståndpunkt att Astrid Lindgren faktiskt är en värdig kandidat. Även om jag kanske får tillstå att hon ur konservativ synvinkel knappast får anses som ”en av de våra”, så tycker jag hennes gärning är gedigen, och hon är både folkkär (vilket inte alls är irrelevant) och internationellt uppskattad.

    Att hennes gärning bestod i att skriva barnböcker tycker jag inte alls skall ses som någon nackdel, tvärtom. Som småbarnsförälder (och f.d. barn själv) inser jag värdet av litteratur som lockar barn att läsa. Vad gäller kandidaternas ideologiska hemvist anser jag för övrigt att den i princip inte skall spela någon roll för hur de bedöms. Det är deras insats som räknas – vilket i och för sig utesluter de flesta socialister.

  13. 14 Söderbaum april 11, 2011 kl. 18:47

    Förutom Patriks egna synpunkter och ståndpunkter, som även jag delar, undrar jag faktiskt vart Jussi Björling tog vägen under urvalsprocessen. Världens störste tenor genom tiderna. Både Evert Taube och Birgit Nilsson kan slänga sig i väggen.

    F.ö. ska jag se om jag inte kan få Gustav II Adolf på mitt bankkort, ni vet bilden från den gamla 100-lappen på 80-talet. Min favvo. Några vänner till mig har bilder på sig själva, då borde väl även detta gå. Vad ska man med kontanter till om det inte ens finns kungar på dem?😉

  14. 15 Thomas april 11, 2011 kl. 19:24

    Söderbaum m fl,

    ”… undrar jag faktiskt vart Jussi Björling tog vägen under urvalsprocessen. Världens störste tenor genom tiderna…”

    Om detta kan vi sannerligen undra.

    ”… F.ö. ska jag se om jag inte kan få Gustav II Adolf på mitt bankkort, ni vet bilden från den gamla 100-lappen på 80-talet. Min favvo…”

    Lycka till!😀

  15. 16 Allianspartisten april 11, 2011 kl. 19:40

    ”… undrar jag faktiskt vart Jussi Björling tog vägen under urvalsprocessen. Världens störste tenor genom tiderna…”

    Svaret är mycket enkelt, Jussi Björling var man medan Birgit Nilsson var kvinna, varför den allsmäktiga feministiska kvoteringsdoktrinen 50/50 fällde utslaget.

    Alternativet hade förståss varit att ta med både Jussi Björling och Birgit Nilsson men det hade blivt på tok för mycket finkultur.

    Att alltid vara politiskt korrekt kan ha sina sidor…

  16. 17 S.O.P. april 11, 2011 kl. 21:21

    ”Förövrigt gör det plumpa kultursnobbistiska och elitistiska angrepp mot Astrid Lindgren, som en skribent gör ovan, mig ledsen med tanke på allt Astrid Lindgren betytt. Dock säger detta mer om skribenten än om Astrid Lindgren.”
    Jag vet nu inte om ditt angrepp gäller mig eller ”Oskar”; vi båda kritiserade ju Lindgren med en likartad utgångspunkt. Ditt svar är alldeles oavsett ett icke-svar, som om något säger mer om Dig än om mig. Dina ytligt förnumstiga översittarkommentarer, som fyller nästan varje kommentatorsfält på denna blogg, imponerar inte på någon, utan ger tvärtom ett ganska osympatiskt intryck.

    Min kritik bygger inte på att hon är barnboksförfattare. Jag inser värdet av litteratur som vänder sig till det uppväxande släktet. Min kritik bygger dels på ett de är illa skrivna, men också att de är olämplig för barn p.g.a. att de är omoraliska. Se bara på vilka hon väljer till hjältar. Böckerna om Pippi Långstrump är ju närmast ett rousseanskt manifest i barnboksform. Man kan inte, som jag tror att Magnusson (med sin sedvanliga föredömligt koncilianta ton) menar, bortse från en boks moral. Litteratur har alltid både en estetisk och moralisk sida. Lämplig litteratur för barn är t.ex. Aisopos fabler, som både roar, men också positivt utvecklar ett barns fantasiliv, och bidrar till dess moraliska fostran — allt enligt den klassiska devisen utile dulci.

  17. 18 S.O.P. april 11, 2011 kl. 22:49

    ”Oskar”
    Jag menar ”Oskari”. Jag förstod först nu att det var olika skribenter.

  18. 19 Allianspartisten april 12, 2011 kl. 17:36

    S.O.P.
    ”Min kritik bygger dels på ett de är illa skrivna, men också att de är olämplig för barn p.g.a. att de är omoraliska.”

    Du får givetvis ha vilken moraluppfattning du vill och vad du menar med att de är ”illna” skrivna skulle du nog behöva utveckla lite vidare. Själv kan jag bara konstatera att Astrid Lindgrens böcker skänkt både mig och mina barn stor glädje. En erfarenhet som jag delar med många om man utgår från det faktum att Astrid Lindgrens böcker sålts i en bit över 140 miljoner exemplar och översatts till 80-talet språk. Siffror som, mig veterligt, ingen annan svensk författare ens kommit i närheten av.

    Då du talar om ”potentiella barn” drar jag slutsatsen att du ännu inte har några barn. Därav kanske också din erfarenhet av barnuppfostran är en smula teoretisk och kanske har du inte riktigt på nära håll och dagligen kunnat studera den roll som fantasi och lättåtkomliga berättelser har för det uppväxande släktet. Jag unnar dig verkligen att någon gång tillsammans med dina ”potentiella barn” få glädjas och skratta åt t.ex. Emils hyss eller Karlssons på takets underfundiga kommentarer.

    Litteraturhistorien är full av författare, stilistiskt skickliga och på inget sätt dåliga, som inte endast är ”lekamligen” döda utan också döda i den meningen att de knappast läses och att deras verk inte ges ut i nyutgåvor. Samma sak gäller inom bildkonsten och musiken. De som överlever har något extra som förmår att attrahera även nya generationer och detta gäller i allra högsta grad Astrid Lindgren som fortfarande 70 år efter debuten ges ut i nyutgåvor.

    Fundera över vilka av de ”kulturpersonligheter” bland Riksbankens val som fortfarande kommer att vara en del av ”aktiv” kulturutövning om 100 år. Min gissning är att detta kommer att gälla Astrid Lindgren och möjligen Evert Taube. Övriga kommer givetvis ha en plats i kulturhistorien, inom sin resepktive konstart, men inte så mycket mer.

  19. 20 essenonvideri april 12, 2011 kl. 18:01

    S.O.P. ”Min kritik bygger dels på ett de är illa skrivna, men också att de är olämplig för barn p.g.a. att de är omoraliska. Se bara på vilka hon väljer till hjältar. Böckerna om Pippi Långstrump är ju närmast ett rousseanskt manifest i barnboksform.”

    Det där med illa skrivna kan vi kanske lämna därhän. Det uppfattar jag mer som din personliga åsikt, som uppenbarligen inte delas av alla, om man ser till böckernas framgångar.

    Din moraliska/ideologiska kritik är mera intressant och relevant. Jag håller med om att vissa av Lindgrens figurer, inte minst hennes mest kända, Pippi, svårligen kan ses som ett föredöme. Men i hennes mycket vida persongalleri finns alla slags gestalter. Sådana som Emil eller Kalle Blomqvist upplever inte jag som särskilt rousseauanska eller på annat sätt dåliga föredömen.

    Även om det kanske inte var författarens avsikt måste jag säga att jag för egen del haft stor nytta av Pippi i min barnuppfostran. Hon erbjuder ju oräkneliga tillfällen att kommentera avskräckande exempel, och att kontrastera hennes ganska sorgliga lössläppthet, mot de väluppfostrade Tommy och Annikas idylliska tillvaro.

  20. 21 S.O.P. april 12, 2011 kl. 18:59

    Både Magnusson och Allianspartistens huvudargument tycks vara att de sålt bra. Detta argument är ungefär lika lyckat, som att säga att socialdemokraterna är ett bra parti för att de fått många röster. Det är ett typexempel på ett argumentationsfel. Att de är illa skrivna baserar jag inte på något löst tyckande, utan det är en estetisk bedömning jag kan stå för, och som förmodligen delas av alla med kompetens att göra den typen av bedömningar. För att ta ett exempel så kritiserades Pippi häftigt av John Landqvist 1946 i en briljant recension i Aftonbladet (jag hittar inte hela på nätet, men citerar den del som citeras på Wikipedia):
    ”Det dugliga ämnet till berättelse, som det är författarinnans förtjänst att ha funnit, har i utförandet förstörts av brist på fantasi och kultur. Min kritik riktar sig emellertid här främst mot prisnämnden som kunnat göra reklam för en så bristfällig produkt. Har nämnden, vilket man gärna vill tro, varit tveksam, så förstår man icke den världsfrämmande valhänthet som icke tvättat manuskriptet och för pris fordrat de värsta smaklösheternas strykande. Men har nämnden åter funnit boken i sin ordning, då måste man tala om en smakens avkultivering hos dem, som bestämmer om barnböcker. Den sämre crazystilen har då bragt till upplösning sinnet för den riktiga sagan, varpå man dock även i nutiden har så goda exempel som Elsa Beskow och Milnes intagande Nalle Puhbok. […] Och det blir barnen, som för framtiden får bära intrycken, vackra eller grumliga, av böckerna. Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljes ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen.”

  21. 22 Allianspartisten april 12, 2011 kl. 19:05

    ”Böckerna om Pippi Långstrump är ju närmast ett rousseanskt manifest i barnboksform.”

    Jag tror inte man skall lägga allt för stora ”ideologiska baktankar” kring tillkomsten av Pippi Långstrump. Pippi kom nog till på ett mer jordnära sätt. Om detta och varifrån inspiration till Pippis egenheter hämtats berättas på:

    http://www.astridlindgren.se/karaktarerna/pippi-langstrump

  22. 23 S.O.P. april 12, 2011 kl. 19:23

    ”Jag tror inte man skall lägga allt för stora ”ideologiska baktankar” kring tillkomsten av Pippi Långstrump. Pippi kom nog till på ett mer jordnära sätt. Om detta och varifrån inspiration till Pippis egenheter hämtats berättas på:”
    Jag ser inte att länken bjuder på någon direkt analys av de bärande idéerna i Pippiböckerna. Jag tycker det rousseauanska är fullkomligt uppenbart i Pippiböckerna. Det behöver alltså inte bygga på att Astrid Lindgren läst Rosseau, ty tankarna var (och är) allmängods; i Sverige har de tidigt fått stor genomslagskraft med t.ex. Ellen Key. Vilka idéer tycker Du själv kommer till uttryck i Pippiböckerna?

  23. 24 Allianspartisten april 12, 2011 kl. 20:13

    ”Både Magnusson och Allianspartistens huvudargument tycks vara att de sålt bra. Detta argument är ungefär lika lyckat, som att säga att socialdemokraterna är ett bra parti för att de fått många röster.”

    …då läser du inte färdigt.

    Min huvudpoäng är att Astrid Lindgrens böcker står sig över tiden och attraherar generation efter generation. Att ha förmågan att bestå över tiden är ett kvalitetsmått som enligt mitt förmenande gäller för alla kulturyttringar. Att det finns något i hennes texter som fängslar är för mig otvivelaktigt.

    Hade hon nu varit så förfärligt dålig som 1946 års kulturelit påstod skulle hon varit glömd för längesedan. Dessutom, och för att peka på att meningarna var delade redan vid denna tid, kan upplysningsvis nämnas att Astrid Lindgren fick Svenska Dagbladets litteraturpris år 1945. Bland andra mer bemärkta priser Astrid Lindgren tilldelades finns Svenska Akademins Stora pris 1971 och Litteris et artibus år 1976.

    ”Vilka idéer tycker Du själv kommer till uttryck i Pippiböckerna?”

    Jag ska villigt erkänna att mitt främsta syfte med att läsa barnböcker, vare sig när jag var barn själv eller när jag var småbarnsförälder, inte var att förkovra mig idemässigt utan att ta del av berättelser med förmåga att roa och kittla fantasin. Dock kan det mycket väl vara så att böckerna om Emilbidragit till mitt intresse för det gamla bondesamhället, vars slutfas böckerna skildrar, om än på ett romantiserat sätt.

  24. 25 S.O.P. april 12, 2011 kl. 20:48

    ”Hade hon nu varit så förfärligt dålig som 1946 års kulturelit påstod skulle hon varit glömd för längesedan.”
    Jag tycker inte det här argumentet håller. Det finns väl ingen som skulle mena att Sherlock Holmes’ böcker är speciellt bra, och de är ännu äldre. Elvis musik, som bara är tio år yngre, får ständigt nya lyssnare. En litet längre tidsrymd krävs för att mönstra ut en så populär författare; om hundra år är hon nog garanterat glömd.

  25. 26 Allianspartisten april 12, 2011 kl. 21:12

    S.O.P.
    Nu tillhör jag nog dem som tror att såväl Elvis musik, Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes (…som ju för övrigt passerat 100-års gränsen) som Astrid Lindgren kommer att finnas kvar även om hundra år. Vad som är bra och dåligt är subjektivt och beror på den referensram som bedömningen görs ifrån. Att bedöma en kulturyttring är inte något som låter sig göras på enkla och rationella sätt.

    Om en kulturyttring uppskattas av många människor, och dessutom över tiden, kan jag inte se annat än att den har en livskraft på egna meriter och därigenom ett värde. Det må vara att varken du eller jag är några större entusiaster av Elvis musik men det ger oss inte rätt att utpeka alla Elvis-fans som personer med dålig musiksmak.

  26. 27 S.O.P. april 12, 2011 kl. 21:38

    ”Sherlock Holmes’ böcker”
    Det skall naturligtvis vara böckerna om Sherlock Holmes.

    Allianspartisten:
    Ditt sätt att argumentera är helt orimligt: varför skulle popularitet över tid vara den bästa måttstocken?

    Att hävda att konst är något totalt subjektivt är förvisso inget ovanligt i vår tid, men det är trots detta en åsikt jag knappas kan ta på allvar. Låt oss börja sålunda: vilken är den främsta litteraturen, Vergilius eller telefonkatalogen? Detta kan vara en utgångspunkt. En allt större förtrogenhet med litteratur gör omdömet skarpare, och jag menar att den litteraturintresserade har rätten, kanske t.o.m. skyldigheten, att visa att kejsaren är naken, och t.ex. våga säga att Astrid Lindgren är skräp. Det är fascinerande att notera beständigheten i estetiska utsagor. De antikens lärda hyllade hyllar också våra lärde, medan det mest av dåtidens ”naturvetenskap” övervunnits. Det enda som möjligen har mera beständighet över tid och rum är den rena matematiken: till Euklides’ satser återvända vi ju ständigt.

  27. 28 S.O.P. april 12, 2011 kl. 21:44

    ”Det må vara att varken du eller jag är några större entusiaster av Elvis musik men det ger oss inte rätt att utpeka alla Elvis-fans som personer med dålig musiksmak.”
    Av hövlighetsskäl skulle jag inte säga det, men jag skulle däremot tänka det om någon sade något sådant. Dessutom gör naturligtvis inte en felaktig estetisk utsaga skäl att totalt döma ut någons smak på detta område. Hos alla människor finns ju både sant och falskt vetande, eller som Hegel en gång menade: ingen negation är total.

  28. 29 Allianspartisten april 13, 2011 kl. 18:35

    S.O.P.
    ”Att hävda att konst är något totalt subjektivt är förvisso inget ovanligt i vår tid, men det är trots detta en åsikt jag knappas kan ta på allvar.”

    Först, jag hävdar ingenstans någonting om total subjektivitet. Vad jag talar om är subjektiva bedömningar utifrån referensramar, vilket är något annat.

    Att fullständigt avgöra om en utsaga är sann eller falsk är något vi i princip endast kan göra inom matematiken, vilket du också är inne på. Sedan följer övriga områden i en fallande skala där konst (litteratur, musik, bildkonst etc) otvivelaktigt befinner sig i andra ändan av skalan. Här kommer du aldrig någonsin ifrån att det ytterst handlar om den enskildes subjektiva upplevelse av en konstart. Visst kan man, och skall man ställa upp vissa kvalitetskriterier, men dessa är då snarast att se som nödvändiga men långt ifrån tillräckliga villkor, för att avgöra utsagan om ett konstverk är bra eller dåligt.

    Följden är att det inte finns någon absolut sanning om vad som t.ex. är bra litteratur eller dålig litteratur, givet att vissa grundkriterier (alltifrån rena språkregler och stilistik till att det inte får vara frågan om plagiat) är uppfyllda. På samma sätt kan man resonera kring varje konstform. För mig som läsare,lyssnare eller betraktare är det därför ytterst min egen subjektiva upplevelse, utifrån givan referensramar, som fäller avgörandet.

    Din sakargumentation kring bristerna i Astrid Lindgrens författarskap ser jag som ganska tung. Några egna sakargument kan jag inte se att du för fram utan du nöjer dig med att citera en recensent från 40-talet (…vars synpunkter för övrig enbart rör Pippi) för att i övrigt använda dig av generella påstådenden som ”illa skrivna”, ”omoraliska”, ”skräp” etc. Här måste jag därför ställa frågan om du någonsin läst Pippi, Emil, Karlsson. Ronja, Madicken, Bröderna Lejonhjärta eller andra delar av Astrid mångomfattande författarskap?

  29. 30 Allianspartisten april 13, 2011 kl. 18:38

    S.O.P.
    Jag ser jag slant lite på tangenterna, första meningen i sista stycket skall vara:

    ”Din sakargumentation kring bristerna i Astrid Lindgrens författarskap ser jag som ganska tunn”.

  30. 31 Oskar april 13, 2011 kl. 20:52

    Inte en Freudian slip då?😀

  31. 32 S.O.P. april 13, 2011 kl. 20:56

    ”Här kommer du aldrig någonsin ifrån att det ytterst handlar om den enskildes subjektiva upplevelse av en konstart.”
    Det är riktigt att det finns subjektiva aspekter av litteraturen (kanske får ett visst verk en att tänka på en viss period i ens liv t.ex.), men det finns också objektiva aspekter. Att Pindaros var den främsta körlyrikern är ingen subjektiv uppfattning. Det ansåg antikens lärde, och det anser vi än idag. Det är litteraturens objektiva sida som måste föremål för bedömning när det t.ex. gäller vem som är värd att pryda en sedel. Du argumenterar i detta avseende emot Dig själv, ty varför tycker Du det är lämpligt att pryda en sedel med Lindgren, om det inte baseras på överindividuella kvalitéer, utan det ”ytterst handlar om den enskildes subjektiva upplevelse av en konstart”? Dessutom, i och med att det är den enda författare som finns med i Ditt sedelupplägg, borde Du anse att det är den bästa svenske författaren. (Kan man överhuvudtaget ta en sådan uppfattning på allvar?)

    I övrigt menar Du att mina sakargument är tunna, vilket är speciellt lustigt med tanke på att Du inte presenterat något sakargument överhuvudtaget. Dessutom förstår jag inte hur Du kan tycka det är relevant, då det ”ytterst handlar om den enskildes subjektiva upplevelse”. Då har Du ju i förväg bestämt Dig för att inga sakargument är giltiga. Nåja, vissa sakargument har jag faktiskt presenterat. Jag börjar med att påstå att hennes böcker genomsyras av vad Folke Leander kallade lägre romantik. (Vi kan kalla det rousseauanism om Leanders term är obekant, även om det kanske inte täcker alla aspekter). Denna moralisk-ideologiska kritik är giltig för alla Lindgrens hjältar, inte bara Pippi. Pippi, Emil, Karlsson på taket, Ronja rövardotter är alla variationer på samma tema. Just i detta ser man också hennes brist; oförmågan att kunna ta sig bortom dessa romantiska schabloner, och skapa något intressant, nytt. Hos Rousseau var, oavsett hur kritisk man kan vara mot hans idéer, allt detta levande: Émile, Sophia, Julie m.fl. var verkliga porträtt, prosan var klar, idéerna skarpa, och berättandet flyhänt. Huru tydlig är inte skillnaden mot Lindgrens oförmåga till personteckning, krampaktiga berättande, ”sämre crazystil” (Landqvist), och idéfattiga parodi till rousseauanism?

    Vad denna diskussion mest av allt visar är människors benägenhet att uttala sig om saker de inte vet något om. Personer som inte annars intresserar sig för litteratur, börjar gorma om att Astrid Lindgren skall få nobelpriset, eller att hon skall föräras med en sedel, eller, kanske det värsta av allt, undrar varför de inte ger litteraturpriset till någon man känner till. (Skall detta också utsträckas till de övriga nobelprisen: när får vi en kemipristagare som någon känner till? Jävla kemisnobbar). När någon vågar säga något däremot, kommer det reflexmässiga talet om ”elitism”. I denna diskussion har det låtit på följande sätt: ”Förövrigt gör det plumpa kultursnobbistiska och elitistiska angrepp mot Astrid Lindgren, som en skribent gör ovan, mig ledsen med tanke på allt Astrid Lindgren betytt. Dock säger detta mer om skribenten än om Astrid Lindgren” och ”dåtidens kulturelit”. Frågan är om det finns något annat land där denna tendens är så stark som i Sverige, där varje värdehierarki systematiskt ifrågasatts av den vänsterhegemoniska offentligheten. I Tyskland är det t.ex. lite bättre, där kan så kvalitetsurskiljande kritiker som Joachim Kaiser och Marcel Reich-Ranecki alltjämt åtnjuta viss popularitet.

  32. 33 Allianspartisten april 14, 2011 kl. 18:05

    S.O.P.
    ”Det är riktigt att det finns subjektiva aspekter av litteraturen (kanske får ett visst verk en att tänka på en viss period i ens liv t.ex.), men det finns också objektiva aspekter”.

    Problemet är att relationen mellan objektiva och subjektiva aspekter, när det gäller konst, inte är sådan att det med bestämdhet går att hävda att de objektiva aspekterna alltid är i majoritet.

    Det går inte att komma ifrån att bedömningen av konst (bildkonst, litteratur, musik…) också i hög grad är en fråga om upplevelse och perception. Här får vi nog också vara beredda att acceptera att vi aldrig med stringenta vetenskapliga modeller eller rationella resonemang kan förklara vad det är som gör att en individ fattar tycke för ett konstverk men inte ett annat.

    Då upplevelse och perception är en betydelsefull parameter menar jag, som framhållits i mina inlägg ovan, att de konstverk och kulturyttringar som står sig över tiden och som människor hela tiden återvänder till har egenskaper som inte kan förbises i en kvalitetsbedömingen. Här är det trots allt så att den ”omoraliska” och ”rousseauianska” Pippi sedan 70 år bakåt i tiden regelbundet ges ut i nyutgåvor.

    ”Just i detta ser man också hennes brist; oförmågan att kunna ta sig bortom dessa romantiska schabloner, och skapa något intressant, nytt. Hos Rousseau var, oavsett hur kritisk man kan vara mot hans idéer, allt detta levande: Émile, Sophia, Julie m.fl. var verkliga porträtt, prosan var klar, idéerna skarpa, och berättandet flyhänt.”

    Nu jämför du väl ändå äpplen och päron. Astrid Lindgren var en barnboksförfattare som skrev för barn medan Rousseau var en filosof vars författarskap knappast var ägnat åt barn. Barns ordföråd är begränsat vilket också gäller förmågan till abstarkt tänkande (…vilket enligt experterna kommer först i 11-12 års åldern eller ännu senare). Av ditt resonemang att dömma har denna aspekt, som jag nog tycker är ganska fundamental, inte alls beaktats i din analys.

    ”Dessutom, i och med att det är den enda författare som finns med i Ditt sedelupplägg, borde Du anse att det är den bästa svenske författaren. (Kan man överhuvudtaget ta en sådan uppfattning på allvar?)”

    Hade du gjort dig besväret och läst mitt inledande inlägg i denna diskussion kunde denna din kommentar ha undvikits. Det upplägg jag diskuterar är att varje sedel pryds av en kung och en bemärkt person under samma tidsepok. Det frågan gäller är således en bemärkt person under kung Gustav VI Adolfs regeringstid, ingenting annat.

    Att jag då valde Astrid Lindgren, en enligt min åsikt god barnboksförfattare som givit många många med mig mycket glädje, och som, vad du än säger, hör till våra absolut mest spridda författare (över 140 miljoner exemplar och översatt till 80-talet språk) är väl ändå inget märkligt val.

    För mig är det vidare inte relevant att diskutera i termer av ”den bästa svenske författaren” då jag inte anser att litteratur är någon sorts idrotts- eller idoltävling där man ska rangordna tio-i-topp.

    ”Personer som inte annars intresserar sig för litteratur, börjar gorma om att Astrid Lindgren skall få nobelpriset, eller att hon skall föräras med en sedel, eller, kanske det värsta av allt, undrar varför de inte ger litteraturpriset till någon man känner till.”

    Svenska Akademins stora pris 1971 fick hon ändå, Astrid Lindgren. Detta pris är givetvis inte Nobelpriset men nog ändå vårt lands mest ansedda nationella litterära pris. Inte kan du väl på allvar mena att alla ”de aderton” som deltog i detta beslut var personer ”som inte annars intresserar sig för litteratur”. Det vore intressant att få din syn på detta. Är det din mening att personer som Ture Johannisson, Pär Lagerqvist, Eyvind Johnsson, Sten Lindrot, Anders Österling, för att nämna några, helt hade tappat både fattning, förstånd och allt omdöme när de deltog i beslutet att tilldela Astrid Lindgren priset?

    I detta perspektiv blir faktiskt, med all respekt, dina tillvitelser om ”illa skrivna”, ”omoraliska” och ”skräp” ytterst märkliga och för att låna dina egna ord frågar jag mig: ”Kan man överhuvudtaget ta en sådan uppfattning på allvar?”.

    Jag fråntar dig på inget sätt rätten att kritisera Astrid Lindgrens författarskap utifrån dina litterära kriterier. Dock borde du kunna göra detta på annat sätt än att kasta ur dig beskrivningar som ”illa skrivna” och ”skräp”. För mig framstår detta som mycket plumpt mot en av våra mest spridda och folkkära författare. Det du samtidigt gör är ju att peka ut alla oss som faktiskt uppskattar, och får ut något av, Astrid Lindgrens verk som litterära analfabeter och allmänt obildade.

  33. 34 S.O.P. april 14, 2011 kl. 19:11

    ”Svenska Akademins stora pris 1971 fick hon ändå, Astrid Lindgren. Detta pris är givetvis inte Nobelpriset men nog ändå vårt lands mest ansedda nationella litterära pris. Inte kan du väl på allvar mena att alla ”de aderton” som deltog i detta beslut var personer ”som inte annars intresserar sig för litteratur”. Det vore intressant att få din syn på detta. Är det din mening att personer som Ture Johannisson, Pär Lagerqvist, Eyvind Johnsson, Sten Lindrot, Anders Österling, för att nämna några, helt hade tappat både fattning, förstånd och allt omdöme när de deltog i beslutet att tilldela Astrid Lindgren priset?”
    Jag tycker anledningen till att hon då fick priset framgår ganska tydligt om man tittar igenom listan på litteraturpristagare från sjuttiotalet. Den politisk-ideologiska slagsidan blir här ganska uppenbar; inte kan någon mena att t.ex. Heinrich Böll förtjänade priset på rent estetiska grunder.

    ”Nu jämför du väl ändå äpplen och päron. Astrid Lindgren var en barnboksförfattare som skrev för barn medan Rousseau var en filosof vars författarskap knappast var ägnat åt barn. Barns ordföråd är begränsat vilket också gäller förmågan till abstarkt tänkande (…vilket enligt experterna kommer först i 11-12 års åldern eller ännu senare). Av ditt resonemang att dömma har denna aspekt, som jag nog tycker är ganska fundamental, inte alls beaktats i din analys.”
    Att en barnboksförfattare måste ta vissa hänsyn som en annan författare inte behöver ta är en truism, men det betyder inte att en barnboksförfattare kan tillåtas sådana fel. Vi kan ta Aisopos, la Fontaine och Milne som exempel på lyckade barnboksförfattare. Hur svag framstår inte Lindgren i jämförelse!

    I övrigt har jag inget att tillägga. Du har inte presenterat ett enda argument för Astrid Lindgrens storhet. Att Du ständigt upprepar försäljningssiffrorna försvagar bara Din argumentation, och ger intryck av att Du inte alls förstått vad det handlar om.

  34. 35 Allianspartisten april 14, 2011 kl. 20:57

    S.O.P.
    ”Jag tycker anledningen till att hon då fick priset framgår ganska tydligt om man tittar igenom listan på litteraturpristagare från sjuttiotalet. Den politisk-ideologiska slagsidan blir här ganska uppenbar”

    Visst kan jag hålla med dig om att sjuttiotalet var en ganska vedervärdig period från ett politiskt perspektiv, men jag tycker nog ändå det är att ta i lite i överkant att i princip anklaga hela Svenska Akademin för att vara ”politruker”. Att Svenska Akademin 1971 inte skulle gjort några som helst litterära överväganden i sitt val är ett för mig orimligt påstående.

    ”Att en barnboksförfattare måste ta vissa hänsyn som en annan författare inte behöver ta är en truism, men det betyder inte att en barnboksförfattare kan tillåtas sådana fel.”

    För mig förefaller det då mycket märkligt att denna truism inte var uppenbar för dig när du gav dig in i jämförelser mellan Lindgrens och Rousseaus författarskap. Är det inte så att du, handen på hjärtat, lite tappade bort barnperspektivet, i ditt ivriga analyserande av Lindgrens ”rousseauianska böjelser”?

    ”Att Du ständigt upprepar försäljningssiffrorna försvagar bara Din argumentation, och ger intryck av att Du inte alls förstått vad det handlar om.”

    Och du tar inte till dig mitt argument om att Lindgrens författarskap visat sig hålla över tiden. Det är detta som är min huvudpoäng, de höga försäljningssiffrorna är endast en konsekvens av detta.

  35. 36 S.O.P. april 14, 2011 kl. 21:25

    ”Visst kan jag hålla med dig om att sjuttiotalet var en ganska vedervärdig period från ett politiskt perspektiv, men jag tycker nog ändå det är att ta i lite i överkant att i princip anklaga hela Svenska Akademin för att vara ”politruker”. Att Svenska Akademin 1971 inte skulle gjort några som helst litterära överväganden i sitt val är ett för mig orimligt påstående.”

    Jag anklagar inte alla i den dåtida akademin för att vara ”politruker”. Däremot tror jag inte att det är orimligt att det var ideologiska motiv som låg bakom. För att visa att denna analys är högst rimlig, räcker det att peka på att samma pris utdelades till kulturhataren Herbert Tingsten fem år tidigare. Vad skulle motivera det? Fyra år tidigare gavs dessutom priset till Jan Fridegård. Det var verkligen ingen vidare period för Svenska Akademin. Allt var inte bättre förr.

    ”För mig förefaller det då mycket märkligt att denna truism inte var uppenbar för dig när du gav dig in i jämförelser mellan Lindgrens och Rousseaus författarskap. Är det inte så att du, handen på hjärtat, lite tappade bort barnperspektivet, i ditt ivriga analyserande av Lindgrens ”rousseauianska böjelser”?

    Nej, det tycker jag inte. Däremot kanske jag har en annan syn på barnlitteratur, och tror att barn kan påverkas negativt av kulturradikala idéer, samt att barn också är kapabla att uppfatta skillnader i kvalitet och utförande. Det rousseauanska hos Lindgren har ju inte heller förnekats av hennes tillskyndare. När jag letade fram Landqvist-citatet hittade jag ett mer positivt omdöme från samma tid (Inger Arvidsson i BLM från 1949; citerat från Wikipedia-artikeln om Pippi):
    ”Men Pippi Långstrump är 40-talsbarnens övermodiga genius som spränger alla gränser och konventioner. Pippi är flickan som gör vad som faller henne in och besegrar polis och skola och samhällsordning med sin munvighet och övernaturliga styrka. Hon fäller bovar till golvet genom att röra vid dem, hon sover med fötterna på huvudkudden och går baklänges på gatorna med motiveringen: ”Lever vi kanske inte i ett fritt land? Varför skulle man inte gå baklänges?” Här finns inte bara en hänförande anarkism som barn alltid älskar att läsa om, utan också ett blänkande muntert humör och en vardagssurrealism som är ett underbart äventyr.”

    Att barnlitteratur inte skulle kunna förmedla idéer tycker jag verkar vara en aningslös uppfattning.

    ”Och du tar inte till dig mitt argument om att Lindgrens författarskap visat sig hålla över tiden. Det är detta som är min huvudpoäng, de höga försäljningssiffrorna är endast en konsekvens av detta.”
    Jag har ju faktiskt bemött detta påstående.

  36. 37 Ingenjören april 15, 2011 kl. 15:14

    Att vilja ha kungarna tillbaka är väl historielöst om något. Nej, kungarnas tid är över, deras makt över våra liv och våra mynt är bruten och det ska vi fira, och inte som du föreslår, svassa bort, Sic Semper Tyrannis!

  37. 38 Allianspartisten april 15, 2011 kl. 16:48

    S.O.P.
    ”Jag anklagar inte alla i den dåtida akademin för att vara ”politruker”.”

    Jag blir inte riktigt klok på ditt, som jag ser det, helt kompromisslösa och halsstarriga, ja näst intill hatiska, avståndstagande till Astrid Lindgren. Nu tycks det ju ändå som om några i Svenska Akademin, vilka du respekterar, inte ”totalvägrat” när det gäller att visa Astrid Lindgren uppskattning.

    En bekant gjorde mig för övrigt uppmärksam på att, den av dig flitigt citerade John Landqvist, som jag förstår det, faktiskt 1963 var med om att välja in Astrid Lindgren i Samfundet De Nio. Landgren var med i Samfundet De Nio från dess grundande 1913 fram till 1968. Alltså satt han sida vid sida med Astrid Lindgren i detta samfund under hela 5 år. Kanske ett tecken på att han något ändrat sin syn på Astrid Lindgren och hennes fortsatta författarskap, vad vet jag?

    Dina avoga inställning mot Astrid Lindgren förefaller mig, efter att ha läst igenom dina inlägg, utgå från två delar. Ena delen innebär att hennes verk är litterärt undermåliga och den andra delen innebär att du inte delar de ideér du menar framförs i böckerna (…rousseauian m.m.). Kan vi nu ensa diskussionen genom att säga att den första delen hör till den objektiva bedömningen och den andra delen till den mer subjektiva.

    Vad gäller den första delen får jag bestämt uppfattningen att du inte riktigt vill inse barnperspektivet och de begränsningar dessa innebär. Lite, som jag tolkar det, motvilligt medger du förvisso ”Att en barnboksförfattare måste ta vissa hänsyn som en annan författare inte behöver ta” men jag ser inte riktigt att du inser den fulla konsekvensen av detta.

    Min egna erfarenhet, från flitig läsning med egna barn, säger mig nämligen att Astrid Lindgrens språk för dessa varit lättillgängligt och att berättelserna på många sätt kittlat och utvecklat fantasin. Lättillgängligheten har dessutom lett in i läsande och läsvana, läsande som idag en bit upp i ungdomsåren även innefattar författare som till och med du skulle kunna uppskatta.

    Om vi så övergår till den andra delen så säger du:

    ”Däremot kanske jag har en annan syn på barnlitteratur, och tror att barn kan påverkas negativt av kulturradikala idéer, samt att barn också är kapabla att uppfatta skillnader i kvalitet och utförande.”

    Här har jag svårt att se att Astrid Lindgrens författarskap skulle vara entydigt ”kulturradikalt”. Visst, Pippi sätter sig på tvären och utmanar normer, men frågan är om författaren haft någon djupare mening med detta. Ser man på Pippis tillkomst bestod denna i att Astrid Lindgrens dotter bad sin mamma berätta om Pippi Långstrump. Astrid Lindgrens reflektion var ”Eftersom det var ett märkligt namn blev det också en märklig flicka”. Utifrån detta formade hon sin berättelse.

    Om vi ser till andra delar av Astrid Lindgrens författarskap finner jag delar som knappast kan betecknas som kulturradikala. På många sätt skildrar hon familjen på ett mycket positivt sätt. I många av böckerna spelar en kärnfamiljen en roll. Se på Bullerbyböckerna, Emilböckerna, Lillebrors familj i Karlsson böckerna och för all del även Tommy och Annikas familj i Pippiböckerna. För detta har det faktiskt hänt att Lindgrens författarskap utsatts för kritik även från det rabiata feministiska hållet.

    Om vi fortsätter med vänsterkritik, som Lindgren utsatts för, har Pippis kappsäck med guldpengar har inte setts med blida ögon och hennes far har anklagats för kolonialism i Söderhavet.

    Även Emil får sin släng av sleven när marxistiska kamrater på vänsterkanten i tidningen ”Ord och Bild” 1971 framförde sin indignation. Så här skriver kamraterna Eva Adolfsson, Ulf Eriksson och Birgitta Holm:

    ”När Emil är bättre än pappan förebådar han en ny tid. I sin auktoritära hållning och konservativa småbondenärighet speglar Emils pappa det patriarkaliska och ekonomiskt överspelade samhällssystem han lever i. Med Emils expansionslusta och ekonomiska talanger förändras bilden. Nu blåser friska vindar från en uppåtstigande agrarkapitalism, som i sin tur pekar fram mot ett nytt och försåtligare förtryckarsamhälle”

    Att Lindgrens författarskap utsätts för kritik från olika håll får nog ändå ses som ett tecken på att hennes åsikter vare sig är farliga eller extrema.

  38. 39 Jonatan april 16, 2011 kl. 11:17

    Ett par reflektioner:

    jag kan förstå kritiken mot att man endast valt personer verksamma under 1900-talet sett ur perspektivet av en utbredd historielöshet i vårt land. Men jag värjer mig mot dem som likställer de valda personerna med Zlatan, Abba eller Idol-Kalle/Lisa.

    För dagens ungdom (jag jobbar som gymnasielärare och vet vad jag talar om) är Evert Taube ett lika okänt namn som hade man valt Esaias Tegnér eller någon av de andra skalder som nämnts i kommentarerna. Taube är en otroligt stor del av svenskt kulturarv, en del som dagens barn och ungdom tyvärr inte möter p.g.a. att musiklärare hellre väljer att fjäska för sina elever genom att låta dem spela pop och rock från den anglosaxiska sfären. Således ser jag Taube som ett utmärkt val. Kan unga i Sverige få upp ögonen för honom (som liksom ingen annan kan sätta ord på svenskarnas kärlek till naturen och sommaren) så är det något väldigt positivt.

    Birgit Nilsson är också ett utmärkt val. Visst, jag hade också gärna sett Jussi (med Heidenstam på baksidan samt notskriften till Stenhammars ”Sverige”) men La Nilsson är verkligen inget b-val. Svenskar har en tendens att överskatta Jussi och underskatta Birgit. Visst är Jussi en av de största, men det är Birgit också. Som Wagnersopran är hon kanske den främsta genom tiderna.

    Ingmar Bergman och Greta Garbo. Varför inte. De är internationellt kända och kommer säkert roa utländska besökare. De är knappast några populistiska val. Dag Hammarskjöld tycker jag är ett bra namn även om jag instämmer i att den kulturella kopplingen var något sökt. Astrid Lindgren – jättebra. Hennes barnböcker har verkligen etablerat sig som en del av våra gemensamma referensramar – t.o.m. en unge i Rosengård vet vem Emil och Pippi är, således en av få saker som förenar Kalle/Lisa och Mohammed i dagens multikulturella soppa.

  39. 40 S.O.P. april 17, 2011 kl. 19:40

    Jag känner att vi ägnar oss i viss utsträckning åt upprepning. Så mycket tillägga har jag inte. Mina invändningar är helt kort att man nästan oavsett hur kulturradikal man är får kritik för att inte vara tillräckligt kulturradikal, samt att man måste skilja på ett verks tillkomsthistoria och de idéer det uttrycker. Jag vet inte heller om jag gillar det här sättet att resonera utifrån hur kollektiva aktörer, akademier och liknande, agerat. Det blir lätt blir lätt lite spöklikt; man vet inte vem som tyckt vad och varför. Vad gäller konkreta personer är det i alla fall få som uttryckt sin övertygelse om Lindgrens storhet på ett sådant sätt så att man blir speciellt övertygad.

    Sedan behöver Du inte överdriva. Jag tycker inte mina inlägg är hatiska, och i den mån de är affekterade, så tycker jag inte det är omotiverat. Det handlar inte bara om Lindgrens författarskap. Det handlar också om att Lindgren, som enda författare, skall föräras med en sedel. Jag tycker det över huvud taget det ligger något osmakligt infantilt över hela Lindgrenvurmen, och att den säger en del om det samhälle vi lever i.

    Vidare så måste jag återigen betona, att en ytlig analys av ett verks tillkomsthistoria inte är liktydigt med en analys av dess bärande idéer. Till frågan vad som är objektivt och subjektivt i ett verk, vill jag tillägga följande: vilka idéer ett verk uttrycker är, om än inte alltid entydigt eller lättgripbart, i hög utsträckning något objektivt. Bedömningen av dessa idéer är förvisso något annat, och den är objektiv i den mån de premisser som en världsåskådning vilar på är det. Jag anser emellertid att vissa av dessa utgångspunkter borde vara gemensamma på en konservativ blogg, och att man kunde förutsätta en viss samsyn i värderingar, utan att dessa närmare behövde preciseras eller motiveras. Att Rousseau inte är någon ideologisk förebild borde t.ex. vara givet.

  40. 41 Allianspartisten april 18, 2011 kl. 20:41

    ”Mina invändningar är helt kort att man nästan oavsett hur kulturradikal man är får kritik för att inte vara tillräckligt kulturradikal”

    Men inte kan du väl mena att Astrid Lindgrens författarskap skulle vara utpräglat kulturradikalt, om vi med kulturradikalism menar att ställa alla normer över ända. I mitt förra inlägg pekade jag på Lindgren familjesyn som, från mitt sätt att se det är mer besläktat med kulturkonservatism än kulturradikalism. T.ex. är såväl Tommy och Annikas mamma i Pippi och Lillebrors mamma i Karlsson något så, utifrån det kulturradikala perspektivet, förkastligt som ”hemmafruar” och Lindgren skriver inte ett endaste ont ord om detta.

    Vidare att Lindgren, i flera av sina berättelser, uppmärksammar sådana som på olika sätt har det svårt, t.ex. fattighjonen i Lönneberga, barnhemsbarnet Rasmus eller den kroniskt sjuke Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, kan väl heller inte det sägas vara ett uttryck för kulturradikalsim. Här talar vi istället om medmänsklighet och omsorg om de svaga som är en del av vårt kristna kulturarv.

    Utifrån detta är min stilla undran hur mycket Astrid Lindgren du läst själv och hur av ditt resonemang som utgår från andra litterära analytiker på området.

    Visst finns det en uppsjö av barnlitteratur där du och jag kan vara rörande överens om att alla gränser är överskridna, men för mig hör på inget sätt Astrid Lindgrens författarskap hit.

    ”Jag tycker inte mina inlägg är hatiska, och i den mån de är affekterade, så tycker jag inte det är omotiverat.”

    För mig framstår det ändå, du får ursäkta, både respektlöst och nedvärderande att uttrycka sig i svepande termer som ”skräp” och ”illa skrivna”. Visst är det lätt att i affektion uttrycka sina åsikter på mindre obetänkta sätt, det händer givetvis mig också, men det som gör mig lite konfunderad är att du endast någon rad längre ned i ditt inlägg kommer med uttrycket ”osmakligt infantilt” som på något sätt följer andemeningen i dina tidigare ”affektioner”.

    ”Vidare så måste jag återigen betona, att en ytlig analys av ett verks tillkomsthistoria inte är liktydigt med en analys av dess bärande idéer”

    Det behöver ju heller inte med nödvändighet vara så att författaren av ett verk är medveten om de idéer som verket, rätt eller fel, antas vara de bärande. Min uppfattning är att Astrid Lindgren främst är en berättare för barn. Sedan är det självklart så att hennes berättande, på ena eller andra sättet, påverkas av hennes åsikter och värderingar.

    En begränsning hos all vetenskap, innefattande även litteraturvetenskap, är att den till sin uppgift har att systematisera och till viss del generalisera för att de ”stora linjerna” ska framträda. Detta innebär att vetenskapen bygger modeller, fysiken arbetar bl.a. med atommodeller och konstvetenskapen använder bl.a. det vi kan kalla stilar. Detta modellbyggande är inget fel i sig, tvärtom det är nödvändigt, men vi måste inse att en modell alltid innehåller förenklingar och aldrig (…möjligen med undantag av vissa delar av matematiken) är den absoluta sanningen.

    Gör vi modellerna för enkla blir de banala, och säger ingenting, och gör vi dem för komplicerade då förloras hela syftet med modellen som en förenkling att förstå. Einstein, en av fysikens främste modellbyggare. uttryckte detta på följande sätt:

    ”Allting bör göras så enkelt som möjligt, men inte enklare”

    Med detta vill jag bara säga att det kan ha sina risker att allt för okritiskt applicera Rousseau som någon sorts ikon för hela Astrid Lindgrens författarskap.

  41. 42 S.O.P. april 18, 2011 kl. 21:41

    Respektlöst hit och respektlöst dit. Jag tycker inte den nya utformningen av sedlarna visar respekt för mig som svensk medborgare. Sedan vill jag verkligen påpeka att jag inte uttryckt mig ”obetänkt”; det är något annat än affekterat. Jag tar ett sådant förutsättande som en förolämpning. Jag har uttryckt mig försiktigt med tanke på omständigheterna.

    Jag har en helt annat bild av Lindgrens familjesyn. Hjältarna hos Lindgren står i opposition till dessa familjer, och det skall därför ses som en kritik mot familjen. Din uppfattning ter sig särskilt märklig som både Lindgrens kritiker och tillskyndare tycks ha samma bild av budskapet, bara värdera det olika.

    Dessutom så beskriver Du min uppfattning helt fel. Påståendet ”Med detta vill jag bara säga att det kan ha sina risker att allt för okritiskt applicera Rousseau som någon sorts ikon för hela Astrid Lindgrens författarskap” ger inte en rättvisande bild av mina ståndpunkter, såsom jag uttryckt dem. Jag har själv skrivit att Lindgren inte behöver ha läst Rousseau, utan bara vara influerat av likartad tankegods. Jag har använt termen rousseanism för att beskriva den omfattande och långt ifrån enhetliga tradition som emanerar från Rousseau, men också den bredare termen ”lägre romantik”, och den ännu bredare termen kulturradikalism. Om Du vill läsa mer om hur begreppet ”lägre romantik” kan användas för att analysera litterära texter rekommenderar jag Folke Leanders ”Romantik och moral”. Ett liknande nyhumanistiskt perspektiv har Sven Stolpe i flerbandsverket ”Svenska folkets litteraturhistoria”, som kan kritiseras för mycket, men som jag ändå tycker, i sina grundläggande intentioner, bidragit med något värdefullt. Detta får vara slutordet från min sida, om Du tror att jag utan vidare okritiskt använder förenklande modeller, uttrycker mig ”obetänkt”, ”respektlöst” och ”nedvärderande” o.s.v., har jag ingen större lust att diskutera vidare.

  42. 43 Allianspartisten april 18, 2011 kl. 23:26

    ”Hjältarna hos Lindgren står i opposition till dessa familjer, och det skall därför ses som en kritik mot familjen.”

    Dina övertolkningar övergår för mig allt förstånd. Du kan möjligen inbilla dig själv att Lindgren bedrev ett fälttåg mot familjen men så särskilt många andra gör nog inte den tolkningen. Att se t.ex. böckerna om barnen i Bullebyn som ”kritik mot familjen” är fullständigt absurt och faller på sin egen orimlighet.

    Slutligen noterar jag att du inte besvarar frågan om du själv läst Lindgren vilket säger en del…

  43. 44 S.O.P. april 19, 2011 kl. 11:00

    Det skulle vara slutordet för mig, men jag känner att jag måste kommentera Dina vantolkningar av vad jag skrivit.

    Att jag inte besvarade Din fråga om jag läst Lindgren, berodde på att jag inte ser det som en ärligt formulerad fråga, utan snarast som den typen av retorik, som Dina inlägg till största delen består av, och som jag inte finner värd att kommentera. Självklart har jag läst Lindgren. Dylika antydningar hör inte hemma i en saklig diskussion.

    Vidare så kommenterade jag inte Alla vi barnen i Bullerbyrn, utan de exempel Du själv gav: ”Pippi” och ”Karlsson på taket”. Där är den tendensen jag angav fullkomligt uppenbar. Alla vi barnen i Bullerbyn är möjligen inte en kritik mot familjen, men det är heller inte ett försvar för den. Det är kitsch.

  44. 45 Allianspartisten april 21, 2011 kl. 19:58

    S.O.P.
    Vantolkningar eller inte men jag finner hela din analys av Astrid Lindgren som totalt svart-vit och utan några som helst nyanser. Inte ett positivt ord eller intryck har du att nämna om Lindgrens författarskap utan istället fyller du hela tiden på med invekativ. ”Illa skrivet”, ”skräp”, ”osmakligt infantilt” och nu senast ”kitsch”.

    Att litterära sammanslutningar, t.ex. Svenska Akademin och Samfundet De Nio (…där din flitigt citerade John Landquist var mångårig medlem) på olika sätt visat Lindgrens författarskap någon form av aktning bemöter du med att argementera i termer av ”kollektiva aktörer” och ”spöktligt”. Nog borde du förstå att din argumentation i denna del förefaller ganska dunkel.

    Ett stort problem i din analys, enligt mitt sätt att se det, är att du, i alla fall inte i diskussionens inledning, förstår barnperpektivet. Här gav du dig in på en direkt jämförelse mellan personskildringarna hos 1700-tals filosofen Rousseau och barnboksförfattaren Lindgren, vilket för mig var mycket avslöjande. Visserligen försöker du i ett senare inlägg släta över denna något obetänkta ”äpplen-och-päron”-jämförelse men min bild är ändå inte att du har förstått den stora skillnaden.

    Ett barn har ett begränsat ordföråd, saknar förmåga till abstarkt tänkande och kan inte riktigt ta till sig analogier och metaforer på det sätt vi vuxna kan. Detta begränsar givetvis en barnboksförfattares ”litterära verktygslåda” vilket gör varje jämförelse mellan barn- och vuxenlitteratur svår för att inte säga omöjlig.

    För mig är det otvivelekatigt så, och däri ligger Lindgrens styrka, att hon på ett enkelt sätt förmår att uttrycka en berättelse som ett barn fängslas av och som kittlar dess fantasi. Detta är, enligt mitt sätt att se det, en av förklaringarna till att generation efter generation fortsätter att läsa Lindgren. Betänk att de som läste Pippi 1941 nu börjar bli både gammelfarfädrar och gammelmormödrar.

    Din andra del av kritiken mot Lindgren består att hon skulle förfäkta ”rousseauanism” och kulturradikalsim i sina böcker. För det första är dessa ideströmmningar som jag ser det något olika företeelser. För mig står Rousseau för något sorts civilisationsförakt i största allmänhet medan kulturradikalism, enligt mitt förmenande, är en naiv idé där man inte förstått att normer inte är något självändamål utan något som kommit del genom tusentals år av mänskliga erfarenheter.

    Det går säkert att hitta passager i Lindgrens författarskap som kan associeras till nämnda åsiktsriktiningar men något bärande element är det inte. Som nämnt ovan har andra, från den motsatta marxistiska sidan, funnit stöd för att Lindgren står för ”agrarkapitalism”.

    Jag tror att Astrid Lindgrens värderingsgrund finns att söka i det småländska bondesamhälle där hon växte upp. Livet igenom hade hon en mycket varm relation med sina föräldrar vilket framgår av boken ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult”. Även om både Emil och Bullerbybarnen beskriver detta bondesamhälle på ett något romantiskt så kan man där hitta både en del sunda värderingar, som genomsyrade detta samhälle, likväl som beskrivning av skuggsidorna. Detta bondesamhälle var varken ”rousseauanskt” (…den som studerat detta samhälle ser att det finns en strävan att utveckla och förbättra även om det går långsamt) eller kulturradikalt (…normer kring religon, familj och släkt var bärande element i bondesamhället).


  1. 1 Högerkonspiration » Att gnälla är gratis Trackback vid april 10, 2011 kl. 19:18

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 927,842 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar