GÄSTKRÖNIKA: Ola Mårtensson

HUKA INTE FÖR DEN EGNA KRISTNA TRON

Svenska kyrkan verkar inte se skogen för alla träd.

Jag tillhör den skara som genom åren gång på gång irriterats över hur den forna statskyrkan i somliga delar förfallit till att både bli en vindflöjel och att verka som megafon för partipolitik. Måhända är det inte särskilt förvånande i en organisation som tio år efter skilsmässan från staten fortfarande styrs av partipolitiker.

Själv gick jag ur Svenska kyrkan för några år sedan och har hittat till församling med en frimodig pastor i min hemstad Västervik. Så egentligen kunde jag lämna Svenska kyrkan därhän, åtminstone för min privata del. Men Svenska kyrkan har en särställning i vårt land som också gör den till en angelägenhet också för kristna utanför nämnda organisation. Vad som sker i Svenska kyrkan sätter sin prägel på den bild många har av kristenheten i vårt land.

Brunnes provokationer

Under det senaste halvåret har jag haft anledning att på ledarplats i Västerviks-Tidningen kommentera Stockholmsbiskopen och socialdemokraten Eva Brunne vid två tillfällen. Först när hon vid riksdagens öppnande mycket tydligt tog ställning mot ett av de invalda partierna –Sverigedemokraterna. Med några icke väl valda ord nämndes i positiva ordalag en demonstration som arrangerats främst för att protestera mot Sverigedemokraternas inval i riksdagen. Så skrev hon in sig själv i historieböckerna, och Jimmie Åkesson  – som lämnade kyrkan i protest mot Brunnes ställningstagande för aktivisterna.

Den andra gången var när hon ondgjorde sig i morgonsoffan över att svenskarna röstat fel då alliansen vann höstens val. Nåja, så exakt uttalade hon det inte, men andemeningen var mycket tydlig.

Kyrkimamen

I Eva Brunnes stift ligger Sofia församling som under våren har varit på tapeten i media efter sitt beslut att anställa en imam. Beslutet har motiverats med att förstärka ungdoms- och mångfaldsarbetet i den så kallade Fryshuskyrkan. En präst fanns men ingen imam, då ville Svenska kyrkan rycka in och vara snäll.

Det är helt orimligt att Svenska kyrkan, som kristenhetens största organisation i vårt land, med ekonomiska medel ska underhålla en annan religion. Kristendomen är en missionerande religion –således bör alla kristna kyrkor och alla i kristenheten verka för att fler ska ta ställning för och inneslutas i den kristna gemenskapen. På samma vis är islam också en missionerande religion och dessutom den religiösa inriktning som växer mest i vår del av världen just nu. Självfallet ska religionsutövare vara respektfulla gentemot varandra och visst kan det finnas behov av religionsdialog mellan kristna och muslimer. Men att pröjsa för en imam kan omöjligt vara rätt väg.

Kristendomen och vår kultur

Vi ska inte heller glömma att kristendomen skapat och bundit samman vår svenska kultur. Oerhört mycket kan – trots att det talas om det sekulariserade svenska samhället – härledas till kristna värden och traditioner samt till att det kristna missionerandet i Sverige för tusen år sedan vann anhängare. Den katolska kyrkan, protestantismen, väckelserörelser och frikyrkor – formerna har sett olika ut och ser olika ut än i dag, men det som enar är den kristna tron.

Det går inte att tillräckligt noga understryka missionens kraft i detta. Men i stället för att vara tydligt missionerande och fokuserande på religionen har kristenheten letat sig bort från sina centrala uppdrag. I det sekulariserade Sverige där många känner sig andligt rotlösa finns det absolut potential för en mer levande, öppen och utåtriktad kristenhet. Men en sak är säker – den vägen går inte genom att förneka sitt eget och satsa pengar och energi i vad som något elakt uttryck kan ses som muslimsk missionärsverksamhet.

Mångreligiöst paraply

Efter en offentlig debatt som pågick under ett par veckors tid, insåg Sofia församling det omöjliga i sitt projekt och ändrade anställningsförhållandena för imamen. Då lät man i stället Fryshusets mångfaldsprojekt stå för arbetsgivaransvaret. Men i sak har egentligen inget skett, eftersom det är Svenska kyrkan som står för fiolerna för och mångfaldsprojektet i vilket imamen arbetar.

Ett av de mer anmärkningsvärda inläggen i debatten kring detta stod stiftsprosten i Stockholms stift, Bo Larsson, för: ”Svenska kyrkan är också det största samfundet i Sverige och har därför inte bara ansvar för sin egen verksamhet utan också för att stödja andra troende människors möjligheter att få utöva sin religion och få tillgång till sådana mötesplatser som främjar förståelse och respekt för den andre”, skrev han på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 7 mars.

Svenska kyrkan som ett mångreligiöst paraply? Notera ordet ansvar. Kan hans kommentar tolkas annorlunda än att han anser att Svenska kyrkan, eftersom den är stor och rik, ska ta ansvar – ekonomiskt och moraliskt – för projekt som detta? Nog är det mer än en smula underligt. Och det ligger resor ifrån den missionerande kristendomen att resonera så.

Sofia församlings kyrkoherde Hans Ulvebrand uttalade sig i tidningen Dagen, efter att man ändrat sitt ursprungliga beslut. Han konstaterade att debatten kring projektet har handlat om något annat än det var tänkt: ”Vi är inte intresserade av att föra en teologisk debatt, vi vill arbeta med integration för ungdomar”. Man tar sig för pannan.

De små enheternas kraft

Vad som kommer att ske om förflackningen och partipolitiseringen får fortsätta råda inom Svenska kyrkan, vill väl ingen ens våga tänka på. För det har gått alltför långt redan i dag. Men det finns givetvis en väg ur den spiral som organisationen befinner sig i och en av dessa vägar dit finns i att hitta tillbaka till kärnan i verksamheten och till småskaligheten i församlingen.

Församlingarna i Svenska kyrkan är i bästa fall småskaliga enheter med en alldeles unik prägel. Att medlemmar i organisationen själva får välja församling är en möjlighet som skulle kunna uppmuntra frimodiga präster som vågar stå upp för tron och som vågar gå emot partiboksetablissemanget och arbeta för det som kyrkan faktiskt är till för. Att se över Svenska kyrkans styressätt borde också vara högprioriterat – det kan omöjligt vara rimligt att partipolitiker finns med i kyrkans beslutande organ. Risken för partipolitiska gentjänster är uppenbar. De kyrkligt aktiva borde givetvis vara de som tillsammans med prästerna styr vart kyrkan ska gå.

Kyrkornas absolut viktigaste uppgift måste vara att bevara och förstärka traditioner och det kristna budskapet. Anställningen av Svenska kyrkans första imam rimmar mycket dåligt med detta. Huka inte för den egna tron stå upp för den – Jesus Kristus är Herre.

Ola Mårtensson är politisk redaktör på moderata Västerviks-Tidningen.

7 Responses to “GÄSTKRÖNIKA: Ola Mårtensson”


  1. 1 Rune april 15, 2011 kl. 18:33

    ”Med några icke väl valda ord nämndes i positiva ordalag en demonstration som arrangerats främst för att protestera mot Sverigedemokraternas inval i riksdagen.”
    ————————
    Hon hotade ju dessutom med stenkastning i sin slutkläm.
    Vilket ju är väldigt allvarligt när det kommer ifrån en biskop.

  2. 2 robert Stenkvist april 15, 2011 kl. 18:56

    Nja…jag skulle vilja bifoga en massa synpunkter, men jag nöjer mig med att konstatera att det var en bra artikel.

  3. 4 Johannes april 15, 2011 kl. 22:38

    Hear, hear! Än en gång lyckas en skribent på T&F sätta ord på ett flertal av mina tankar.

  4. 5 Allianspartisten april 16, 2011 kl. 7:35

    En mycket bra artkel.

    Det man kan fråga sig är varför socialdemokraterna trots allt så länge höll fast vid statskyrkosystemet. Det dröjde ända till år 2000 innan de formella banden klipptes men då de politiska partierna fortfarande ställer upp i val inom Svenska kyrkan kan man med fog fråga sig om vi fortfarande inte har en form av statskyrka.

    Den konspiratoriska delen av mitt sinne ställer frågan om det var så att socialdemokraterna såg Svenska kyrkan som en mycket farlig kraft, som inte fick släppas fri innan den genompolitiserats. Biskopen Brunne hör här till de mer sorgliga exemplen när det gäller denna genompolitisering och tendensen att följa den politiska korrekthetens evangelium.

  5. 6 Fältmarskalken april 17, 2011 kl. 8:26

    Att det krävs ett reningsbad inom vår kära kyrka, vilken vi ärvt från våra fäder och har att förvalta för våra efterkommande, torde stå helt klart och vara utom minsta tvivel. Vi skådar nu konsekvensen av prelaters och klerkers aningslösa medverkan i lismande politikers ränksspel. Fullständigt ha man glömt bort läran och vad denna har att säga oss.

    En av Kristendomens fundamentala uppgifter formulerades av Kristus i missionsbefallningen:

    ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” [Matt 28:18-20]”

    Hur vår kyrkas tjänare, av vilka några av de mera klandervärda exemplen nämnes i redaktör Mårtenssons förtjänstfulla inlägg, så till den grad kan förbise sin viktigaste uppgift är för mig en gåta. Ett annat exempel på detta är den avrådan att döpa de som komma till vårt land och vilja låta sig omvändas. En avrådan som vår kyrkas högsta prelater synes stå bakom (http://fieldmarchal.blogspot.com/2011/04/var-kyrkas-prelater-upphor-icke-att.html).

    Istället borde vår kyrka utnämna en biskop med särskilt ansvar för missionen och verkställandet av missionsbefallningen. Nu mena jag icke att denna mission på något sätt skall använda tvångsmedel eller försåtligt lock och pock. Missonen skall grunda sig i undervisningen och inget annat. Dock får aldrig kyrkan rygga för missionsbefallningen, vilken tvivels utan befaller oss att sprida Evangeliets budskap till alla. Utifrån detta kan icke de undantas som komma till vårt land och som tillhöra andra religoner.

    De prelater som icke är beredda att leda vår kära kyrka utifrån missionsbefallningens budskap är icke värdiga att bära sina biskopsstavar.


  1. 1 Tydlig motvikt mot den kyrkliga vänstern « Tankar om tidevarvet Trackback vid januari 15, 2013 kl. 23:59

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 929,046 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar