Intellektuella fransmän, del 4 – René Girard

PORTRÄTT | Man kan ibland fråga sig om Sverige har bidragit med mer till filosofins historia än att på ett dragit slott frysa ihjäl ett internationellt namn. Några internationellt kända svenska filosofer är tyvärr svårt att finna. Vårt grannland Danmark kan ju tvivelsutan skryta om den bedriften i Kirkegaard. Dennes slutade dock sin gärning för mer än hundra femtio år sedan. På kontinenten framträder dock stora filosofer i generation efter generation och i serien om intellektuella fransmän har vi nu kommit till den första fortfarande levande tänkaren (av i april 2011) nämligen René Girard.

Född 1923 och uppvuxen i ett vänster- och republikanism-inriktat hem i Avignon i södra Frankrike. Fadern är akademiker, paleontolog och arkivarie. Sonen går i faderns spår och utbildar sig under krigsåren vid den prestigefyllda skolan ”Ecole des Chartes”, Frankrikes ledande för utbildning av historiker och arkivarier. 1947 beger han sig till USA för att under ett år studera vid universitetet i Indiana. Han kommer dock att stanna i Amerika större delen av sitt liv och olikt den absoluta merparten av franska intellektuella har Rene Girard en språkgärning utomlands som kanske närmast kan jämföras med Samuel Becketts författargärning, om än att Girards fält är det akademiska. Han behärskar perfekt de bägge universitetsvärldarna och trots sin långa tid i Amerika verkar han inte göra minsta avkall på sin franskhet. Trots sedermera översatt är den största delen av hans produktion på franska.

Till skillnad från många av de stora akademikerna är Girard till en början osäker på vilken disciplin som är hans. Under 1950- och 1960-talet rör sig hans forskning allt längre bort från historian och börjar allt mer inrikta sig på litteratur och antropologi. Det är inom dessa fält han skall utveckla sina största teorier. Den franske naturalistförfattaren Emile Zola skrev inför sitt mest ambitiösa politisk-litterära projekt, romanen ”Den stora gruvstrejken”, att han där skulle förutsäga 1900-talets viktigaste fråga. För Zola var denna fråga kampen mellan arbetet och kapitlet. Vi vet idag hur fel han fick. Få frågor har väl i efterhand visat sig så fruktlösa och gett upphov till så många förhastade slutsatser och olyckliga övervägningar som denna. Rene Girard valde det mer klassiska spåret att utforska och visst valde han rätt när det kom till vad som skulle bli vårt århundrades viktigaste fråga. Frågan om människan! Frågan som efter mänsklighetens kanske blodigaste krig ofelbart måste komma upp igen. De två klassiska uppmaningar som naglat fast sig i vårt västerländska medvetande är lika relevanta (om inte mer relevanta) idag än när de nedpräntades för många tusen år sedan; ”Gnothi Seaton” och ”Ecce homo”. Infallsvinklarna är olika men inbjudningen den samma. Lär känna människan!

Den del av Rene Girards författarskap som gett hans namn en internationell status är hans tredelade teori om den mänskliga naturen. Utarbetat under 1960-talet och han utkristalliserad under 1970-talet i de två verken La Violence et le sacré ”Våldet och heligheten” (1972) och Des choses cachées depuis la fondation du monde ”Ting dolda sedan världens skapelse” (1978). Vi skall här mycket kortfattat presentera de tre komponenterna.

Den första delen av teorin förklarar vad Girard kallar det mimetiska begäret. Det mänskliga begäret vilket vi upplever som något helt personligt och unikt för oss själva är i själva verket någon annans. Mellan det åtrående subjektet och det åtrådda objektet finns hela tiden en tredje part; den s.k. mediatorn. Vårt begär uppstår alltså inte ur tomma intet, utan från att en annan person med passion och eftertryck visar sin åtrå för det. Våra begär är alltså lånade från andra. Ur dramaturgisk och narrativ synpunkt är detta givetvis det klassiska triangeldramat, oändligt mycket starkare än den mest robusta järntriangeln, men är enligt Girard också en rent antropologisk princip. Applicerbar givetvis på konsumtionen och reklamens lockelser men i förläggningen på all form av kommunikation och politik. Dessutom för tanken om begärets ickeautenticitet till en antiromantisk hållning T&F:s läsare kanske kan koppla till Claes Ryn. I bjärt kontrast till Rousseaus hållning där drömmen eller begäret inte bara är unik för varje människa utan även helt oproblematisk, ställs här ett helt annat ideal. Men det antiromantiska och antiroussaueanska hos Girard slutar inte här, nej det följer hela vägen till slutsatsen kring det mimetiska begäret. Då två personer åtrår samma sak uppstår problem och det åtrående objektet kommer försöka förgöra sin mottävlande. I djupet av den mänskliga naturen finns alltså ett problem inbakat.

Rene Girard är dock ingen stoiker. Zenon från Kition skulle bli besviken för Girard anser att någon fungerande personlig metod för att döda begäret helt enkelt inte finns. Han pekar ut begäret som en defekt; inte något sjukligt eller onaturligt men något som kan övervinnas om än inte individuellt. En sådan slutsats ger vissa följder. Samtidigt som det moderna samhället uppmaningar om konsumtion som vägen till lycka brännmärks hårt, kritiseras också tanken att människan individuellt kan frigöra sig från denna process. Nästa del i Rene Girards teori tar dock vid där människan lämnades med sin våldsbenägenhet.

Om objektet som åtrås är tillräckligt viktigt för att inte försvinna av sig själv kommer snabbt allt fler projicera sina begär på det och aggressiviteten och benägen att använda våld eskalerar. Till slut sker en urladdning. Enligt Rene Girard sker denna i form av att en person väljs ut som syndabock, den enklaste och för alla inblandade parter enklaste metoden att skapa lugnt i gruppen. Det återställda lugnet efter syndabockens offrande får enligt Girard ytterligare en följd. Syndabocken eller offret börjar tillskrivas magiska egenskaper då dess död bibringade ett inte annars möjligt lugn. I dessa processer ser Girard utvecklingen av både de primitiva naturreligionerna och den mänskliga civilisationen. Det är alltså inte religion eller civilisation som föder våld, utan våld som föder religion och civilisation. Bägge fungerar som möjliga metoder att klä in och smycka detta offer som med tiden antagit rollen av en socialt sammanhållande myt. Denna tolkning är även den kontroversiell då den avfärdar den kanske vanligare teorin, med koppling till t.ex. Jung, att myter representerar arketyper närvarande i alla kulturer och att de bär ett rent innehåll i sig själv och inte fungerar som ett utanpåverk. Även mer funktionalistiska förklaringar som hos Sigmund Freud och den franske etnologen Claude Levi-Strauss avfärdas bryskt.

Att Rene Girard avfärdar Freud är inte förvånande. Från svensk horisont måste dock oviljan mot Claude Levi-Strauss te sig märklig. Levi-Strauss kämpade mot vad han upplevde som ultrapositivismen inom sin disciplin, den framväxande etnologin, och försvarade humaniorans och framförallt litteraturens och konstens förmåga att bästa beskriva olika kulturer. Det rör sig alltså om en humanistisk kannibali av det slag som inte är möjligt i Sverige, då just humanioran är så svag. För att två tuppar inte skall få plats i samma hönsgård krävs helt enkelt att hönsgårdens i någon mån existerar. För Rene Girard samt för många av dem han kritiserar intar alltså människans humanistiska eftermäle, framförallt litteraturen, den allra viktigaste källan till förståelse av våra föregångare och mest viktigt, av människosläktet som grupp.

Rene Girards teorier blir dock än mer kontroversiell i takt med att de växer. I sitt verk Des choses cachées depuis la fondation du monde ”Ting dolda sedan världens skapelse” (1978) tar han sig an uppgiften att analysera kristendomen och det är här hans tes börjar ge sig av ordentligt från vad som kanske kan anses ickekontroversiellt i den akademiska världen. Han finner vid genomgång av Nya Testamentet att Kristendomen med Jesus som offer, mässan som en återupprepning av handlingen och den tillhörande konstskatten passar perfekt in på syndbocksprocessen – med ett undantag. Evangelieförfattarna, ja tom somliga av bödlarna såsom Pontus Pilatus, är medvetna om offrets oskuld. Bibeln och speciellt det Nya Testamentet innebär alltså enligt Girard ett brytande av denna ständigt upprepande syndabocksprocess. Även om de flesta teologer nog skulle invända, har nog aldrig läsningen av Jesu ord tagit sig ett så bokstavligt uttryck: ”Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder, icke giver jag eder den såsom världen giver”. För Girard antar Kristendomen alltså rollen som en av de mest omvälvande antropoligiska förhållningssätt som någonsin framträtt, en tankegång som fått mycket blandat mottagande.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Att Frankrikes sekularistiska rottweilers skulle bli rasande var kanske inte förvånande. En presokratisk filosof, en indisk vishetslärare eller egentligen vad som helst kan säga något till Västerlandet, förutom, något som är kristendomsanstruket. De mer sansade antyder att teorin är en problematisk blandning av metafysik och antropologi. Reaktionen inom den Katolska Kyrkan i Frankrike har också varit blandat. Trots att tesen att Kristendomen är mer en antropologi än en teologi inte är okänd, har Girards tänkande kallts gnosticism och reducerande av den kristna tron till en simpel teori. Var en så stor teorikedja som denna hör hemma förblir ovisst.

Vad nu Rene Girard tänkande bör klassificeras som och huruvida det är mer än en förenkling låter undertecknad vara osagt. Att den har hittat viss användning inom t.ex. naturvetenskap talar kanske till dess fördel. Dess huvudsakliga intresse ligger för den som intresserar sig för den borgerliga bildningen dock i första hand inte där. De flesta anser nog att både människan och Gud är betydligt mer svårgreppade än så. Nej är det något som gör att den franske intellektuelle Rene Girard verkligen bör uppmärksammas är det kanske i första hand inte resultatets briljans utan metoden och utgångspunkterna. Att i postmodernismens tidevarv visa att för att de stora tänkarna fortfarande skall kunna finnas måste också de stora tankarna finnas. Hans teori för att försöka förklara den mänskliga naturen är ett sådant projekt. Ett projekt som använt sig av både den värdigaste och enklaste metoden i jakten på våra kulturella och rent mänskliga rötter, nämligen sökandet i den skatt Västerlandets förfäder så varsamt samlat och lämnat efter sig till oss.

Hugo Fiévet

5 Responses to “Intellektuella fransmän, del 4 – René Girard”


  1. 1 S.O.P. maj 8, 2011 kl. 17:57

    ”Man kan ibland fråga sig om Sverige har bidragit med mer till filosofins historia än att på ett dragit slott frysa ihjäl ett internationellt namn. Några internationellt kända svenska filosofer är tyvärr svårt att finna.”
    Det här är väl litet skämtsamt skrivet, men samtidigt befäster det en uppfattning som är litet olycklig: att det svenska tänkandet nedvärderas. Bara som en illustration gjorde sig den internationellt bekante filosofen Ernst Cassirer besväret att lära sig svenska och skriva två böcker om ämnen inom svensk filosofi. På denna blogg har ju också Cassirers vän Folke Leander uppmärksammats. Till detta läggs bl.a. den rika tradition som brukar sammanfattas under begreppet den svenska personlighetsfilosofin.

  2. 2 Staffan Andersson maj 10, 2011 kl. 17:21

    För det första håller jag med S.O.P. om att vi inte ska nedvärdera våra svenska filosofer. Den analytiska postivism som har rådit inom svensk filosofi har gjort att de flesta banden bakåt kapats. Att vi sedan inte har en Kirkegaard är en annan sak. Men att som ibland skämtsamt hävdas att Sveriges främsta insats i filosofins historia skulle ha bestått i att drottning Kristinas vanor dödade Descartes är naturligtvis befängt (och så dålig var väl inte Descartes!).

    Att Descartes verkligen dog av en lunginflammation orsakad av drottningens tidiga morgonvanor och öppnna fönster är också tveksamt och stämmer dåligt med symptomen. Den tyske filosofen Theodor Ebert har nyligen i sin bok Der rätselhafte Tod des René Descartes argumenterat för en annan teori, att han blev mördad med förgiftat nattvardsvin. Orsaken skulle vara att den katolske prästen Jacques Viogué som befann sig i Sverige och ville se drottning Krisitna omvänd till katolicismen fruktade att Descartes farliga filosofi skulle hindra hennes omvändelse. Oavsett om man tror på detta eller inte så finns alla skäl att vara skeptisk till teorin med med drottningens öppna fönster, vilket låter som en skröna.

  3. 3 Staffan Andersson maj 10, 2011 kl. 17:41

    Här kommer en länk som redogör lite för teorin:

    http://www.stockholmnews.com/more.aspx?NID=4867

  4. 4 Erik P. maj 10, 2011 kl. 22:39

    @Fiévet:

    Utmärkt artikeln i ett ovanligt ämne, bra!

    @Andersson, SOP:

    Synd att snöa in på vad som nämns i förbigående i början av artikeln, artikeln i sin helhet är tvivels utan ett tillskott.


  1. 1 I väntans tider | Kaffepaus Trackback vid maj 11, 2011 kl. 21:40

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar