Konservatismen inom arbetarrörelsen

Olof Palme gillade Fidel Castro. 'Nuff said?

På T&F har Torbjörn Kvist tidigare skrivit om det. På Newsmill har Stig Björn Ljunggren skrivit om det. Och nu har även ledarskribenten i Göteborgs-Posten Gert Gelotte skrivit om det. Alltså den konservatism och de konservativa ideal som finns på vissa håll inom den svenska arbetarrörelsen och socialdemokratin.

Ämnet är mycket aktuellt, både utifrån det faktum att konservatismen många gånger helt felaktigt anses vara ”de besuttnas ideologi” – och utifrån det faktum att konservatismen i många betydande avseenden har medverkat till socialdemokratins politiska framgångar i Sverige. Idéerna om välfärdsstaten, folkhemmet och även den goda svenska arbetsmoralen (”plikten framför allt”) är sprungna ur konservatismen som idéströmning respektive samhällsåskådning – och detta är företeelser som de flesta ändå vet har tjänat socialdemokratin väl.

Problemet är att de flesta inte kopplar ihop detta med konservatismen, utan kopplar ihop helt andra saker med konservatismen.

Det gör även Gert Gelotte. Nu, liksom så många gånger tidigare (jag tänker särskilt på hans flera gånger framföra uppfattning att de som kallar sig konservativa inom Kristdemokraterna är de som vill tillbaka till det gamla KDS), snubblar han på målet med en för all del både aktuell och intressant ansats till ledare om konservatismen och socialdemokratin. Gelotte bygger dessvärre hela sitt resonemang på att Palmes rötter i överklassen, med bördsaristokratins historia av att vara dem som tar hand om underklassen, visar på kopplingarna mellan socialdemokratin och konservatismen. D.v.s. de gamla slottsherrarna har lätt att identifiera sig med Staten.

På något sätt lyckas Gelotte få med relevanta idéhistoriska fakta som detta med att konservatismen givit upphov till både välfärdsstat och folkhem. Denna i sig korrekta iakttagelse hänger ihop med det behandlade ämnet såtillvida att idén om välfärdssamhället bygger på det sjuk- och pensionssystem som utvecklats i de gamla svenska bruksamhällena. Men det är precis här som Gelotte snubblar på målet. För det är ju inte bördsaristokratins eventuella nedärvda paternalism och maktsträvan som är kärnan i konservatismen, utan en strävan att åstadkomma ett samhällsystem tillräckligt balanserat för att vara både frihetligt och utan risk för revolutioner.

Det lär ha funnits en och annan förutom brukspatron själv i brukssamhällena som uppskattade att inte behöva jobba när hälsan inte medgav det. Och på samma sätt finns det konservativa inom alla samhällsskikt. (Även om detta ingalunda är hela konservatismen, men jag tillåter mig just nu att hålla mig till samma del av analysen som Gelotte.) Likaså finns det ideologiskt omedvetna och ointresserade inom alla samhällsskikt. Palme var förvisso inte en av dessa.

För egen del tror jag att Palme gick med i Socialdemokraterna inte så mycket av vare sig konservativa eller paternalistiska skäl, som för att han ville ha personlig makt. Och efter att sossarna hade regerat oavbrutet i 40 års tid lär ingen realistiskt lagd människa ha sett någon väg till makt genom de borgerliga partierna. Med tanke på Palmes extremt okonservativa politik tror i alla fall jag att man kan avfärda idén om att han gick in i socialdemokratin för att förverkliga en konservativ åskådning.

Både konservatismen och den tidiga socialdemokratin förordade att var och en ska kunna klara sig av egen kraft och inte vara beroende av någon annan, vare sig det handlar om slottsherren eller Staten. Palme var den som bröt denna viktiga koppling mellan konservatismen och socialdemokratin och införde bidragslinjen. D.v.s. ju fler bidragsberoende desto fler väljare kommer att rösta på det parti som utlovar mest bidrag, och det partiet kommer alltid att vara Socialdemokraterna. Med detta påbörjade Palme – väl att märka – också förstörandet av den svenska välfärdsstaten. Det bakomliggande skälet var att sossarna insåg att Sverige som då var trea i välståndsligan höll på att bli alltför rikt för att kunna behålla sina väljare utan en radikal politisk förändring.

Bidragslinjen innebär trots allt inte att hålla de beroende medborgarna under armarna när de behöver och försöka göra så många medborgare som möjligt självständiga. Den innebär att antalet beroende medborgare utökas maximalt. Som konservatismens lärofader Edmund Burke skriver i portalverket Reflektioner om franska revolutionen: ”Att driva oberoende människor att leva på allmosor, är i sig självt en stor grymhet.”

Det ter sig lätt förvånande att år 2011 behöva påpeka för någon som följt svensk samhällsdebatt ett tag att Olof Palme, oaktat hans rika bakgrund, inte var konservativ för fem öre.

Fler artiklar på temat konservatismen inom arbetarrörelsen:

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

8 Responses to “Konservatismen inom arbetarrörelsen”


  1. 1 Allianspartisten maj 20, 2011 kl. 19:33

    ”… och även den goda svenska arbetsmoralen (”plikten framför allt”) är sprungna ur konservatismen som idéströmning respektive samhällsåskådning – och detta är företeelser som de flesta ändå vet har tjänat socialdemokratin väl.”

    Dessa ideer om ”plikten framför allt”, ”att göra rätt för sig” och att vara ödmjuk och inte framhäva sig för mycket är för mig också nära förknippad med Lutherdomen. Genom kyrkans starka ställning från 1600-talets ortodoxi och långt in på 1900-talet, och då inte minst på utbildningsområdet, var detta idéer som inpräntades i generation efter generation.

    ”Gelotte bygger dessvärre hela sitt resonemang på att Palmes rötter i överklassen, med bördsaristokratins historia av att vara dem som tar hand om underklassen, visar på kopplingarna mellan socialdemokratin och konservatismen. D.v.s. de gamla slottsherrarna har lätt att identifiera sig med Staten.”

    Gelottes kunskap om svensk historia verkar något bristfällig.

    Med undantag av de större slättbygderna var stora gods mycket sällsynta. Den övervägande delen av bönderna bodde och brukade gårdar de antingen ägde eller som de förfogade över genom olika former av besittningsrätt. I det dagliga styrde även kronobönder och frälsebönder över sin tillvaro. De adelsmän som fanns i skogsbygderna var ofta inte särskilt förmögna och i egna studier har jag sett talrika exempel där adelsmän tvingats pantsätta både fast och lös egendom som säkerhet för lån från välbärgade bönder.

    Även om det helt visst går att hävda att en del av välfärdsstatens ursprung finns i system som växte fram bruksmiljöer tror jag att en annan del av grunden finns att hämta i det av lokalstyre präglade bondesamhället. Tidigt fanns här en organiserad fattigvård, som givetvis med dagens mått mätt kan tyckas bristfällig, men denna var ändå ett uttryck för samhällets plikt att ta hand om de svaga. Här finns en obruten tradition från socken/kyrkonämnder, som i alla fall går att följa till 1500-talet, till dagens socialnämnder.

    Även vid olyckshändelser av olika slag, till exempel eldsvådor som helt kunde slå ut en familjs försörjninsgförmåga, trädde samhället i from av socknen och häradet in och hjälpte.

    ”För egen del tror jag att Palme gick med i Socialdemokraterna inte så mycket av vare sig konservativa eller paternalistiska skäl, som för att han ville ha personlig makt.”

    Om Palme gick anslöt sig till socialdemokraterna för att han ville ha makt eller om det berodde på något annat kan vi givetvis aldrig säker veta. Själv lutar jag åt att Palem faktiskt, sin bakgrund till trots, var en övertygad socialist. Bilden i ovanstående artikel med Palme och den kubanske dikatorn Castro är talande. Så här avslutade Palme sitt tal på Kuba den 29 juni 1975:

    ”Kära vänner, jag kan försäkra er att en växande svensk opinion med intresse och sympati följer denna strävan till interamerikansk solidaritet och oberoende. Det är en utveckling som borde välkomnas i alla länder, inte motarbetas. Ty så länge orättvisor, utsugning och misär råder kan ingen verklig fred och avspänning i världen uppnås.

    Får jag sluta med att tacka för att ha fått detta tillfälle att tala till Er, tillsammans med Fidel Castro, på denna historiska plats. Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten mellan folken! Leve det självständiga och oberoende Kuba!”

    Att på detta sätt upphöja en dikator, som format ett samhällsystem som bygger på förtryck och som är befriat från mänskliga rättigheter och demokrati, är minst sagt anmärkningsvärt och föga smickrande för Palmes eftermäle. Idag, när till och med kommunistpartiet, om än under galgen, försynt tvingats kritisera det kubanska systemet, hade dessbättre denna typ av uttalande varit fullständigt uteslutet.

  2. 2 Patrik Magnusson maj 20, 2011 kl. 20:15

    Nog är det otvivelaktigt så att socialdemokratin lånat ett och annat från konservatismen. Den klassiska socialdemokratins storhetstid under 30-, 40-, 50-, och delar av 60-talen präglades mycket av konservativt färgad arbetarmoral, patriotism, traditionella familjevärderingar och samhällsgemenskap, ja till och med ett visst mått av kristenhet.

    Sannolikt förklarar det hur man lyckades så väl med att vinna så många väljare. Denna epoks Socialdemokrater var i mångt och mycket ansvarskännande och pålitliga personer, som förmådde lugna väljarna att de stod för stabilitet och försiktiga reformer.

    Parallellt med dessa ”högersossar” har dock hela tiden funnits ett radikalt drag, av revolutionärer, utopiska sociala ingenjörer som med Marx och Engels i bakfickan trott sig kunna bygga det eviga lyckoriket, och vars hat mot det borgerliga samhället och dess värderingar måste ha tett sig mycket främmande även för många av deras partibröder.

    Dessa krafter befann sig länge i periferin. Sossarna gjorde sig tidigt av med sin vänsterfalang (ni vet de som Ohly med en tår i ögat av stolthet refererar till när han talar om sitt partis stolta historia). Nästa steg bakåt för radikalerna var kohandeln 1932, då sossarna på allvar klev in mot mitten och inledde samarbete med de klart jordnära herrarna i Bondeförbundet. Andra världskriget, och det därpå följande kalla kriget inbjöd inte heller till några radikala utsvävningar, utan krävde ansvarstasgande och nationell samling.

    Hela denna period frodades dock radikalismen i skuggan av pragmatiker som Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Jagbehöver bara nämna Alva Myrdal, Ernst Wigforss och Östen Undén, så inser nog alla att sossarna alltid dragits med knallröda utopister. Det som plötsligt och radikalt skiftade styrkeförhållandena inom socialdemokratin var 60-talets radikala strömningar.

    På mindre än ett decennium förvandlades socialdemokratin från ett pragmatiskt mittenparti, till ett ideologiskt och dogmatiskt socialistparti. Visst fanns det kvar många gammelsossar, men nu var det radikalerna, anförda av den nya partiledaren Palme, som höll i taktpinnen. Palme må ha hur högborgerlig bakgrund som helst, men i ord och handling är det inget tvivel om att han anslöt sig till den radikala och utopiska vänsterströmning som tidigare utgjort en partiperiferi.

    Man kan spekulera i om Palme var en opportunist som såg vart vinden blåste, och lät sig blåsas med den ända in i Rosenbad, eller om han verkligen var en tvättäkta dogmatisk socialist, men faktum kvarstår, det var detta somn blev jans linje. Jag kan svårligen tänka mig något mindre konservativt än Palme, i alla fall i vår ganska beskedliga svenska kontext.

    Radikalismens grepp om Socialdemokratin började förvisso lossna redan på 80-talet, när det börjat stå klart för partiet att de mest radikala lösningarna faktiskt kan kosta även sossarna ett val. Med Persson fullbordades sossarnas återgång till den ekonomiska vänstermittfåran, men i andra avseenden gick något 1968 förlorat mera permanent för socialdemokraterna.

    Den socialdemokrati som på 90-talet återvände från den planekonomiska mardrömmen hade då blivit ett parti där patriotism, arbetarmoral, familjevärden och samhällsgemenskap lyste med sin frånvaro. I dess ställe hade vi fått multikulturalism, individualism, mygel, hbt-fundamentalism, och feminism. Praktiskt taget alla spår av det konservativa arvet hade suddats ut. I dess ställe lånades en del av det sämsta från liberalismen in.

    Om vi lämnar det socialdemokratiska partiet och går till dess traditionella kärnväljare, arbetarklassen, så tror jag nog att en stor del av dem faktiskt inte hängt med i partiets omdaning. För dem är det mera pragmatiska och traditionella värden som gäller, inte könsneutrala toaletter. Problemet för dessa väljare är att man dels ofta röstar efter vana eller grupptryck, och således väljer (s) trots att man inte gillar deras politik (eller kanske inte är medveten om att den ändrats sedan Erlanders dagar), dels att man faktiskt saknar bra alternativ.

    Alliansen är faktiskt inget bra alternativ för en gammelsosse. Faktum är att de är ungefär samma sak, bara lite mera marknadsliberala (vilket inte är något plus för en gammelsosse). Ett mindre dåligt alternativ tycks då SD ha varit. Där finner gammelsossen en hel del av det som saknas hos dagens sossar. Att partiet fått så starka framgångar bland just LO-medlemmar, trots att partiet har en del tämligen extrema inslag, och trots att det har varit förmeål för sådan smutskastning från etablerade partier (inte minst sossarna), vittnar om hur övergivna många arbetare känner sig.

    Jag tror att detta är något för oss (höger)konservativa att fundera över. Det finns sannolikt ganska många konservativa nära den ekonomisk-politiska mittfåran som är lika övergivna av de traditionella partierna som vi är, som nog för det mesta köper våra åsikter i frågor om försvar, brottsbekämpning och familjepolitik, men som har en något mera skeptisk syn på marknaden än vad vi har. Kanske, kanske finns här underlag för ett verkligt konservativt parti.

  3. 3 Johan J maj 20, 2011 kl. 23:25

    @Patrick Magnusson:

    Kan av egen erfarenhet intyga om att det finns många korrekta iaktagelser i dina tre sista paragrafer. Både min mor och mina far- och morföräldrar är så kallade ”gråsossar”, som mest röstar på (S) av gammal vana och för att de blev uppfostrade att göra det. De har samtliga väldigt lite att hämta i 2000-talets Socialdemokrater. Mina farföräldrar i synnerhet har åsikter som mer eller mindre stämmer överens med SDs. Men gemensamt för dem allihop är deras sociala konservatism, som är precis som den du beskriver. Jag hörde dem allihop muttra en hel del när Kyrkan skildes från Staten, till exempel.

    Så nog ligger det mycket i vad du säger, är väl det jag försöker få fram. 🙂

  4. 4 Dag Elfström maj 21, 2011 kl. 0:55

    Det där borde nästan varit ett inlägg Patrik! Mycket välformulerat 🙂

  5. 5 Thomas maj 22, 2011 kl. 3:48

    Patrik Magnusson m fl,

    ”… Alliansen är faktiskt inget bra alternativ för en gammelsosse. Faktum är att de är ungefär samma sak, bara lite mera marknadsliberala (vilket inte är något plus för en gammelsosse)…

    Det finns sannolikt ganska många konservativa nära den ekonomisk-politiska mittfåran som är lika övergivna av de traditionella partierna som vi är, som nog för det mesta köper våra åsikter i frågor om försvar, brottsbekämpning och familjepolitik, men som har en något mera skeptisk syn på marknaden än vad vi har. Kanske, kanske finns här underlag för ett verkligt konservativt parti.”

    En högst intressant tankegång, som torde vara väl värd att undersöka praktiskt. 😉

    Mvh

  6. 6 Allianspartisten maj 22, 2011 kl. 9:59

    Visst finns dessa ”gammelsossar”. Jag känner flera av dem och det är personer jag respekterar. Beskrivningen av dessa stämmer väl med den bild som målas i inläggen ovan, konservativa i värderingsfrågor och skeptiska till marknadens förmåga att lösa allt utan att för den skull vara någon av socialiseringsivrare.

    Tänker jag efter och ”inventerar” de ”gammelsossar” jag känner är det personer i 70- och 80- års åldern. Några yngre än så har jag svårt att identifiera. Till de ”gammelsossar” jag känner väl har jag ibland ställt frågan hur det kommer sig att de fortfarande röstar på socialdemokraterna. Svaret, som brukar ”lindas” in på diverse sätt, går i för det mesta ut på att man alltid gjort det. Det hela är alltså en fråga om lojalitet, sedvana och tradition.

    Problemet för socialdemkoraterna är att det inte växer fram några nya ”gammelsossar” som oavsett åsikt alltid röstar på partiet. Det är denna utveckling vi sett i de senaste valen och över tiden är det min övertygelse att den kommer att fortsätta. Kvar i socialdemokratin blir en kärna som står längre vänsterut och som får det allt svårare att attrahera väljare i en värld där borgeligheten erövrat politikens mittfåra och där unga idealister snarare kommer att dras till mijöpartiet än till ett parti vars ideologi i grunden utgår från hopplöst föråldrade och unkna marxistiska tankegångar.

  7. 7 Thomas maj 22, 2011 kl. 16:14

    Allianspartisten m fl,

    ”… Problemet för socialdemokraterna är att det inte växer fram några nya ‘gammelsossar’ som oavsett åsikt alltid röstar på partiet…”

    Det är inte bara arbetarklassen rent allmänt som krymper; antalet grå- och gammelsossar blir allt färre, allt snabbare.

    ”… Det är denna utveckling vi sett i de senaste valen och över tiden är det min övertygelse att den kommer att fortsätta. Kvar i socialdemokratin blir en kärna som står längre vänsterut och som får det allt svårare att attrahera väljare i en värld där borgerligheten erövrat politikens mittfåra och där unga idealister snarare kommer att dras till miljöpartiet än till ett parti vars ideologi i grunden utgår från hopplöst föråldrade och unkna marxistiska tankegångar…”

    Med denna logik skulle hela S ‘omformas’ till ett huvudsakligen tämligen feministiskt, vänstersocialistiskt, och måhända rätt världsfrånvänt parti. Det låter rimligt.

    Det låter även trovärdigt, att många yngre, generellt välfärdsivrande väljare dras mot det tämligen uttalat vänsterliberala MP. Frågan är om inte vi i Sverige och Skandinavien skulle behöva fundera på om det borgerliga alltid huvudsakligen ska representeras av mestadels vänster-/socialliberala politiska ansatser? Går det inte att tänka sig många fler riktningar, dels för att dra väljare från röda resp gröna partier mer på vänsterkanten, dels för att rent generellt erbjuda fler borgerliga alternativ till alla de olika typer av borgerliga väljare som faktiskt existerar?

    Jag skulle kunna tänka mig en utveckling där det uppstod åtminstone sex olika typer av borgerliga partier i Sverige som beroende på rådande tidsanda var innanför eller utanför olika politiska församlingar, ex Sveriges riksdag. Dessa partier kunde t ex bestå av: ett vänsterliberalt, ett mittenliberalt, samt ett högerliberalt parti. De skulle självfallet kompletteras med ett vänsterkonservativt, ett mittenkonservativt samt ett högerkonservativt parti.

    Jag tänker mig att särskilt det vänsterkonservativa partiet, med en väl skött valrörelse, och ett partiprogram som erbjöd en hög igenkännandefaktor för många grå- och gammelsossar – även om det var ett distinkt borgerligt parti – skulle kunna locka många traditionella S-väljare som var duktigt trötta på dagens S.
    Om ett dylikt vänsterkonservativt parti väl blev framgångsrikt, skulle det kunna öppna ögonen för många ang att konservatismen mycket väl kan vara en ideologi som är relevant idag. Detta i sin tur kunde öppna dörren för mer mitten- resp högerbetonade konservativa ansatser.

    Antingen händer åtminstone något av allt detta, eller också är jag rädd för att mycket av morgondagens partier enbart har sådant som feminism, ekofascism, en jättelik offentlig sektor, ett skyhögt skattetryck, vänsterprogressiva värderingar överlag, och en alltmer accelererande normupplösning att erbjuda. Om detta hemska inträffar, fruktar jag Sverige rakt inte blir ett speciellt attraktivt land att bo i. Särskilt inte för traditionellt värdeorienterade människor.

    Mvh

  8. 8 Thomas maj 23, 2011 kl. 9:27

    Jakob E:son Söderbaum m fl,

    ”… Både konservatismen och den tidiga socialdemokratin förordade att var och en ska kunna klara sig av egen kraft och inte vara beroende av någon annan, vare sig det handlar om slottsherren eller Staten. Palme var den som bröt denna viktiga koppling mellan konservatismen och socialdemokratin och införde bidragslinjen. D.v.s. ju fler bidragsberoende desto fler väljare kommer att rösta på det parti som utlovar mest bidrag, och det partiet kommer alltid att vara Socialdemokraterna. Med detta påbörjade Palme – väl att märka – också förstörandet av den svenska välfärdsstaten. Det bakomliggande skälet var att sossarna insåg att Sverige som då var trea i välståndsligan höll på att bli alltför rikt för att kunna behålla sina väljare utan en radikal politisk förändring…

    Det ter sig lätt förvånande att år 2011 behöva påpeka för någon som följt svensk samhällsdebatt ett tag att Olof Palme, oaktat hans rika bakgrund, inte var konservativ för fem öre.”

    Hm.Det är mycket intressanta fakta och förhållanden som här framförs. Jag undrar hur många svenskar som egentligen är det minsta medvetna om detta angående Olof Palme, och svensk socialdemokrati? Min tro är att det nog inte är alltför många som känner till denna historieskrivning.

    Därutöver går det ju att rimligen tänka sig, att ett antal ledande vänstermänniskor gjort sitt allra bästa för att dölja hur S, och hela vänsterrörelsen, jobbat verkligt systematiskt genom åren för att alltmer öka bidragsberoendet, bland alltfler svenskar. Detta är ju knappast smickrande för Vänstern.

    Mvh


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 950,446 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar