S-valaffisch 1940 - Känns avlägsen idag
Nog är det otvivelaktigt så att socialdemokratin lånat ett och annat från konservatismen. Den klassiska socialdemokratins storhetstid under 30-, 40-, 50-, och delar av 60-talen präglades mycket av konservativt färgad arbetarmoral, patriotism, traditionella familjevärderingar och samhällsgemenskap, ja till och med ett visst mått av kristenhet. Sannolikt förklarar det hur man lyckades så väl med att vinna så många väljare. Denna epoks Socialdemokrater var i mångt och mycket ansvarskännande och pålitliga personer, som förmådde lugna väljarna att de stod för stabilitet och försiktiga reformer.
Östen Undén - En tidig radikalsocialistisk utopist
Parallellt med dessa ”högersossar” har dock hela tiden funnits ett radikalt drag, av revolutionärer, utopiska sociala ingenjörer som med Marx och Engels i bakfickan trott sig kunna bygga det eviga lyckoriket, och vars hat mot det borgerliga samhället och dess värderingar måste ha tett sig mycket främmande även för många av deras partibröder. Dessa krafter befann sig länge i periferin. Sossarna gjorde sig tidigt av med sin vänsterfalang (ni vet de som Ohly med en tår i ögat av stolthet refererar till när han talar om sitt partis stolta historia).
Nästa steg bakåt för radikalerna var kohandeln 1932, då sossarna på allvar klev in mot mitten och inledde samarbete med de klart jordnära herrarna i Bondeförbundet. Andra världskriget, och det därpå följande kalla kriget inbjöd inte heller till några radikala utsvävningar, utan krävde ansvarstagande och nationell samling. Hela denna period frodades dock radikalismen i skuggan av pragmatiker som Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Jag behöver bara nämna Alva Myrdal, Ernst Wigforss och Östen Undén, så inser nog alla att sossarna alltid dragits med knallröda utopister.
Palme och Schori visar sina rätta ansikten
Det som plötsligt och radikalt skiftade styrkeförhållandena inom socialdemokratin var 60-talets radikala strömningar. På mindre än ett decennium förvandlades socialdemokratin från ett pragmatiskt mittenparti, till ett ideologiskt och dogmatiskt socialistparti. Visst fanns det kvar många gammelsossar, men nu var det radikalerna, anförda av den nya partiledaren Palme, som höll i taktpinnen. Palme må ha hur högborgerlig bakgrund som helst, men i ord och handling är det inget tvivel om att han anslöt sig till den radikala och utopiska vänsterströmning som tidigare utgjort en partiperiferi. Man kan spekulera i om Palme var en opportunist som såg vart vinden blåste, och lät sig blåsas med den ända in i Rosenbad, eller om han verkligen var en tvättäkta dogmatisk socialist, men faktum kvarstår, det var detta som blev hans linje. Jag kan svårligen tänka mig något mindre konservativt än Palme, i alla fall i vår ganska beskedliga svenska kontext.
Radikalismens grepp om Socialdemokratin började förvisso lossna redan på 80-talet, när det börjat stå klart för partiet att de mest radikala lösningarna faktiskt kan kosta även sossarna ett val. Med Persson fullbordades sossarnas återgång till den ekonomiska vänstermittfåran, men i andra avseenden gick något 1968 – detta den västerländska civilisationens annus horribilis – förlorat mera permanent för socialdemokraterna. Den socialdemokrati som på 90-talet återvände från den planekonomiska mardrömmen hade då blivit ett parti där patriotism, arbetarmoral, familjevärden och samhällsgemenskap lyste med sin frånvaro. I dess ställe hade vi fått multikulturalism, individualism, mygel, hbt-fundamentalism, och feminism. Praktiskt taget alla spår av det konservativa arvet hade suddats ut. I dess ställe lånades en del av det sämsta från liberalismen in.
Sven Andersson(s) - Daltade inte med kommunisterna, varken hemma eller på andra sidan Östersjön
Om vi lämnar det socialdemokratiska partiet och går till dess traditionella kärnväljare, arbetarklassen, så tror jag nog att en stor del av dem faktiskt inte hängt med i partiets omdaning. För dem är det mera pragmatiska och traditionella värden som gäller, inte könsneutrala toaletter. Problemet för dessa väljare är att man dels ofta röstar efter vana eller grupptryck, och således väljer (s) trots att man inte gillar deras politik (eller kanske inte är medveten om att den ändrats sedan Erlanders dagar), dels att man faktiskt saknar bra alternativ. Alliansen är faktiskt inget bra alternativ för en gammelsosse. Faktum är att de är ungefär samma sak, bara lite mera marknadsliberala (vilket inte är något plus för en gammelsosse).
Ett mindre dåligt alternativ tycks då SD ha varit. Där finner gammelsossen en hel del av det som saknas hos dagens sossar. Att partiet fått så starka framgångar bland just LO-medlemmar, trots att partiet har en del tämligen extrema inslag, och trots att det har varit förmeål för sådan smutskastning från etablerade partier (inte minst sossarna), vittnar om hur övergivna många arbetare känner sig. Jag tror att detta är något för oss (höger)konservativa att fundera över. Det finns sannolikt ganska många konservativa nära den ekonomisk-politiska mittfåran som är lika övergivna av de traditionella partierna som vi är, som nog för det mesta köper våra åsikter i frågor om försvar, brottsbekämpning och familjepolitik, men som har en något mera skeptisk syn på marknaden än vad vi har. Kanske, kanske finns här underlag för ett verkligt konservativt parti.
Patrik Magnusson
Tradition & Fason 
Intressant riktning som T&F rör sig i, mycket intressant indeed.
Leffe:
Det var ju roligt att höra – även om jag själv inte var medveten om att ”vi” eller jag rörde oss i någon speciell riktning. Men ibland ser ju den som står lite på avstånd bättre än den som är mitt i smeten så att säga. Får man fråga vilken riktning du tycker dig ha kunnat observera?
Läsvärt som vanligt, och rent allmänt ett ämne som förtjänar att genomlysas ordentligt. Man ska i sammanhanget inte glömma att det fanns en, ofta kristet influerad, socialism innan Marx och Engels. Även om den ideologiska socialismen i form av Marxismen kom att dominera socialdemokratin, mig veterligen i hela världen, så har nog alltid denna pre-Marx socialism påverkat. Förutom att 1900-talet rent allmänt var ideologiernas århundrade så tror jag att det finns två skeenden som avgjorde till den marxistiska socialismens fördel:
1) Den akademiska medelklassens intåg på den socialistiska arenan. Vanligt folk är som nämns i artikeln vanligen konservativa, den akademiska medelklassen är i allmänhet radikal. Ofta drivs man också av en paternalistiskt nedlåtanbde attityd mot de lägre socialgrupperna, som man inte tror kan klara sig själva. Mycket tidigt i socialdemokratins historia hittar man ledande personer med just denna bakgrund. Hjalmar Branting torde vara ett uppenbart exempel.
2) Omsvängningen från att förespråka grundskydd till att förespråka inkomstbortfallsskydd i socialförsäkringarna under 1950-talet. Man kan spekulera i om det var en medveten eller omedveten strategi, men omorienteringen syftade nog ytterst till att bredda väljarbasen utanför den redan då krympande arbetarklassen. Effekten blir oavsett avsikt att makt och pengar flyttar från individ till politik i en allt snabbare takt.
68 och det röda 70-talet är bara effekten av att skeendena slutligen når ytan och blir fullt synliga.
Slutligen bör man också reflektera över den svenska borgerligheten när man betraktar det röda Sverige. Den marxistiska dominansen hade inte varit möjlig utan en försagd och undfallande borgerlighet som mer än gärna hjälpt till att driva igenom socialdemokraternas reformer för en stund vid köttgrytorna.
Det har aldrig slagit er att ”det inlånat konservativa” inom socialdemokratin och arbetarrörelsen som det beskrivs i texten ovan kanske snarare var ett utslag av tidsanda än något uttalat i socialdemokratiska program?
Patrik:
Jag menade mer sista stycket om SD. Förra gången du beskrev partiet så var det ett parti med rötter i ”nynazismen”, nu beskriver du det som ett mindre dåligt alternativ än sjuklövern.
Det är intressant tycker jag.
Den sista meningen kan man ju med välvilja tolka som att du menar att SD utgör ett möjligt underlag för ett verkligt konservativt parti, men då ägnar jag mig nog åt önsketänkande 😉
Patrik Magnusson m fl,
”Nog är det otvivelaktigt så att socialdemokratin lånat ett och annat från konservatismen. Den klassiska socialdemokratins storhetstid under 30-, 40-, 50-, och delar av 60-talen präglades mycket av konservativt färgad arbetarmoral, patriotism, traditionella familjevärderingar och samhällsgemenskap, ja till och med ett visst mått av kristenhet. Sannolikt förklarar det hur man lyckades så väl med att vinna så många väljare…”
Rent allmänt tycker jag att det är synd att S gick ifrån detta konservativa paket av värderingar, ty det verkar ju ha underminerat konservatismens ställning i stort i landet, samtidigt med att dörren har öppnats för socialliberalismen. Detta är ju knappast helt igenom idealiskt, då den senare läran och dess företrädare inte direkt har visat sig vara någon hit för landet med sin ständiga normkritik, och sitt konstanta arbete på att åstadkomma en generell normupplösning i det svenska samhället, för att inte säga utplåna Sverige som nation.
Under senare år, har jag alltmer börjat grunna på vem och vilka som egentligen bestämde att S, och arbetarrörelsen i stort, skulle bli så påtagligt socialliberala? Var det Olof Palme och den närmaste kretsen kring honom? Var det kvinnoförbundet inom S jämte allsköns feministiska nätverk på vänsterkanten? Vad hoppades egentligen svensk arbetarrörelse åstadkomma genom att överge det mesta, för att inte säga allt, av konservativa värderingar till förmån för socialliberala dito?
Här finns sannerligen en del att utreda, och att fundera över.
Mvh
Mattias Zackrisson:
Helt klart har du en poäng här. Tidsanda, pragmatism, och ren opportunism har säkerligen tillsammans en stor del av förklaringen till att socialdemokratin under lång tid hade vissa konservativa drag. Rent ideologiskt har socialdemokraterna alltid varit socialister först och främst.
Eller för att uttrycka det på ett annat sätt. Den konservatism man tidigare kunde hitta i arbetarrörelsen berodde inte på deras ideologi, den fanns där denna ideologi till trots. Den representerade pragmatikernas och realisternas seger över ideologerna och utopisterna.
Även 70-talets röda socialdemokrati förklaras till del av tidsandan. Under denna tid drog opportunismen och den ideologiska dogmatismen åt samma håll. Det var därför som det kunde barka iväg så käpprätt åt skogen. Någon nämnbar modererande kraft fanns inte.
Zackrisson: Man kan nog göra lite olika historieskrivningar om tidsandan, hönan och ägget osv. Det finns dock betydande poänger i att lyfta fram att konservatismen inte varit politiskt stendöd i Sverige efter 1800-talet, att mycket sådant som länge uppskattats i Sverige hör hemma inom konservatismen, och att konservatismen knappast kan avfärdas som en överklassideologi. Det är viktigt att bryta fördomar och populära missuppfattningar, och få folk att ta ställning till konservatismens idéinnehåll snarare än till en halmdocka.
Leffe:
Aha, det var SD-spåret det gällde. Ja där kan man ju inte öppna truten – eller röra tangentbordet – utan att på något sätt hoppa i galen tunna. Personligen har jag – och har länge haft – en väldigt sammansatt bild av det partiet. Det finns bra inslag, och det finns dåliga, det finns sådant man som konservativ känner igen sig i, annat som verkar märkligt, och framförallt så finns det ett SD av igår, ett av idag, och ett av imorgon, ett officiellt i partiprogram o.s.v. och ett som lever i dess medlemmars sinnen.
Det svåra med SD är att folkopinionen i stort har en betydligt mera enkelspårig syn, vare sig man nu är devot anhängare, eller rabiat motståndare. Det gör att när man fån min position uttalar sig så riskerar man lätt att reta upp endera sidan, eller varför inte båda samtidigt.
För mig finns det ingen motsägelse i att å ena sidan hävda att SD har ett allt annat än rumsrent politiskt arv i närtid, och att hävda aqtt dagens SD uppvisar vissa drag som jag själv kan uppskatta, och än mer som en ”gammelsosse” kan uppskatta. Blickar jag en generation bakåt i min bakgrund är det idel arbetarklass och socialdemokrati jag ser. Hör jag idag denna generations åsikter är de flesta betydligt närmare Åkesson än Sahlin, även om de säkert fortfarande röstar på PARTIET.
Notera också att jag skriver att för en gammalsosse, med dennes åsikter som grund, är SD sannolikt mera ”rätt” än både s och alliansen. Det är inte samma sak som att jag själv delar den uppfattningen. Jag har definitivt betydligt mera liberala drag än både en sosse eller en sverigedemokrat, och har därmed en klart mer uttalad dragning åt allianshållet, om än jag är allt annat än nöjd med den väg de tagit på sistone, och om än jag kan hitta ett och annant som jag respekterar och uppskattar även hos de gamla sossarna, och hos de nya sverigedemokraterna.
Jag hoppas att vi en dag kommer till ett läge där man mera förutsättningslöst kan diskutera sakfrågor och partisympatier utan att vara så låsta i sina sympatier och antipatier. Vi bör vara ödmjuka inför det faktum att världen förändras, att partierna förändras, och att den politiska kartan därmed ritas om, just nu ganska radikalt som jag upplever det.
Jag har tidigare konstaterat att SD i mina ögon inte utgör ett särskilt lovande konservativt alternativ. Den bedömningen gör jag fortfarande. Däremot finns det helt klart konservativa inslag hos partiet (på samma sätt som det gör det hos m och kd), vilket gör att konservativa väljare i brist på annat kan lockas dit. Jag blir med tiden allt mer övertygad om att det behövs ett nytt parti i svensk politik, ett parti där vi konservativa har hemmaplan, och inte spelar andrafiol åt någon annan:
Moderaterna –> Liberalism (& lite liberalkonservatism)
Kristdemokraterna –> Kristen snällism (& lite socialkonservatism)
Sverigedemokraterna –> Nationalism (& lite socialkonservatism)
?? – Konservatism
Då SD tycks drivas av ressentiment (det stora fokuset på invandrarfrågan, viljan att ta på sig offer-rollen) ser jag inte dem som ett verkligt konservativt alternativ. Visst driver partiet en del konservativa frågor och jag kan förstå att man ur ett pragmatiskt perspektiv därför röstar på dem, men jag har svårt att se hur SD skulle vara de mest lämpade att styra landet. Bortsett från att de förmodligen saknar den nödvändiga kompetensen tycker jag att deras krampaktiga förhållande till svensk kultur visar på en oförmåga att föra vårt kulturarv vidare.
Hittade hit, läste igenom det, mycket bra skrivet.
http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/
Patrik : förstår och respekterar ditt ställningstagande. Det mest fundamentala i sd förutom invandringen är att bekämpa kulturradikalismen. Här har sjuklövern lämnat fullständig walkover. Alla som kan sin historia vet att det är däri den verkliga striden står.
”Hela denna period frodades dock radikalismen i skuggan av pragmatiker som Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Jag behöver bara nämna Alva Myrdal, Ernst Wigforss och Östen Undén, så inser nog alla att sossarna alltid dragits med knallröda utopister.”
Det man kan fundera över är vad pragmatikernas pragmatism drevs av. Var det så att man tvivlade på socialismen eller var det så att man var taktiska och inte ansåg att tiden var mogen?
Tittar vi t.ex. på Per Albin Hansson var dennes retorik vid valet 1928 ”knallröd” och kännetecknades av kritk mot ”den borgerliga demokratin”, strejkbrytare kallades för ”drägg” och dessutom var han tydlig med att han ”hellre föredrog en kommunist än en högerman”. Nu blev ju detta val, ”Kosackvalet”, en motgång för ”de röda” varefter den socialdemokratiska taktiken och retoriken förändrades då man insåg att det svenska folket inte riktigt var så rött som man hoppades.
Det går här dra paralleller till valet 1976 då den socialdemokratiska vänstervridningen stod på sin höjdpunkt med socialicering av näringslivet genom löntagarfonder som en av paradfrågorna. Även denna gång tvingades socialdemokraterna att inse att folket inte alls var så rött som man hoppats. Även detta följdes av en taktik och retorikändring från socialdemokraterna och det är egentligen först nu, genom den veliga kamraten Juholts linjetal, som den gamla vänsterretoriken åter börjar höjas till skyarna (…hur allvarligt menat det är från den velige kamraten Juholts i ljuset av hans märkliga åsiktshoppande i olika frågor).
Ser vi på de socialdemokratiska programskrivningarna, allt sedan 1920 (…det första programmet efter det att de kamraten Ohlys bejublade revolutionärerna och antidemokraterna lämnat partiet 1917) och en bra bit framåt, är marxismen och det marxistiska språkbruket (”utsugning”, ”utarmning”, ”klasskamp”, etc.) tydligt. Att man strävan i programet var en socialistisk planekonomi är tydligt. Här följer några exempel:
1920:
XIII
”I samhällets ägo överföras:
alla för en planmässig folkhushållnings genomförande erfoderliga
naturikedomar
industriföretag
kreditanstalter
transportmedel och kommunikationsleder
…
Samhällelig kontroll över företag som kvartså i enskild ägo”
…
XV
Tvångsköp av större jordegendomar i enskild ägo.
…”
1944 års program innehåller i princip samma krav även om formuleringarna är något annorlunda. ”Planmässig folkhusshålling” är fortfarande ett bärande begrepp. Dessutom tillkommer:
”IX
Expropriationsrätt för samhällets behov.
X
Progressiv beskattning”
1960 års program innehåller samma ideér om än inte lika dogmatiska. Här försvinner ordet ”planmässig” framför ”folkhushållning” medan ordet ”ekonomisk demokrati” introduceras. Överförande i samhällets ägo eller under dess kontroll gäller forfrande naturtillgångar, krditinsitut och ”företag i all den omfattning det är nödvändigt för att tillvarata viktiga medborgerliga intressen”.
1975 års program skiljer sig knappast något vad gäller ”folkhushållningen”. Kraven på förstatligande är de samma. Det planekonomiska tänkandet lever kvar i formuleringen ”Branchutveckling under samhällets kontroll” (…med vilket väl avses den katastrofalt misslyckade ”industripolitik” som bedrevs under 60- och 70-tal).
Även principerna om konfiskatoriska skatter (arvsskatt och förmögenhetsskatt) som medel ”för att åstadkomma en jämnare inkomst- och förmögenhetsbildning” slås fast från tidigare program.
1990 års prgram talar också det om ”demokratisk socialism” även om förstatligandekraven mjukas upp ytterligare något. Förmögenhetsskatten finns kvar medan arvsskatten inte nämns vid namn.”
Även om ovanstående exempel främst är hämtade från det ekonomiska området och inte värderingsmässiga området är det viktigt att komma ihåg att socialdemokratin haft och fortfarande har kvar sina socialistiska rötter. Sedan har det funnit kloka och pragmatiska socialdemokraten men bland de ledande av dessa måste vi nog ändå inse att de i grunden stått för en socialistisk samhällssyn.
”Det man kan fundera över är vad pragmatikernas pragmatism drevs av. Var det så att man tvivlade på socialismen eller var det så att man var taktiska och inte ansåg att tiden var mogen?”
Det fanns nog inslag av båda delarna. Bland de partiaktiva får man nog anta att det mesta handlade om opportunism. Bland röstboskapen tror jag att den ideologiska uppslutningen kring socialismen var högst sporadisk. Det var också detta som tvingade fram en mera pragmatisk profil hos partiet.
Sedan får man nog anta att även socialdemokrater ibland utvecklas och faktiskt påverkas av vad som sker omkring dem. Således ser jag ingen anledning att betvivla att Per-Albin, som vilket du mycket riktigt påpekar var rejält röd på 20-talet, faktiskt med tiden kom att tro på den mera pragmatiska linje som han som statsminister företrädde.
Jag tror att man måste skilja på ekonomi och värdefrågor när man analyserar (s), och på partiprogram och praktik. Ekonomiskt har man varit ganska konsekventa i sin vänstervridning, även om teori och praktik inte alltid gått hand i hand. Fram till 60-talet upplever jag att det officiella programmet var rödare än den faktiska politiken (vilket i och för sig har sina taktiska orsaker). Under det röda 70-talet radikaliserades förvisso teorin något, men den stora skillnaden bestod i att den praktiska politiken ”hann ifatt” teorin på väg mot stupet.
Det som sedan har hänt är att både teori och praktik svängt tillbaka mot mitten. Dagens socialdemokrati befinner sig nog ganska väl i linje med 50-talets i praktisk politik, men patiprogrammet är mindre radikalt än det gamla, eller mera i samklang med den verkliga politiken om man så vill.
När det gäller värdefrågor ser det lite annorlunda ut. Fram till 70-talet är utvecklingen den samma. Ett radikalt program stämer inte riktigt med en mera pragmatisk praktik. Sedan kommer den röda vågen, och både teori och praktik radikaliseras. Skillnaden är vad som kommer sedan. Medan den ekonomiska politiken genomgår ”återställare”, så fortsätter den värdemässiga radikaliseringen, för att (kanske) kulminera med Mona Sahlin.
”Bland röstboskapen tror jag att den ideologiska uppslutningen kring socialismen var högst sporadisk. Det var också detta som tvingade fram en mera pragmatisk profil hos partiet.”
Absolut, den utveckling som påbörjades både efter 1928 och 1976 visar detta.
”Jag tror att man måste skilja på ekonomi och värdefrågor när man analyserar (s), och på partiprogram och praktik.”
Delvis håller jag med men inte helt. Den marxistiska samhälls/människosynen, som de socialdemokratiska partiprogrammen trots allt grundas på, med utsugare och utsugna är något som ytterst påverkar sådant som både arbetsmoral och respekten för medmänniskan.
Det som också betydligt påverkar arbetsmoralen är för långt driven ”inkomstutjämning” genom absurda progressiva skatter med det där på följande marginalskatteeländet, där det inte lönar sig att arbeta. Värt att notera är att detta är en utveckling som påbörjades under den pragmatiske Erlander. Skattetrycket fördubblades under dennes tid även om det dröjde till 70-talet innan det gick fullständigt över styr med 102 procentiga skattesatser.
Min bild är att ”värdekonservatismen” hos socialdemokraterna är mer relaterad till partiets enskilda väljare och medlemmar än vad det är till partiet och ideologin. Vi ska här komma ihåg att vårt lands medborgare allt ifrån 1600-talet fostrades efter lutherska ideal och dess konsekvenser, t.ex. i synen på arbete och arbetsmoral. Självklart har detta satt outplånliga spår även hos tidigare generationer av socialdemokrater. Genom ”dumsekulariseringen” har denna tradition gradvis förminskats.
Med ”dumsekularisering” menar jag att många av de kärnvärden som finns i Luthers katekes tappats bort. Der är inte så att jag på något sätt förespråkar ett teokratisk system utan det jag menar är att de styrande, i sin rädsla att staten på något sätt skall förknippats med kristendomen, alldeles i onödan förskingrat principer som varit ovärderliga för samhällets utveckling. Även denna utveckling var något som började långt tidigare innan den totala urspårningen som tog sin början på 70-talet i spåren av 68.