Motvilliga monarker eller illvilliga republikaner?

Hösten 2004 startades ett republikanskt PR-nätverk vars syfte var att långsiktigt underminera monarkins legitimitet genom smart PR-tänkande och djupa förgreningar inom den till mycket stor del republikanskt sinnade svenska journalistkåren.

Nu har detta nätverk producerat boken ”Den motvillige monarken”, liksom debatten runt densamma. Tidigare var strategin att påstå att monarkister inte har några demokratiska argument, vilket dock motbevisats genom en utdragen debatt (här samlas en mängd av de argument som framförts). Därefter var strategin att förlöjliga kungen som person, att han skulle vara lika intelligent som vissa vassa journalister som ansträngt sig för att få honom att göra bort sig på olika sätt. Nu är strategin att kritisera kungen som person. Är det någon som tror att det är en tillfällighet att ”Den motvillige monarken” var känd och t.o.m. omdebatterad ett bra tag innan boken kom?

I dagens SvD skriver Republikanska Föreningens ordförande advokaten Peter Althin (m.fl.) att det väcker uppseende utomlands att Sverige är en monarki eftersom vi uppfattas som ett föregångsland bland demokratiska länder – och just därför bör vi nu ta steget att bli en republik. Vad som gör detta argument väldigt ihåligt är att Sverige givetvis inte skulle bli ett dugg mer demokratiskt bara för att vi fick ännu en folkvald person.

Istället borde man satsa på att förbättra det demokratiska underskottet i Sverige (läs t.ex. denna artikel) genom att t.ex. ha folkomröstningar om angelägna demokratiska frågor (som FRA) och förbättra representativiteten i representantsystemet (t.ex. genom att öka personvalets betydelse). Detta är reformer som verkligen skulle spela roll för den svenska demokratin, i motsats till att avskaffa monarkin. Det bör i sammanhanget påpekas att Sveriges statsminister sedan 1974 i praktiken har en presidents roll, men inte titeln.

Althin & C:o argumenterar vidare för att kungen skulle vara den enda makthavare som kan vända det ena skandalbladet efter det andra utan krav på avgång. För det första hörs väl visst krav på avgång från de välkoordinerade republikanska megafonerna VARJE GÅNG det avslöjas (eller fås att verka troligt tillräckligt länge) någonting mer eller mindre skandalöst kring kungahuset. För det andra är det inte speciellt mycket skandaler som vårt kungahus utsätter sig för – kungen har kört för fort, skandal! Och nu: kungen har varit på porrklubb, skandal! Mig veterligt – för det tredje – var det som ett jämförligt exempel inte p.g.a. att dåvarande näringsministern Björn Rosengren varit på porrklubb som han fick avgå. Skandalen handlade snarare om att han låtit facket stå för notan för detta, och en mängd andra saker.

En person som onekligen kunnat vända det ena skandalbladet efter det andra utan att kraven på avgång blivit tagna på allvar är Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin, vars karriär bokstavligen kantats av skandaler. Skandaldrottningen har hon kallats – förvisso folkvald. Och det var inte heller i hennes fall skandalerna som till slut tvingade Sahlin att avgå, utan hennes brist på ledarskap.

Det är alltså sannerligen inte monarkin som är anledningen till att svenska makthavare kan agera godtyckligt. Kungen har dessutom ingen politisk makt, och eventuell brist på ledarskap blir därför heller inte något bekymmer ur demokratisk synpunkt. Däremot är det alldeles uppenbart att den svenska demokratin har grundliga problem när dess folkvalda makthavare inte går att avsätta trots mängder av skandaler rörande sådana saker som folkvalda absolut inte bör ägna sig åt. Vänner av den svenska demokratin borde fokusera på de reella problem som genomsyrar hela den svenska demokratin. Men republikanerna har en annan agenda, som de driver under förevändningen att de skulle vara de enda ”sanna” demokraterna.

Althin & C:o besparar oss inte heller denna gång det lika lätt som ofta motbevisade påståendet att ”det finns inga argument kvar för att behålla ett föråldrat statsskick som monarkin”. Mig veterligt är republiken mer än ett par tusen år gammal, vilket knappast gör den direkt purfärsk i jämförelse. Även republiken har haft sina chanser att visa vad den går för i praktiken. Till skillnad från den konstitutionella monarkin – den form av monarki som vi idag har i Sverige – finns i republiken inget inbyggt hinder mot maktcentralisering. Och väl att märka har också de stabilaste demokratierna under 1900-talet varit just konstitutionella monarkier.

Rubriken på SvD-artikeln är ”Från enande symbol till splittrare”. Kungen är sannerligen inte mer av en splittrare än alla folkvalda, som givetvis alla som inte röstat på dem tycker mer eller mindre illa om. Väl att märka är Carl XVI Gustaf också de svenska republikanernas kung, hur mycket PR-folk de än anlitar för att komma ifrån detta. Vad det söndrade och splittrade svenska folket av idag behöver mer än någonting annat är en samlande kraft, som är opolitisk och representerar svenska folket genom historien. Inte ännu en folkvald pamp som bara representerar drygt hälften av befolkningen.

Jakob E:son Söderbaum

27 Responses to “Motvilliga monarker eller illvilliga republikaner?”


  1. 1 Thomas maj 26, 2011 kl. 9:46

    Jakob E:son Söderbaum m fl,
     
    ”… Väl att märka är Carl XVI Gustaf också de svenska republikanernas kung, hur mycket PR-folk de än anlitar för att komma ifrån detta. Vad det söndrade och splittrade svenska folket av idag behöver mer än någonting annat är en samlande kraft, som är opolitisk och representerar svenska folket genom historien. Inte ännu en folkvald pamp som bara representerar drygt hälften av befolkningen.”
     
    Detta är mycket tänkvärda ord, inte minst mot bakgrund av hur hur påtagligt splittrade folken i olika republiker kan vara ang många viktiga frågor. Detta oavsett om det handlar om Frankrike, Finland, Tyskland, USA m fl republiker. Om vi t ex tar USA, verkar det ju sedan många, många år finnas en helt oresonlig hållning mellan demokrater/vänsterliberaler och republikaner/konservativa. Åtminstone betraktat utifrån, tycks det föreligga en verkligt förgiftad stämning, och det pågår sedan länge rena kulturkriget gällande vilken väg USA ska gå socio-kulturellt, militärt, energimässigt, ang samhällsekonomiskt system m m.
     
    Här skulle ju vän av ordning önska sig, att det var sådan integritet och hög mänsklig klass på alla de som valts in till så höga politiska sammanhang som den amerikanska kongressen, och inte minst till Vita Huset, att dessa individer genom sitt arbete och hela sitt sätt att vara alltid verkade lugnande och enande för USA som nation. Dessutom är själva valkampanjerna till dessa ämbeten inte sällan direkt omoraliska, och tycks dessutom bli allt hemskare för varje val som hålls. Vissa av oss bävar redan inför kongress- och presidentvalet nästa år, då ex majoriteten av det vänsterliberala mediaetablissemanget sannolikt lär göra mer eller mindre allt för att få Barack Hussein Obama II omvald, hur mycket de än måste demonisera de republikanska kandidaterna (och tyvärr även deras familjer).
     
    Verkligheten ser som bekant tämligen krass ut i diverse republiker, och vad ex gäller USA får vi nog leta länge för att finna en mer förgiftad miljö än vad det politiska Washington utgör. Beträffande denna stad, verkar det heller inte spela någon roll om det sitter en demokratisk eller republikansk president; splittringen mellan amerikaner från olika ideologiska läger tycks alltid vara lika djup och oförsonlig, och denna splittring är nog som mest märkbar i denna världens politiska huvudstad.
     
    Alla dessa mindre ljuvliga omständigheter rörande republiker vore kanske något att noga begrunda för alla de som absolut vill störta den svenska monarkin.
     
    Mvh

  2. 2 Patrik Magnusson maj 26, 2011 kl. 14:27

    Om boken ”den motvillige monarken” anser jag ett enda ord är tillräcklig som kommentar: Källkritik. Det mest grundläggande kriteriet när det gäller källkritik är tendenskriteriet, d.v.s. hur förhåller sig sagesmannens egenintresse till den uppgift han lämnar?

    Om t.ex. Söderbaum hade framlagt uppgifter som tydde på oegentligheter i Konungens göranden skulle uppgiften vinna trovärdighet genom det faktum att Söderbaum gjort sig känd som en stark anhängare av monarkin, och således inte har något intresse av att svärta ned vår Konung.

    När en republikan säger något liknande borde varje självständigt tänkande människa ställa sig frågan i vilket syfte det sker. Det behöver inte betyda att allt är osannt, men risken är överhängande att det handlar om lögner, överdrifter och/eller vinklingar av sanningen som blir absurda. Innan man tror en stavelse av något sådant vill man nog ha rejält med bekräftelse från oberoende källor.

    Vad gäller den intill dumhet förenklade synen på republik och monarki som Althin ger uttryck för tar man sig för pannan. Vad är det människan försöker säga? Att Danmark, Norge, Belgien, Nederländerna och Storbritannien är odemokratiska? Att Vitryssland, Cuba, Nordkorea, Iran och Zimbabwe är goda föredömen?

    Monarkier kan, precis som republiker, se ut på många olika sätt. De kan vara despotiska, eller djupt demokratiska. Jag är övertygad om att ett republikanskt statsskick i Sverige skulle gå att göra demokratiskt och bra, men jag kan inte se någon anledning att vårt monarkistiska statsskick inte skulle gå förändra så att det blev minst lika bra som ett republikanskt, och det skulle ha något som en republik aldrig kan få, en fast förankring i vår historia och våra traditioner.

    Fast det sistnämnda är väl sannolikt inget argument som biter på en republikan, som ju sätter en ära i rotlöshet, historielöshet, och abstrakta utopier.

  3. 3 Fältmarskalken maj 26, 2011 kl. 17:39

    Med dagens förtalsangrepp ha konungasmädaren Althin gått över gränsen. Att ta obelagda påståenden, skavller och annat hummel, såsom utgångspunkt för sin argumentation, är skamligt och oförskämt och på intet sätt värdigt för en person som ha ett rättsvårdande yrke såsom sin profession. Konungasmädaren Althin borde veta hut och högeligen skämmas för detta sitt skamlösa och fega tilltag.

    Om detta finnes mer under http://fieldmarchal.blogspot.com/2011/05/konungasmadaren-althin.html.

    Leve Monarkin!

    Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

  4. 4 Mats Carlsson maj 26, 2011 kl. 18:20

    Jag finner det mycket märkligt att ledande företrädare för Republikanska föreningar aldrig pratat om vilken slags president när det t.ex. gäller konstitutionell maktdelning. Tills denna fråga är avklarad och så länge vi omfattas av EU´s Lissabonavtal, som begränsar vår självständighet, är republik för mig en icke-fråga

  5. 5 Populisten maj 26, 2011 kl. 20:26

    @Mats Carlsson
    I Australien förbyttes en stark opinion för republik till en emot då folket fick klart för sig att den politiska eliten ingalunda ville låta dem välja president utan avsåg låta presidenten väljas av parlamentet. Ingen ska heller tro att svenskarna skulle få välja sin statschef om vi hade president.

  6. 6 San maj 27, 2011 kl. 15:16

    Jag är upprörd. Republikaner har en strategi!

  7. 7 Thomas maj 28, 2011 kl. 13:24

    Populisten m fl,

    ”I Australien förbyttes en stark opinion för republik till en emot då folket fick klart för sig att den politiska eliten ingalunda ville låta dem välja president utan avsåg låta presidenten väljas av parlamentet. Ingen ska heller tro att svenskarna skulle få välja sin statschef om vi hade president.”

    Hm, intressant. Det är nog inte alltför många svenskar som känner till detta. De flesta svenskar är nog tämligen övertygade om att i Sverige – om vi byter monarkin mot en republik – ska samtliga vuxna medborgare ska få delta i valet av president, och att valsystemet är en medborgare = en röst hela vägen.

    Mvh

  8. 8 Allianspartisten maj 28, 2011 kl. 22:14

    ”De flesta svenskar är nog tämligen övertygade om att i Sverige – om vi byter monarkin mot en republik – ska samtliga vuxna medborgare ska få delta i valet av president, och att valsystemet är en medborgare = en röst hela vägen.”

    Så har nog aldrig republikanerna tänkt det. Efter det att vår nuvarande grundlag antogs tror jag att Palme sa att det nu endast krävdes ett ”pennstreck” för att införa republik. Även om begreppet ”copy-and-paste” var okänt vid denna tid var detta precis vad man tänkte sig. Den ”sluga” baktanken var att i grundlagen byta ut kungen med riksdagens talman som skulle upphöjas statschef. Alltså ganska konspiratoriskt!

  9. 9 Thomas maj 28, 2011 kl. 23:07

    Allianspartisten m fl,

    En allmän undran är om republikanerna i Sverige tänker sig en konstitution där presidenten väljs i två steg ung som i USA; a) först väljer medborgarna elektorer, och b) sedan utser elektorerna presidenten?

    Mvh

  10. 10 Allianspartisten maj 29, 2011 kl. 10:07

    Thomas,
    Jag varken republikan eller statsvetare men den bild jag har av arbetet med vår nuvarande grundlag är att den utformades på ett sådant sätt att införande av republik skulle kunna ske mycket enkelt eller ”med ett pennsteck” för att låna Palmes ord. Om vår tids republikaner, vars främsta egenskap tycks vara att ”gotta sig” åt ”smaskiga” rykten och skvaller, tänker på samma sätt vet jag inte.

    Det är alltså inte ens säkert att vi skulle få en president utan att den enda egentliga grundlagsmässiga skillnaden skulle vara att 5:e paragrafen i första kapitlet ändrades så att det där istället stipulerades att talmannen och inte ”konungen eller drottning som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron” är rikets statschef. Hur talman utses är ju redan reglerat av grundlagen varför varje form av direktval skulle vara både onödigt och stridande mot de intentioner som finns i grundlagen.

  11. 11 Thomas maj 29, 2011 kl. 10:54

    Allianspartisten m fl,

    ”Jag varken republikan eller statsvetare…”

    Du kan ju vara en utmärkt, bildad, konservativ, gentleman i alla fall!🙂

    ”… men den bild jag har av arbetet med vår nuvarande grundlag är att den utformades på ett sådant sätt att införande av republik skulle kunna ske mycket enkelt eller ‘med ett pennstreck’ för att låna Palmes ord. Om vår tids republikaner, vars främsta egenskap tycks vara att ‘gotta sig’ åt ‘smaskiga’ rykten och skvaller, tänker på samma sätt vet jag inte…”

    Vad dessa – förmodligen mindre konservativa – individer tänker på, är sannerligen inte lätt att veta. Ibland får jag för mig att de tänker i linje med deras ”icke-rojalistiska känsloliv”. Det vill säga, de uppvisar ett tänkande förenligt med den småsinthet, intolerans, för att inte säga hat, de tycks känna gentemot monarkin.
    Ibland sägs det ju att socialismen drivs av (småsinthet, intolerans, och) hat, och det är nästan, nästan så att jag börjar få intrycket att det samma gäller inte så få människor inom organisationer som Humanisterna och Republikanska föreningen. De verkar här finnas fler än en som är duktigt småsinta, intoleranta, för att inte hatiska mot alla slags religiösa yttringar, och alla slags monarkier.
    Jag kan dock ha fel.
    Helt fel.

    ”… Det är alltså inte ens säkert att vi skulle få en president utan att den enda egentliga grundlagsmässiga skillnaden skulle vara att 5:e paragrafen i första kapitlet ändrades så att det där istället stipulerades att talmannen och inte ‘konungen eller drottning som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron’ är rikets statschef. Hur talman utses är ju redan reglerat av grundlagen varför varje form av direktval skulle vara både onödigt och stridande mot de intentioner som finns i grundlagen.”

    En stilla fundering här, är ju varför det av vissa anses som så oerhört viktigt att snabbt byta ut styrelseskicket monarki mot republik, om den som rimligen borde vara högst upp i hierarkin inom den tänkta republiken – nämligen presidenten – inte samtidigt är statschef?

    Dessutom går det ju att fundera över, om det inte låter tämligen underligt att Sverige inte skulle få en president, trots att vi byter statsskick till en republik. I sammanhanget uppstår osökt följande frågeställningar:

    Finns det någon republik i världen som inte har en president? Om ja, vilken eller vilka republiker?

    Finns det någon republik i världen där presidenten ej är statschef? Om ja, vilken eller vilka republiker?

    Vad skulle vitsen vara för Sverige att införa en republik där vi a) inte har en president, eller där vi b) har en president, men vederbörande inte är statschef?

    Slutligen ett tips till att de som värnar om monarkin: informera om att det i en tänkt, kommande, svensk republik alls inte är säkert att röstberättigade människor får påverka direkt enligt systemet ”en väljare = en röst”. Istället kan presidenten mycket väl komma att väljas indirekt.

    En dylik upplysning lär sannolikt vara en stor, och tämligen obehaglig, överraskning för många svenskar som idag anser sig trötta på monarkin, och vill ha en republik. Inte minst mot bakgrund av att svenskarna under lång tid har vant sig vid ovannämnda typer av direkta val.

    Mvh

  12. 12 Allianspartisten maj 29, 2011 kl. 19:36

    Thomas,
    ”Finns det någon republik i världen som inte har en president? Om ja, vilken eller vilka republiker?”

    Ett exempel är San Marino där man inte har en utan två statschefer som tituleras kaptensregenter (Capitani Reggenti).

    Ett annat lite udda exempel är diktaturen Nordkorea, som visserligen har en ”evig president” i form av den 1994 avlidne Kim-Il-sung, men där den agerande statschefen Kim Jong-Il enligt konstitutionen har titeln Högste Ledare (Supreme Leader).

    Ett tredje exempel, om än historiskt, är Tyskland och det Tredje Riket, där statschefen Hitler aldrig antog titel president (…eller rikspresident som var titeln i Weimarrepubliken) utan agerande under titeln Führer.

    Inte heller i Sovjetunionen var titeln för statschefen president utan ”Ordförande i Presidiet för Sovjetunionens Högsta Sovjet”. Det var först Gorbatjov som den 15 mars 1990 antog titeln president.

    Det finns sannolikt fler exempel på republiker utan presidenter och vad en statschef kallas i en republik spelar ju egentligen inte så stor roll sett utifrån det republikanska statsskicket som sådant.

    ”Vad skulle vitsen vara för Sverige att införa en republik där vi a) inte har en president …”

    Det republikanerna förfasar sig över är att statschefsämbetet är ärftligt, detta är nog huvudargumentet för införandet av republik och då är statschefens titel av underordnad betydelse. Det finns t.o.m. republikaner som kan tänka sig att behålla titeln konung/kung bara denne väljs, jag har också för mig att jag sett sådana som kan tänka sig riksföreståndare som titel för vår statschef. Talman är ju ytterligare ett alternativ som nämnts ovan.

    Hur som helst har vi en extremt parlamentarisk konstitution där allt utgår från riksdagen. Olikt många andra länder har vi ingen författninsgdomstol vilket i många fall kan leda till godtycke. Jag tror inte det är detta som republikanerna är ute efter att förändra. Även med ett republikanskt statsskick skulle vi nog ha ett statschefsämbete som i huvudsak är representativt.

    För mig är det inget problem att statschefsämbetet är ärftligt, snarare tvärtom. På detta sätt har vi en statschef som står över och inte är inblandad i det politiska käbblet. Vår statschef är alltså en person som kan företräda hela folket och inte endast de 50,001 procent som råkar få majoriteten i ett val. Detta är mycket värdefullt och något vi i vår nuvarande grundlag inte fullt ut förstår att utnyttja.

  13. 13 Populisten maj 29, 2011 kl. 20:18

    @Thomas & Allianspartisten
    Den Islamiska Republiken Irans president är inte statschef utan denna funktion fylls av den s.k. Högste ledaren eller Revolutionens ledare. Presidenten är däremot regeringschef. (Märkligt nog ansåg man sig ändå i begynnelsen också behöva en premiärminister.) Presidenten väljs direkt av folk (låt vara att det fanns omfattande anklagelser om valfusk senast) medan den Högste ledaren väljs indirekt.

    Göran Hägg har f.ö. skrivit utmärkt om den nuvarande svenska konstitutionen, dess bakgrund och de intentioner som författarna kan tänkas ha haft i sin bok ”Utveckla Monarkin”. Kommunalgrå talmansrepublik kallar Hägg det som man ville införa. Hägg påpekar också att grundlagsfäderna antagligen räknade med att playboyen dåvarande kronprins Carl-Gustaf knappast skulle stadga sig och säkra tronföljden, varför republiken bara låg en generation bort. Där bedrog de sig dock precis som fransoserna som åter verkar kunna se makten över Monaco slinka ur händerna när furst Albert äntligen verkar vara på gång att gifta sig. Den senare delen av Häggs bok kan man förresten hoppa över eftersom den består av ett heltramsigt förslag till valkungadöme (valkungadöme i sig är inte heltramsigt, men Häggs förslag är det).

  14. 14 Thomas maj 29, 2011 kl. 23:04

    Allianspartisten,

    ”… Hur som helst har vi en extremt parlamentarisk konstitution där allt utgår från riksdagen. Olikt många andra länder har vi ingen författningsdomstol vilket i många fall kan leda till godtycke. Jag tror inte det är detta som republikanerna är ute efter att förändra. Även med ett republikanskt statsskick skulle vi nog ha ett statschefsämbete som i huvudsak är representativt…”

    Hm. Jag har varit naiv nog att tro, att om vi fick en svensk republik, skulle den svenska presidenten bli tämligen delaktig i det politiska livet, och vara delaktig på ett mycket inflytelserikt vis. Ungefär som jag uppfattar att presidenten är tämligen politiskt delaktig, och inflytelserik i republiker som USA och Frankrike, kanske t o m i Finland i vissa frågor.
    Finlands president är för övrigt det landets statschef.

    I min fortsatta enfald, tror jag dock (fortfarande), att det är många svenska republikaners dröm att när landet bytt statsskick och en president är installerad, ska det vara en mycket delaktig och inflytelserik sådan. Inte någon som i huvudsak enbart fungerar representativt. Jag har dock inte gjort någon vetenskaplig studie kring republikanernas åsikter ang detta.🙂

    ”… För mig är det inget problem att statschefsämbetet är ärftligt, snarare tvärtom. På detta sätt har vi en statschef som står över och inte är inblandad i det politiska käbblet. Vår statschef är alltså en person som kan företräda hela folket och inte endast de 50,001 procent som råkar få majoriteten i ett val. Detta är mycket värdefullt och något vi i vår nuvarande grundlag inte fullt ut förstår att utnyttja.”

    Detta är måhända det allra starkaste argumentet för att behålla vår monarki.😉

    Mvh

  15. 15 Thomas maj 29, 2011 kl. 23:23

    Populisten,

    ”… Hägg påpekar också att grundlagsfäderna antagligen räknade med att playboyen dåvarande kronprins Carl-Gustaf knappast skulle stadga sig och säkra tronföljden, varför republiken bara låg en generation bort. Där bedrog de sig dock precis som fransoserna som åter verkar kunna se makten över Monaco slinka ur händerna när furst Albert äntligen verkar vara på gång att gifta sig…”

    Enligt Wikipedia, har förhållandet att Monaco enligt konstitutionen skulle förlora sin självständighet till Frankrike om ätten Grimaldi utslocknade, ändrats rätt nyligt (år 2002):

    ‘… 1949 dog furst Louis II och efterträddes av sin dotterson Rainier III av Monaco. Eftersom Monaco enligt konstitutionen skulle förlora sin självständighet till Frankrike om ätten Grimaldi utslocknade, väckte furst Rainiers sökande efter en gemål intresse över hela världen. Den massmediala bevakningen blev enorm när Rainier förlovade och gifte sig med den amerikanska filmstjärnan Grace Kelly 1956.

    Äktenskapet resulterade i tre barn: Caroline, Albert och Stéphanie och Monacos suveränitet var säkrad. 2002 kom ett nytt fransk-monegaskiskt avtal, där Monaco garanteras självständighet även om Grimaldiätten utslocknar. En större förändring av konstitutionen kom 1962, när bland annat dödsstraffet avskaffades, kvinnor fick rösträtt och en högsta domstol skapades för att garantera grundläggande rättigheter. 1993 blev Monaco medlem av Förenta nationerna med full rösträtt.’

    Hm. Jag kom just att tänka på en sak. Om monarkin inte är behaglig för republikanerna, samtidigt som de senare aldrig riktigt lyckas sälja in sitt republikanska koncept, kanske vi försiktigt ska börja fundera på en tredje modell; att omvandla Sverige till ett furstendöme.🙂

    Om denna tredje modell införs, kan vi ju skapa en trivsam och intressant mix mellan det bästa från författningarna som gäller för de tre kvarvarande självständiga furstendömena i Europa: Andorra, Liechtenstein och Monaco, samt från storhertigdömet och det självständiga landet Luxemburg. Kanske även Wales – som ju är ett furstendöme inom Storbritannien – kan bidra med något till en ny, fräsch, svensk författning?😉

    Mvh

  16. 16 Populisten maj 30, 2011 kl. 11:31

    Thomas,

    Tack för uppdateringen angående Monaco.

    Jag tror att man kan utgå från att statschefen (oavsett titel) i en svensk republik skulle ha liknande befogenheter som de tyska och italienska presidenterna, dvs i stort sett rent representativa funktioner.

  17. 17 Thomas maj 30, 2011 kl. 12:39

    Populisten m fl,

    ”Thomas,

    Tack för uppdateringen angående Monaco…”

    Var så god!🙂

    ”… Jag tror att man kan utgå från att statschefen (oavsett titel) i en svensk republik skulle ha liknande befogenheter som de tyska och italienska presidenterna, dvs i stort sett rent representativa funktioner.”

    Om så blir fallet, är väl inte skillnaderna så där väldigt stora jämfört med funktionerna för den svenska monarken av idag?

    Skulle dessa skillnader inte vara alltför stora, känns det ju som att ett ofta använt argument för att byta statsskick faller.
    Argumentet handlar om att vi lika väl kan inför republik som att dröja kvar vid monarkin, eftersom monarken blott har representativa funktioner.
    Detta argument pyser ju ihop, om också en tänkt, svensk, president mest ska ägna sig åt representativa funktioner.😉

    Mvh

  18. 18 Allianspartisten maj 30, 2011 kl. 16:25

    Thomas,
    ”Hm. Jag har varit naiv nog att tro, att om vi fick en svensk republik, skulle den svenska presidenten bli tämligen delaktig i det politiska livet, och vara delaktig på ett mycket inflytelserikt vis. Ungefär som jag uppfattar att presidenten är tämligen politiskt delaktig, och inflytelserik i republiker som USA och Frankrike, kanske t o m i Finland i vissa frågor.
    Finlands president är för övrigt det landets statschef.”

    Det är inte den bild jag får när jag tar del av diskussionen som ledde fram till Torekovkompromissen. Grundplanen var, som jag förstår det att införa republik vid Gustav VI Adolfs frånfälle, men då socialdemokraterna insåg att detta skulle gå för mycket på tvärs med folkopinionen, med förlorad regeringsmakt som följd, fick det bli en kompromiss där kungen fick ha kvar några ”futtiga” uppgifter. Målet var att skapa en ”extremparlamentarisk” konsitution, ett mål som i huvudsak uppnåddes. Det är nog detta Göran Hägg avser när han använder bergreppet ”Kommunalgrå talmansrepublik” som Populisten refererar till.

    Inte heller i debatten kring införandet av republik har jag sett några större rörelser som pläderar för en stark presidentmakt. Så här skriver t.ex. en av de ledande republikanerna och den dåvarande kommunistledaren kamraten Schyman i en motion 2001:

    ”I Regeringsformen används ordet ”konungen” på endast fem ställen (1 och 5 kap.). I övrigt används beteckningen ”statschefen”. Att avskaffa monarkin kräver alltså inga stora förändringar av grundlagens text.”

    …och fortsätter

    ”Vilket valsätt som skall väljas avgörs främst av vilken funktion statschefen är tänkt att ha. I ett presidentstyre av amerikansk modell, där statschefen också är regeringschef och idén om maktdelning och maktbalansering är en hörnsten, är en modell med direkt, folkligt val av president naturlig. En sådan författning skulle dock innebära ett brott med vårt lands konstitutionella traditioner och ett upphävande av parlamentarismen som grundläggande princip. Vänsterpartiet menar att folksuveränitetens princip, uttryckt genom den centrala folkrepresentationens (riksdagens) odelade lagstiftningsmakt och exekutivens (regeringens) beroende av och ansvar inför de folkvalda, skall försvaras och fördjupas. Mot den bakgrunden vore det olyckligt att införa en politisk instans som genom en egen väljarbas ges en självständig potentiell makt och därmed kan komma i konflikt med såväl riksdagen som regeringsmakten.”

    Såvitt jag förstår är det på detta sätt de flesta republikaner, kommunister som ickekommunister, resonerar.

    Nu får vi dock hoppas att denna diskussion är hypotetisk. Istället borde diskussionen koncentreras på hur monarkin kan utvecklas.

    Ett uppenbart område här är regeringsbildningen. Här har vi en märklig ordning, som vid ett regeringsskifte i praktiken innebär, att hela arbetet leds av en avgående talman som representerar ”förlorana”. Här vore det mycket mer naturligt, att kungen, såsom oberoende part, ledde arbetet med regeringsbildning och var den som antingen utsåg statsministern, efter en förankring i riksdagen, eller den som ger riksdagen förslaget om vem som skall väljas till statsminister. Självklart skulle kungen genomföra denna uppgift i nära samråd med talman och vice talmän.

  19. 19 Thomas maj 30, 2011 kl. 17:51

    Allianspartisten,

    Tack för ett mycket lärorikt inlägg! Jag börjar mer och mer tycka, att detta med monarki, republik, olika typer av maktdelning och statsskick m m, är ett så stort och viktigt kunskapsområde att det förtjänar en ordentlig folkbildningskampanj!😉

    Mvh

  20. 20 Björn maj 31, 2011 kl. 8:12

    Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att slås av hur välregisserade det senaste årets antirojalistiska framstötar har varit. Först kom den där boken, sedan anklagelser om nazism i Silvias familj, etc. Beskedet att det finns en författningsfientlig grupp som verkar i det fördolda redan sedan 2004 gör att det klarnar.

    De har även blivit klokare. De flesta svenskar som stöttar monarkin gör det av traditionella skäl, för att man är stolt över kungahuset och för att man tycker om kungafamiljen. En sådan inställning låter sig inte ruckas av beskedet att monarkin stöter emot någons idé om demokratiska principer. Ej heller skulle en diskussion om ett tänkbart republikanskt styrelseskick övertyga många fler än de redan frälsta. Istället slår man, genom att solka kungafamiljen, direkt mot en av gemene mans rojalisms stöttepelare, nämligen tycket för de kungliga själva. Den typen av angrepp är det dessutom omöjligt för monarkins försvarare att värja sig emot.

    Angående Peter Althins debattartikel (som jag ej läst), odlar svenskarna en självbild av Sverige som ett samhälleligt föregångsland. Det handlar om jämställdhet och sociala försäkringssystem, rättvisa och jämlikhet där man gärna ser sig som förebild för andra länder. Althins utspel, där han sammankopplar monarkin med någonting föråldrat och antyder att det skadar bilden av Sverige, måste ses som en direkt vädjan till dessa fördomar. Och hans beskrivning behöver inte vara riktig för att påverka opinionen, naturligtvis. En reklambyrå hade knappast gjort det bättre.

    Efterlängtat vore ett journalistiskt grävande reportage à la Uppdrag granskning om dessa republikanska grupperingar och hur utstuderat de går tillväga i sina ansträngningar att störta vårt styrelseskick. Det tror jag nämligen inte att gemene man har klart för sig. Tyvärr är vår journalististkår nästan lika republikansk som våra riksdagspolitiker, varför jag inte tror att någon kommer att slås av idén att nysta i de republikanska aktivisternas nätverk.

  21. 21 Populisten maj 31, 2011 kl. 8:21

    @Björn
    Notera att man också väntade till EFTER det kungliga bröllopet innan stöten sattes in. Med säkerhet för att undvika att budskapet drunknade i den rojalistiska yran. Nu lyckades man istället ta udden av densamma.

  22. 22 Thomas maj 31, 2011 kl. 8:28

    Björn m fl,

    Tack för ett tankeväckande inlägg!

    ”… Efterlängtat vore ett journalistiskt grävande reportage à la Uppdrag granskning om dessa republikanska grupperingar och hur utstuderat de går tillväga i sina ansträngningar att störta vårt styrelseskick. Det tror jag nämligen inte att gemene man har klart för sig…”

    Ja, ett kvalitetsreportage om dessa grupperingar vore njutbart att få skåda.

    ”… Tyvärr är vår journalististkår nästan lika republikansk som våra riksdagspolitiker, varför jag inte tror att någon kommer att slås av idén att nysta i de republikanska aktivisternas nätverk.”

    Det tror inte jag heller. Därför föreslår jag försiktigt två, större, riktigt professionella journalistiska studier – gärna utmynnandes i en eller flera böcker samt tv-program – rörande a) befintliga svenska republikanska grupperingar, och b) existerande, starkt inflytelserika, vänstergrupperingar inom gammelmedierna.

    Dessa journalistiska ansträngningar skulle i bästa fall öppna ögonen på många svenskar, och få dem att förstå att allt inte nödvändigtvis är vad det synes vara. Inte ens om det står i tidningen.😉

    Mvh

  23. 23 Allianspartisten maj 31, 2011 kl. 20:31

    ”Efterlängtat vore ett journalistiskt grävande reportage à la Uppdrag granskning om dessa republikanska grupperingar och hur utstuderat de går tillväga i sina ansträngningar att störta vårt styrelseskick.”

    Visst vore det dags för detta. Hela konspirationen börjar nu bli mer än lovligt solkig genom utnyttjandet av diverse mer eller mindre ljusskygga krafter. Man kan med fog fråga sig vem det är som haft kontakt med och utnyttjat kriminella. Om jag förstår det rätt bygger en hel del av uppgifterna i höstens skandalbok på uppgifter och rykten från just dessa kriminella.

    Enligt vad som kan läsas i Svenska Dagbladet skall nu de påstådda bilder publiceras på en betalsajt, ja just det en betalsajt. För mig verkar det mer och mer som dessa kriminella kretsar är i full färd med att lura skjortan av de säväl de stackars republikanerna och den något godtrogne ”kungavän” som på något sätt tagit märkliga initiativ. Hur som helst i och med att de påstådda bilderna ska publiceras på en betalsajt försvinner också all trovärdighet.

    Photoshop är ett mycket kraftfullt verktyg…

  24. 24 Populisten maj 31, 2011 kl. 22:54

    @Allianspartisten
    Onekligen får ju trovärdigheten sig ännu en törn med det påstådda upplägget. (Jag drog omedelbart slutsatsen att det med stor sannolikhet inte finns några bilder). Men för många spelar det nog mindre roll; säger det inte rätt mycket om tidsandan att då ord står mot ord så sätter folk mer tilltro till en (f.d.) gangster än vår statschef?

  25. 25 Thomas juni 1, 2011 kl. 9:18

    Populisten m fl,

    ”… säger det inte rätt mycket om tidsandan att då ord står mot ord så sätter folk mer tilltro till en (f.d.) gangster än vår statschef?”

    Jo, det säger mycket om den besynnerliga och påtagligt inhumana tidsanda vi lever i. På det hela taget, syns rådande tidsanda präglas av allehanda motbjudande kännetecken.

    Det handlar om att alltför många konstant söker ta ära och heder ifrån andra, livet igenom, på de mest publika vis.

    Det handlar även om att diverse illvilliga påståenden och verbala attacker mot stackars medmänniskor, sällan eller aldrig backas upp av någonting solitt. Någonting i stil med fakta, empiri, bevis, eller ens gnuttan av trovärdiga resonemang.

    Rådande tidsanda är mer eller mindre omänsklig, den underblåses ständigt och ogenerat av main stream media, och tidsandan i sig torde starkt kunna bidra till att ett tidigare tämligen civiliserat samhälle krackelerar bit för bit.

    Mvh

  26. 26 Allianspartisten juni 2, 2011 kl. 8:54

    Populisten
    ”Men för många spelar det nog mindre roll; säger det inte rätt mycket om tidsandan att då ord står mot ord så sätter folk mer tilltro till en (f.d.) gangster än vår statschef?”

    Visst är det så. Det visar hur lätt olika intressen har att ryckas med i något som i grunden vilar på något mycket löst. Källkritik är helt uppenbart ett okänt begrepp både för såväl för tidningsfolk och journalister som för politiker, med republikansk övertygelse, som på alla sätt försöker få ut det mesta av all den ryktesspridning som far runt.

    Wikipedia har en ganska bra sammanfattning av vad källkritik är:

    ”Olika aspekter som studeras i källkritik är:

    – Identifikationen av källan, där man försöker bedöma dess upphovsman, dess tillkomstsituation, avsikten med tillkomsten och om källan är äkta eller inte.

    – Samtidighetskriteriet där man bedömer upphovsmannens (samtidsvittnets) närhet i tid och rum till den information källan förmedlar.

    – Tendenskriteriet där man bedömer upphovsmannens intresse av att påverka opinioner i en bestämd riktning.

    – Beroendekriteriet där man bedömer samstämmiga källors interna beroende av varandra.

    – Urvalskriteriet där man bedömer upphovsmannens val av källor och deras tendens, vilket även omfattar en bedömning av vilka källor som saknas och eventuellt skulle kunna förändra utsagan.”

    Att gå igenom dessa kriterier och sätta dem i relation till den nu pågående kampanjen är ganska talande. Särsklit intressanta i detta fall är ”Identifikationen av källan” och ”Tendenkriteriet” även om också de övriga har relevans.

    När det gäller ”identifikationen av källan” är det min bild att höstens bok i mycket hög grad vilar på uppgifter där primärkällan inte själv klart och tydligt är villig att träda fram. Bland källorna, och inte minst nu i diskussionen om ”bilderna, finns också personer vars trovärdighet inte kan sägas vara särskilt stor.

    Frågan om ”bilderna”, och dessas äkthet, om de nu överhuvudtaget existerar är också något centralt och kanske det som till sist gör att denna kampanj ändå kommer att få ett slut som upphovsmännen inte riktigt tänkt sig. Det som är särskilt graverande är det främsta intresset hos den/de som påstår sig inneha bilderna och slå mynt av dem (…”avsikten med tillkomsten”).

    Funderar man över ”tendenskriteriet” så är denna historia ett ”klockrent” fall där varje seriös källkritiker måste inta en mycket kritisk inställning (…intresse av att påverka opinioner i en bestämd riktning). Att detta är en del av en kampanj är uppenbart och i SvD för någon dag sedan undslapp sig ordföranden för landets republikaner, Peter Althin, kommentaren:

    ”För mig är det viktigaste med allt det här att medborgarna har börjat fundera över monarkin som statsskick”.

    Om det hela vilar pånågon saklighet tycks alltså inte bekymra Peter Althin vilket man kan tycka är ett något märkligt förhållningssätt från en av landets mera kända advokater.

  27. 27 Thomas juni 2, 2011 kl. 10:49

    Allianspartisten m fl,

    ”… Att detta är en del av en kampanj är uppenbart…”

    Ja, det tycks vara tämligen uppenbart.

    ”… och i SvD för någon dag sedan undslapp sig ordföranden för landets republikaner, Peter Althin, kommentaren:

    ‘För mig är det viktigaste med allt det här att medborgarna har börjat fundera över monarkin som statsskick’.

    Om det hela vilar på någon saklighet tycks alltså inte bekymra Peter Althin vilket man kan tycka är ett något märkligt förhållningssätt från en av landets mera kända advokater.”

    En spontan undran jag här får, är över juridiken som sådan. Även om det akademiska ämnet juridik a) säkerligen behandlas mycket strukturerat och seriöst på landets lärosäten ang undervisning och forskning, går det ju att stilla fundera över b) hur mycket av en mer exakt vetenskap det egentligen handlar om i den praktiska tillämpningen i domstolar?

    Om den praktiska varianten av juridik väl så mycket rör ett subjektivt tillämpande, böjande och bändande av ett visst regelsystem i enlighet med de särintressen som ex en advokat i olika situationer försvarar, och en som Peter Althin sysslat med denna verksamhet i decennier, är det kanske inte så konstigt att han ej framstår som speciellt saklig alla gånger.

    Att i längden försörja sig på en syssla – praktisk juridik – som måhända är betydligt mer av subjektivt konst än verklig vetenskap, kanske överhuvudtaget inte är särskilt befrämjande ang ens logiska och strukturella tänkande.

    I värsta fall befrämjar praktisk juridik inte den privata moralen heller.

    Mvh


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar