Etienne Gilson – nythomistisk historiker

Étienne Gilson (1884-1978)

KRISTDEMOKRATI | Återigen presenterar Tradition & Fason en översättning av en av de filosofer som under mellankrigstiden aktualiserade thomismen och personalismen – de idémässiga grunderna för den kristdemokratiska rörelsen. Denna gång är det den franska filosofen och historikern Etienne Gilson som har översatts. Tidigare har här översättningar av Jacques Maritain och Emmanuel Mounier presenterats.

Vårt syfte med att uppmärksamma den moderna kristdemokratins filosofiska grunder är att hjälpa den nutida kristdemokratiska rörelsen i Sverige att förstå sitt politiska sammanhang och sin ideologiska kontext.

Precis som i fallen med Maritain och Mounier är det Hugo Fiévet som översatt texten av Etienne Gilson. Den presenteras nedan med ett förord av Fiévet.

Mycket nöje!

Redaktionen

***

FÖRORD

Hugo Fiévet

Utanför den franska kulturkretsen är han idag till stor del bortglömd men hans gärning för att återpopularisera den tänkare han höll högst av alla bland de västerländska klassikerna står sig fortfarande. Den franske filosofen och historikern Etienne Gilson vigde hela sin akademiska livsgärning till att analysera, försvara och popularisera Thomas av Aquino.

Etienne Henri Gilson föddes 1884 i Paris i en varmt religiös familj. Efter examen vid det prestigefyllda gymnasiet ”Lycee Henri IV” påbörjar han sin filosofiska skolning vid Sorbonne och College de France. Han undervisas där av den på T&F tidigare omvända vitalistiske och antimaterialistiske filosofen Henri Bergson. 1913 framlägger han sin doktorsavhandling Friheten hos Descartes och teologin (fr. La Liberté chez Descartes et la théologie). Infallsvinkeln är ovanlig men typisk för Gilson. Han söker efter spår av den skolastiska metoden i René Descartes tänkande. Tankarnas genealogier skall bli något av hans framtida signum. Hans akademiska karriär är lysande. Han undervisar på bägge sina tidigare lärosäten och deltar i grundandet och utvecklandet av akademiska tidskrifter och det påvliga institutet för medeltidsstäder i Kanada. Hans karriär kröns med den högsta utmärkelsen 1946 då ha upptas i kretsen av ”de odödliga”; han väljs in i den Franska Akademien.
Etienne Gilsons angreppssätt när det kom till filosofin var oftast historikerns. Inte för att på reduktionistiskt manér förminska metafysikens giltighet, men de olika systemens framväxt och utveckling intresserade honom mycket. En av de system han kommer att viga mycket stor tid åt är just det thomistiska. Hans föga originella, om än excellenta, biograf står i viss kontrast till hans desto djärvare intellektuella produktion.

För Etienne Gilson är thomismen inte en form av skolastik. Den har visserligen sin grund i dessa miljöer men blir för Gilson genom sin objektiva och empiriska världsbild närmast ett uppror mot skolastikens spekulativa och rationalistiska synsätt. Tesen må idag vara att betrakta som tämligen vederlagd. De flesta historiker betraktar idag ofelbart thomismen som en skolastisk riktning; om än med sina unika drag. Situationen är dock idag radikalt annorlunda än under Gilsons dagar. Medeltiden som epok är idag en återupprättad period inom historieforskningen. Under 1800-talet pågick fortfarande en ideologiskt färgat förminskande av en av Europas viktigaste kulturepoker. Idag kan ingen akademiker längre använda termen ”Dark Age” utan att betraktas som vulgär – under Gilsons dagar var det en självklarhet. Gilsons märkliga vilja att skilja sitt hjärtebarn thomismen från dess tillkomstmiljö kan kanske förklaras av det utbredda medeltidsföraktet. Något ligger det ändå i Gilsons ansats. Samtidigt som dess tillkomst är tydligt betingad av sin tid vilar det något evigt över thomismen. Det är svårt att tänka sig att Descartes eller Kants tänkande skulle göra en storstilad comeback sisådär år 2300. Thomismen gjorde denna resa! Den kom tillbaka efter att till stor del ha slumrat under femhundra år.

Vari består då Etienne Gilsons gärning som gör honom värd att nämna på nytt? Likt få andra bidrog Etienne Gilson till arbetet att återföra Thomas av Aquinos tänkande till framkanten av det humanistiska arbetet. Från att en gång haft en mycket framstående position inom kyrka och akademi var Thomas under 1800-talet undanskymd i den förra och förtalad i den senare. För den som är intresserad av den kristdemokratiska rörelsens tänkande, är den parallella utvecklingen av nythomismen något som bara måste tas med i beräkningarna. Startskottet för bägge rörelserna skjuts nämligen av en och samma man, påve Leo XIII. Kristdemokratin genom encyclican Rerum Novarum 1891 och nythomismen genom Aeterni Patris 1879. Trots att den senare har ett mycket smalare syfte än man kanske kunnat tänka sig; modernisering av kurslitteraturen för prästkandidater, möts projektet av en sådan våldsam entusiasm även utanför de kyrkliga kretsarna att de nythomistiska svallvågorna skall gå höga en lång period framåt. Thomas av Aqunio är dock en viktig tänkare för oss alla. Hans utveckling av naturrätten och återintroducerande av Aristoteles har haft mycket stor påverkan på många senare tänkare. Men det allra viktigaste i hans tänkande förblir ändå syntesen, viljan att varken upphäva ett jota av det grekisk-romerska arvet eller den judeo-kristna uppenbarelsen, utan låta dem sammansmälta till en ny och än starkare enhet.

Thomas är en svårläst författare, det måste påtalas, och den tunga terminologin gör att man lätt tappar bort sig även i de mindre verken. Till vår hjälp har vi dock otaliga guider och sammanfattningar om honom och hans tänkande. Och ta verkligen chansen att bekanta Dig med honom käre läsare; för att utforska Thomas av Aquinos tänkande är sannerligen en otroligt befriande och fascinerande fräsch upplevelse i vår samtid som ju ibland filosofiskt kan tyckas helt försjunken i relativism, nihilism och navelskåderi.

Den översatta text som här föreligger är ett utdrag ur förordet till Etienne Gilsons bok Thomas d’Aquin från 1930. Flera fina biografier har skrivits över Thomas. Den här tidigare avhandlade Jacques Maritain har skrivit en, den för de mer anglosaxiskt inriktade bekante ”paradoxprinsen” G. K Chesterton en annan. Denna text har aldrig tidigare översatts till svenska.

Hugo Fiévet, Strasbourg, maj 2011

***
Förordet till biografin Thomas d’Aquin
Paris; 1930
Av Etienne Gilson (Översättning: Hugo Fiévet)

Född 1225 på slottet Roccasecca i grevefamiljen Aqunio lämnades han som femåring av sina föräldrar som oblat [översättarens anmärkning: klosterbarn] till det närliggande klostret Monte Cassino, där de hoppades att han skulle bli abbot och utöka familjens inflytande. Efter ett tiotal år i benediktinerklostret skickades han till universitetet i Napoli, där han även kom i kontakt med dominikanerorden och tog steget att inträda i den. Hans familj gjorde kraftigt motstånd mot detta tilltag helt emot deras planer – men till föga nytta. Thomas studerar vid universitetet i Paris från 1245 till 1248 under ledning av Albert den store, därefter i Köln 1248-1252 under ledning av densamme och kommer slutligen tillbaka till Paris 1252 där han examineras i teologi. Han undervisar där till 1259 och sedan från 1256 till 1268 i Italien, oftast vid den påvliga kurian, och reser sedan tillbaka till Paris för vidare undervisning 1268 till 1272. Kallad av påve Gregorius X att delta i konciliet i Lyon, insjuknar han på vägen och dör den 7 mars 1274 på cistercienserklostret Fossanova nära Terracina.

Vid sin död efter ett relativt kort liv vigt helt åt intellektuellt arbete lämnade Thomas en ansenlig produktion efter sig. En lång serie av kommentarer till Aristoteles viktigaste verk, varav utgivningen påbörjades 1265 och pågick ända fram till slutet av hans liv, ger oss möjlighet att närmare studera det teologiska innehållet i hans lärosystem. Verk som Scriptum super libros Sententiarium [översättaranmärkning: kommentarer till Peter Lombards famösa ”Sentenser”], Summa Contra Gentiles, Compendium Theologiae och Summa Theologica innehåller de systematiska utläggningarna av hans lära. Denna mycket rika produktion låter sig dock inte förklaras utan lyckliga omständigheter och ett extremt välreglerat arbetsliv.

Traditionen framställer honom som lång, korpulent, mycket fåordig och vi skall utifrån hans egen lära se att han betraktade det mänskliga ideallivet som ett präglat av oupphörlig kontemplation med undantag för de stunder av ro som behövs för att detta skall kunna fortgå utan avbrott. Men man har misstagit sig grundligt angående denne mans liv om man bortser från att den fasta punkt som närde honom var den religiösa. Han vigde hela sin tankekraft åt att utveckla ett djupgående system med den kristna läran och att visa på enhetligheten i detta tankesystem, som gav möjlighet att med samma ord tolka förnuftets koncept likaväl som trons sanningar. Samtidigt visste även Sankt Thomas att förbehålla mystiken den plats den krävde i hans teologiska system, och sättet på vilket han talade om detta överrensstämmer med vittnesbörden om hans liv på vilket han visste att tillämpa det. Man vet att kort innan sin död avbröt han arbetet med Summa Theologica till följd av en extas, och när man bad honom återuppta arbetet svarvade han bara ”jag kan inte längre, ty allt jag har skrivit verkar för mig som inte mer än hö”.

Samtidigt som det enda vi här skall bekanta oss med i detta enorma verk är etiken, skulle det vara helt fåfängt att studera dess karaktär utan koppling till verkets helhet. Det första villkoret för att förstå den thomistiska moralen är att förstå att det i thomismen inte finns någon särmoral; man kan inte förklara tanken som ligger bakom själva utläggningen utan att definiera thomismens hela väsen. För historikern som studerar Thomas verk för dess plats i det kristna tänkandets historia framstår två ting som särskilt uppenbara – thomismens otroliga nymodighet och hur snabbt den slog igenom trots den kritik som fanns mot den (och till viss del fortfarande finns). Om man försöker specificera vari denna läras nymodighet ligger, tänker man givetvis omedelbart på den enorma roll Aristoteles tänkande spelat för det thomistiska tankesystemet. Om vi håller oss inom etikens ram är det tydligt att Summa Theologica är det första verket av sin sort där boken Den Nichomakiska etiken har spelat en så avgörande roll. När vi tittar närmre på detta, kan vi inte annat än slås av den avgörande roll detta spelat för hela filosofins historia, inte bara den kristna utan även den humanistiska. Att ett verk som presenterar sig själv som den fullödiga sammansmältningen av de religiösa sanningar på vilken människan måste tro för att försäkra sig om sin frälsning genom Jesus Kristus samtidigt anser sig i sitt system integrera det helleniska livsidealet såsom Aristoteles hade frambragt det enbart genom förnuftets kraft – är för mig beviset att thomismen under 1200-talet lyckades att vidareutveckla hela civilisationens samlade kapital. Genom att ta detta steg gav Thomas oss på intellektuellt vis lösningen på ett problem av vilken det mänskliga tänkandet tidigare lidit mycket och genom vilket han initierade en mycket fruktbar framtid. Denna motsättning som sedan kristendomens ankomst drivit representanterna för den klassiska kulturen och bekännarna av den nya tron mot varandra, är en motsättning som inte bara hetsar den ena människan mot den andra, men som ännu mer och ännu oftare driver två personer inom samma individ mot varandra. Den ene som inte ser vägen till frälsning någon annanstans än i den kristna religionens radikala övernaturlighet och den som inte kan ge upp och förneka hellenismens livsideal och arv.

Denna fruktbara framtid är det som vi kallar Renässansen och hela den moderna civilisationen. Ja det var verkligen den grekiska stadsmänniskan, såsom i den Nichomakiska etiken, som återtog sin plats i Kristendomen och tog plats där utan att överge något av sina legitima behov. Man kan säga att de frågor om människosläktet som besvarats i det förgångna garanterar enhetligheten i dessa frågor långt senare. Men än mer, lösningen på denna fråga i den kristna läran var inte möjlig utan detta pris, och Sankt Thomas hade inte bara som sin avsikt att visa att den grekiska människan med perfekt precision kunde anpassa sig till Kristendomen med alla sina övernaturliga delar såsom tron och nåden, utan att den dessutom skulle komma att förverkliga hellenismens alla löften.

Detta är också anledningen till att koordinationen av aristotelismen med kristendomen inte gjorts hos Aquino som ett närmande av två heterogena realiteter, utan som ett infriande av naturens löfte om en nåd som upphöjer samma natur; en hellenismens oförväntade fulländning som inte blir helt fulländad förrän den går upp i Kristendomen. Detta är även slutligen anledningen till att Renässansen, när det kommer till dess första uttryck, växer fram på 1200-talet. Det är den rent estetiska renässansen och de uttryck som skulle resultera däri som skedde på 1400- och 1500-talet, och som var dess sista men absolut inte dess viktigaste uttryck.

Därför kan vi säga att när Guillaume Budé 1535 ställde sig frågan [om hellenismen och kristendomen] i De Transitu hellenismi ad christianismus hade redan Sankt Thomas teologi sedan länge gjort detta övergångsproblem överflödigt genom att placera hela kristendomen i det hellenistiska arvet. Om vi i ett ord skulle sammanfatta det första och mest urskiljande i den thomistiska moralen, skulle vi säga att det är en kristen humanism, och med detta vill inte sägas att den är ett godtyckligt blandande av humanism och kristendom, utan att den snarare uppvisar en välgrundad kristen identitet i vilken hela humanismen finns innesluten, en fullödig humanism som inte finner sitt fulla uttryck någon annanstans än just i kristendomen.

***

2 Responses to “Etienne Gilson – nythomistisk historiker”


  1. 1 Erik P. maj 31, 2011 kl. 4:02

    T&F gör det igen, tack!

    Fråga: Har skribenten något tips på en lättläst översikt av ”Sankt Thomas” och hans tankar? Gärna på svenska.

  2. 2 Hugo Fiévet maj 31, 2011 kl. 10:45

    Hej Erik P.

    Bortsett från G.K Chestertons verk ”Thomas av Aqunio” som finns översatt till svenska (tror den finns på Stockholms Universitetsbibliotek) kan jag rekommendera Michel de Paillerets verk om Aquino. ”En liten bok om Thomas av Aquino” och ”Thomas av Aquino : en doktor för vår tid”.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,287 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar