Vänsterns kampanj mot barnfattigdom blundar för verkligheten

FATTIGDOM | De senaste veckorna har vänsterpolitiker påhejande av lösnummermedia försökt sätta ”barnfattigdom” i centrum. Många är de som påpekat det grundläggande felet i att mäta fattigdom utifrån andras rikedom snarare än i absoluta mått (se t ex här, här, här och här).

Men det som få vågar lyfta fram som är minst lika viktigt är att många av de låginkomsttagarhem där barn växer upp är ett resultat av aktiva val ifrån föräldrarna. Dessa kan grovt delas in i tre grupper:

1) De som inte klarar av att bilda familj
2) De som inte klarar av spriten
3) De som saknar utbildning

Den första gruppen är de ensamstående mammorna som många gärna vurmar för. Men sanningen är tyvärr den att de flesta ensamstående inte är det av en slump. Ytterst få föräldrar skiljs åt p.g.a. våld eller mobbing. De flesta skiljer sig för att de anser sig kunna få ut mer av livet om de inte är bundna till varandra. De väljer att inte investera i sina relationer och sin partner och får som ett resultat av det en svagare familj. Som ett resultat av att de väljer att ha två hem istället för ett och två skilda ekonomier får de högre levnadsomkostnader och har mindre möjligheter att arbetsdela. Det är förstås tråkigt och sorgset men att kompensera denna grupp ekonomiskt på bekostnad av andra barnfamiljer (som Rädda Barnen vill, det är innebörden av deras prat om att familjepolitiken blivit allt mindre omfördelande) skulle vara direkt orättvist.

Varför ska de som tar de aktiva valen att skapa en stark familj betala extra för det? Varför ska de extrabeskattas för att de skaffar sig lägre grundutgifter? Och vad skickar det för signaler att skapa skilsmässoincitament (d.v.s. bidrag som man bara får om man sliter sönder sin familj).

Är man genuint intresserad av att förstärka den ekonomiska situationen i dessa familjer skulle man satsa på att stärka äktenskap och framhålla vikten av det. Istället har socialdemokraterna under många år underminerat familjen, vilket svenska barn nu får betala priset för. Den andra gruppen är personer som sitter fast i ett beroende (behöver inte vara sprit, kan även var droger eller spel) och inte kan/vill ta sig ur det. Dessa personer hjälper inga bidrag i världen då problemet i grunden inte är bristen på pengar utan ett destruktivt levnadssätt.

Den tredje gruppen är personer som saknar utbildning som gör dem anställningsbara på den svenska arbetsmarknaden. De abnormt höga ingångslönerna i Sverige (t ex 16.000 kr i kommunal sektor) gör att lågproduktiva grupper permanent låses ute ifrån arbetsmarknaden. De finns inga arbeten där dessa personer producerar ekonomiska värden som motsvarar arbetsgivarens omkostnader och som ett resultat får de inga jobb.

Tanken i den svenska modellen har varit att dessa personer genom olika typ av AMS-insatser ska få förhöjd produktivitet, men verkligheten har allt som oftast visat på futiliteten i detta.
I SvD har Per Gudmundsson vågat lyfta diskussionen om låglönejobb (här och här) som har potentialen att bryta denna grupps utanförskap. Men så länge som facken är så starka som de är i Sverige kommer denna nödvändiga reform aldrig att få fäste.

Att behöva inse att barnfattigdom är ett komplicerat fenomen som beror på människor aktiva val är jobbigt. Det betyder att det inte finns några enkla och snabba sätt att lösa problemen på. Inga mirakelkurer eller reformer som kan lösa problemet.

Per Lagerqvist

23 Responses to “Vänsterns kampanj mot barnfattigdom blundar för verkligheten”


  1. 1 Gunnar juni 10, 2011 kl. 15:09

    Det var mycket bra skrivet, tycker jag, och tyvärr något som alldeles för sällan lyfts fram, dvs att den enskilda människan har ett ansvar för sitt liv och får ta konsekvensen av sitt handlande.

  2. 2 Cavatus juni 10, 2011 kl. 15:43

    Tyvärr tar du inte upp grundorsaken till barnfattigdomen, vilken även Rädda barnen anger i sin rapport, nämligen att majoriteten av de fattiga barnen är barn till invandrade föräldrar. Det är i princip ett importerat problem, som vi alls inte hade behövt i så stor utsträckning om Sverige migrationspolitik hade varit i paritet med övriga europeiska länder och inte mångdubbelt högre.

    Frågan är alltså, ska vi skapa ännu mer generösa bidragssystem? Det har ju visat sig att det tar 8-10 år för en invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden. Under alla dessa år lär deras barn fortsätta att klassas som fattiga.

    Ska bidragen höjas ännu mer? Ja eller nej?

  3. 3 Per Lagerqvist juni 10, 2011 kl. 16:01

    Jo, Cavatus det finns med som en diskussion om låglönejobb. Om vi kan få fram fler okvalificerade arbeten så kommer även fler lågutbildade invandrare kunna hitta jobb.

    Jag tycker dock att man gör det barnsligt enkelt för sig om man tror att barnfattigdomsproblemet inte funnits om vi inte haft invandring. Invandringens påverkan på ekonomin i stort är för övrigt ett betydligt mer komplicerad historia än så. Dock delar jag din uppfattningen att flyktingsfrågan borde samordnas bättre i Europa så att enskilda länder (däribland Sverige) inte skulle behöva stå för en sådan oproportionerlig andel.

    Jag hoppas att det framgång av min artikel att jag inte tror på höjda bidrag som lösning på situationen.

  4. 4 Cavatus juni 10, 2011 kl. 16:48

    Jag har inte påstått att problemet skulle vara obefintligt utan den omfattande invandringen vi har idag från utomeuropeiska länder. Men det skulle sannolikt inte rendera larmrapporter av den dignitet som nu är fallet.

    Sedan kan man fråga varför vi ska behöva skapa en låglönemarknad överhuvudtaget. Det går knappt att leva på 16 000 per månad ens idag, så varför ska det gå att leva på 10 000 per månad sedan?

    En låglönemarknad skulle försätta lågutbildade och okvalificerade pursvenskar (jag hoppas du förstår vad jag menar) i en situation, där de ”offras” för att utomeuropéer ska kunna få plats på tåget. De ska alltså konkurrera med dessa utomeuropéer. Är det rätt? Och har inte ett land först och främst ett ansvar för sina inhemska outbildade och/eller lågpresterande människor före övriga jordens befolkning?

  5. 5 Patrik Magnusson juni 10, 2011 kl. 19:06

    Mycket bra artikel!

    Du sätter precis fingret på tre av de mest avgörande (och mest nedtystade) skälen till att många barn lever under trånga förhållanden. I ett land som Storbritannien som i mångt har haft samma destruktiva utveckling som Sverige på familjens område talar man nu öppet om att det är ett centralt samhälleligt intresse att så många familjer som möjligt håller ihop. Att hävda detta i Sverige vore en säker enkelbiljett ut i kylan. Men det blir inte mindre sant för det.

    Låglönejobb kanske mest har en indirekt effekt vad gäller just barnens situation, eftersom det knappast är en hållbar långsiktig lösning för föräldrar som har barn att försörja. Däremot kan det vara ett bra sätt att få in ungdomar på arbetsmarknaden innan de blir föräldrar, så att de står på fastare mark när de väl skaffar barn. Det kan också fungera som sporre att skaffa sig en god utbildning.

    Låglönejobb är annars en från vänsterhåll (medvetet eller ej) missförstådd lösning. Kanske är det dessa personers oförmåga att tänka i dynamiska termer som ställer till det. Bara för att en person har ett sådant jobb är det inte givet att den skall ha detta resten av sitt arbetsliv. För de flesta torde det finnas möjlighet att på olika sätt avancera inom sin bransch, eller leta sig vidare till mera lukrativa yrken. Låglönejobbet blir en språngbräda vidare, ett alternativ til passivt bidragsberoende.

    Jag tror också att det är ett misstag att se invandring som orsak till att låglönejobben behövs. Även utan invandring hade lågproduktiva infödda svenskar varit lågproduktiva. Om en person som inte levererar särskilt stor nytta skall ha en hög lön, så måste någon vara beredd att subventionera mellanskillnaden. Att arbetsgivare med vinst- eller budgetkrav inte är beredda att stå för denna subvention förvånar nog ingen. Återstår då skattebetalarna (och nu är vi således inne på bidrag).

    Invandrare är helt enkelt en tacksam grupp att sparka på istället för att se den obehagliga sanningen – att man inte har en lysande framtid därför att man själv fattat okloka beslut, och helt enkelt inte är så attraktiv på arbetsmarknaden – i vitögat. Det känns alltid bättre att kunna konstatera att allt är någon annas fel. Samtidigt utgör detta främsta hindret för att ta sig själv i kragen och göra något åt saken.

  6. 6 Cavatus juni 10, 2011 kl. 19:26

    ”Invandrare är en tacksam grupp att sparka på”

    Nja, det är väl inte invandrarnas fel att de är här? Det är ju politikerna som för en politik som gör att invandrare ska finnas för att döva deras samveten, som ett slags utställningsobjekt och nu inser man att denna verksamhet kostar ofantligt mycket pengar och man försöker krysta fram lösningar där den ena är knasigare än den andra. Men att vrida ned kranen en smula tills de nuvarande inhemska problemen lättar verkar uppenbarligen inte vara ett diskuterbart alternativt.

    Vad jag läst hittills är det ingen här som sparkar på invandrarna. Däremot som sagt på aningslösa och ekonomiskt blåögda politiker som endast låter sig domineras av det s k världssamvetet.

    Låglönejobb som övergångsmodell – men redan 16 000 är så lite att det knappt räcker till livets nödtorft. I så fall måste minimilönen vara obeskattad och då kommer vi in på samma diskussion som kring RUT-bidraget – vänsterfolket kommer att gasta ”subventioner”.

    Om vissa svenskar inte har någon lysande framtid, ska då deras framtidsutsikter grumlas ännu mer för att storgoda politiker arbetar på att Sverige ska bli hela världens socialbyrå?

    Menar du alltså att politikerna inte har någon aningens större skyldighet gentemot svenska ”lågpresterande” invånare än folk från hela övriga världen? Om det nu är så anser jag att det är en oerhört cynisk inställning. Hur viktar du främmande människor kontra dina familjemedlemmar? Åt vem skänker du helst din njure?

  7. 7 Allianspartisten juni 10, 2011 kl. 20:04

    Cavatus
    ”Låglönejobb som övergångsmodell – men redan 16 000 är så lite att det knappt räcker till livets nödtorft.”

    Utan att vara någon som helst expert på bidragsformer är min bild att t.ex. en ensamstående mamma med ett barn kan få storlekordningen 10000 kr i försörjningsstöd (d.v.s. det som tidigare kallades socialbidrag).

    En månadslön på 16000 kronor ger någonstans storlekordningen 13000 kr efter skatt, alltså 3000 kr mer än försörjningsstödet. 3000 kr är pengar det också även om det.

  8. 8 Patrik Magnusson juni 10, 2011 kl. 20:23

    ”Om vissa svenskar inte har någon lysande framtid, ska då deras framtidsutsikter grumlas ännu mer för att storgoda politiker arbetar på att Sverige ska bli hela världens socialbyrå?”

    Om du har läst mina inlägg i denna fråga inser du att jag inte förespråkar Sverige som hela världens socialbyrå. Tvärtom anser jag att det skall ställas krav både på försörjning och assimilering. Att som nu låsa fast stora delar av den invandrade befolkningen i bidragsberoende och utanförskap är ingen naturlag. Det är följden av medvetna(?) politiska beslut.

    ”Menar du alltså att politikerna inte har någon aningens större skyldighet gentemot svenska ”lågpresterande” invånare än folk från hela övriga världen? (…) Hur viktar du främmande människor kontra dina familjemedlemmar?”

    Var och en är nog de sina närmast. Den som inte erkänner detta är en hycklare. För mig kommer min familj alltid främst, övrig släkt och vänner före alla andra, min hembygd före resten av landet, Sverige före resten av världen. Tveklöst. Därmed blir svaret på din fråga given – ja vi svenskar (personligen, via organisationer i det civila samhället, och via politikerna) har ett större ansvar för våra mindre lyckligt lottade landsmän än för andra länders olycksfåglar – därmed inte sagt att vi inget ansvar har för de senare.

    Där vi inte riktigt hamnar på samma våglängd gäller vilken påverkan invandringen har på den inhemska ”underklassen”. I dina ögon rycker de brödfödan ur munnen på svenskarna. Jag tror inte att påverkan är så dramatisk. Visst – med dagens kravlösa politik slukar invandrade människor skattemedel som kunde använts till annat, men jag tror inte det behöver vara så.

    Jag tror att den stora faran för vår ”underklass” består i att fastna i ett destruktivt beteende där man lever på bidrag, proppar i sig alkohol, och förfaller kroppsligen och själsligen, under det att man skyller sin olycka på politikerna, samhället, de rika, invandrarna eller någon annan lämplig syndabock, istället för att inse att de till stor del har sig själva att skylla, och att de själva sitter på den enda nyckeln till ett bättre liv.

    Vänstern anser att dessa personer bäst hjälps genom att man överöser dem med bidrag och utbildningar och generellt befriar dem från allt mer ansvar för sin egen livssituation. Jag tror att detta är en björntjänst. Vad de framförallt behöver är att tvingas ta mera ansvar för sin situation. Därmed kan de återvinna lite självaktning, och börja sin vandring tillbaka från ett passivt utanförskap.

    Jag kan förstå, och i vissa fall instämma i, din oro för många av de problem som invandring kan medföra. Min poäng är dock att detta är en i allt väsentligt annan fråga. En politik som sätter större fokus på eget ansvar, och på möjlighet till egen försörjning är en nödvändighet oavsett om vi har invandrare eller ej ifall vi har som mål att minska utanförskap och passivitet bland vår infödda ”underklass”.

  9. 9 Cavatus juni 10, 2011 kl. 20:55

    Därom har jag inget att invända. Med högre krav på enskilda individer skulle sannolikt inte vårt bidragssystem spritt sig som en löpeld runtom i världen och inte lockat hit många s.k. ekonomiska migranter (OBS! Denna term har fastställts av FN). Men det förutsätter, som du säger, högre krav. och det faller bland annat tillbaka på Migrationsverket och dess prövningar, där lean-metoden gjort Sverige till ett såll.

  10. 10 Populisten juni 10, 2011 kl. 21:23

    Jag skulle vilja kasta in en lite oväntad förklaringsmodell till (den upplevda) barnfattigdomen: urbaniseringen. Växer man upp på landet är det rätt tillräckligt att ha råd med en fotboll och ett metspö så är sommarloven räddade i flera år. I staden finns det färre gratisaktiviteter.

    Fast det kanske inte är så ens på landet längre.

  11. 11 Patrik Magnusson juni 10, 2011 kl. 23:35

    Populisten,

    Problemet med statistik rörande ”barnfattigdom” är att den definieras i relativa termer. Fattig är den som inte når upp till en viss procent av medianinkomsten (tror det är 60%). I takt med att omgivningen blir rikare så klassas allt fler – givet att deras inkomster är oförändrade – som fattiga.

    Jag tror att det ligger en del i din urbaniseringsteori, så till vida att det är lättare att leva ett gott liv utan mycket pengar på landsbygden. I statistiken torde dock även den glade landsbygsbon med sitt metspö och sin fotboll, men utan mobiltelefon, hembioanläggning och märkeskläder, klassas som fattig.

  12. 12 Populisten juni 11, 2011 kl. 11:29

    Patrik Magnusson,

    Jo jag känner till den relativa definitionen. Därav tillägget av parentesen. Kvällstidningarnas snyftreportage är dock alltid om den stackars familjen som inte har råd att lämna sin betongförort på sommaren, och egentligen kan jag inte annat än hålla med om att det måste vara ett sorgligt öde.

    En konservativ kombinerad fattigdoms- och integrationspolitik kanske borde bygga på att få ut folk till landsbygden igen. Istället för bidrag så microlån till en röd stuga med vita knutar.🙂

  13. 13 Allianspartisten juni 11, 2011 kl. 11:44

    ”I statistiken torde dock även den glade landsbygsbon med sitt metspö och sin fotboll, men utan mobiltelefon, hembioanläggning och märkeskläder, klassas som fattig.”

    Häri ligger hela grundproblematiken och man kan fråga sig vad de som svänger sig med fattigdomsbegreppet hämtar sina refernsramar. Att vänstern gör det är en sak (…minns Wigfors bevingade orde ”Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd.”, d.v.s. det är inte fattigdomen utan rikedomen som är problemet) men att Rädda Barnen gör det är mer anmärkningsvärt.

    Den som någon gång sett riktig fattigdom med slumområden där människor bor i skjul och primitiva tält och bokstavligen letar efter mat i rännstenen har sannolikt något annorlunda referensramar. Jag har med egna ögon sett detta och jag kan garantera att det är en skakande upplevelse.

  14. 14 Cavatus juni 11, 2011 kl. 15:39

    Till och med finansministern tordes på finanspolitiska rådets senaste paneldebatt drista sig till att erkänna att det är ett problem att hälften av Sveriges alla 1,2 miljoner invandrare lever på bidrag:

    http://demofon.se/?p=2365

    Då detta hänger intimt samman med barnfattigdomen vore det även tacknämligt om Anders Borg kunde lägga fram förslag på hur han, som för närvarande sitter på makten, har tänkt att lösa problemet.

  15. 15 Patrik Magnusson juni 12, 2011 kl. 10:17

    Jag vill i sammanhanget rekommendera ”Life at the bottom” av Theodore Dalrymple, som är en svidande uppgörelse med (den brittiska) välfärdsstaten. Han diskuterar bl.a. fattigdomsbegreppet, och kommer till slutsatsen att materiell fattigdom (att man saknar basala livsnödvändigheter som mat, kläder, bostad) är ett icke existerande problem i rika välfärdsstater, men att man däremot lider under en än värre form av fattigdom, en andlig fattigdom.

    Det finns massor av människor i Storbritannien, Sverige och liknande länder som lever i misär, men inte för att de saknar materiella resurser, utan för att de fostrats i värderingar och valt en livstil som är destruktiv. De lyfter inte ett finger för att förbättra sin (och än mindre andras) situation, utan förväntar sig samhällets stöd för allt möjligt. De använder sina pengar (ja, eller skattebetalarnas pengar egentligen) till dyr skräpmat, droger och annat onödigt som får dem att må dåligt, och sedan klagar de när pengarna inte räcker till.

  16. 16 Viktor juni 12, 2011 kl. 15:32

    Shit. Du är ju läskig. Snacka om verklighetsfrånvänd.

  17. 17 Viktora juni 12, 2011 kl. 17:13

    Bra analys! Man kan iof alltid resa invändningen: Anta att en förälder är lat, inte orkar arbeta osv, ska då barnen behöva lida för det? Det är komplicerat.

  18. 18 Patrik Magnusson juni 12, 2011 kl. 17:42

    Viktor:

    Det var ju en saklig kommentar. Hur många hade du tänkt dig övertyga med den argumentationen?😉

    Viktora:

    Din invändning är högst relevant. Trots allt kan vi ju inte rå för vilka föräldrar vi råkar få. Samtidigt finns det en rad andra förutsättningar och egenskaper vi får som är allt annat än likvärdigt fördelade, så hur vi än vänder och vrider oss kommer vi nog alltid att få leva med det bistra faktum att livet inte är rättvist.

    Därmed inte sagt att det inte ibland är befogat att försöka hjälpa de som fått en dålig giv i livet. Därför anser jag definitivt att vård av barn skall vara skattefinansierad, och att utbildning skall vara det. Det är ens egna meriter som skall avgöra vilka utbildningar man blir antagen till, inte mammas och pappas plånbok.

    Jag anser också att skolan har en skyldighet att ställa krav på elever, och att erbjuda dem verklig bildning. Det är viktigt för alla, men särskilt viktigt för de som kommer från hem med dålig studiemiljö och dåliga förebilder. Det om något vore att hjälpa barn från fattiga hem att få en chans att bygga sig en bättre framtid.

  19. 19 Populisten juni 12, 2011 kl. 18:51

    Först vill jag bara instämma i Patrik Magnussons omdöme om Life at the bottom. Läs den! Finns även på svenska men då missar man chansen till en lektion i avancerad engelska.

    Viktoria,

    Din invändning är naturligtvis relevant rent teoretiskt. I ett enskilt fall kan dock problemet ofta vara det att föräldern är oförmögen att få pengarna att räcka, pga vad man elakt kan kalla, slösaktighet eller att prioritera dem till barnen; för att ta ett extremt exempel så kommer en alkoholist ofta att köpa brännvin för alla pengar oavsett hur mycket han får. Fördelningspolitik kan därför aldrig vara en universalmetod mot fattigdom.

  20. 20 svenskasvensson juni 13, 2011 kl. 20:14

    Invandringen till Sverige är en stor bov i dramat, men vänstern vågar aldrig kritisera invandrarna.
    http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/

  21. 21 svenskasvensson juni 13, 2011 kl. 20:20

    bidrag låglönejobb är ingen lösning, det funkade inte i Sydafrika funkar inte här, att inte Moderaterna lärde sig det i Sydafrika, Moderaterna stöde ju den värsta rasistika politikiska åsikter som har framförts i ett land, märkligt hur lätt dom kommer undan med det.
    http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/

  22. 22 Patrik Magnusson juni 13, 2011 kl. 20:30

    svenskasvensson,

    Nu får du allt ta och tagga ned en smula. Jag har av många skäl kommit till slutsatsen att moderaterna inte längre är ett parti som företräder mina åsikter så jag har inget egenintresse av att försvara (m), men någon ordning får det väl ändå vara i klassen.

    Att moderaterna skulle ha stött rasistiska politiska åsikter är ett tämligen hårresande påstående som du nog får belägga om du kan, och inte bara haspla ur dig. Mig veterligen så har moderaterna tagit klart avstånd från såväl den vita minoritetens rasistiska övertramp mot den svarta befolkningen i länder som Sydafrika och Rhodesia på den tiden det begav sig, som den svarta majoritetens motsvarande rasistiska övetramp mot vita i dagens Zimbabwe och Sydafrika.


  1. 1 REDAKTIONENS MÅNADSBREV – juni 2011 « Tradition & Fason Trackback vid juli 2, 2011 kl. 22:35

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar